Soda Pop IPA 3,5%
En av många nyheter som försvann i sommarens coronaståhej var att Lidl började sälja trekommafemman Soda Pop IPA, ett samarbete mellan Göteborgsbryggeriet Vega och läskeblaskfabrikanten GBG Soda.
Soda Pop IPA är alltså en ale som blandats med läsk. Det låter förstås hiskeligt, men riktigt så illa är 
det inte. Färgen är ljust blekgul och helt klar. Skummet är frasigt, grovt och överraskande slitstarkt. Doft av passionsfrukt och päronsoda. Smaken är ganska söt och och nästan utan beska. En tydlig vaniljton för tankarna till Portello. Trevlig kolsyra. Passionsfrukt och hallonsoda i avslutet. Medellång eftersmak som övergår i krita.
På etiketten syns en motorbåt av den typ som Tubbs och Crocket jagade kokainsmugglare med i teveserien Miami Vice.
Cocaine Blues (1961 version)
Till skillnad från tobaksplantan och kaffebönan gjorde kokabuskens ingen omedelbar succé hos de spanska conquistadorerna. Man kan fråga sig varför. Enligt Tom Feilings reportagebok The Candy Machine: How Covcaine Took over the World (2009) berodde skepsisen på att det idoga kokatuggandet förde tankarna till idisslande kor.
Det skulle krävas en kemisk och industriell revolution innan Europa och kokabusken kunde hitta fram till varandra. 1855 isolerade den tyske kemisten Friedrich Gaedcke kokabladens psykoaktiva substans, en alkoloid som några år senare får namnet kokain.
Kokain blir snabbt populärt som en mirakelmedicin mot allt från tandvärk och hemorrojder till alkoholism och allmän håglöshet. När Sigmund Freud 1885 hyllar kokainet själsbefriande förmågor i skriften Über Coca når den europeiska kokainhaussen sin kulmen.
Av alla droger i världen är det nog kokain som har upplevt de största konjunktursvängningarna. När svarta amerikanska arbetare i början av 1900-talet börjar använda kokain för att kunna orka med det allt högre tempot i fabrikerna svalnar den vita överklassens intresse för drogen. Om kokain tidigare ansetts vara ett chict universalläkemedel ses den nu istället som orsaken till upplopp och kriminalitet i svarta bostadsområden.
Det skrivs nu också mängder av slagdängor om kokainets faror. En av dem är Cocaine Blues (ibland Coco Blues eller bara Cocaine), en låt som sedan 30-talet kommit att förknippas med den blinde blues- och gospelsångaren Reverend Gary Davis.
Det är inte utan att man misstänker att det framför allt är kokainets lusthöjande egenskaper som fångat Davis intresse. Genom hela sången paraderar rader av olikfärgade kjoltyg vilka sedan sammanlänkas av omkvädet "Coacaine all around my head":
Got my baby dressed in white / Hey Baby won´t you stay the night .... Got my baby dressed in red / Won't you come to bed .... Got my baby dressed in green / Hey baby can´t be seen.... och så vidare.
Två dagar före julafton 1961 tolkar en tjugoårig Bob Dylan Cocaine Blues hemma hos sin gamla flamma Bonnie Beecher i Minneapolis. På plats finns även musikerkollegorna John Koerner och Tony Glover och att döma av den inspelning som Glover gör av kvällen verkar stämningen ha varit uppsluppen. Dylan utgår från Davis musikaliska arrangemang men förhåller sig textmässigt tämligen fritt till förlagan. Han stuvar om, drar ifrån och lägger till.
Ett exempel på det senare är de inledande verserna som med hjälp av några välvalda geografiska fixpunkter placerar Cocaine Blues på centrala Manhattan:
When I walk up 10th street turn down Beale
Looking for a girl at the Colosseum,
Cocaine all around my brain.
Hey mama, won't you come here quick,
This old cocaine is making me sick
Cocaine all around my brain
Walked up 10th street turn down Main,
Looking where I get Cocaine,
Hey baby, won't you come here quick,
This old cocaine is making me sick
Cocaine all around my brain
Bilden av den abstinenta pundaren på jakt längs stadens gator saknas helt hos Davis och står dessutom i skarp kontrast mot det spexartade sätt som sången framförs på.
I sångens andra halva återvänder Dylan till förlagans kulörta klänningar. Även här märks en hel del ändringar varav vissa verkar vara ett resultat av stundens improvisation. Och kanske är detta förklaringen till att Dylan ibland fnissar snarare än sjunger.
Yonder come a baby all dressed in blue
Hey baby, don't want no one but you,
Cocaine is inside my brain
Hey mama, come here soon
This old hash she's [haschisch?]got me on the moon
Cocaine all around my brain
Yonder comes my baby all dressed in purple
Hey baby watch your nipples
Cocaine all around my brain
Hey baby, won't you come here quick
You know, I'm getting sick
Cocaine all around my brain
Tolkningen av Cocaine Blues i Beechers lägenhet är förstås en bagatell men kan ändå vara intressant för den som intresserar sig för Dylans konstärliga rötter. Förutom det uppenbara mästarprovet att få "purple" att rimma med "nipple" så ser vi här även ett tidigt exempel på hur det traditionella får lämna företräde för det spontana och intuitiva.
Hösten 1962 spelar Bob Dylan på The Gaslight Cafe i New York. Vid minst ett tillfälle finns Cocaine Blues med på låtlistan. Såväl texten som själva framförandet har nu stramats upp samtidigt som ett melankoliskt stråk har tillkommit (det kan här vara värt att notera att Dylan samma kväll även uppträder med en egen sorgesam missbruksballad i form av den sorgliga Moonshiner).
När Dylan spelar Cocaine Blues i början av sextiotalet är kokain sedan länge en drog från det förgångna, en anakronism tillsammans med absint och opiumdroppar. Sextiotalets drogkultur kommer som bekant istället att handla om LSD, cannabis och amfetamin. När Peter Fonda och Dennis Hopper fyller motorcykeltankarna med kokain i Easy Rider beror det enligt den tidigare nämnda Tom Feeling på att man vill ha en drog som ingen i publiken kan relatera till.
Detta ska dock snart komma att ändras. Under sjuttiotalet blir Kokain återigen en innedrog för såväl läderklädda rockers som paljettprydda discodansare. Att Dylans Rolling Thunder-turné 1975-76 var en rejält pudrad historia är förstås allmänt känt (enligt musikjournalisten David Yaffe fick Joni Mitchell betalt i kokain) och även om Dylans egna drogvanor fortfarande är ett ämne för spekulation är det lätt att konstatera att de flesta av hans musikerkollegor under 70- och 80-talet underhöll minst sagt vidlyftiga vanor.
1997 plockar Dylan återigen upp Cocaine Blues. Sedan han sjöng den senast har kokainet raffinerats till crack och återigen blivit en drog som signalerar misär. På Bootleg Series vol. 8. Tell Tale Sign kan man höra en inspelning från Wien den 27 augusti. Förutom det faktum att Cocaine Blues äntligen befinner sig i den kokainentusiasten Sigmund Freuds hemstad kan vi även konstatera att Dylan har lyft in ännu en vers av Davis:
Cocaine's for horses and it's not for men Horses
Doctor said it kill you, but he don't say when
Cocaine all around my brain
Hey baby, you better come here quick
This old cocaine is making me sick
Cocaine all around my brain
Frågan är bara om versen ska förstås som en varning för droger eller som ett bevis för att gamla blinda bluessångare med åren blir roligare än knarkpartaj.
