Nyckelbryggerier Lager och Open the Door Homer

Nyckelbryggerier Lager 3,5%

Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg att folkobob i våras provsmakade ett påsköl från Luleås nyckelbryggerier. Nu har det blivit dags igen, denna gång med en en ljus filtrerad lager - folkölhyllans  mest konkurrenshärdade segment.  

Färgen är halmgul och helt klar. Ölet skummar upp med ett frasigt skum som snabbt sjunker ned  till en slitstark float med viss ansats till kläng. Svag doft av ljust bröd och honung. Smaken domineras av ljusa brödtoner och en tydlig, krispig humlebeska som avrundas med en diskret sirapssötma. En aning äppelcider i avslutet. Kolsyran är kraftig och en aning stickig. Lång eftersmak av sirapslimpa.

På etiketten ser man en variant av Luleås statsvapen med två korslagda nycklar. Inom heraldiken kan nyckeln både symbolisera på aposteln Petrus och den lagstiftande, styrande makten. Med nyckeln kan man ju som bekant både låsa kring sig och efter sig.

Open the Door Homer 

När man hör någon högljutt uppmana en annan att öppna en dörr kan man dra en av följande två slutsatser:

1) Den som ropar har blivit utelåst och önskar att komma in, eller 2)  den som anropas har låst in sig och ombeds nu att öppna dörren.

Hur det förhåller sig i Bob Dylans Open the door Homer är inte lätt att veta. I tre verser varvas djupa livsvisdomar med humbug och plattityder. Vad som är humbug och vad som är plattityder är inte heller lätt att veta.

Now, there’s a certain thing
That I learned from Jim
That he’d always make sure I’d understand
And that is that there’s a certain way
We all must swim
If we expects to live off
Of the fat of the land
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Det bör noteras att den Homer som adresseras i låtens titel aldrig omnämns i själva sången - där är det istället en Richard som anmodas att öppna dörren. Kanske har namnet ändrats för att låten inte ska förväxlas med den humoristiska jazzschlagern Open the door Richard – men det är å andra sidan svårt att tänka sig att detta skulle utgöra ett hinder för strofsnattaren och titellånaren Dylan.

I den andra versen har vi förflyttats till pokerbordet. Det är möjligt, för att inte säga tänkbart, att vännen Mouse är just den gambling man vars sweetheart hamnade i trångmål i The House of the Rising Sun. Huruvida rådet om att inte rodna när man sitter med kåk är användbart även i andra livssituationer återstår dock att se.

Now, there’s a certain thing
That I learned from my friend Mouse
A fella who never blushes
And that is that one
Must always flush out his house
If he don’t expect to be housing flushes
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Den avslutande versen alluderar på ingen mindre än Jesus och dennes helbrägdagörelse. Kanske är Mick ingen mindre än ängeln sankt Mikael, en ärkeängel som ju ofta förknippas med Jesus. 

“Take care of all your memories” said Mick
“For you cannot relive them
And remember when you’re out there
Tryin’ to heal the sick
That you must always
First forgive them”
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Open the Door Homer är en av de hundratals låtar som Dylan spelade in under enkla förhållanden i en källare i Woodstock tillsammans med the Band sommaren 1967. Inspelningarna – vilka så småningom skulle få namnet The Basement Tapes - har portionerats ut på officiella utgåvor sedan 1971 och  kännetecknas ofta av absurd dead-pan humor och tillbakalutad spontanitet .

I sin bok Invisible Republic (1997) försöker musikskribenten Greil Marcus följa den snåriga och slingrande musikhistoriska stig som lett fram kring the Basement Tapes. Marcus menar att inspelningarna präglas av en slags tidlös ankaronism vilken hämtar sin näring från ett svunnet Amerika. 

Marcus menar att detta drömda, förgångnae Amerika är detsamma som den esoteriske musiksamlaren Harry Smiths försökte återskapa i sitt projekt Anthology of American Folk Music. en legendarisk mastodontbox med predepresseion-musik, utgiven av skivbolaget Folkways 1956. 

In the basement tapes, an uncompleted world was haphazardly constructed out of the past, out of the past, out of Smith’s Anthology and its like. […] The uncompleted world of the basement tapes was a fantasy beginning in artifacts refashioned by real people, dimly apprehended figures who out of the kettle of the folk revival appeared in the flesh to send an unexpected message. (Marcus 1997)

Av någon anledning skriver Marcus aldrig om just Open the Door Homer trots att låten på ett nästan övertydligt sätt kan illustrera hans resonemang kring The Basement Tapes - viktiga delar verkar ha fallit i glömska och gemensamma referenser upplösts. Vi kan aldrig säkert få veta vilka Jim och Mick och Mouse var och vad  deegentligen menade, men denna slöja av mysterium gör paradoxalt nog att det sagda framstår som både viktigare och sannare. 

Höga kusten och Crossing the Rubicon

Höga kusten 3,5%

Anrika Zeunerts bryggeri i Sollefteå (numera ägt av Kopparbergs) gör inte bara julmust, de gör också trekommafemman Höga Kusten - ett blandöl bestående av tre delar lager lager och en del ale.

Färgen är guldgul och helt klar. Tätt, långvarigt skumlock som sjunker ned till en trevlig kulle. Svag doft av vanilj och gräs. Ölet är ganska runt med försiktig beska, brödiga malttoner och viss sirapsötma. Kolsyran är i diskretaste laget. Citronzest i avslutet och kola och knäckebröd i den medellånga eftersmaken.

Burken pryds förstås av Höga kusten-bron, den drygt kilometerlånga hängbro som korsar Ångermanälven på 40 meters höjd.

Crossing the Rubicon

49 år före vår tideräkning korsar Julius Caesar och ett tusental legionärer Rubicon, floden som markerar gränsen mellan mellan den Galliska provinsen och Rom. Caesars plan är ett högriskprojekt av klassiskt märke - att avskaffa republiken och göra sig sig själv till kejsare

Till skillnad från Caesar - vars tid som kejsare fick ett abrupt slut efter bara fem år - har uttrycket "att korsa Rubicon" levt vidare desto längre som en metafor för en oåterkallelig handling med höga insatser och oklar utgång. I Bob Dylans Crossing the Rubicon, från det nyligen utgivna albumet Rough and Rowdy Ways, har dock innebörden förskjutits en smula. När Caesar korsade Rubicon befann sig fru Fortunas hjul fortfarande i rörelse, men hos Dylan har loppet varit kört sedan länge.

I crossed the Rubicon on the 14th day 
       of the most dangerous month of the year
At the worst time at the worst place - thats all I seem to hear
I got up early so I could greet the Godess of the Dawn
I painted my wagon - I abandoned all hope and crossed the Rubicon

Den fullständiga avsaknaden av illusioner får sin förklaring i andra versen där det blir tydligt att Dylans Rubicon har en helt annan sträckning än den rännil till flod som Caesar vadade över. Dylans Rubicon verkar rinna upp i Leadbelly och Howard Hawks Red River för att sedan ansluta sig till Dante och Vergilius Styx.

The Rubicon is the Red River, going gently as she flows
Redder then your ruby lips 
   and the blood that flows from the rose
Three miles north of purgatory - one step from the great beyond
I prayed to the cross and I kissed the girls and I crossed the Rubicon

Det kan  vara värt att notera skillnaden i tempus mellan titelns Crossing (the Rubicon) och omkvädets ...crossed (the Rubicon).  Sångjaget befinner sig nu på andra sidan och därmed blir Crossing the Rubicon till en slags fortsättning på låtar som Knockin' on Heavens Door (1973),  Tryin' to get to Heaven och Not Dark Yet (båda 1997). Dylan har i sitt  konstnärskap länge undersökt den gräns där livet upphör men alltid utifrån de levandes perspektiv.

Den som tror att livet skänkt insikter som gett lugn och harmoni får tänka om. Gång efter annan får vi ta del av fräna utfall och hämndfantasier mot ett namnlöst you som  ibland verkar vara en gammal flamma, ibland en hatad kärleksrival.

You defiled the most lovely flower in all womanhood
Others can be tolerant - others can be good
I´ll cut you up with a crooked knife 
      and I´ll miss you when you´re gone
I stood between heaven and earth and I crossed the Rubicon.

Denna lynnighet avspeglas också i det musikaliska framförandet där en bluestolva ständigt växlar mellan det stötiga och smeksamma.

Men så plötsligt - i den allra sista versen - återser vi en gammal bekant. Mona, som en gång i tiden bett sångjaget to keep away from the train lines,  Mona vars cracked country lips han för flera decennier sedan önskade få kyssa. Nu när slutet är över honom är det Mona han letar efter i minnets labyrinter.

Mona Baby, are you still in my mind -
    I truly believe that you are
Couldn't be anybody else but you who's come with me this far
The killing frost is on the ground 
   and the autumn leaves are gone
I lit the torch and I looked to the east and I crossed the Rubicon

Vi står inför - om inte bortom - det absoluta slutet. Om inte annat så bekräftas detta faktum av den diskreta nickningen till Autumn Leaves, en jazzschlager som tolkats av Dylan på Shadows in the Night (2015) och som med utsökt sentimentalitet beskriver saknaden efter en förlorad kärlek:

Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
but I miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall

Crossing the Rubicon slutar mitt i Autumn Leaves väntade vinter. Och det finns inga skäl att hoppas på en sommar.

Karlens och Tangled up in Blue (New York session version)

Karlens 3,5%

Låt oss inledningsvis konstatera  att den som spånar fram namnen på Lidls svenska varumärken är ett tvättäkta geni. Till exempel börjar alla mejeriprodukter med Ängens. Ängens ost, Ängens a-fil, Ängens chokladmjölk och så vidare. Det är nästintill omöjligt att inte visualisera solbrända barn som barfota springer runt bland blomster och betande kor. Vidare trängs brödpåsarna under etiketten Kvarnvingen (i generationer har den gamla möllan försett byn med mjöl) samtidigt som korven prånglas ut under vinjetten Enebacken (kärvt maskulint och granne med herr Kantarell).

Men det allra bästa namnet har nog ändå Lidls ljusa lager Karlens. Ordet "Karl" leder på en och samma gång tankarna  till kungliga kåldolmar i Bender och testosteronstinna folköl framför måltipset. Den bestämda genitivformen känns igen från osthyllan.

Färgen är ljust blekgul och helt klar.  Ett tätt skumlock sjunker långsamt ner utan att lämna rester. Doften är svag och till en början behagligt brödig. När det ovannämnda skumlocket försvunnit letar sig dock en kemisk ton fram. Tunn kropp med tydlig sirapssötma och apelsin i avslutet. Behaglig kolsyra. Kort eftersmak av franskbröd. 

Burkens färgsättning är förstås ett helt helt ogenerat försök att åka snålskjuts på Pripps Blå. Kanske borde Pripps Blå (som sedan länge ägs av Carlsbergs) försöka få sin färgprofil varumärkesskyddad; ungefär som när den franske performanceartisten Yves Klein 1961 fick patent på färgen International Klein Blue.

Tangled up in Blue (New York session version)

Att den amerikanske rockpoeten Bob Dylan understundom även målar tavlor torde vara allmänt känt; däremot är det ingen som riktigt vet hur detta måleri påverkat på hans musikaliska produktion. Några spridda ledtrådar finns dock. Till exempel berättade Dylan 1978 i en intervju med Rolling Stones Jonathan Cott att albumet Blood on the Tracks (1975) var ett direkt resultat av de målerilektioner han i början av 1970-talet fick i av konstnären Norman Raeben:

"I had the good fortune to meet a man in New York city who taught me how to see. He put my mind and my hand and my eye together in a way that allowed me to do consciously what I unconsciously felt. (...) I wasn´t sure it could be done in songs because I´d never written a song like that. But when I started doing it, the first album I made was Blood on the Tracks. (...) [T]here is no sense of time. There is no respect for it: you´ve got yesterday, today and tomorrow all in the same room." (Rolling Stone 11/1978)

Bilden bekräftas i en radiointervju med journalisten Matt Damsker - även den från 1978:

"Those are the kinds of songs I wanted to write. The ones that do have the break-up of time, where there is no time, trying to make the focus as strong as a magnifying glass under the sun. To do it consciously is a trick. I did it on Blood on the Tracks for the first time. I knew how to do it because it was a technique I learned, I actually had a teacher for it." (programmet sändes den 15 september 1978 och publicerades i musiktidningen Circus Weekly den 19 december)

Den låt på Blood on the Tracks som går allra längst i sin strävan att bryta upp tiden är den bitterljuva kärleksskildringen  Tangled up in Blue. Genom årens lopp har Dylan spelat in och framfört låten ett otal gånger - ständigt med små, subtila förändringar av texten. I en tidig version som spelades in i New York den 19 september 1974 ser inledningsversen ut så här:

Early one mornin' the sun was shinin',
he was layin' in bed
Wond'rin' if she'd changed at all
If her hair was still red
Her folks they said their lives together
Sure was gonna be rough
They never did like Mama's homemade dress
Papa's bankbook wasn't big enough
And he was standin' on the side of the road
Rain fallin' on his shoes
Heading out for the old East Coast
Lord knows he´s paid some dues gettin' through
Tangled up in blue

Precis som man kan förvänta sig  är det inte helt lätt  att orientera sig tidsmässigt. Tänker mannen i sängen tillbaka på det som har hänt eller får följa honom när han påbörjar sin resa österut?

På Blood on the Tracks har texten ett konsekvent förstapersonsperspektiv men på de tidiga inspelningarna från New York har sångjaget ännu inte iklätt sig rollen som rastlös vagabond. Istället skildras daglönarens transkontinentala kringflackande av en allvetande, utomstående berättare:

He had a job in the great north woods
Working as a cook for a spell
But he never liked it all that much
And one day the ax just fell
So he drifted down to L.A.
Where he reckoned to try his luck
Workin' for a while on an airplane plant,
Loading cargo onto a truck
But all the while he was alone
The past was close behind,
He seen a lot of women
But she never escaped his mind and he just grew
Tangled up in blue

I den fjärde versen träder så ett berättarjag fram för att skildra mötet med den - får vi förmoda - rödhåriga kvinnan. Är det första gången de två möts  eller är det ännu ett återseende? Det verkar ju finnas ett ömsesidigt intresse av den andres ansikte; kanske beror det på att de har sett varandra förut.

She was workin' in a topless place 
And I stopped in for a beer
I just kept lookin' at the side of her face
In the spotlight so clear
And later on when the the crowd thinned out
I's about to do the same 
She was standing there in back of my chair
Said to me, "What's your name?"
I muttered somethin' underneath my breath
She studied the lines on my face
I must admit I felt a little uneasy
When she bent down to tie the laces of my shoes
Tangled up in blue

Man ställer sig förstås frågan om detta jag är samma daglönare som  tidigare arbetat sig fram genom Amerika. Om så är fallet är det inte bara tiden som rör sig  på olika plan, utan även  berättarperspektivet. En annan  förklaring kan vara att Tangled up in Blue till en början var tänkt som  ett triangeldrama med två kontrahenter graviterande kring kvinnan med rött hår.

I sin bok Poetics of Bob Dylan (2019)  ägnar den amerikanske litteraturvetaren Timothy Hampton större delen av kapitlet Tangled Generaton: Memory, Desire and the Poetics of Escape åt albumet Blood on the Tracks och då särskilt inledningsspåret Tangled up in Blue.

Hampton noterar de kronologiska tvetydigheterna och berättarmässiga juxtapositioneringarna men nöjer sig inte med Dylans egna förklaringar om Norman Raebens förlösande hand. Istället ser han en annan och betydligt äldre inspirationskälla i form av de kärlekssonetter som den italienska medeltidspoeten Franesco Petrarcas skrev till grevinnan Laura de Sade.

She lit a burner on the stove 
And offered me a pipe
"I thought you'd never say hello," she said
"You look like the silent type."
Then she opened up a book of poems
And handed it to me
Written by an Italian poet
From the thirteenth century
And every one of the words rang true
and glowed like burnin' coal
Pourin' off of every page
Like it was written in my soul from me to you
Tangled up in blue

Förutom den hyfsat explicita referensen till  "an Italian poet from the thirteenth century"  menar  Hampton att Tangled up in Blue noga följer den petrarkiska sonnetens form och struktur. Och precis som hos Petrarca representerar den nionde raden i varje vers alltid en brytpunkt.  Det är på rad nio som sängvärmen byts mot luffarlivet (And he was standin´on the side of the road), ensamheten uppenbaras (But all the while he was alone) och ordet förloras (I muttered somethin' underneath my breath). Det är också på den nionde raden som sångjaget drabbas av Petrarcas poesi (And every one of the words rang true).

Den fragmentisering som Hampton ser hos både Dylan och Petrarca ges också ett musikaliskt uttryck på de New York-inspelningar som förra året gavs ut som Bootleg series 14: Moore Blood More Tracks. 

Arrangemanget är avskalat och består av en akustisk gitarr och en diskret bas. På albumversionen (inspelad i Minneapolis i december 1974) är det basen som driver sången framåt men på New York-inspelningarna ger basen bara precis så mycket stadga som behövs för att låten ska kunna hålla sig upprätt.

Texten framsjungs med en viss fördröjning som både  andas reflektion och eftertanke. Särskilt tydligt blir det när man jämför Minneapolisinspelningen med New York-inspelningen. På den förra hör vi en person som vill berätta medan vi i New York hör någon som försöker minnas.

Den danske filosofen Søren Kirkegaard skrev att livet förstås baklänges men måste levas framlänges". Antagligen skulle han upplevt de parallella tidsnivåerna i Tangled up in Blue som högst naturliga, för att inte säga existentiellt nödvändiga.


Fotnot:
Den som har ögonen med sig noterar att de verser från Tangled up in Blue som citeras i texten  bara har 13 rader  trots att en sonett  kräver 14. Detta beror på att  Hampton delar den näst sista raden i två delar (inrimmet blir med andra ord ett slutrim) vilket ger totalt fjorton rader.

Sofiero och Early Roman Kings

Sofiero 3,5%

Inom en mycket snar framtid  börjar högsäsongen för utomhusätning. Oavsett om man avnjuter bränd varmkorv på pinne, varmrökt lax på papptallrik eller busskorts-skuren pizza i kartong så är chansen stor att kalaset sköljs ned med den ljusa lagern Sofiero 3,5%.

Färgen är blekgul och helt klar. Skummet är långvarigt och lämnar en hel del rester. Svag doft av knäckebröd och en aning nyskuren potatis. Ljusa brödtoner och en klen beska som inte riktigt klarar av att balansera sirapssötman. Äppeljuice i avslutet. Försiktig kolsyra. Medellång eftersmak med inslag av halm

Ölet Sofiero - som lanserades av Kopparbergs 2003 - är uppkallat efter Sofiero bryggeri i Laholm (grundat 1888 och uppköpt av Kopparbergs 1999). Det lilla Laholmsbryggeriet tog i sin tur namnet från kung Oskar II:s rymliga sommarhus utanför Helsingborg. Bygget av Sofiero slott pågick i omgångar mellan 1864 och 1874 och orsakade en epidemisk spridning av namnet Sofiero under 1800-talets andra hälft.

Sofiero slott är idag ett populärt, skånskt utflyktsmål och i slottsparken anordnas under somrarna konserter med picknickmöjligheter.

Early Roman Kings

Den 14 juni 2014 spelar Bob Dylan på Sofiero slott. Sex låtar är hämtade från albumet Tempest (2012), däribland  bluesstänkaren Early Roman Kings. Albumversionen är inrökt och nattklubbsmurrig. En ensam gitarr får svar av en orgel och tillsammans vevar de sedan outtröttligt runt riffet till Muddy Waters Manish Boy. Efter ett par takter faller Dylans sång in:

All the Roman Kings in their sharkskin suits
Bowties and buttons, high top boots
Driving the spikes in, blazing the rails
Nailed in their coffins in top hats and tails
Fly away little bird, fly away flap your wings
Fly by night like the early Roman Kings

Vilka dessa romerska kungar egentligen är får man förstås aldrig riktigt veta. Namnet kan lika gärna alludera på ett gatugäng som härjade i Bronx under 70-talet som  kungarna i det  tidiga romarriket. Däremot råder det ingen som helst tvekan om vad de är - snajdare av värsta sorten, sylvassa lirare som tar vad de vill ha utan att fråga eller be om lov.

All the early roman Kings in the early, early morn´
Coming down the mountain, distributing the corn
Speeding through the forest, racing down the track
You try to get away, they drag you back
Tomorrow is Friday, we'll see what it brings
Everybody´s talking ´bout the early Roman Kings

They´re peddlers and they´re meddlers, they buy and they sell
They destroyed your city, they'll destroy you as well
They´re lecherous and treacherous, hell bent for leather
Each of them bigger than all men put together
Sluggers and muggers wearing fancy gold rings
All the woman going crazy for the early Roman Kings.

Early Roman Kings är på många sätt typisk för Dylans 2000-tal. Det musikaliska arrangemanget präglas av en slitstark enkelhet, gränsande mot minimalism.  Mellan verserna hörs ett dragspel som låter som ett munspel (eller är det ett munspel som låter som ett dragspel) vilket ger en pikant café-accent åt det rustika bluesriffet. Texten är parvis rimmad (även det typiskt för Dylans 2000-tal) och framförs med nerv och frenesi. Trots att  the Roman Kings framställs som livsfarliga översittare låter Dylan närmast upprymd och man får känslan av att gapskrattet inte är särskilt långt borta.

Mitt i låten förskjuts plötsligt berättarperspektivet från en utomstående, allvetande berättare till ett explicit förstapersonsperspektiv. Samtidigt förändras Du-tilltalet från välmenande varningar till direkta hot:

I´ll dress up your wounds with a blood clotted rag
I ain´t afraid to make love to a bitch or a hag
If you see me coming and you´re standing there
Wave your handkerchief in the air
I ain´t dead yet, my bell still rings
I keep my fingers crossed like the early Roman Kings

I'll strip you of life, strip you of breath
Ship you down to the house of death
One day you will ask for me
There´ll be no one else that you´ll want to see
Bring down my fiddle, tune up my strings
Gonna bring it wide open like the early Roman Kings

Det är inte utan att man undrar vilket förhållande detta berättarjag egentligen har till kungarna av Rom. Är han en devot beundrare eller en insvuren medlem?  Denna tvehågsenhet inför den Nietzscheanska övermänniskan som lever helt efter sina egna lagar är kanske också Dylans egna; han har utforskat temat tidigare - bland annat i John Wesley Harding (1967) och Joey (1976)

I den avslutande versen överraskas lyssnaren av två geografiska fixpunkter som gör det möjligt att någorlunda placera texten i tid och rum:

I was up on black mountain the day Detroit fell
They killed them all off and they sent them to hell
Ding Dong Daddy, you´re coming up short
Gonna put you on trial in a Sicilian court
I´ve had my fun, I´ve had my flings
Gonna shake ´em all down like the early Roman Kings

2011 - året innan Early Roman Kings spelas in - går Detroit in i en djup ekonomisk kris när flera av stadens bilfabriker flyttar produktionen utomlands. Kanske är Ding Dong Daddy en arbetslös bilarbetare eller en finanshaj med fickorna fyllda av trix och nedläggningsbeslut? Och om det senare är fallet så infinner sig genast frågan om Ding Dong Daddy kommer att sitta bakom skranket eller på den anklagades bänk när domen faller i maffia-målet.

Ahlafors Lagom och Love Minus Zero/No Limit (live version 1975)

Ahlafors Lagom 3,5%

För någon månad sedan uppmärksammade folkobob det lilla bryggeriet i Alafors. Då Niklas "Panikljus" Lindqvist i sin gränslösa generositet begåvat undertecknad med ytterligare en flaska från Ahlafors bryggerier vänder vi åter blickarna mot det lilla samhället nordväst om Kungälv.

Ahlafors Lagom är en ofiltrerad och opastöriserad lager. Ölet är halmgult och inte helt klart. Blommig doft. Skummet är grovt och frasigt och sjunker så småningom ner till en långvarig float. Smakrikt med dragning åt det syrliga. Krispig beska och långvarig eftersmak av ljust surdegsbröd. Aningen jäst i avslutet. Pigg kolsyra, gränsande mot stickig. 

Love Minus Zero/No Limit (live version 1975)

Att ordet ”lagom” är ett unikt, svenskt koncept som mer eller mindre definierar det svenska folkkynnet verkar nuförtiden vara en allmänt utbredd uppfattning. Man behöver dock inte bläddra särskilt länge i ett idéhistoriskt översiktsverk för att inse att ordet lagom har en nära (och högt aktad) släkting i kardinaldygden måttfullhet (på engelska temperance).

Föreställningen om de fyra kardinaldygdena förknippas främst med Sokrates och den hellenska filosofin och omfattar - förutom måttfullhet - även vishet (prudence ), mod (fortitude) och rättrådighet (justice).

I sin bok Dylan’s Vision of Sin (2003) utforskar den engelska litteraturprofessorn Christopher Ricks Bob Dylans konstnärskap med hjälp av de fyra kardinaldygderna, de sju dödssynderna och de tre teologala dygderna. Det blir allt som allt ett prisma med fjorton brytpunkter och man kan inte annat än imponeras av det ambitiösa projektet.

För att analysera (och illustrera) begreppet måttfullhet utgår Ricks från Love Minus Zero/No Limit - en kärlekssång som gör sin albumdebut på Bringing It All Back Home (1965). Enligt den allmänna historieskrivningen är låten inspirerad av kärleken till Sara Lownds - modell, skådespelerska och Dylans fru mellan åren 1966 och 1977. Låten är väl vald  och även om Ricks närläsning ibland blir en smula associativ, är det lätt att instämma i det övergripande resonemanget. 

Love Minus Zero/No Limits tecknar nämligen ett porträtt av kvinna som är allt igenom måttfull. Hennes känslomässiga utlevelse är både naturlig och balanserad, befriad från från överdrifter och excesser såväl som neurotisk och tillkämpad självkontroll. I låtens första hälft kontrasteras den avslappnade chosefriheten mot en nervös och konstlad värld där ingen egentligen verkar leva på riktigt:

My love she speaks like silence
Without ideals or violence
She doesn’t have to say she’s faithful
Yet she’s true like ice, like fire
People carry roses
Make promises by the hours
My love she laughs like the flowers
Valentine’s can’t buy her

In dime stores and bus stations
People talk of situations
Read books, repeat quotations
Draw conclusions on the wall
Some speak of the future
My love she speaks softly
She knows there´s no success like failure
And that failure´s no success at all

Sett ur detta perspektiv är det förstås intressant att notera att Love Minus Zero/No Limit spelas åtta gånger under The RollinThunder Revue - en turné som knappast utgör sinnebilden av begrepp som lagom och måttfullhet, snarare tvärtom.  Det är turnén med extra allt: Extra många gästartister och blomsterhattar, extra mycket smink och skilsmässodramatik.

Rockjornalisten Nick Hasted skriver i artikeln "Shelter From The Storm"  (Uncut,  Januari 2005) om hur Dylan under Rolling Thunder-turnén excellerar i klassisk  rock´n roll dekadens: 

Other girlfriends popped up at every stop  and travelled openly with Dylan. Band members  Scarlet Rivera and Ronee Blakley were rumoured to be sleeping with him. Even a girl bizarrely employed to teach Bob tightrope-walking was soon in his bed. (...) Dylan, always a wine-drinker switched to brandy.

På Bootleg Series vol. 5: Live 1975 – The Rolling Thunder Revue kan man höra en inspelning av Love Minus Zero/No Limit från  Montreal den 4 december 1975. Framförandet är avskalat, men knappast avspänt. Det känns som om en känslovåg när som helst kan bryta igenom. Som rännilar pressas texten fram genom den emotionella fördämningen och Dylan får anstränga sig rejält för att sången ska spegla lugnet hos kvinnan han sjunger om. 

Det lyckas nästan. Efter sista versen exploderar låten i ett munspelssolo. Påträngande, aggressivt och inte särskilt måttfullt.

Grebbestad India Pale Lager och Drifter's Escape

Grebbestad India Pale Lager 3,5%

De senaste åren har hybriden India Pale Lager blivit allt vanligare och det var förstås bara en tidsfråga innan öltypen skulle dyka upp på en folkölshylla någonstans i Sverige. Den India Pale Lager som provas i denna post är gjord av Grebbestad bryggeri och inhandlad på Coop i Tanumshede.

Ölet är bärnstensfärgat - skummet tätt, stabilt och klängigt. Det urdruckna glaset har tydliga "årsringar" efter klunkarna. Doft av aprikosmarmelad. Bra, tydlig kropp med mycket malt och sötma (honung och russin) men också en behaglig - lite "dov" - beska.  Kolsyran är pigg men inte stickig. Citruszest i avslutet och en lång brödig eftersmak.

Att lager är ett underjäst öl av tysk typ vet nog de flesta ölentusiaster, liksom att ursprunget till India Pale Ale är det välhumlade öl som bryggdes i England för att klara den långa resan till Indien.

Även om benämningen India Pale Lager är en smula konstruerad kan man ändå förstå att det är  lockande att  ha med India på en öletikett.  Ordet India är gränslöst fantasieggande och för sin inre syn ser man ett smäckert klipperskepp  stäva mot äventyr och törstiga kolonisatörer

Drifter's Escape

Hösten 1967 träffar Bob Dylan för första gången den indiske musikern Purna Das Baul. Mötet äger rum hemma hos Dylans manager Albert Grossman i Bearsville, Woodstock där Purna Das Baul vilar ut efter en serie konserter längs västkusten. Det är Grossman som anordnat den lilla turnén och det är han som bjudit in  Purna Das Baul till Amerika tillsammans frun Manju Das Baul,  brodern Lakshman Das Baul samt ett tiotal musiker.

Purna Das Baul är - som namnet antyder - en baul. Baulismen är en månghundraårig bengalisk esoterisk tradition med rötter i sufism och tantra. I centrum av baulismen står baulerna - kringvandrande  musiker vars kringflackande livsföring speglar deras tro på en formlös, ständigt skiftande gud.

Så småningom hamnar Purna och Lakshman Das Baul  på omslaget till Bob Dylans album John Wesley Harding (1967). Glada och påpälsade flankerar de en lurigt leende Dylan. Trots att ingen av baulerna medverkat på inspelningen är deras närvaro logisk. John Wesley Harding är nämligen en skiva som nästan helt befolkas av rotlösa existenser. I en strid ström passerar nomaderna förbi; revolvermän, luffare, migranter och budbärare.

Den låt på John Wesley Harding som allra tydligast fångar rotlöshetens essens är Drifter's Escape. I tre verser får vi följa en drifter (lösdrivare?) som är helt och hållet i klorna på sitt eget vara. "Man inte kan inte fly från sig själv" är en sliten truism som implicerar att man måste stanna upp för att nå insikt och hitta sig själv Men om ens sanna jag visar sig vara en drifter i ständig rörelse, vad gör man då? Ingen vet, allra minst vår drifter själv. Kanske är det därför som Drifter's Escape inleds med något som allra mest liknar ett rop på hjälp:

"Oh help me in my weakness"
I heard the drifter say
As they carried him from the the courtroom
And were taking him away
"My trip hasn´t been a pleasant one
and my time it isn´t long
And I still do not know
What it was that I´ve done wrong"

Den diskreta och isolerade positionsmarkören "I heard the drifter say" är det enda som skvallrar om att vi tar del av en vittnesutsaga. Berättaren har på något sätt varit en del av händelseförloppet, men väljer framgent rollen som neutral observatör och historieberättare.

I den andra versen står det klart att vår drifter befinner sig mitt i en Kafkaartad rättsprocess. Vad åtalet gäller är oklart, likaså på vems sida domaren, juryn och den väntande folkmassan står.

Well the judge, he cast his robe aside
A tear came to his eye
"You fail to understand," he said
" Why must you even try?"
Outside, the crowd was stirring
You could hear it from the door
Inside, the judge was stepping down
While the jury cried for more

Det högljudda spektaklet får emellertid ett snabbt slut när en blixt slår sönder domstolsbyggnaden:

"Oh, stop that cursed jury"
Cried the attendant and the nurse
"The trial was bad enough
"But this is ten times worse"
Just then a bolt of lightning
Struck the courthouse out of shape
And while ev'rybody knelt to pray
The drifter did escape

Att alla (utom driftern) faller på knä väcker förstås en misstanke om att åskviggen i själva verket är ett  ingripande från en högre makt. Vår drifter förefaller dock helt likgiltig inför det faktum att en gudomlig rätt har friat honom; obemärkt - och av allt att döma omotiverat - flyr han sin väg.

Kompet är är snabbt och nervigt och speglar därmed drifterns rastlösa och ständiga framåtrörelse.  Dylans sång å sin sida är snarare lågmäld och avslappnad. Tillsammans med den sparsamt rimmade texten får sången drag av prosa. Det är som om Dylan berättar en skröna snarare än sjunger en sång, vilket i och för sig stämmer väl överens med de iakttagelser vi gjorde om berättarperspektivet.

2013 medverkar Purna das Baul på albumet From Another World - a tribute to Bob Dylan med en baul-version av Mr. Tambourine Man. Det är en suggestiv tolkning och med en instrumentation  enbart bestående av traditionella baulinstrument - ensträngad ektara, dugitrumma och bambuflöjt. Resultatet är både vackert och suggestivt även om Drifter's Escape förstås hade varit ett ännu bättre val.

ICA Supermarket Smedjebacken Lager och It Ain't Me Babe (live version 1984)

ICA Supermarket Smedjebacken Lager 3,5%

För ett par månader sedan skrev folkobob om samarbetet mellan Bergslagens brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken (som fortfarande kallas för Pilen av lokalbefolkningen). Det har nu blivit dags för ytterligare en öl i serien - denna gång en lager.

Ölet är gyllengult och skummar upp till ett stabilt skum som sjunker undan - utan att lämna rester - till en långvarig float. Doft av knäckebröd och aprikos. Smakrikt och välbalanserat med brödiga malttoner och torr beska. Lite tall och gran i avslutet. Pigg kolsyra och medellång eftersmak.

Förra gången folkobob drack öl från Bergslagens Brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken ledde akronymen ICA oss till harmonICA och ett välspelat och lyhört munspelsparti från 1966. Det  är nu dags att titta närmare på motsatsen, nämligen det utstuderat kantiga munspelssolot i It Ain´t Me Babe från konserten på Wembley Stadium den 7 juli 1984.

It Ain´t Me Babe (live version 1984)

Men låt oss börja från början. Sommaren 1984 gör Bob Dylan en Europaturne efter nästan fyra års scenfrånvaro. Det är en luttrad  - för att inte säga härdad - publik han möter. Genom åren har de sett och hört honom hoppa från den ena genren till den andra. Från folkrock till countryrock, vidare till jesusrock och så en skarp politisk högersväng i form av 1983 års Infidels-album. De som har hängt med till 1984 klarar med andra ord vad som helst. Samtidigt är den nytillkomna publiken där just för att se en artist som gjort sig känd för att inte stryka publiken medhårs. 

Nu står han framför dem som en livs levande rock´n roll-pastisch med kajal och uppknäppt zebraskjorta. Men med undantag för klädseln verkar provokationen vara framskjuten till ett senare tillfälle. Förutom en handfull spår från den ovan nämnda Infidels, består låtlistan nästan enbart av gamla klassiker. I standardverket Bob Dylan Performing Artist (1992) beskriver Paul Williams turnén 1984 så här:

For the 1984 tour he seems to have made a tremendous effort to win back his live audience, setting out to give them what they want, not cynically (...) but with real enthusiasm and generosity. He uses his will power to find that place in himself where he can and does love his audience, and his old familiar songs, that place where he can be inspired not by the urge to create or to break new ground but simply by the impulse to give. 

Fast helt igenom idylliskt är det ändå inte och när det blir dags för It Ain't Me Babe skymtar retstickan äntligen fram...

En vedertagen uppfattning är  att It Ain't Me Babe beskriver en kärleksrelation som är på väg att ta slut eftersom sångens "jag" varken kan eller vill motsvara den idealiserade bild som den andre målat upp. Denna tolkning har även ett starkt biografiskt stöd; It Ain't Me Babe skrevs 1964, samma år som Bob Dylan och Suze Rotolo gick skilda vägar.

Go 'way from my window
Leave at your own chosen speed
I'm not the one you want, babe
I'm not the one you need
You say you're lookin' for someone
Never weak but always strong
To protect you an' defend you
Whether you are right or wrong
Someone to open each and every door
But it ain't me, babe
No, no, no it ain't me, babe 
It ain't me you're lookin' for, babe

På Wembley Stadium 1984 får It Ain't Me Babe dock helt annan innebörd. Istället för en lågmäld skildring av hemlös kärlek får vi nu höra Dylan - högljutt och bestämt - avsvära sig rollen som upphöjt helgon. Texten sjungs med en frasering som både är fallande och en aning ur fas. Det är som om sången hela tiden försöker hinna ikapp musiken. Resultatet blir uppmanande, nästan befallande.

Men detta struntar förstås publiken i. När Dylan uppmanar åhörarna att "go away from my window" hörs istället ett samstämt men uppskattande jubel. För att göra metaironin komplett framförs refrängen (no, no, no it ain't me babe /it ain't me you're lookin' for babe) som en hejarklacksallsång där Dylan och publiken samtidigt och samstämt betackar sig för den andres intresse.
 
Nåväl, Dylan ger dock inte upp i första taget. Upplivad av utmaningen  väljer han nu en annan strategi. Efter första versen  följer ett långt munspelssolo. Till en början broderas solot fram kring melodin, men efter ett par takter återstår bara tre enerverande toner vilka spelas om och om igen. För att understryka allvaret upprepas dessutom munspelsslingan ytterligare en gång i slutet.

Det är som om Dylan vill se hur mycket dessa fans egentligen klarar av utan att tröttna. En hel del ska det visa sig. I alla fall om man ska döma av den bifallsstorm som  utbryter när munspelet äntligen tystnar

Grebbestad lager och That Lucky Old Sun

Grebbestad lager 3,5%

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att  folkobob i våras provade en hoper öl från Grebbestad bryggeri. Kanske går dessa mnemotiska begåvningar i detta nu omkring och väntar på att  bryggeriets standardlager ska dyka upp. I så fall är deras väntan över nu.

Färgen är halmgul. Doft av nygräddat knäckebröd och sågspån. Tjockt, tätt skum som dröjer sig kvar en stund längs kanten, men utan att lämna rester. Pigg kolsyra. Ölet är smakstarkt. Bra kropp med behagligt rundade malt- och citrustoner. Dock är beskan något klen. Granskott i avslutet. Kort eftersmak med en aning halm.

Grebbestad är ett samhälle med dubbla identiteter. Å ena sidan vittnar traktens  många stenbrott och huggeriverkstäder om hårt kroppsarbete och ändlöst slit. Å andra sidan är Grebbestad också en glassig semesterort, fylld av semesterfirare och solbadare.

That Lucky Old Sun

Kontrasten mellan självutplånande slit och behaglig vila är  även det bärande temat i schlagern That Lucky Old Sun från 1949. Texten - som är skriven av Haven Gillespie - skildrar hur en arbetare sliter i sitt anletes svett samtidigt som solen, med provocerande sorglöshet, lojt rullar fram över himlen:

Up in the mornin', out on the job
Work like the devil for my pay
But that lucky old sun has nothin' to do
But roll around heaven all day

Fuss with my woman, toil for my kids
Sweat till I´m wrinkled and gray
While that lucky old sun has nothin' to do
But roll around heaven all day

I textens andra halva ger  sångjaget ger uttryck för en patetisk, men rörande förhoppning om att Gud en dag ska befria honom från slitet och plågan:

Good Lord above, can´t you see I´m pining
Tears in my eyes
Send down that cloud with a silver lining
Lift me to paradise

Show me that river, take me across
And wash all my troubles away
Like that lucky old sun, give me nothin' to do
But roll around heaven all day

That Lucky Old Sun är ett örhänge som framförts av alla möjliga artister och på de mest skiftande sätt.  Variationen är imponerande och kanske kan den stora diversiteten i uttryck förklaras av textens inneboende polaritet där den förgängliga och lidande människan ställs mot en lojt njutande sol. En sångare som ger sig i kast med That Lucky Old Sun tvingas därmed att välja en position mellan två livsideal.

När countryartister som Johnny Cash och Willie Nelson sjunger That Lucky Old Sun är det tydligt att de ger röst åt den arbetande mannen. Med jazziga storbandscrooners av Dean Martin och Frank Sinatras typ är det annorlunda. Även om de inte direkt ger identifierar sig med solen, så står de åtminstone en bit bort och tittar på. Den som pendlar mellan New York och Las Vegas befinner sig ju också närmare solen än fälten i Minnesota och Missouri.

That Lucky Old Sun kan, på ett nästan övertydligt sätt, illustrera ett cykliskt drag  i Dylans produktion.  Ingenting verkar någonsin helt försvinna eller kastas bort, istället sparas det undan i någon vrå för att så småningom återkomma i nya former.

Första gången That Lucky Old Sun finns med i låtlistan är på  Farm Aid-galan i Champaign Illinois den 25 september 1985. Bob Dylan gör då ett bejublat framträdande tillsammans med  Tom Petty & The Heartbreakers - ett samarbete som fortsätter med 1986 års True Confession Tour  där That Lucky Old Sun framförs som en polerad rockballad med gospelinslag.

Drygt trettio år senare (2015) dyker That Lucky Old Sun upp som avslutande spår på skivan Shadows in the Night - ett album bestående av evergreens som på ett eller annat sätt kan knytas till Frank Sinatra. Precis som Sinatra väljer Dylan att börja låten med ett symfoniskt orkesterintro som osökt leder tankarna till soluppgången i en gammal  naturfilm från Disney. Men i Dylans version finns det också ett mörkare stråk; samma sol som ger liv och värme kan också torka ut och bränna sönder.

När sången till slut kommer står den i skarp kontrast mot orkesterns något smeksamma blås- och stråkarrangemang.  Rösten är organiskt sträv och vilsamt avslappnad. Avgjort åldrad men långt ifrån trött. Dylan lyckas på så sätt med konststycket att omfamna och sammanföra textens motsatspar - ihärdigt arbete kontra otvungen rörelse.  Inte så konstigt  när man tänker på det. Dylan är ju både en hårt arbetande underhållare och en upphöjd kulturprofil, likt solen  i ständig rörelse kring jorden.

Även låtens placering som sistaspår känns logiskt. Skivan är slut och det är dags att packa i hop och resa vidare. Om det är behagligt eller plågsamt är förstås en öppen fråga, men att döma av That Lucky Old Sun kan det nog vara både och.

Mariestads påskbrygd och Who Killed Davey Moore? (live broadcast version 1963)

Mariestads påskbrygd 3,5%

Frågan om hur man bäst högtidlighåller minnet av Jesu korsfästelse och återuppståndelse kan förstås diskuteras. Någon säger chokladharar andra säger dragéägg. Själv säger jag påsköl med färgglad etikett.

Mariestads påskbrygd är en halvmörk lager av Münchentyp (eller Euro Dark som det numera heter på Untapped). Färgen är mörkt rödbrun och helt klar. Skummet är kraftigt och sjunger undan till en fast tuss.  Doft av kaka. Kroppen är något klen, men beskan  är okej och får sällskap av både malt och fudge. Eftersmaken är lång, brödig och aningen kvalmig.  

Senast folkobob drack Mariestads lurade unikaboxen - stadens industrihistoriska signaturprodukt -  in oss i boxningsringen. Och något överraskade finner vi oss fortfarande vara kvar där.

Who Killed Davey Moore? (live broadcast version 1963)

Den 21 april 1963 blir den amerikanske boxaren Davey Moore knockad i en match mot kubanen Sugar Ramos. Moore återfår aldrig medvetandet utan avlider på sjukhus efter fyra dygns koma. En månad senare intervjuas Bob Dylan av av journalisten, historikern och kulturprofilen Studs Terkel (1912-2008) i dennes radioprogram "The Wax Museum". Frågorna är kunniga och initierade,  svaren generösa. När Terkel ställer en fråga om den nyskrivna sången Oxford Town glider samtalet över till ämnet Topical Songs, - folksånger vars syfte är att sprida nyheter och kommentera aktuella händelser:

Terkel: It seems that all your songs are about more than the actual  event that may have caused it. You know what I mean?
Dylan: I´ve got a song about Davey Moore.
T: About Davey Moore the fighter?
D: Yeah I 'll sing that one for you. 
T: This was the featherweight champ Davey Moore who was killed in the prize ring that night at the brute championship fights and there´s been  ... (avbryts)
D: But then again I am not a topical song writer! 

T: Oh no, you´re not a topical song writer.

D: I don´t even like that word.
T: It´s not a song about a certain event, it´s beyond that.

Det är tydligt att Dylan med kraft vill avsäga sig  rollen som samtidspolitisk kommentator. Hans texter går djupare, hans frågor är evigare.

Sången om Davey Moore är löst baserad på barnkammar-ramsan Who killed Cock Robin? där olika djur – alltifrån sparven och flugan  till koltrasten och tjuren - i tur och ordning berättar om den roll de spelat när Cock Robin dödades och begravdes:

Who killed Cock Robin?
I, said the Sparrow
with my bow and arrow

Who saw him die?
I, said the fly
with my little eye
I saw him die

Who caught his blood?
I, said the fish
with my little dish
I caught his blood…

Och så vidare... och så vidare...

Men till skillnad från ramsan om Cock Robin - där ett månghövdat menageri kämpar om att få axla bördan - vill karaktärerna i Who Killed Davey Moore inte riktigt kännas vid det som har hänt, än mindre ta något ansvar för det.

Sången inleds med en refräng formulerad som en fråga: Who killed Davey Moore / Why an' whats the reason for? Frågan ställs lika mycket till lysnaren som till de inblandade. Genom hela sången upprepas den om och om igen, och blir till slut mer som en anklagelse än en undran. I tur och ordning konfronteras domaren, publiken, managern, vadhållaren och boxningsjournalisten men antingen svär de sig fria från ansvar eller så skjuter de  över det på någon annan. Vissa, som till exempel domaren, gör till och med bägge delar:

"Not I," says the referee
"Don´t point your finger at me
I could've stopped it in the eight
An' maybe kept him from his fate
But the crowd would 've booed I'm sure
At not getting their moneys worth
It's too bad he had to go
But there was a preassure on me too you know
It wasn't me that made him fall
No, you can't blame me at all"

Who killed Davey Moore
Why an' what's the reason for?

Till slut återstår bara Sugar Ramos själv, men inte heller han han kan lämna ett tillfredsställande svar. Dock når Ramos fram en slags moralisk slutpunkt  när han ger uttryck för en slentrianmässig och ansvarsbefriande föreställning om Guds vilja:

"Not me," says the man whose fists
Laid him low in a cloud of mist
Who came here from Cubas door
Where boxing ain't allowed no more
"I hit him, yes it's true
But that's what I am paid to do
Don't say murder, don't say kill'
It was destiny, it was God's will" 

Dylan gör aldrig någon studioinspelning av Who Killed Davey Moore  och låten ges ut "på riktigt" 1991 på  Bootleg Series 1-3 med en  liveupptagning från Carnegie Hall den 26 oktober 1963. Inspelningen från "The Wax Museum" har ännu inte getts ut officiellt, men då inspelningen befinner sig i en upphovsrättslig gråzon går den att köpa hyfsat legalt både här och där.

Oavsett vilken version man lyssnar på så är  framförandena snarlika. Dylans ackompanjemang  påminner om hur ett barn (!) spelar gitarr: Istället för en jämn rytm, följer ackorden textens stavelser vilket effektfullt sätter sången i centrum. Det är nästan som att texten fysiskt hamras in i lyssnaren. 

I sin essä "Who killed Medgar Evers" (2006) driver filosofen Avery Kolers  tesen att Who killed Davey Moore är en slags omvänd version av Dylans Only a Pawn In Their Game (också 1963). Only A Pawn In Their Game  inleds som bekant med att raschauvinisten Byron de la Beckwith skjuter den svarte medborgaraktivisten Medgar Evers; men istället för att lägga fokus på mördaren (vars namn inte nämns i sången) vänder Dylan blicken mot de politiker och samhälleliga strukturer som skapat Beckwith och gjort honom till en pjäs i ett större spel.

Kolers menar att frågan om personlig skuld, ånger och botgöring blir ointressant när mördaren placeras i en politisk kontext.  I Who Killed Davey Moore råder dock ett rakt motsatt förhållande: Davey Moores död är ytligt sett ett resultat av olyckliga omständigheter, men genom att personifiera de bakomliggande strukturerna går det också att utkräva ett personligt ansvar.


Litteratur:
Avery Kolers text "Who killed Medar Evers" återfinns i antologin Bob Dylan and philosophy - It's alright ma (I´m only thinking)  red. Peter Vernezze och Carl J. Porters, Chicago (2006)

Ysta vinteröl och Precious Angel

Ysta Vinteröl 3,5%

Det är ett rimligt antagande att det någonstans finns en algoritm som beskriver hur försäljningskurvan för säsongsöl ser ut beroende på om det har ordet "jul" eller "vinter" i namnet.  Julöl går bara att sälja under december månad, men å andra sidan kan det ha tomtar på etiketten. Vinteröl går däremot  att kränga ända in i mars månad, men är  betydligt mer begränsat när det gäller tomtar och karminrött.

Antagligen går det hela på ett ut, men en möjlig fördel för vinterölet torde vara att ingen riktigt vet hur ett vinteröl ska smaka. Julölet smakar vört, russin, bränd sirap, rostat kaffe och allt det där - men vinterölet?

Ysta (!) Vinteröl är en halvmörk lager med lite tyskt stuk. Ölet är kopparfärgat och nästan helt klart. Frisk doft av äpple och jäst. Skummet är snabbt och frasigt med måttligt kläng. Något stickigt kolsyrat. Det finns utan tvekan en del fina malttoner men smaken domineras av syrliga trädgårdsbär och körsbärs-PEZ. Försiktig beska och en eftersmak med lite frukt.

Senast folkobob drack öl från Österlenbryggarna och bryggeriet i Ystad  ledde etikettens kerub oss till låten Three Angels. Lyckligtvis är änglaförrådet långt ifrån uttömt. 

Precious Angel

Hösten 1978 möter Bob Dylan Jesus  på ett hotell i Tucson, Arizona och året därpå ges det uttalat kristna albumet Slow Train Coming ut. Skivan inleds med Gotta Serve Somebody där Dylan krasst konstaterar att alla måste välja mellan att tjäna Djävulen eller Gud. Låten är uppfordrande på gränsen till hotfull, vilket i sin tur får spår nummer två - Precious Angel - att kännas som ett befriande andningshål.

Inledningsvis framstår Precious Angel också som en typisk representant för den typ av kärlekssång där en man vittnar om hur en kvinna återfört honom till livet:

Precious angel, under the sun
How was I to know you´d be the one
To show me I was blinded, to show me I was gone
How weak was the foundation I was standing upon?

Ganska snart förstår man dock att även Precious Angel ger uttryck för en evangelistisk världssyn där det gäller att välja sida och leva rättfärdigt i väntan på uppryckandet:

Now there's spiritual warfare and flesh and blood breaking down
Ya either got faith or ya got unbelief and there ain´t no neutral ground
The enemy is subtle, how be it we are so decieved
When the truth's in our hearts and we still don't believe?

My so-called friends have fallen under a spell
They look me squarley in the eye and they say: "All is well"
Can they imagine the darkness that will fall from on high
When men will beg God to kill them and they wont be able to die?

Verserna sjungs avslappnat med ett tonfall som lutar mer åt sakligt upplysande än predikande. Det omvända förhållandet råder i refrängen; innerligt och i sällskap med en kvinnlig gospelkör ber han om att sångens du ska låta sitt ljus lysa över honom:

Shine your light, shine your light on me
Shine your light, shine your light on me
Shine your light, shine your light on me
Ya know I just couldn´t make it by myself
I´m a little blind to see

Föga överraskande är Precious Angel  fylld av hänvisningar till  Bibeln. Till exempel är den avslutande raden i tredje versen ett direkt lån från Uppenbarelseboken: I de dagarna kommer människorna att söka döden, men de skall inte finna den. De kommer att önska sig döden, men döden skall fly ifrån dem. (Upp 9:6). Vidare knyter refrängen an till aposteln Paulus ord i Andra Korinthierbrevet: Ty Gud, som sade: "Ljus skall lysa ur mörkret", har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. (2 Kor:6)

Vem är då denna "precious angel" som sångjaget vänder sig till? När man hör refrängens uppmaning om att låta ljuset skina är det lätt att tro att ängeln är en slags metafor för frälsning och Guds ande snarare än en fysisk människa av kött och blod. I tredje versen förstår vi dock att det hela är aningen mer komplicerat; ängeln är verkligen en  människa och därtill en människa med en hel del fel och brister:

Sister, lemme tell you about a vision I saw
You were drawing water for your husband, you were suffering under the law
You were telling him about Buddha, You were telling him about Mohammed in the same breath
You never mentioned one time the Man who came and died a criminal's death

Den andra radens "You were drawing water" alluderar förstås på Johannesevangeliets berättelse om hur Jesus träffar en samarisk kvinna vid en brunn. Efter att ha bett om vatten säger Jesus: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv" (Joh 4:13-14). Därefter ber Jesus den samariska kvinnan att hämta sin man. Kvinnan säger att hon inte har någon man varpå  Jesus svarar: "Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man"  (Joh 4:18) vilket i sin tur syftar på de fem (av-) gudar som samariernas förfäder lär ha dyrkat enligt Andra Kungaboken. Nåväl.

Hur är det möjligt att kvinnan som enbart följt den "världsliga lagen" - och som aldrig talat om Gud och Jesus - samtidigt är den "precious angel" som öppnat sångjagets ögon och visat honom ljuset och den rätta vägen?

För att lösa ekvationen får vi bege oss till Första Johannesbrevet: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. (1 Joh 4:7-8).

Med andra ord verkar det alltså som om det första intrycket av Precious Angel faktiskt stämde: En  sång om kärlek där en man vittnar om hur en kvinna återfört honom till livet. Att kärleken dessutom inbegriper en känsla av intensiv Gudsnärvaro får väl ses som en bonus i sammanhanget.