South Wood och Covenant Woman (live version 1979)

South Wood 3,5%

Under sommaren har folkobob varit på öppet hus hos Perfectly Squared Brewing, ett mikrobryggeri utanför Dalby som bland tillverkar trekommafemman South Wood, en ofiltrerad session pale ale. 

Färgen är gyllengul och inte helt klar. Skummet är tätt och långvarigt med kläng. Svag men behaglig doft av jäst och aprikos. Smaken domineras av en örtig beska som bidrar till en tydlig men lite kantig kropp då ölet inte bjuder på särskilt mycket sötma. Behaglig kolsyra. Jäst i avslutet och en lång besk eftersmak med en aning klöveräng.

Ölet har förstås fått sitt namn efter den närbelägna nationalparken Dalby Söderskog, ett naturskyddsområde som är känt för sitt bestånd av nunneört. 

Covenant Woman (live version 1979)

För nunnan är den andliga kärleken till Gud och kärleken till människan av kött och blod konkurrerande krafter; ju mer hon ger till den ena desto mindre finns kvar för den andra. Om hon helt och fullt vill leva med Gud återstår därför ingenting annat än ett liv i celibat och kontemplation innanför klostermurarna.

Men för den grupp kristna som gärna låter sin kärlek komma till ett mer fysiskt uttryck är klosterlivet knappast ett alternativ. En av dessa är Bob Dylan, en turnerande rockmusiker med omvittnat kvinnotycke som 1979 kommit ut som bekännande kristen. Ditills hade Dylans kärlekslyrik  ofta handlat om mötet med - alternativt sökandet efter - en idealiserad, räddande kvinna (Girl from the North Country, Shelter From the Storm och If Not For You bara för att nämna några) men från och med 1979 märks en förskjutning i  relationslyriken. 

Den profana kärleken  blir nu till en återspegling av det gudomliga. folkobob har tidigare skrivit om Precious Angel, en låt som religionspsvetaren och Dylanentusiasten  Stephen H Webb beskriver så här i sin bok Dylan Redeemed (2006): "Precious Angel shows how Dylan was finally able to see the feminine in the light of the divine, rather than the divine in the light of the feminine."

 
Webbs ord om Precious Angel är i än högre grad giltiga för sången  Covenant Woman där sångjagets förtröstan till sin partner även blir ett sätt att närma sig Gud. 

Covenant woman got a contract with the Lord

Way up yonder, great will be her reward

Covenant woman Shining like a morning star

I know I can trust you to stay where you are

Efter varje vers följer en refräng som inte bara binder samman det förflutna med nuet och framtiden utan också sammanför det jordiska med det gudomliga:

And I just got to tell you 

I do intend

To stay closer than any friend

I just got to thank you

Once again

For making your prayers known

Unto heaven for me

And to you, always, so grateful 

I will forever be

Det finns dock en viktig skillnad mellan Precious Angel och Covenant Woman. Om den förra beskriver hur kvinnan fört sångjaget till Gud så beskriver den senare hur Gud fört kvinnan till sångjaget:

I've been broken, shattered like an empty cup

I'm just waiting on the lord to rebuild and fill me up

And I know He will do it 'cause He's faithful and He's true

He must have loved me so much to send me someone as fine as you

På Bootleg Series 13: Trouble No More (utgiven 2017) finns en inspelning från en konsert i Civic Auditorium i Santa Monica den 20 november 1979. Det intensiva framförandet av Covenant Woman står där i skarp kontrast till den nedtonade  studioversion som senare kan hörs på albumet Saved (1980). 

I centrum av livearrangemanget hittar  vi en orgel som i långa vibranta solopartier utgör en förstärkning - eller snarare förlängning - av sångens redan högt uppdriva känsla av innerlig lycka och tacksamhet.  På samma gång ett vittnande och en kärleksförklaring. 

Författaren Lars Andersson skriver i essän "Psalmisten Dylan" (i antologin Elektriska drömmar, 1982) om sin fascination för albumet Saved i allmänhet och spåret Covenant Woman i synnerhet. Andersson jämför Dylans textvärldar med 1700-talets pietistiska psalmtradition och finner att de båda förenas av betoningen på "tacksägelse, förtröstan och lovprisning".  Andersson nämner också den pietistiska väckelserörelsen dragning åt erotiskt färgad brudmystik, men utelämnar härvid Covenant Woman. Tråkigt kan man tycka, särskilt som den tredje och avslutande versen onekligen har en del att erbjuda den som intresserar sig för sexuella undertoner i Dylans kristna lyrik:

Covenant woman, intimate little girl

Who knows those most secret things of me that are hidden from the world

You know we are strangers in a land we're passing through

I'll always be right by your side, I've got a covenant too

Det hela blir alltså till  ett slags triangeldrama där "the covenant" både kan vara förbundet mellan två makar och det förbund som finns mellan Gud och den troende. Huruvida det senare förbundet är ömsesidigt eller ensidigt är dock en trosfråga som folkobob med varm hand överlämnar åt närmsta teolog.

2 x Gotland och Summer Days (live version 2018)

Alskute Pale Ale 3,5% och Silte Saison 3,5%

folkobobs granne hade häromveckan den stora vänligheten att komma hem från Gotland med ett par lokalt tillverkade trekommafemmor. Då  utgångsdatumet var en smula kort avsmakas de båda nu utan vidare dröjsmål i denna storslagna Gotlandsspecial.

Alskute Farm & Brewery gör en ofiltrerad NEPA (New England Pale Ale). Färgen är ljusgul och inte helt klar. Tydlig doft av passionsfrukt. Tätt, långvarigt skum utan kläng. Örtig humlebeska men också en hel del mango och parfym. Josig munkänsla med behaglig kolsyra. Medellång brödig eftersmak med en aning papp.

Snausarve gårdsbryggeri ligger bakom Silte saison (en öltyp som bekant inte är helt vanlig folkölshyllorna). Färgen är blekgul och inte helt klar. Svag doft av jäst och örter Skummet är frasigt och sjunker snabbt ner utan att lämna rester. Ganska syrlig smak med en aning päron. Koriander i avslutet. Något stickig kolsyra. Jäst och citrongräs i eftersmaken.

Historieprofessorn Olof Rudbeck (1630-1702) drev i sitt monumentalverk Atlantica tesen att  folkvandringstidens goter härstammade just från Gotland. Tyvärr har teorin haft en smula svårt att vinna erkännande.

Summer Days (live version 2018)

Den gotiska litteraturen framstod länge som romantikens fulsnygga, men pinsamma kusin. Släktskapet var  visserligen odiskutabelt men de dramatiska poserna och förkärleken till gravstenar, spindelväv och fladdermöss omöjliggjorde varje intåg i de finare salongerna. Med sina förfallna slott, övergivna kloster och ständigt dimbeslöjade hedar framstod den gotiska strömningen helt enkelt som en smula löjlig.

I sin avhandling De mörka labyrinterna (2003) försöker litteraturvetaren Mattias Fyhr gå bortom de rent estetiska aspekterna och istället undersöka den gotiska litteraturens gemensamma tematik. Fyhr konstaterar att gotisk litteratur genomsyras av en atmosfär  av undergång, förfall och en känsla av "olösbarhet"; men framförallt menar Fyhr att den gotiska litteraturen kännetecknas av "grepp som ger texten labyrintiska egenskaper".

Fyhr lyfter fram en mängd olika konstnärskap som på olika sätt verkat i den gotiska traditionen. En del namn är väntade, andra mer överraskande. folkobob håller som vanligt utkik efter Bob Dylan och faktiskt nämns han i en fotnot om Bruno K. Öijers Giljotin. I övrigt ges han dock inget utrymme och det är inte utan att man blir en smula nyfiken på om det går att läsa Bob Dylan med Fyhrs svarta goth-glasögon.

Ta till exempel Summer Days från albumet Love and Theft från 2001.  På ytan är det en spänstig jumpblues men bakom de muntert ringande gitarrerna hopar sig ett mörker.

Låtens första hälft beskriver kärnfullt sångjagets väg från grisfarmare till Cadillacägare. Därmed återger den också essensen av Amerikas ekonomiska och politiska historia; från en brittisk kronkoloni med nybyggare och indianer till en finansiell och industriell stormakt på dekis.

Summer days, summer nights are gone
Summer days and the summer nights are gone
I know a place where there's still somethin' going on

I got a house on a hill, I got hogs all out in the mud
I got a house on a hill, I got hogs out lying in the mud
Got a long haired woman, she got royal indian blood

Everybody get ready - lift up your glasses and sing
Everybody get ready to lift up your glasses and sing
Well, I'm standin' on the table, I'm proposing a toast to the king

Well, I'm drivin' in the flats in a Cadillac car
The girls all say, "You're a worn out star."
My pockets are loaded and I´m spending every dime
How can you say you love someone else when you know it´s me all the time?

Well, the fog's so thick you can't spy the land
The fog is so thick that you can't even spy the land
What good are you anyway, if you can´t stand up to some old business man?

Sommaren är oåterkalleligen slut och sångjaget - eller om det nu är Amerika själv - en stjärna på väg ner. Vi bockar av förfallet och noterar samtidigt att undergången fortfarande ligger en bit bort. Därefter noterar vi  att vi är vilse i dimman. Snart ska vi konstatera att vi är mer vilse än så...

She's looking into my eyes, she´s holding my hand
She's looking into my eyes, she´s holding my hand
She says, "You can't repeat the past," I say "You can't? 
What do you mean, you can't? Of course you can."

Where do you come from? Where do you go?
Sorry that´s nothin' you would need to know
Well, my back has been to the wall for so long, it's seems like it's stuck
Why don't you break my heart one more time just for good luck

Det nonsensartade meningsutbytet - för att inte tala om oförmågan att överhuvudtaget förflytta sig i rummet - stämmer onekligen väl överens med Fyhrs beskrivning av de "grepp som ger den gotiska litteraturen labyrintiska egenskaper":

"Med grepp avses motiv, teman och narratologiska tekniker som på någon nivå gör den skildrade    världen labyrintisk. Kategorin syns i miljöbeskrivningarna, i skildringar av huvudpersonernas uppträdande, i deras tankar, i deras kommunikation och avläsning av andra personers inre." (Fyhr 2003, folkobobs understrykning)

Förvirringen förstärks ytterligare av den oklara perspektiviseringen. Vem är egentligen sångens du? Lyssnaren, sångjaget eller det kvinnliga pronominat?

Därtill kommer det faktum att dialogen (om att upprepa det förflutna) är hämtad från F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. En hemlig ledtråd gömd i texten;  en textmässig motsvarighet till kinesiska askar och - enligt Fyhr - ännu ett exempel på en labyrintisk egenskap.

Summer Days avslutas vid flod som verkar utgöra tillvarons yttersta gräns. Många år senare kommer floden att korsas i Crossing the Rubicon (2020), men för tillfället verkar vi bli kvar på flodstranden.

Standing by God´s river, my soul is beginnin' to shake
Standing by God´s river, my soul is beginnin' to shake
I´m countin' on you love to give me a break

Well, I'm leaving in the morning as soon as the dark clouds lift
Yes, I'm leaving in the morning just as soon as the dark clouds lift
Gonna break in the roof - set fire to the place as a parting gift.

Summer days, summer nights are gone
Summer days summer nights are gone
I know a place where there's still somethin' going on

Huruvida den planerade mordbranden verkligen kan lösa problemen är förstås tveksamt, inte minst med tanke på att sången slutar där den börjar, nämligen med  ett sakligt konstaterandet av att sommaren är över.  Vi har med andra ord rört oss i en cirkel och det samlade intrycket ligger onekligen nära det som Fyhr kallar en "atmosfär av olösbarhet":

[S]tämningen kan också bestå i att en situation tycks olösbar, t.ex. att en huvudperson gång på gång försöker utföra en handling utan att lyckas. Det kan vara en känsla av att något har hänt som inte går att rätta till eller att man befinner sig i en situation som man inte kan komma ut. (Fyhr 2003)

Livearrangemanget av Summer Days var länge snarlik studioversionen, men 2018 ändrade låten karaktär. Tempot sänktes och gitarrerna drog sig diskret tillbaka samtidigt som en fiol, trakterad av Donnie Herron, slöt an.  Resultatet blev en melankoliskt bakåtblickande western-swing.  Gammal men inte föråldrad, dammig men inte mossig. Som en gothversion av Bob Wills and His Texas Playboys.

Höga kusten och Crossing the Rubicon

Höga kusten 3,5%

Anrika Zeunerts bryggeri i Sollefteå (numera ägt av Kopparbergs) gör inte bara julmust, de gör också trekommafemman Höga Kusten - ett blandöl bestående av tre delar lager lager och en del ale.

Färgen är guldgul och helt klar. Tätt, långvarigt skumlock som sjunker ned till en trevlig kulle. Svag doft av vanilj och gräs. Ölet är ganska runt med försiktig beska, brödiga malttoner och viss sirapsötma. Kolsyran är i diskretaste laget. Citronzest i avslutet och kola och knäckebröd i den medellånga eftersmaken.

Burken pryds förstås av Höga kusten-bron, den drygt kilometerlånga hängbro som korsar Ångermanälven på 40 meters höjd.

Crossing the Rubicon

49 år före vår tideräkning korsar Julius Caesar och ett tusental legionärer Rubicon, floden som markerar gränsen mellan mellan den Galliska provinsen och Rom. Caesars plan är ett högriskprojekt av klassiskt märke - att avskaffa republiken och göra sig sig själv till kejsare

Till skillnad från Caesar - vars tid som kejsare fick ett abrupt slut efter bara fem år - har uttrycket "att korsa Rubicon" levt vidare desto längre som en metafor för en oåterkallelig handling med höga insatser och oklar utgång. I Bob Dylans Crossing the Rubicon, från det nyligen utgivna albumet Rough and Rowdy Ways, har dock innebörden förskjutits en smula. När Caesar korsade Rubicon befann sig fru Fortunas hjul fortfarande i rörelse, men hos Dylan har loppet varit kört sedan länge.

I crossed the Rubicon on the 14th day 
       of the most dangerous month of the year
At the worst time at the worst place - thats all I seem to hear
I got up early so I could greet the Godess of the Dawn
I painted my wagon - I abandoned all hope and crossed the Rubicon

Den fullständiga avsaknaden av illusioner får sin förklaring i andra versen där det blir tydligt att Dylans Rubicon har en helt annan sträckning än den rännil till flod som Caesar vadade över. Dylans Rubicon verkar rinna upp i Leadbelly och Howard Hawks Red River för att sedan ansluta sig till Dante och Vergilius Styx.

The Rubicon is the Red River, going gently as she flows
Redder then your ruby lips 
   and the blood that flows from the rose
Three miles north of purgatory - one step from the great beyond
I prayed to the cross and I kissed the girls and I crossed the Rubicon

Det kan  vara värt att notera skillnaden i tempus mellan titelns Crossing (the Rubicon) och omkvädets ...crossed (the Rubicon).  Sångjaget befinner sig nu på andra sidan och därmed blir Crossing the Rubicon till en slags fortsättning på låtar som Knockin' on Heavens Door (1973),  Tryin' to get to Heaven och Not Dark Yet (båda 1997). Dylan har i sitt  konstnärskap länge undersökt den gräns där livet upphör men alltid utifrån de levandes perspektiv.

Den som tror att livet skänkt insikter som gett lugn och harmoni får tänka om. Gång efter annan får vi ta del av fräna utfall och hämndfantasier mot ett namnlöst you som  ibland verkar vara en gammal flamma, ibland en hatad kärleksrival.

You defiled the most lovely flower in all womanhood
Others can be tolerant - others can be good
I´ll cut you up with a crooked knife 
      and I´ll miss you when you´re gone
I stood between heaven and earth and I crossed the Rubicon.

Denna lynnighet avspeglas också i det musikaliska framförandet där en bluestolva ständigt växlar mellan det stötiga och smeksamma.

Men så plötsligt - i den allra sista versen - återser vi en gammal bekant. Mona, som en gång i tiden bett sångjaget to keep away from the train lines,  Mona vars cracked country lips han för flera decennier sedan önskade få kyssa. Nu när slutet är över honom är det Mona han letar efter i minnets labyrinter.

Mona Baby, are you still in my mind -
    I truly believe that you are
Couldn't be anybody else but you who's come with me this far
The killing frost is on the ground 
   and the autumn leaves are gone
I lit the torch and I looked to the east and I crossed the Rubicon

Vi står inför - om inte bortom - det absoluta slutet. Om inte annat så bekräftas detta faktum av den diskreta nickningen till Autumn Leaves, en jazzschlager som tolkats av Dylan på Shadows in the Night (2015) och som med utsökt sentimentalitet beskriver saknaden efter en förlorad kärlek:

Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
but I miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall

Crossing the Rubicon slutar mitt i Autumn Leaves väntade vinter. Och det finns inga skäl att hoppas på en sommar.

Fuller's London Pride och Union Sundown

Fuller's London Pride 3,5 %

London Pride är en pale ale som tillverkas av Fuller's bryggeri i Chiswick. Sedan något år tillbaka importeras de klassiskt röda flaskorna till svenska folkölshyllor av kaffetrillarna på Arvid Nordqvist.

Svag doft av apelsinmarmelad. Färgen är gyllengul. Kortvarigt, halgrovt skum som sjunker undan utan att lämna rester och efter en stund är helt försvunnet. Smaken är brödig med mycket malt och några smulor vaniljkex. Behaglig, torr beska. Något stickig kolsyra. Medellång eftersmak  med en aning krita.

Tidigare i år tillkännagav Fuller's att de skulle sälja av hela sin bryggeriverksamhet till den Japanska öljätten Asahi. De traditionstyngda, brittiska öldrickarna knorrade i ungefär en kvart och glömde sedan bort alltsammans. Och varför inte, att Londons stolthet är japanägt är förstås inte märkligare än att Volvo är kinesiskt?

Union Sundown

Sommaren 1981, ett drygt halvår efter det att Ronald Reagan tillträtt som president, går USA in i en  djup ekonomisk recession med sjunkande tillväxtsiffror och stigande inflation. Särskilt knackigt går det för exportindustrin  och många företag väljer att lägga ner eller flytta produktionen utomlands.

Samtidigt som arbetslösheten i december 1982  når rekordhöga 11%  (den högsta siffran sedan depressionen) snickrar Bob Dylan på det som så småningom ska bli Union Sundown på albumet Infidels (1983), en svängig upptempolåt om fackföreningar, frihandel och globalisering.

I de två inledande verserna staplas varorna på varandra i en växande hög, varefter det krasst konstateras att solen håller på att gå ner över fackföreningsrörelsen.

Well, my shoes, they come from Singapore
My flashlights from Taiwan
My tablecloth´s from Malaysia
My belt buckle´s from Amazon
You know, this shirt I wear comes from the Philippines
And the car I drive is a Chevrolet
It was put together down in Argentina 

Well, it´s sundown on the union
Ans what´s made in the U.S.A.
Sure was a good idea
'Til greed got in the way

Well, this silk dress is from Hong Kong
And the pearls are from Japan
Well, the dog collar´s from India
And the flower pot´s from Pakistan
All the furniture, it says "Made in Brazil"
Where a woman, she slaved for sure
Bringin´home thirty cents a day to a family of twelve
You know, that´s a lot of money to her.

Well, it´s sundown on the union ...

Rösten är ömsom indignerad, ömsom anklagande. Som producent står ingen mindre än Dire Straits-gitarristen Mark Knopfler och även om Union Sundown saknar den engelska supergruppens behärskade precision är Union Sundown  ändå det spår på Infidels som påminner mest om en Dire Straits-låt. Dels beror det på en effektiv gitarrfigur som driver på och binder samman och dels på sångens diskreta delayeffekt.

I en intervju från 1985 med rockkjournalisten Kurt Loder lägger Bob Dylan generöst ut texten om sakernas tillstånd.  Resonemangen är kanske inte helt stringenta men de ger en värdefull inblick i Dylans världsbild vid  tiden för Union Sundown:

Somebody's gonna have to come along and figure out whats happening with the United States. Is this just an island that´s going to be blown out of the ocean, or does it really figure into things? I really don't know. At this point right know, it seems that it figures into things. But later on, it will have to be country that´s self-sufficient, that can make it by itself without that many imports.

Den isolationistiska proamerikanism som Dylan ger uttryck för i intervjun blir i Union Sundown tydligast i låtens andra hälft:

Well, you know lots of people are complaining that there is no work
I say, "Why do you say that for?
When nothin' you got is U.S.-made"
They don't make nothin' here no more
You know capitalism is above the law
It say, "It don't count 'less it sells" 
When it costs too much to build it at home 
You just build it cheaper someplace else

Well, it's sundown in the union ....

Well, the job that you used to have
The gave it to somebody down in El Salvador
The unions are big business, friend
And they're going goin' out like a dinosaur
The used to grow food in Kansas
Now they want to grow it on the moon and eat it raw
I can see the day coming when even your home garden
Is gonna be against the law

Albumet Infidels - och då inte minst Union Sundown - representerar en brytpunkt i Dylans konstnärskap; för första gången sedan den kristna omvändelsen närmar han sig både livs- och sakpolitiska frågor från ett icke-evangelistiskt perspektiv.

Samtidigt representerar Union Sundown kontinuitet och tillbakablickande; utan att blinka plockar den upp en gammal tråd från 1963 och North Country Blues (They complained in the east / They are paying too high / They say that your ore ain´t worth digging/ That it´s much cheaper down / In the South American towns / Where the miners work  almost for nothing).

Det finns också idémässiga likheter med sången Who Killed Davey Moore (även den från 1963) i vilken Dylan frågar lyssnaren vem som egentligen bär ansvar för proffsboxarens död. Publiken? Managern? Bookmakern?

För vem är det egentligen som bär ansvaret i Union Sundown? Det amerikanska folket som köper billiga, utländska varor? Den sydamerikanska kvinnan som vill försörja sin familj?  Kapitalisterna som måste tillgodose aktieägarna?

Den som brukar roa sig med att försöka klura ut var Dylan står politiskt får faktiskt inte särskilt stor hjälp av Union Sundown. Låten pekar i flera riktningar på en och samma gång. Står hoppet till närodlade och lokalproducerade varor, till protektionistiska skyddstullar eller till en radikaliserad och internationell fackföreningsrörelse?  Dylan är observerande snarare än värderande och blir oss - som vanligt - svaret skyldig.

Senast Dylan framförde Union Sundown live var 1992. En klimatkris och ett kvartssekel senare  borde det vara läge att plocka fram låten igen. 

Tappers Folköl och Scarlet Town

Tappers Folköl 3,5%

Tappers är ett litet värmländsk bryggeri beläget strax söder om Karlstad. Deras trekommafemma (inhandlad på Coop i Karlstad)  är en ljus ale av amerikansk typ .

Färgen är halmgul och nästan helt klar. Doft av persika och passionsfrukt. Skummet är högt och luftigt och sjunker snabbt ner utan att lämna rester. Ölet är överlag välbalanserat med bra beska och en tydlig kropp. Dock aningen parfymigt. Något stickig kolsyra. Lite gräs i avslutet och en lång torr beska. 

Scarlet Town

Den 30 juni 2019 uppträder Bob Dylan i Karlstad kongress- och kulturcenter. Spelningen är den sista av tre Sverigespelningar och i jämförelse med de föregående dagarnas arenakonserter i Globen och Scandinavium är stämningen i det närmaste intim.

Sedan det förra Sverigebesöket i april 2017 har låtlistan, liksom arrangemangen, genomgått en hel del förändringar. En låt som dock aldrig verkar bytas ut eller förändras är Scarlet Town från albumet Tempest (2012). Det är inte utan att man frågar sig varför. Kan det vara så att den den version av Scarlet Town som hamnade på skiva 2012 låg så nära Dylans ideal att alla ändringar faktiskt blev överflödiga?

Texten beskriver ett litet samhälle där tiden har stannat; om någon utveckling överhuvudtaget har skett så har den gått bakåt. Guldfoten faller och Onkel Tom bor kvar i sin stuga:

In Scarlet Town where I was born
There´s ivy leaf and silver thorn
The streets have names you can´t pronounce
Gold is down to a quarter of an ounce

The music starts and the people sway
Everybody says, are you going my way?
Uncle Tom still working for Uncle Bill
Scarlet Town is under the hill.

Det är inte bara skillnaderna mellan nuet och det förflutna som håller på att suddas ut. I Scarlet Town är gränserna mellan liv och död, rätt och fel och gott och ont papperstunna. Om de nu alls existerar. Scarlet Town är på en och samma gång en äppelkindad idyll och en tryckande mardröm.

In Scarlet Town the end is near
The seven wonders of the world are here
The evil and good living side by side
All human forms seem glorified

Den grekiske filosofen Protagoras formulerade 400 år f.Kr. axiomet om att "människan är alltings mått". Människan som varelse intar inte bara en särställning bland jordens varelser, hon utgör också den måttstock med vars hjälp världen kan tolkas och förstås. Men vad händer om Protagoras antagande inte stämmer? Raden "all human forms seem glorified" öppnar i all sin anspråkslöshet upp för ett existentiellt bråddjup där tillvaron inte längre är nåbar för människans intellekt.

Texten är en parvis rimmad tetrameter. Dylan framför sången med ett lätt reciterande tonfall, ackompanjerad  av en ståbas, ett par stråkar och en mandolin. Resultat påminner inte så lite om musikal- och teatermusik, och nog skulle Scarlet Town, med sina mörka hemligheter och undertryckta sexualitet kunna vara hämtad från en pjäs av Tennessee Williams:

In Scarlet Town you fight your father´s foes
Up on the hill a chilly wind blows
You fight 'em on high and you fight 'em down in
You fight 'em with whisky, morphine and gin

You got legs that can drive men mad
A lot of things we didn´t do that I wish we had
In Scarlet Town the sky is clear
You wish to God that you stayed right here

Raden "... Scarlet Town where I was born" återkommer inte mindre än tre gånger i låten. Huruvida sångjaget fortfarande bor kvar i staden får man aldrig riktigt veta, men det är uppenbart att Scarlet Town inte har lämnat sångjaget.

Kanske är Scarlet Town för sångjaget vad Karlstad var för Gustaf Fröding. Förhållandet mellan Fröding och Karlstad var - för att uttrycka det milt - komplicerat. Enligt historikern och Frödingkännaren Ove Moberg  uttrycker Fröding i sina brev ett brinnande förakt mot staden och dess invånare, samtidigt som hans kåserier i Karlstad-Tidningen beskriver Karlstadsborna med träffsäkerhet värme (Moberg: Gustaf Fröding och Karlstad, 1957). Att Fröding och Karlstad hänger ihop råder det knappast någon tvekan om; inte heller att staden och dess inskränkta befolkning med sin "pigförnäma brackiotism" bidrog till att forma ett av Sveriges främsta konstnärskap. 

Skelderwikens this Ale is Folköl och Black Diamond Bay

Skelderwikens this Ale is Folköl 3,5%

Någonstans i Ängelholm ligger det lilla bryggeriet SkelderWikens Brygghus. Hur stor spridning deras folköls-ale har vet jag inte, men nedanstående recensionsexemplar är i alla fall inhandlat på ICA  i Grevie.

Färgen är halmgul. Skummet luftigt men långvarigt och med visst kläng. Tydlig doft av passionsfrukt. Kroppen är aningen tunn. Örtig, men försiktig, humlebeska. Bröd och apelsinmarmelad. Lite gräsklippargas i avslutet. Kolsyran är tydlig men inte skarp. Medellång eftersmak. 

Skälderviken ligger i nordvästra Skåne, instucken mellan Kullaberg och Bjärehalvön. Om man ska vara helt ärlig är nog Skälderviken mer en bukt än en vik, fast skillnaden är snarare semantisk än geografisk. I engelskan använder man som bekant ordet "bay" för både vik och bukt. 

Black Diamond Bay

Sommaren 1975 skriver Bob Dylan en handfull texter tillsammans med teaterregissören Jacques Levy. Hur det gemensamma skapandet går till rent praktiskt vet man inte riktigt, men helt klart är att Black Diamond Bay utgör en av samarbetets kreativa och konstnärliga höjdpunkter.

Efter ett långt svepande intro med munspel och fiol finner vi oss stående på verandan till ett hotell som verkar vara hämtat från en gammal sepiafärgad matinéföreställning. Kanske ligger hotellet i Karibien, kanske på Tahiti eller Filippinerna. I handlingens centrum hittar vi hur som helst en kvinna med slips och Panamahatt:

Up on the white veranda
She wears a necktie and a Panama hat
Her passport shows a face
From another time and place
She looks nothin' like that
And all the remnants of her recent past
Are scattered in the wild wind
She walks across the marble floor
Where a voice from the gambling room is callin´her to come on in
She smiles, walks the other way
As the last ship sails and the moon fades away
From black Diamond Bay

As  the mornin' light breaks open, the Greek comes down
And he asks for a rope and a pen that will write
"Pardon, monsieur," the desk clerk says
Carefully removes his fez
"Am I hearin' you right?"
And as the yellow fog is liftin'
The greek is quickly headin' for the second floor
She passes him on the spiral staircase
Thinkin' he 's the Soviet Ambassador
She starts to speak, but he walks away
As the storm clouds rise and the palm branches sway
On Black Diamond Bay

Kvinnan i Panamahatten fungerar som en  dramaturgisk katalysator, vilken både för samman och driver på textens bihandlingar och sidospår. Till exempel kommer ägaren till rösten i hotellkasinot att dyka upp några verser senare, liksom den självmordsbenägna greken i trappan.

Det  myllrande persongalleriet för tankarna till romaner av Graham Greene och Ernest Hemingway. Karaktärerna är både färgstarka och mångbottnade, men  också en aning livströtta och patinerade. Akterseglade av tiden och rummet sitter de fast på ett hotell i någon kvarglömd koloni.

Men inget varar för evigt. Ett vulkanutbrott välter tillvaron över ända och påminner såväl lyssnaren som hotellgästerna om vad som egentligen är viktigt i livet.  Således blir spelarens storvinst meningslös när ön obönhörligt sjunker i havet, samtidigt som kvinnan i Panamahatten rörs till tårar av en sliten rad från 40-talsschlagern Darling, Je Vous Aime Beaucoup:

As the island slowly sank
The loser finally broke the bank in the gambling room
The dealer said, "It´s too late now
You can take your money, but I don´t know how
You'll spend it in the tomb"
The tiny man bit the soldier's ear
As the floor caved in and the boiler in the basement blew
While she´s out on the balcony, where a stranger tells her
"My darling, je vous aime beaucoup"
She sheds a tear and then begins to pray
As the fire burns and the smoke drifts away
From Black Diamond Bay

Black Diamond Bay är inte bara extremt melodistark, den är också snillrikt rimmad. Med jämna mellanrum faller Emmylou Harris in i slutet av versraden. Hennes röst ligger oktaven över Dylans och tillsammans får de slutrimmen att lysa.

I den sjunde, avslutande versen förskjuts berättarperspekivet  från en allvetande, extern fokalisering till  till en explicit jagberättare. Samtidigt förflyttas vi från det sammanstörtande Black Diamond Bay till en tevesoffa i Los Angeles:

I was sittin' home alone one night in L.A.
Watchin' old Cronkite on the seven o'clock news
It seems there was an earthquake that
Left nothing 'but a Panama hat
And a pair of old Greek shoes
Didn't seem like much was happenin',
So I turned it off and went to grab another beer
Seems like every time you turn around
There´s another hard-luck story that you're gonna hear
And there´s really nothin´anyone can say
And I never did plan to go anyway
To Black Diamond Bay

Till en början känns det förstås som ett enormt antiklimax; skrönan från Black Diamond Bay var alltså bara ett nyhetsinslag bland andra. Och även om Panamahatten och de grekiska skorna vittnar om att allt inte var ett påhitt så går det inte att frigöra sig från känslan av att det är kvinnan i Black Diamond Bay som är en fantasi medan öldrickaren befinner sig i verkligheten.

Men kanske är förhållandet det rakt motsatta. De filosofer som ägnat sig åt människans existentiella villkor (till exempel Heidegger och Sartre) brukar ju också fastna för idéer om den autentiska tillvaron. Den autentiska människan är kännande, medveten och ansvarstagande och således motsatsen till den slentrianmässiga  drönartillvaro som skildras i sista versen.

Denna  sista vers är - i jämförelse med de föregående - blek, händelsefattig och känslobefriad; därmed befinner den sig också flera steg bort från det som Heidegger och Sartre förknippar med det autentiska, verkliga varat.

Rimfrost och It´s Alright, Ma (I'm Only Bleeding)

Rimfrost 3,5%

I Skånes nordöstra hörn hittar vi Trolle Ljungby, Charlis Brygghus och en amber ale med det bistra namnet Rimfrost. Det känns förstås aningen otajmat att mitt i en apokalyptisk värmebölja,  ge sig i kast med en folköl som utger sig för att vara "Vinterns räddning", men vänligen betänk att det i skrivande stund  (31 juli) inte ens är åtta veckor tills det återigen är dags att vrida tillbaka klockan till vintertid.


Färgen är brun och nästan helt klar Doft av kakor och kardemummaskorpor. Ölet skummar upp rejält med ett frasigt skum som sjunker undan utan att lämna rester. Stickig kolsyra och lite gasig munkänsla.  Rimfrost är smakstark med rostad malt och en ton av mintchoklad. Tydlig kropp med rondör och balanserad beska. Farinsocker i avslutet och parfymig eftersmak.

It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding)

Varför gillar vi när texter rimmar? Frågan kan verka banal, men förtjänar att tas på allvar. Forskare som studerat språkutveckling hos förskolebarn noterar att rimramsor inte bara bidrar till att utveckla en förståelse för fonem, ljud och stavning utan också hjälper barnet till ett mer abstrakt tänkande.

Genom rimleken inser barnet att ord kan ha vitt skilda betydelser, trots att de låter lika. Vidare lockar rimmandet ofelbart fram en strid ström av nonsensord, där slurken i burken lika gärna kan leda till  fnurken som spurken. Som barn fascinerades jag av den ocean av ord som aldrig någonsin skulle  få en innebörd; men det faktum att alla ord till syvende och sist enbart är  tillfälliga överenskommelser är förstås en svindlade insikt även för en vuxen.

Litteraturhistoriskt sett utgjorde rimsmidandet länge en av lyrikens kärn-verksamheter. Med modernismens genombrott i början av 1900-talet blev dock den rimmade poesin satt på undantag. Orsakerna var flera, en av dem att modernismens lyrik trivdes bäst i tunna häften. När dikter inte längre sjöngs, traderades eller proklamerades blev typsnitt och radbrytningar viktigare än rimmet.

I boken Dylan - En kärlekshistoria (Norstedts 2011) återger musikjournalisten Håkan Lahger ett samtal med poeten Gunnar Harding. Bland annat berättar Harding om hur femtiotalets beatpoeter - anförda av litteraturkritikern och poeten Charles Olsson -  förgäves försökte återföra lyriken till musiken via jazzen. Enligt Harding misslyckas projektet då den moderna jazzens värld av improvisation var av ett annat slag än den moderna poesins. Harding menar att det var först med Bob Dylan som man äntligen lyckades "återförena lyran med lyriken".

Varken Lahger eller Harding berör Dylans rim. Det gör istället Svenska Akademiens tidigare ständige sekreterare Sara Danius. När Bob Dylan får nobelpriset 2016 säger Danius så här till TT: "Dylan skriver ett örats poesi. Precis som Sapfo och Homeros gjorde för 2500 år sedan så skriver han poesi som ska framföras". Till Kulturnyheterna säger  Danius dessutom att "Han är extremt bra på att rimma".

Låt oss ta It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) från Bringing It All Back Home (1965) som exempel. Med sina sju och en halv minuter och tjugo verser är It's Alright Ma (I´m Only Bleeding) av Dylans längre låtar. De tjugo verserna utgörs av femton A-verser och fem B-verser, jämnt fördelade enligt mönstret AAAB.  It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) består med andra ord av fem lika långa delar där tre A-verser följs av en B-vers. Den första delen ser ut så här:

Darkness at the break of noon
Shadows even the silver spoon
The handmade blade, the childs balloon
Eclipses both the sun and moon
To understand you know to soon
There is no sense in trying

Pointed threats they bluff with scorn
Suicide remarks are torn
From the fools gold mouthpiece the hollow horn
Plays wasted words, proves to warn
That he not busy being born
Is busy dying

Temptation´s page flies out the door
You follow, find yourself att war
Watch waterfalls of pity roar
You feel the moan but unlike before
You discover that you'd just be one more
Person crying

So don't fear if you hear
A foreign sound to your ear
It's Alright Ma, I'm only sighing

Vi kan konstatera att samtliga verser slutar med - och binds samman av - ett [iᶇ:]-ljud (trying, dying, crying, sighing). Men vi kan också konstatera att denna slutrad sticker ut från respektive vers just genom att den inte rimmar med de närmast föregående raderna. Ickerimmet bidrar således till att lyfta fram och stryka under slutraden. Ibland känns den som en sammanfattning, ibland som en paroll.

Om man enbart läser texten till It's Alright Ma (I´m Only Bleeding) blir upplevelsen onekligen en smula platt. Till skillnad från lyssnaren - som ju hör ett ord i taget - ser läsaren istället textsjok, och överraskas därför inte av slutrimmen på samma sätt. Men viktigare ändå är att läsarens inre röst sällan förmår att gjuta liv i de rim som föregår dessa slutrim.

Det kan däremot Bob Dylan. Med utsökt timing väcker han både inrim (handmade blade), uddrim (busy being born) och assonanser (temptations page och remarks are). Med full kontroll driver han sedan fram versen till den väntade slutraden där lyssnaren, ivrigt väntande, möter upp.

The Hoppy One och Bob Dylans Dream (live version 1963)

The Hoppy One 3,5%

Det har nu blivit dags för den sista flaskan från Henrik Magnussons (och i folkobob tidigare omskrivna) Uppsalapåse. The Hoppy One är en ofiltrerad IPA från Train Station Brewery - ett mikrobryggeri i Knivsta.

Färgen är gyllengul och faktiskt nästan helt klar. Det skummar varken högt eller länge, men bildar ehuru en float som håller för ett par klunkar. Brödig doft med en ton av solvarm tomat (Jag skojar inte; min första tanke var faktiskt en knäckemacka med makrill i tomatsås. Inget fel med det förstås - folkobob äter en hel del mackor av just detta slag). Försiktig kolsyra.

The Hoppy One gör onekligen skäl för sitt namn. Det finns en tydlig ruccola-pepprig humlebeska som sticker ut rejält från den i övrigt ganska tunna kroppen. Någonstans finns det också en söt, men diskret fruktton. Lätt gasig munkänsla  och en lång, torr eftersmak med tall och enbär.

Även etiketten förtjänar ett omnämnande - formskuren och översållad med tåg.

Bob Dylans Dream (live version 1963)

Den som intresserar sig för  Bob Dylans textvärldar märker snart att järnvägar och tågresande är ett ofta återkommande motiv. I den självbiografiska dikt som återfinns på konvolutet till Joan Baez album In Concert Part 2 (1963) skriver Dylan så här:

An my first idol was Hank Williams
For he sang about the railroad lines
An the iron bars an rattlin wheels
Left no doubt that they where real
An my first symbol was the word
   ”beutiful”
For the railroad lines were not beautiful
They were smoky black and guttered colored
An filled with stink an soot an dust

Den brittiske Dylanologen Michael Gray hävdar i sitt monumentalverk Song and Dance Man – the Art of Bob Dylan (1983) att Dylan ömsom använder tåget som en symbol för den hårda verkligheten (till exempel Slow Train) och ömsom som en bild av flykt och eskapism från just denna verklighet (till exempel Man of Constant Sorrow).

Detta uppenbara motsatsförhållande framstår förstås som en smula paradoxalt. I sin essä On the ”D” train: Bob Dylan’s Conversions (2002) noterar den brittiske litteraturvetaren Bryan Cheyette hur Dylans konstnärliga transformationer ofta går hand i hand med just en tågmetaforik.

Inledningsvis återger Cheyette den tyske idéhistorikern Wolfgang Schievelbuschs tankar om  hur tåget under 1800-talet gjorde resandet binärt: Genom järnvägen blev platser antingen något man lämnade eller ankom. Samhällen som ingick i järnvägsnätet fördes samman, medan de som befann sig utanför drogs isär - trots att de senare rent geografiskt kunde ligga närmare varandra. 

Men Cheyette lyfter även fram den franske sociologen Michel de Certeaue och dennes resonemang kring hur tåget sammanför motsatserna rörelse och stillhet:

"This fusion of extreme movement and stillness can be said to characterise rail travel in general, as it combines, according to Michel de Certeaue’s description, the simultaneous experience of mobility and immobility." (Bryan Cheyette: ”On the ’D’ Train: Bob Dylans Conversions ur Do you Mr Jones – Bob Dylan with the Poets & Professors red. Neil Corcoran, Penguin 2017)

En sång som på ett nästan övertydligt sätt illustrerar både Grays och Cheyettes resonemang är Bob Dylans Dream från 1963. Sången utspelar sig under en tågresa där sångjaget somnar och drömmer om det som varit:

While riding on a train goin’ west
I fell asleep for to take my rest
I dreamed a dream that made me sad
Concerning myself and the first few friends I had

With half-damp eyes I stared to the room
Where my friends and I spent many an afternoon
Where we together weathered many a storm
Laughin’ and singin’ till the early hours of the morn

Den tågresa som obevekligt leder bort från det förgångna möjliggör samtidigt ett drömt återbesök i detsamma. Dock låter Dylan oss förstå att det hela är en dubbel chimär; drömmens enkla men ideala tillvaro är i sin tur en slags dröm, skapad och närd av ungdomlig naivitet:

With haunted hearts through the heat and cold
We never thought we could ever get old
We thought we could sit forever in fun
But our chances really was a million to one

As easy it was to tell black from white

It was all that easy to tell wrong from right
And our choices were few and the thought never hit
That the one road we traveled would ever shatter and split

I likhet med tågresan är tillvaron enkelriktad; det som varit kommer aldrig tillbaka:

How many a year has passed and gone
And many a gamble has been lost and won
And many a road taken by many a friend
And each one I’ve never seen again

I wish, I wish, I wish in vain
That we could sit simply in that room again
Ten thousand dollars at the drop of a hat
I’d give it all gladly if our lives could be like that

Den 10 maj 1963 framför Bob Dylan Bob Dylans Dream på en folkfestival i Waltham, Massachusetts. Framträdandet - som går att höra på skivan Bob Dylan in Concert: Brandeis University 1963 – görs bara några veckor innan albumet The Freewheelin’  Bob Dylan kommer ut. Dylan står nu på tröskeln till det stora genombrottet och det är som om han anar att hans liv står inför en oåterkallelig förändring; att ingenting någonsin kommer att bli som det en gång var.

På inspelningen från Brandeis universitet hör man hur versernas slutrader efterhand blir alltmer desperata. Som om han där och då plötsligt ångrar sig, och när han till nästan ropar: ”Ten thousand dollars at the drop of a hat / I’d give it all gladly if our lives could be like that.” låter det nästan som en besvärjelse mot det begynnande kändisskapets börda.

The Tri-Five och Country Pie

The Tri-Five 3,5%

Mitt på en åker, en halvmil utanför Eslöv ligger Remmarlöv gårdsbryggeri. Liksom många andra mikrobryggerier gör de en trekommafemma som kan glänsa i den lokala  ICA affären och i likhet med många andra bryggerier är denna öl en humlestinn session ale.

Inget fel med det förstås. Den dag folkobob tröttnar på lokal folköls-ale av amerikansk typ är ännu inte kommen.

Remmarlövs trekommafemma heter hursomhelst The Tri-Five. Färgen är gyllengul och helt klar. Doften är lätt och fruktig. Ölet skummar upp med ett grovt skum och sjunker ner till ett tunt, men långvarigt täcke. Skumreminiscenser längs glasets sida.Smaken är rund och beskan lågmäld. Det finns en del citrus, men också en diskret vaniljton. Bra kolsyra. Med risk för att låta som en reklamtext så kan The Tri-Five beskrivas som lättdrucket utan att vara tunt. Medellång, brödig eftersmak med lite grapefrukt.

Remmarlövs The Tri-Five kommer alltså från Skånes absoluta bondvischa. Trots detta (eller kanske just på grund av detta) antyds den lantliga lokalfärgen högst diskret på etiketten med hjälp av några stiliserade sädesax och två hönor.

Country Pie

Som barn var jag oerhört fascinerad av amerikanska pajer. Rrunda och täckta med konstfärdigt utformade deglock ställdes de ångande ut på fönsterblecken, varpå de ofelbart stals eller förstördes av en förbipassernde busunge. Fyllningen verkade vara lika färgglad som kladdig, ljusår från min mors smulpajer (vilka alltid bakades i ovala glasformar).

Min fascination har knappast minskat med åren. Snarare har en insikt växt fram om att pajen på något sätt utgör kärnan i den amerikanska livsföringen. "There will be pie in the sky when you die" sjöng svensk-amerikanen Joe Hill med vällustig ironi samtidigt som uttrycket "as American as apple pie"  används för att beskriva allt från skönhetstävlingar till fribrottning.

Det är inte heller någon slump att David Lynchs agent Cooper i en enda tugga körsbärspaj kan avsmaka hela det mystiska sågverkssamhället Twin Peaks. För att inte tala om Guillermo del Toros Oscarvinnande The Shape of Water där  den homosexuella och avpolleterade reklamtecknaren Giles förgäves försöker bryta sitt utanförskap med hjälp av ett ihärdigt pajätande.  

När Bob Dylan i februari 1969 spelar in låten Country Pie är det således två amerikanska kvintessenser som sammanförs, lantlivet och pajen:

Just like Saxophone Joe
When he´s got the hogshead up on his toe
Oh me, oh my
Love that country pie

Listen to the fiddler play
When he's playin'  'til the break of day
Oh me, oh my
Love that country pie

Raspeberry, strawberry, lemon and lime
What do I care?
Blueberry, apple, cherry, pumpkin and plum
Call me for dinner, honey, I´ll be there

Saddle me up my big white goose
Tie me on 'er and turn her loose
Oh me, oh my
Love that country pie

I don't need much and that ain´t no lie
Ain´t runnin' any race
Give to me my country pie
I won't throw it up in anybody's face

Shake me up that old peach tree
Little Jack Horner's got nothin' on me
Oh me, oh my
Love that country pie.

Låten är en snabb countryrag med en avslappnad och godmodig Dylan vid mikrofonen. Då varken saxofon eller fiol finns med i sättningen understryker de inledande versernas Saxophon Joe och the fiddler  att texten är i första hand är en ordlek och en fri fantasi. Detta hindrade dock inte den ökände Dylanologen och sopletaren Alan Weberman att läsa raden "saddle up my big white goose" som en metafor för ett pågående heroinmissbruk.

Tvivelsutan kreativt, men helt utan biografiskt stöd. Däremot leder det vita fjäderfät tankarna till ramsorna i Old Mother Goose's Rhymes. En samling barnkammarrim där vi - förutom Mother Goose själv - även möter just den pajätande  gossen Jack Horner. Little Jack Horner / Sat in the corner / Eating a christmas Pie / He put in his thumb / And pulled out a plumb / And said:  "What a good boy am I!" 

Det är lätt att avfärda Country Pie som en  bagatell och det är förstås uppenbart för alla och envar att Bob Dylan knappast är  ute efter att utforska eller exponera människans existentiella villkor. Samtidigt är den mänskliga tillvaron fylld av just menlösa banaliteter, och då blir ju en låt  med konstfärdigt ordnade pajfyllningar  paradoxalt nog plötsligt meningsskapande.

Monkey Business APA och Tweeter and the Monkey Man

Monkey BusinessAPA 3,5%

För någon vecka sedan fick folkobob en hoper trekommafemmor av trummisen i Slackerville Zoo som varit och besökt släktingar i Uppsala. Då mina kunskaper om Uppsalas dagligvaruhandel är något begränsade kan jag dessvärre varken ge någon närmare information om var ölen är inköpt eller hur spridd den är.  Tips från läsekretsen mottages därför tacksamt! 

Nåväl. En av flaskorna  var Monkey Business APA från Fjäderholmarnas bryggeri, en trekommafemma som folkobob hittills inte påträffat i Skåne.

Färgen är bärnstensfärgad och inte helt klar. Fast och tätt skum med visst kläng. Aprikos i doften och apelsin och grape i smaken. Dock är det den långvariga humlebeskan som dominerar. Även om det finns lite sötma i avslutet är Monkey Business överlag ganska torr och krispig. 

Tweeter and the Monkey Man

Såhär med facit i hand och från åskådarbänk betraktat framstår Traveling Wilburys som rockhistoriens trivsammaste medelålderskris. När debutalbumet Traveling Wilburys vol. 1 spelas in 1988 består gruppen av Tom Petty (38 år), Jeff Lynne (41 år), George Harrison (45 år) Bob Dylan (47 år) och Roy Orbinsson (52 år). Och även om ingen -inte ens Roy Orbinsson - kan ses som en uträknad föredetting så är det nog ett rimligt antagande att alla fem brottas med en känsla av att den bästa tiden ligger bakom dem. 

Traveling Wilburys vol. 1 är en skiva vars lekfullt avslappnade anspråkslöshet är svår att värja sig emot. Förvisso finns det ett allvar i botten, men det lätt skruvade går hela tiden sida vid sida med det uppriktiga och det sköra.  Albumet spelas in som ett kollektiv under fingerade namn, men det musikaliska uttrycket tillsammans med sånginsatserna  ger en hyfsat tydlig fingervisning om vem som har haft låtskrivaransvaret på respektive spår.

Av albumets tio låtar är Bob Dylan huvudsaklig upphovsman till minst tre. En av dem är Tweeter and the Monkey Man - en rafflande noir-historia som hämtar näring både från Bonnie´n Clyde och Romeo och Julia:

Tweeter and the Monkey Man were hard up for cash
They stayed up all night selling cocaine and hash
To an undercover cop who had a sister named Jan
For reasons unexplained she loved the Monkey Man

Tweeter was a boy scout before she went to Vietnam
And found out the hard way nobody gives a damn
They knew that they found freedom just across the Jersey Line
So they hopped into a stolen car took Highway 99

Som lyssnare blir man aldrig riktigt klar över vilken relation Tweeter och Monkey Man egentligen har till varandra. Är de kompanjoner eller älskande? En del av gåtan är förstås att Monkey Man är en man utan egenskaper. Till skillnad från Tweeter (om vilken  vi får veta att hon både är en genderbender, Vietnamveteran och före detta scout) förblir alltså berättelsens centralgestalt ett mysterium.

Inte heller får lyssnaren reda på om Jans kärlek till Monkey Man är besvarad. Oavsett vilket har de knappast något stöd att vänta hos the Undercover Cop. I tredje versen står det nämligen klart att  dennes antipatier gentemot  Monkey Man  inte enbart är yrkesmässig utan sträcker sig långt tillbaka i tiden. Vi förstår också att Jans kärlek till Monkey Man hotar att förstöra ett ekonomiskt fördelaktigt äktenskap:

The undercover cop never liked the Monkey Man
Even back in childhood he wanted to see him in the can
Jan got married at fourteen to a racketeer named Bill
She made secret calls to the Monkey Man from a mansion on the hill

Den observante lyssnaren  märker snart att Tweeter and the Monkey Man innehåller en mängd Bruce Springsteen-referenser. Förutom det faktum att själva sången skildrar en utkantstillvaro i New Jersey så hittar vi också en handfull titlar och allusioner: Allt ifrån Mansion on the Hill och Thunder Road till State Trooper och The River.

Man kan förstås fråga sig vad syftet är. En parodi? En blinkning till en kollega? Kanske är det resultatet av den slags självvalda begränsning om ibland gör underverk för kreativiteten.
Petty: "Jag utmanar dig att klämma in namnet på en Springsteen-låt i varje vers".
Dylan: "Taget!"

Det lugna och tillbakalutade treackordskompet  utgör en medveten kontrast till textens invecklade och komiskt uppskruvade intrig. Det känns som om Dylan framför sången med ett behärskat leende, väl medveten om att den som berättar ett skämt aldrig får skratta själv.

Men Tweeter and the Monkey Man är å andra sidan inte bara ett skämt och en skröna. Efter varannan vers drar nämligen refrängen fram som ett mörkt stråk. Lågmält  mässande och framsjungen av samtliga fem Wilburybröder leder refrängen tankarna till kören i ett grekiskt drama. Och faktum är att refrängen inte bara låter som kören i ett drama av Aiskylos; den fyller också samma funktion. Gång på gång understryker den vad berättelsen egentligen handlar om:

And the walls came down, all the way to hell
Never saw them when they´re standing
Never saw them when they fell

Väggarna som rasar utgör en något tvetydig metafor. Är det skildringen av ett existentiellt sammanbrott eller en bild av hur Tweeter och Monkey Mans inre fängelsemurar rämnar när de två slutgiltigt ställer sig utanför lagen?

Detta  definitiva gränsöverskridande sker - helt enligt den klassiska Hollywooddramaturgins regler - tre fjärdedelar in i berättelsen när Tweeter och Monkey Man i sjunde versen når fram till the point of no return:

Someplace by Rahway prison they ran out of gas
The undercover cop had cornered them said "Boy, you didn´t think that this could last"
Jan jumped out of bed said "There's someplace i gotta go"
She took a gun out of the drawer and said "It's best if you don't know"

The undercover cop was found face down in a field
The monkey man was on the river bridge using Tweeter as a shield
Jan said to the Monkey Man "I'm not fooled by Tweeter's curl
I knew him long before he ever became a Jersey girl"

Vad som till slut händer med Tweeter och Monkey Man får vi aldrig riktigt veta, och det är knappast någon slump att historien om Jan, Tweeter och Monkey Man slutar just på en bro - symbolen för övergången mellan det gamla och det nya.

I de två avslutande verserna möter vi ett berättarjag som ser tillbaka på det som har hänt. Vem detta "jag" är kan vi bara spekulera i, men med stöd av texten går det att utesluta såväl Undercover Cop och Jan som Tweeter och Monkey Man. Kvar blir då bara Bill, och kanske sitter han ensam och bortglömd på en spelklubb och tänker på Monkey Man:

Now the town of Jersey City is quieting down again
I'm sitting in a gambling club called the Lions Den
The TV set was blown up, every bit of it is gone
Ever since the news show that the Monkey Man was on

I guess I´ll go to Florida and get myself some sun
There ain't no more opportunity here, everything's been done
Sometime  I think of Tweeter, sometimes I think of Jan
Sometimes I don't think about nothing but the Monkey Man

Det är förstås obegripligt att ingen ännu har gjort en teveserie av Tweeter and the Monkey Man.  Förhoppningsvis pågår i detta nu en brutal rättighetsstrid mellan HBO och Netflix.  Personligen skulle jag helst vilja se Joel Kinnaman i rollen som Tweeter, men det går förstås bra med vem som helst.

Jämtlands Julöl och Never Say Goodbye

Jämtlands Julöl 3,5%

folkobob inleder det nya året med en sista julspasm i form av Jämtlands Julöl - en säsongsale från Jämtlands bryggerier.

Färgen är vackert kopparröd. Skummar upp till ett långvarigt och stabilt skum med god vidhäftningsförmåga. Trevlig rostad doft med lite kaka. Smaken är maltig men samtidigt frisk med äpple och citrus vilket resulterar i en nästan syrlig munkänsla. Torr, men inte särskilt framträdande beska. En del metall i avslutet.

 På etiketten ser man Storsjöodjuret titta upp ur Storsjön - Sveriges femte största sjö. Vintertid brukar Årsunda IF ploga upp en milslång skridskoled på den frusna sjön.

Never Say Goodbye

Twillight on the frozen lake
North wind about to break
On footpints in the snow
Silence down below

Det är en beskrivning av ett vinterlandskap i väntan som inleder Never Say Goodbye - det näst sista spåret på albumet Planet Waves (1974). En värld fastfrusen i skärningspunkterna mellan olika tillstånd; mellan dagen och natten och mellan stiltjen och nordanvinden (som i sin tur väntar på att utplåna fotspåren i snön). Den symboltyngda  miljöbeskrivningen understryker det faktum att även sångjaget befinner sig i ett slags mellantillstånd. Oförmögen - eller kanske bara ovillig - att gå vidare väntar han på en kvinna:

You're beautiful beyond words
You´re beautiful to me
You can make me cry
Never say goodbye

Time is all I have to give
You can have it if you choose
With me you can live
Never say goodbye

Om slutraden never say goodbye ska ses som en uppmaning till kvinnan att aldrig ta ett definitivt avsked eller som sångjagets personliga livsmotto kan diskuteras.  Det verkar nämligen som om det verklighetsfrånvända, svärmiska väntandet  har fått ett värde i sig:

Because my dreams are made of iron and steel
With a big Bouqet
Of roses hanging down
From the heavens to the ground

The crashing waves roll over me
As I stand upon the sand
Wait for you to come
And grab hold of my hand


I den avslutande versen ställs allt på sin spets. Raden "You'll change your last name too"  kan antingen tolkas som en diskret kapitulation eller som sångjagets slutgiltiga bekräftelse på att han aldrig någonsin kommer att ge upp sin enträgna väntan:

Oh, baby, baby baby blue
You'll change your last name, too
You've turned your hair to brown
Love to see it hangin' down

Det är förstås det lilla ordet "too" som öppnar upp och väcker frågor. Till exempel kan det tolkas som att kvinnan i sången bara är den senaste i raden av tillbedda kvinnor och att även hon till slut kommer att falla ifrån och byta namn.  Eller så är det helt enkelt ett krasst konstaterande av fakta; kvinnan har valt en annan man och ett nytt efternamn är att vänta någonstans mellan husköp och barn. Ett annat rakt motsatt perspektiv är att se namnbytet som en slags profetia; till slut kommer hon att bli hans och då kommer hon också att ändra sitt namn.

Låten inleds trevande med en akustisk gitarr. Efter en stund faller en spretig elgitarr in och efter ytterligare några takter en spänstig bas. Den första versen sjungs lågmält och släpig, men från och med den andra versen växer låten i intensitet och trots att ackompanjemanget utgörs av en högst konventionell rocksättning (två gitarrer, bas, trummor och piano) så får man ändå en känsla av lovsång. Dels beror det på att låten - i likhet med många psalmer -är uppbyggd av stegrande durackord och dels på att sången successivt levereras alltmer innerligt.

Och varför inte?  En väntan kan ju ge näring åt både längtan och förväntan, där den väntande ostört kan ägna sig åt såväl fromma förhoppningar som fria fantasier. Det är knappast någon slump att  tyskans ord för "vänta" (warten) är detsamma som ordet för "vårda". Och frågan är om relationen mellan de två begreppen kan illustreras tydligare än i Never Say Goodbye där minnet av kvinnan vårdas och hålls levande just genom själva väntandet.

The Down Low Ale och Cold Irons Bound

The Down Low Ale 3,5%

Lagunitas Brewing Company är ett sånt där modernt amerikanskt bryggeri som också är ett livsstilskoncept. Man prånglar cannabisöl och man har en webshop där man kan köpa alltifrån plektrum och hundleksaker till öldoftljus och öltvål.

På svenska folkölshyllor representeras Lagunitas av The Down low Ale; en öl som man kan hitta lite här och var om man har ögonen med sig.

Färgen är klar och mörkt gul, inte helt olik äppeljuice. Ölet har en tydlig doft av tropisk frukt. Ett frasande skum sjunker  ner till ett tätt lock. Kolsyran är diskret. Lång brödig beska samsas med blommiga humlesmaker. Trevlig munkänsla. Lång, "dov" eftersmak med mycket humle och grapefrukt.

En återkommande Lagunitas-slogan är "we brew in two great cities". Dessa två städer är Petaluma i Californien och Chicago i Illinois.

Cold Irons Bound

Den enda gång som Chicago nämns¹ i en  Dylantext  är i Cold Irons Bonds från albumet Time Out of Mind (1997). I låten skildras med plågsam skärpa de svårigheter berättarjaget har att gå vidare efter en avslutad relation. Problemet är tvådelat: Förutom att känslorna för den andre vägrar att försvinna så verkar berättarjaget dessutom ha uppenbara problem med att hitta tillbaka till sig själv.

Musiken börjar  trevande, som om musikerna inte riktigt når fram till varandra, men snart tar en stompig blues i moll fart. När sången börjar står det klart att introt egentligen är det som bäst överensstämmer med textens inledande vers vilken beskriver en uttunning av självet; inte helt olik den schizofrenes jagupplösning:

Im beginning to hear voices and there´s no one around
Well, I´m all used up and the fields have turned brown
I went to church on Sunday and she passed by
My love for her is taking such a long time to die.

I´m waist deep, waist deep in the mist
It´s almost like, almost like I don´t exist
I´m twenty miles out of town in cold irons bound

Att låta den yttre omgivningen samspela med en karaktärs själsliv är förstås ett vanligt grepp i litteraturen, men i Cold Irons Bound är det inte enbart så att känslan och miljön förstärker varandra; det hela drivs ett steg längre så att det inre och yttre landskapet till slut sammansmälter helt:

There's too many people, too many to recall
I thought some of'm were friends of mine, I was wrong about'm all
Well the road is rocky and the hillside's mud
Up over my head nothing but clouds of blood.

I found my world, found my world in you
But your love hasn't proved true
I'm twenty miles out of town in cold irons bound

Beskrivningen av hur berättarjaget först hittat och sedan förlorat sin värld förklarar varför hela det existensiella varat blivit hemlöst. Sammanblandningen av det objektiva och det subjektiva, det verkliga och det upplevda gör också att man inledningsvis tolkar den stad som nämns i den återkommande raden "I'm twenty miles out of town in cold irons bound" metaforiskt. I den näst sista versen står det dock klart att det verkligen finns en stad och att denna stad är Chicago.

Oh, the winds in Chicago have torn me to shreds
Reality has always had too many heads
Some things last longer than you think they will
There are some kind of things you can never kill

It's you and you only I been thinking about
But you can't see in and it's hard lookin' out
I'm twenty miles out of town in cold irons bound

Den brittiske litteraturvetaren Richard Brown undersöker i sin artikel "Higway 61 and Other American States of Mind²  Bob Dylans texter ur ett mer geografiskt perspektiv. Genom att lyfta fram och renodla rumsliga aspekter som landskap, platser och färdvägar träder likheter och förändringar fram:

Dylan's "roadmaps for the soul" typically mark conditions of transition and becoming as well as point of location, and these conditions are independently observed in his work and yet can also be seen to be mediated by an extensive  literary and cinematic cultural inheritance or intertextuality. 

Brown menar att omkvädet I'm twenty miles out of town in cold irons bound" ger uttryck för en paradox där berättarjaget står utanför den sociala och samhälleliga gemenskapen, men ändå är bunden och fjättrad. Kärnfullt pekar han på den tematiska gemenskap som Cold Iron Bound har med den avslutande frågan i Ballad in Plain D: "Are birds free from the chains of the skyway?"

En stor del av Browns text handlar om specifika platser i Dylans texter - och då särskild städerna New Orleans och New York. Även om Brown inte specifikt tar upp the Windy City i sin text så är går det utan problem att överföra tankegångarna till Chicago och  Cold Irons Bound. Om staden förr symboliserade modernitet och amerikansk framstegsoptimism representerar Chicago idag snarare den typ av rostiga industrisamhälle som ingen längre verkar vilja kännas vid. Kanske tänker man också på Chicagoblues och Chess Records. Oavsett vilket så blir resultatet detsamma, nämligen känslan av att de bästa åren oåterkalleligen är förbi.

Som vi konstaterade inledningsvis kontrasterar det driviga ackompanjemanget mot textens skildring av bräcklighet och hemlös kärlek. Undantaget är den sista versen då lyssnaren får sig en handfull hurtfriska klyschor till livs (och plötsligt passar den musikaliska kostymen perfekt):

Well the fat's in the fire and the water's in the tank
The whiskey's in the jar and the money's in the bank
I tried to love and protect you because I cared
I'm gonna remember forever the joy that we shared

Looking at you and I'm on my bended knee
You have no idea what you do to me
I'm twenty miles out of town in cold irons bound

En svenskspråkig uttolkare hade haft en ocean att ösa ur. "Klappat och klart", "Det är som det är", "Gläds åt det som varit". Och så vidare. På många sätt är denna vers  den mörkaste. Posen av tillkämpad bekymmerslöshet känns påklistrad. Den som måste låtsas och förställa sig har ju i någon bemärkelse redan förlorat sig själv.


Fotnoter:
¹ Åtminstone om man räknar "vanliga" album. På Witmark Demos nämns Chicago i  sången "The Death of Emmet Till"
² Artikeln hittar man i antologin "Do you, Mr Jones? - Bob Dylan with the Poets and Professors" red. Neil Corcoran (2002)

Texas State of Mind och Man of Peace.

Texas State of Mind 3,5%

Denna post är sommarens sista och kanske är det i senaste laget att avsmaka Texas State of Mind - ett öl som verkar vara designat för klotgrillar och trädäck. Öltypen Austin amber har jag hur som helst inte stött på tidigare, men den verkar vara någon slags ale. 

Ölet är kopparfärgat och helt klart. Skummet försvinner tämligen snabbt, men klänger å andra sidan bra längs glaset. Doften är örtig med en mild vaniljton. Texas State of Mind är brödigt och smakstarkt på ett lite kryddigt sätt. Det finns även en del sötma och om man blöter av etiketten så kan ölet nog försvara sin plats på ett julbord. Kolsyran är pigg men inte stickig. Humlebesk eftersmak med en aning kaneltuggummi

Texas State of Mind är resultatet av ett samarbete mellan Spendrups Brutal Brewing och restaurangkedjan Texas Longhorn - en matfranchise som i sin tur tagit sitt namn från en nötkreatursras med extremt långa horn.

Man of Peace 

Faktum är att horn är ett relativt sent tillskott i djävulens ikonografi. I Bibeln kopplas horn nästan uteslutande ihop med livets goda; antingen pryder de huvuden på välmående boskap och feta offerdjur eller så återfinns de i händerna på festprissar och triumferande härförare.

Djävulen utseende beskrivs knappt alls i skriften och i början av medeltiden framställer bildkonstnärer Djävulen mer hundlik, om än med tydliga inslag av sjakal och hyena. Det är först i slutet av medeltiden som hornen och bockfötterna kommer på plats; lånade från antikens fauner.

I låten Man of Peace från albumet Infidels (1983) tecknar Bob Dylan en bild av djävulen som ligger betydligt närmare bilskojaren och fondförvaltaren än mörkrets furste och flugornas herre. Han är helt enkelt en lurig, men ganska charmerande typ. Den första versen anger tonen:

Look out your window baby, there's a scene you'd like to catch
The band is playing "Dixie", a man got his hand outstretched
Could be the Führer
Could be the local priest
You know sometimes Satan comes as a man of peace.

Att ställa Hitler bredvid prästen kan knappast kallas subtilt, men det är nog inte meningen heller. Såväl textmässigt som musikaliskt är Man of Peace en återgång till det elektriska 60-talets surrealistiska myller. Kaoset lurar (och lockar) alldeles bakom hörnet och det skulle inte förvåna om man hittar både silver saxophones och washed up hornes hos bandet som spelar "Dixie". Den drastiska humorn blir fortsättningsvis inte mindre svart, men desto mer befriande. Min personliga favorit återfinns i vers fem:

Well he can be fascinating, he can be dull
He can ride down Niagra Falls in the barrels of your skull
I can smell something cooking
I can tell there's going to be a feast
You know sometimes Satan comes as a man of peace.

Texten till Man of Peace brukar transkriberas enligt ett mönster med fem rader per vers (se till exempel här ovanför) men egentligen består varje vers av fyra parvis rimmade rader där varje rad tar två takter i anspråk. Åtminstone på ett ungefär. På typiskt Dylan-manér trycks det nämligen ihop och dras isär och taktslagen verkar fungera mer som rekommendationer än fasta gränser.

Ackompanjemanget består av en slick och tajt bluesrock med ett pockande orgelriff som diskret påminner om att det förflutna aldrig är långt borta. Och att detta faktiskt stämmer förstår vi i näst sista vers där vi hittar ett pärlband av bluesallusioner; allt ifrån Howling Wolf till John Lee Hookers Snake Crawl Blues:

Well, the howling wolf will howl tonight, the king snake will crawl
Trees that´ve stood for a thousand years suddenly will fall
Wanna get married? Do it now
Tomorrow all activity will cease
You know sometimes Satan comes as a man of peace.

I antologin Bob Dylan and Philosophy (red. Vernezzee och Porter 2006) bidrar den kristne filosofen Francis J. Beckwith med en text som sätter in Dylans lyrik i ett moralfilosofiskt perspektiv. Enligt Beckwith utgår Dylans texter från en värderealistisk premiss där begrepp som rätt och fel representerar något verkligt och statiskt. Värderealisten se moralen som en objektiv sanning snarare än som en förhandlingsbar produkt av sin tid.

Beckwirth använder bland annat av The Lonesome Death of Hattie Carrol och With God on Our Side för att visa hur Dylan skiljer mellan å ena sidan en evig och sann rättvisa och å andra sidan de konstgjorda moralsystem som människan själv skapar. Även om Beckwith aldrig nämner just Man of Peace i sin text så är låten ett utmärkt exempel på hur Dylans texter ofta intar ett radikalt värderealistiskt perspektiv; så länge människan bakom handlingarna är rutten blir den ursprungligt goda intentionen automatiskt kontaminerad och korrupt:

He got a sweet gift of gab, he got a harmonious tongue
He knows every song of love that ever has been sung
Good intentions can be evil
Both hands can be full of grease
You know that sometimes Satan comes as a man of peace

En värderealistisk hållning går ofta hand i hand med ett visst mått av religiositet. Dock behöver värderealisten inte nödvändigtvis bekänna sig till någon specifik tro utan kan lika gärna se de religiösa skrifterna som exempel på hur man i olika tider och kulturer försök att ringa in det objektivt sanna. Var Dylan befinner sig våren 1983 (när Infidels spelas in) kan vi förstås bara spekulera i.

Man of Peace utgår visserligen från någon slags  kristen syn på världen, men det är tydligt att Dylan brutit med den evangelistiska och dogmatiska kristendomen. Frågan är om den man of peace han sjunger om skall ens skall ses som Satan i egentlig mening. Kanske uttrycker texten snarare den hållning man hittar hos den kristne mystikern; på samma sätt som vi alla bär Guds rike inom oss har vi även djävulen inom oss. Gud prövar och djävulen frestar. Och ibland lockas vår inre djävul fram av smickrande och lismande karriärcoacher och personlighetskonsulter.