Risingsbo julbrygd och Tin Angel

Risingsbo julbrygd 3,5%

När såväl tomteröda marxister som isblå marknadsliberaler förutspår kärvare tider är det hög tid att börja vända på julslantarna och styra stegen mot folkölshyllans lågprissegment. Och allra billigast -åtminstone bland julölen -  är förstås Risingsbo julbrygd från Spendrups.

Färgen är mörkt rödbrun och helt klar. Svag doft av kaka och citrusfrukt. Skummet är tätt och sjunker långsamt undan utan att lämna spår. Kroppen är i klenaste laget. Smaken är  ganska söt med toner av kavring och bränd knäck. Apelsinkola i avslutet. Kolsyran är pigg utan att sticka. Medellång eftersmak av sirapsmacka och krita. Risingsbo julbrygd dricks med fördel väl kyld, då sötman blir ganska kvalmig när temperaturen stiger.

Inte heller estetiskt finns det mycket som sticker ut. Burken är julröd med Risingsbo logotyp i blått. Lite lagom fantasilöst, men den helfärgade lågbudgetölsburken borde dock fungera fint till lågbudgetjulpyssel; den händige kan till exempel  göra sig en ängel av plåten. 

Tin Angel

En omstridd tanke i den klassiska psykoanalysen är föreställningen om att människans första och största trauma inträffar när hon föds. Till exempel menade den Österrikiske psykologen Otto Rank (1884-1939) att förlossningen innebar slutet på en symbiotisk relation som vi sedan förgäves ägnar livet åt att försöka återskapa. Ranks idéer skulle senare komma att utvecklas av psykoanalytiker som Melanie Klein och Margaret Mahler och ligga till grund för diverse objektrelations- och anknytningsteorier.

Med facit i hand kan man konstatera att det gått lite sisådär med den praktiska tillämpningen av psykoanalysens teori om spädbarnssymbios. Dock har den haft ett visst inflytande på studiet av myter och sagor; till exempel ansåg Carl Gustav Jung att Adam och Evas utträde ur lustgården representerade en allmänmänsklig känsla av förlorad samhörighet och harmoni, en känsla som i sin tur emanerade från det nyfödda barnets separation från modern (Vad Jung och Freud skulle haft att säga om Gyllene Tiders hormonstinna tonårsepos När vi två blir en kan vi förstås bara spekulera i).

Det kan förstås låta en en smula långsökt, men låt oss för en stund anta att förlusten av barnets symbiotiska närhet med modern verkligen präglar människans förståelse av sig själv och sin omvärld. Och låt oss därefter rikta blicken mot Bob Dylans Tin Angel  från albumet Tempest  (2012) - ett niominuters epos om gangsters, sex och ond bråd död, späckat av födelsemetaforer och symbiotiska relationer.

Handlingen är enkel: Berättelsens huvudperson - en gangster som i sången kort och gott kallas the boss - kommer hem och informeras om att hans fru lämnat honom för Old Henry Lee. Efter ett ögonblicks självömkan beger han sig till nämnda Henry Lee:

"Go fetch me my coat and my tie
And the cheapest labour money can buy
Saddle me up my buckskin mare 
if you see me go bu, put up a prayer"

På vägen blir huvudpersonen dock successivt allt mer isolerad (Jung skulle antagligen kalla det för en en individuationsprocess). Först överger hans mannar honom , därefter överger han själv  sin tro och den religiösa gemenskapen:

Well, they rode all night and they rode all day
Eastward long on the broad highway
His spirit was tired and his vision was bent
His men deserted him and onward he went

He came to a place where the the light was dull
His forehead pounding in his skull
Heavy heart was wracked with pain
Insomnia raging in his brain

Well he threw down his helmet and his cross-handled sword
He renounced his faith, he denied his Lord
Crawled on his belly, put his ears to the wall
One way or another he´d put an end to it all

Att han lägger örat mot väggen på samma sätt som när man försöker lyssna på barnet i den gravidas mage är intressant i ljuset av det som sedan följer. Inträdet i rummet sker nämligen på ett sätt som mest av allt påminner om en en förlossning:

He leaned down, cut the electric wire
Stared into the flames and he snorted the fire
Peered through the darkness, caught a glimpse of the two
It was hard to tell for certain who was who

He lowered himself down on a golden chain
His nerves were quaking in every vein
His knuckles were bloody, he sucked in the air
He ran his fingers through his greasy hair

Metaforiska navelsträngar (electric wire och golden chain) varvas med blod (his knuckles were bloody) och fosterfett (He ran his fingers through his greasy hair).  Men samtidigt som vår pånyttfödda antihjälte drar sitt första andetag (he sucked in the air) befinner sig den otrogna hustrun i symbios med Henry Lee  (It was hard to tell for certain who was who) - något som understryks med nästan överdriven tydlighet i nästföljande vers:

They looked at each other and their glasses clinked
One single unit inseparably linked
"Got a strange premonition there´s a man close by"
"Don't worry about him, he wouldn´t harm a fly."

När den försmådde maken till slut gör entré  utbryter ett meningsutbyte som snart övergår i handgemäng och dödligt våld. Det är inte helt lätt att följa vem som säger vad och och vem som dödar vem. Det är förstås logiskt med tanke på att de tre kontrahenterna bildar en enhet - förenad och sammanlänkad av en reciproka begär och beroenden. Det är med andra ord inte särskilt överraskande att Tin Angel avslutas med att de tre älskande läggs i graven, sammanslingrade i en inseparabel hög:

All three lovers together in a heap
Thrown into the grave forever to sleep
Funeral torches blazed away
Through the towns and the villages all night and all day

Tin Angel lånar friskt från medeltidsballader, folksånger och skillingtryck. Tiden och platsen har lösts upp (eller snarare smält samman och förenats) så att hästar och svärd utan bekymmer kan existera med skjutvapen och gangsterslang:

The gun went boom and the shot rang clear
First bullet grazed his ear
Second ball went straight in
And he bent in the middle like a a twisted pin

Även den musikaliska gestaltningen ger intryck av ett långt drivet förenigande. Låten består av ett enda ackord och saknar helt solon, mellanspel, stick och bryggor. Tempot är långsamt, nästan sävligt. Tin Angel lyckas dock hålla sig på rätt sida om det monotona tack vare en lustig basfigur och Dylans melodiskt berättande röst.

Burgsvik folköl och Let Me Die in My Footsteps (live version 1962)

Burgsvik folköl 3,5%

Burgsvik bryggeri ligger - inte helt oväntat - i samhället Burgsvik på södra Gotland. Bryggeriet gör en trekommafemma som kort och gott heter "Folköl". 

Färgen är brun och nästan helt klar. Maltig doft med honung. Ölet skummar inte särskilt mycket utan bildar mer en tjock float. Kolsyran är inte särskilt framträdande, men långt ifrån avslagen.

Robust, fyllig smak med mycket vört, kola och en aning jäst. Beskan är rund och balanserad och får konkurrens av apelsinskal i avslutet. 

Burgsvik folköl är en trevlig bekantskap och den halvmörka, lite knäckiga Märzenstilen är ett välkommet trendbrott från alla lokala session pale ale-trekommafemmor.

Flaskan pryds av ett ståtligt gutefår, en ras känd för sin högkvalitativa ull.

Let Me Die in My Footsteps

Det engelska uttrycket "pull the wool over someones eyes" innebär att någon blir lurad och/eller förs bakom ljuset. Uttrycket utgör själva kärnan i Bob Dylans Let Me Die in my Footsteps från 1962, en låt där sångjaget ger uttryck för en vilja att hellre dö medveten och klarsynt än duperad och indoktrinerad:

I don't know if I'm smart but  I think I can see
When someone is pulling the wool over me
And if this war comes and death´s all around
Let me die on this land 'fore I die underground
Let me die in my footsteps
Before I go down under the ground

There's always been people that have to cause fear
They´ve been talking of the war now for many long years
I have read all their statements and I´ve not said a word
But now Lawd God, let my poor voice be heard
Let  me die in my footsteps
Before I go down under the ground

Let Me Die in My Footsteps var från början tänkt att ingå på albumet Freewheelin With Bob Dylan (1963), men lyftes ut i sista stund. När inspelningen görs i april 1962 väntar Kubakrisen strax bakom hörnet och sången speglar tydligt hur kalla krigets ständiga kärnvapenhot ställt centrala mänskliga begrepp på huvudet: Nedstigandet i underjorden representerar inte längre jordfästelse och död, utan skyddsrum och överlevnad. Samtidigt innebär tillvaron ovan jord en säker död.

I sin psykoanalytiskt färgade avhandling Dylan i 60-talet (2004) använder Mats Jacobsson Let Me Die in My Footsteps som ett exempel på hur rädslan för kärnvapen inte bara alienerat och isolerat människan utan till och med banat väg för dödsdriftens (Thanatos) seger över livsdriften (Eros). Sångjaget görs därmed till en profetisk sanningssägare och  Jacobsson jämför - utan att darra på manschetten - Dylans persona i sången med Bibelns Jeremia.

Ett annat (men inte nödvändigtvis motsägande) perspektiv är att sångjaget gör ett högst medvetet och upplyst val mellan att leva livet lurad och skrämd, eller att dö som en hel människa med livskänslan intakt.  Att det riktiga  livet trots allt frodas ovan jord blir tydligt i den näst sista versen, där det lyriska uttrycket närmar sig den religiösa lovsången:

Let me drink from the waters where the mountain streams flood
Let the smell of wildflowers flow free through my blood
Let me sleep in your meadows with the green grassy leaves
Let me walk down the highway with my brother in peace
Let me die in my footsteps 
Before I go down under the ground

Let Me Die in My Footsteps kan också illustrera det kvalitativa språng Dylan gör våren 1962. Men till skillnad från till exempel Blowing in the wind - en annan sång som skrivs under denna period - blir Let Me Die in My Footsteps betydligt mer kortlivad. Faktiskt framförs den bara för publik en enda gång, på Finjan Club i Montreal den 2 juli 1962.

I sin bok Bob Dylan Performing artist -the early years (1990) beskriver Dylanologen Paul Williams Let Me Die in My Footsteps så här:

"Let Me Die in My footsteps" is Dylans first anthem, in the sense that "Pastures of Plenty and "This Land is Your Land and "This train Is Bound for Glory" are anthems - songs people can unite around,  that can be sung to a nation or faith or a cause"

Saken är bara den att Let Me Die in My Footsteps är rejält svår att sjunga med i; det krävs att man håller tungan rätt i mun för att rätt kunna pricka in textens stavelser i den slingriga valsmelodin.

När man jämför framförandet från Finjan Club med den studioversion som kan höras på Bootleg Series vol. 1-3 blir det  också tydligt att låten tappar lite av sin spänst där på scenen i Montreal. På den studioinspelning som görs tre månader tidigare börjar sången i samma stund som den första gitarrsträngen slås an. Rastlöst och nervigt, utan att förlora en sekund av det dyrbara livet ovan jord, spikar sedan Dylan fast textens stavelser i ackorden. På inspelningen från Finjan Club föregås sången istället av ett långt munspelssolo samtidigt som textens rytm inte alls är lika distinkt.

December 1962 spelar Dylan återigen in Let Me Die in My Footsteps, denna gång som en demoinspelning för musikförlaget Witmark & Sons. Missilerna på Kuba är nu tillbakadragna och supermakternas ledare har beslutat att upprätta en direktlinje mellan Washington och Moskva.  Halvvägs in i sången avbryter Dylan sig med orden: "It's awful long.. I mean it's not that long ...It´s that it's a drag... ". Kanske var sången inte bara tråkig att sjunga utan även omsprungen av tiden själv.

Grebbestad Påsköl och New Morning

Grebbestad Påsköl 3,5%

folkobob körde under påskhelgen bil genom Bohuslän och passade då på att att köpa ett gäng trekommafemmor från Grebbestad Bryggeri. Och då påsken som bekant inföll hyfsat tidigt i år passar folkobob på att förlänga denna ystra vårhögtid genom att prova ytterligare ett påsköl.

Färgen är mörkt kopparröd. Skummet är fluffigt och hyfsat långvarigt. Brödig och maltig doft med en diskret antydan av (jo, faktiskt) påskmust. Kolsyran är något stickig Ölet är fylligt men också ganska sött (kola och sirap). Mycket malt och vörttoner i smaken , men inte så mycket beska. Russin i avslutet.

På etiketten ser vi en färgglad tupp sprätta omkring i pastoral idyll.

New Morning

Trots att fågelvärlden vimlar av stolta örnar, kloka ugglor och kärlekskranka duvor råder det nog ingen tvekan om att det är tuppen som uppvisar den allra största symboliska diversiteten.

Ta till exempel den tibetanska buddhismen där människans åtrå och begär  - såväl materiellt som sexuellt - symboliseras av en röd tupp. Den som kan sin rockhistoria nickar förstås instämmande och sänder en tanke till Willie Dixons bluesklassiker Little Red Rooster  ("watch out strange cat people /little red rooster's on the prowl").

Inom den kristna kulturen representerar tuppen istället slut och  återfödelse.  När Petrus förnekar Jesus tre gånger innan tuppen gal beseglar han sin mästares öde samtidigt som hans egen omvändelse inleds. Det är tuppen som varje morgon hälsar dagen välkommen och som på kyrktornets flöjel trotsigt vänder näbben mot nya vindar.

Det är också denna tupp vi då och då möter hos Bob Dylan. I låten Don´t Think Twice It's All Right från 1963 bryter berättarjaget upp från ett stagnerat förhållande för att söka det nya och okända. Beslutet har - kan man gissa - växt fram under en längre tid, men det är först när tuppen gal som uppbrottet blir verkligt och definitivt: "When your rooster crows at the break of dawn / Look out your window and I'll be gone".

På titellåten till albumet New Morning möter vi återigen en tupp. Sju år har gått sedan hanen gol i Don't Think Twice It's All Right och Dylan lever nu ett tillbakadraget familjeliv i Woodstock. Kanske signalerar tuppen att en ny tid har randats; att sextiotalets strider, hets och positionerande äntligen är över:

Can´t you hear the rooster crowin'?
Rabbit runnin' down across the road
Underneath the bridge where the water flowed through
So happy just to see you smile
Underneath the sky of blue
On this new morning, new morning
On this new morning with you.

Eller så är tuppen just ingenting annat än en tupp. Bor man på landet hör man ibland en tupp, inget konstigt med det. För om föregångaren Nashville Skyline (1969) skildrade lantlivet med ironi och lekfull banalitet (till exempel  Peggy Day och Country Pie) så är New Morning istället helt befriad från subtextuella koder och metaforer:

Can´t you feel that sun a-shinin'?
Groundhog runnin' by the country stream
This must be the day that all of my dreams come true
So happy just to be alive
Underneath the sky of blue
On this new, morning, new morning
On this new morning with you.

New Morning är lika mycket en hyllning till livet självt som till den kvinna sångjaget delar det med, om de två delarna nu överhuvudtaget går att separera.  New Morning beskriver nämligen en existensiell synergieffekt; livskänslan ökar kärlekskänslan som ökar livskänslan som ökar kärlekskänslan....

Även den musikaliska inramningen erbjuder solsken och blå himmel. New Morning är en poplåt i dur som rent  melodimässigt påminner om en opolerad Beatleslåt. Dylan sjunger rättframt och chosefritt och den nasala crooner-tenoren från Nashville Skyline och Self Portrait har delvis ersatts av den gamla vanliga heslena rösten. Lyckligtvis kan vi  konstatera att den knivskarpa precisionen i fraseringen är intakt, för när trummorna slamrar och orgeln smetar ut är det Dylans röst som får skapa melodi och rytm i New Morning.

Ändå är det något som skaver. Kanske beror det på att varje vers inleds med en negerande fråga (Can't you hear that rooster crowin'? Can't you feel that sun a-shinin'?).  Negationen gör frågan ledande och det låter nästan som om sångjaget tvivlar på sin egen upplevelser och vädjar om någon slags bekräftelse.

 I Dylanbiografin Det är inte mig ni söker (2013) skriver rockjournalisten David Dalton så här:

Den dubbelgångare som han skapade till New Morning var den lyckliga familjefadern - den mest skrämmande av alla hans versioner av sig själv, och en mardrömslik tanke för fansen. (...) Att Dylan nu kastade sig in en stämning av pastoral enkelhet och evig familjelycka var en så extrem vändning att man (ännu en gång) inte kunde låta bli att undra: "Skämtar han med oss?"

Svaret på Daltons fråga är nog nja... Dylan själv beskriver tiden som föregick New Morning på följande sätt:

Vad var jag skyldig resten av världen? Ingenting. Inte ett skit. Pressen? Jag tänkte att det var lika bra att ljuga för den. Så mycket som möjligt lät jag allmänheten få uppfattningen att jag övergått till det idylliska och triviala. I mitt verkliga liv fick jag göra sånt som jag älskade mest, och det var allt som betydde någonting - matcher i knatteligan, födelsedagsfester, ta ungarna till skolan, campingturer, segling, åka flotte, kanotpaddling, fiske... Jag levde på skivroyalties. (ur Memoarer: Första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)

Man får knappast intryck av en människa i kris, och det är långt till det "skrämmande" och  "mardrömslika". Det enda som möjligtvis kan provocera är att Dylan varken gjorde en Little League talking blues eller en River Raft Rag.

Three Hearts Påskbrygd och In the Garden

Three Hearts Påskbrygd 3,5%

Påskebrygd från Krönleins Three Hearts är, jämte sädesärlor och vitsippor, ett mycket säkert vårtecken. Ölet är en dunkel lager av Münchentyp. Färgen är mörkbrun men klar och möjlig att se igenom om man håller upp glaset mot en lampa.

Doften är brödig med inslag av torkad frukt. Ölet skummar på bra men frasar snabbt ner till en float. Kanske kan Påskbrygd upplevas som något stickigt kolsyrat om man skulle ta en stor klunk. Three hearts Påskbrygd vinner rejält på att inte drickas allt för kall. När den börjar närma sig rumstemperatur ger sig en rejäl bränd sötma tillkänna i sällskap med lite apelsin och mörkt bröd. Ölet är inte särskilt beskt och eftersmaken domineras av sirapsmacka med en aning papp.

In the Garden

Inom country- och gospel finns en lång tradition av att återberätta bearbetade delar av evangelierna. Som exempel kan nämnas He turned the water into wine, It was Jesus och Where you there when they crucified ny lord. De texter som Dylan skriver under sin "kristna period" 1979-81 handlar däremot oftast om Jesus som ett abstrakt uttryck för kristen tro; bara undantagsvis handlar de om den historiske och bibliske Jesus.

Ett av dessa sällsynta undantag är låten In the Garden från albumet Saved (1980) som skildrar händelserna under påskhelgen. Varje vers utgår från en fråga som sedan förtydligas med hjälp av en följdfråga eller en nedkokad bibelpassage. I den inledande versen berättas det om hur prästerskapet tillsammans med vaktstyrkan kommer till Getsemanes trädgård för att fängsla Jesus och hur denne då ber Petrus att lägga ner svärdet:

When they came for Him in the garden, did they now?
When they came for Him in the garden, did they now?
Did they know he was the son of God, did they know that He was Lord?
Did they hear when He told Peter, "Peter, put up your sword"
When they came for Him in the garden, did they now?
When they came for Him in the garden, did they now?

I evangelierna återges Jesus  uppmaning till Petrus att stoppa tillbaka svärdet på två helt olika sätt. I Matteus 26:52 säger Jesus: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd". Men i Johannes 18:11 säger han istället "Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern räckt mig?".  Hos Matteus lägger alltså Petrus ner vapnet för att inte själv bli dödad, medan Johannes istället framställer problemet med väpnat motstånd främst som att det kan göra det svårare för Jesus att axla bördan och möta det öde som är honom förutbestämt.

Att det just är Johannesevangeliet, och inget annat, som legat till grund för In the Garden  förstår man när farisén Nikodemus dyker upp i andra versen. Denne skriftlärde omnämns enbart i Johannesevangeliet där han en natt besöker Jesus för att dryfta frågan om återfödelse och evigt liv (Johannes 3:1-12):

When He spoke to them in the city, did they hear?
When He spoke to them in the city, did they hear?
Nicodemus came at night so he wouldn´t be seen by men
Saying, Master, tell me why a man must be born again"
When He spoke to them in the city did they here?
When He spoke to the in the city, did they hear?

Till en början är det inte helt klart vilka frågans "they" egentligen syftar på. Under låtens första hälft tror man att det är prästerskapet eller kanske den stora massan av Jerusalems befolkning, men allteftersom låten fortskrider förstår man att det är inga mindre än lärjungarna som "they" refererar till:

Did they speak out against Him did they dare?
Did they speak out against Him did they dare?
The multitude wanted to make Him king, put a crown upon his head
Why did He slip away to a quiet place instead?
Did they speak out against Him did they dare?
Did they speak out against Him did they dare?

When He rose from the dead did they Believe?
When He rose from the dead did they Believe?
He said, "All power is given to Me in heaven and on earth"
Did they know right then and there what the power was worth?
When He rose from the dead did they Believe?
When He rose from the dead did they Believe?

Lärjungarnas vacklan och bristande tro är ett återkommande motiv i evangelierna och under påskveckan tillkommer ytterligare en dimension som sätter frågan om de kristna tron och den fria viljan i blixtbelysning: Om lärjungarna vill bevisa sin tro på att Jesus verkligen är Guds son så måste de paradoxalt nog också sätta sig över sin vilja att rädda honom undan korsfästelsen.

Att Bob Dylan - när låten skrivs och spelas in - är en bekännande kristen som valt att vandra i Jesu fotspår tillför onekligen ett fascinerande metaperspektiv. Kanske framför Dylan sången med den nyfrälstes bergfasta övertygelse; till skillnad från lärjungarna så vet Dylan och hans evangelistiska vänner i Vineyard att Jesus verkligen är Guds son som besegrat döden. Eller så förhåller sig kanske precis tvärtom; Dylan är nu vid 1980-talets början själv en slags Jesu lärjunge och missionerande apostel, och de tvivel som ansatte lärjungarna är kanske även hans egna. 

Ystad Julöl och Man in the Long Black Coat

Ystad Julöl 3,5%

I mitten av nittiotalet  så uppstod det ett visst hallabaloo kring lämpligheten i att anlägga ett bryggeri i centrala Ystad. Detta var precis innan mikrobryggerivurmen så grannarna som klagade kanske hade Spendrups maskinpark för ögonen. Nu blev det väl hur som helst hyfsat lyckat. Bryggeriet finns i alla fall kvar på Långgatan och verkar numera ha någon slags koppling till bryggeriet och importfirman Österlenbryggarna AB i Tomelilla. Dessa har i sin tur en historia som utan problem  skulle kunna användas som underlag till en ölversion av Falcon Crest. I alla fall om man läser deras hemsida.

Av någon anledning så har man valt att kalla ölen som bryggs av bryggeriet i Ystad för Ysta istället för just Ystad. Varför vet jag inte. Trots att jag är uppvuxen i staden och själv brukar uttala Ystad utan d-ljud, så har jag aldrig förr varit med om att någon stavat fel till ortens namn. Det vill säga fram tills nu. Eftersom jag något hellre blir anklagad för att vara fel-citerare än fel-stavare så lägger jag därför helt självsvåldigt till ett "d". Ystad Julöl således.

Ystad julöl har ett snabbt, frasigt skum. Det är vackert kopparfärgat, men knappt grumligt alls trots att etiketten understryker att ölet är ett ofiltrerat färsköl. Doften är i vilket fall inbjudande med toner av kola och vinteräpple. Dock överensstämmer inte smaken helt med det man förväntar sig av ett julöl då den drar lite mer åt strävt syrlig äppelmust än sötma och vört. Kroppen är tunn med lite jäst i eftersmaken. Kanske var det här färskölen hamnade?

När jag växte upp var Ystad berömt för tornväktare och korsvirkeshus, men numera är den lilla kuststaden mer känd som platsen där Henning Mankells romanfigur Kurt Wallander jagar skumma typer i mörka rockar.

Man in the Long Black Coat

Om jag skall vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad människor menar när de säger att en låt är filmisk. Men om det innebär att det musiken skapar en filmscen innanför ögonlocken hos lyssnaren så kan Man in the Long Black Coat från albumet Oh Mercy (1989) utan tvekan beskrivas som filmisk.

Sången inleds med ljudet av spelande syrsor. Efter en stund hörs en trevande dobro och så småningom ansluter en bas tillsammans med en diskret, programmerad puka. Ytterligare några takter in kommer ett  munspel smygande, oböjt och långsamt. Tankarna går till den musik Ennio Morricone skapade till Sergio Leones westernfilmer under 1960-talets andra hälft. För ens inre syn ser man hur en fårad man med låg hatt och  dammig rock glider in i en stad där varje igenbommat fönster är en hemlighet som väntar på dras fram i ljuset.

Man in the Long Black Coat är en mörk vals där både dobron, basen och den elektroniska trumman har ett delay som faller in i trefjärdedelstakten. De bilder som musiken frammanar överensstämmer fullt ut med den text som framförs. Den första versen skildrar en landsbygd där vi både hittar de spelande syrsorna från introt och den  man i lång, svart rock som stigit fram ur spagettivästerns ljudkuliss:

Crickets are chirpin´, the water is high
There´s a soft cotton dress on the line hangin´dry
Window wide open, African trees
Bent over backwards from a hurricane breeze
Not a world of goodbye, not even a note
She gone with a man 
In the long black coat

Dylan sjunger texten på ett säreget staccatoartat vis där rösten blir mer som ett rytminstrument än en melodistämma. Även själva valstakten flyter ihop med texten, när den i andra versen beskriver en gammal danssalong:

Somebody seen him hanging around
At the old dance hall on the outskirts of town
He looked into her eyes when she stopped him to ask
If he wanted to dance, he had a face like a mask
Somebody said from the Bible he´d quote
There was dust on the man 
In the long black coat.

Den enkla rimkedjan AABBCC tillsammans med den rurala miljön för tankarna till de folksånger som Dylan inledde sin karriär med. Det faktum att sista raden alltid är densamma understryker sångens känsla av ödesmättad fatalism; inte ens som lyssnare går det att undgå mannen  i den långa, svarta rocken.

Vem denne man är får man aldrig förklarat. Först tror man att det kanske är en historia om otrohet, sedan leds tankarna i riktning mot mord och ond bråd död. I tredje versen kompliceras dock bilden ytterligare. Det står då klart att kvinnan snarare har överlämnat sig själsligt än kroppsligt åt mannen i den långa, svarta rocken:

Preacher was a talkin´, there´s a sermon he gave
He said every man´s conscience is vile and depraved
You cannot depend on it to be your guide
When it´s you who must keep it satisfied
It ain´t easy to swallow it sticks in the throat
She gave her heart to the man 
In the long black coat

Här tänker man osökt på Robert Mitchums rollfigur i Night of the Hunter (Trasdockan på svenska) från 1955: En moraliskt förfallen mördare som iklätt sig rollen som svavelosande väckelsepredikant jagar oförtrutet och hänsynslöst det rånbyte som gömts i en liten flickas docka. Huruvida det är berättarjaget själv, mannen i den svarta rocken eller kanske till och med kvinnan som är "vile and depraved"  kan diskuteras, men Dylan verkar hursomhelst stå storögt förundrad snarare än (som vanligt) vresigt bitter inför sveket.

Den sista versen öppnar dock upp inför ytterligare en tolkning kring mannen i den svarta rocken:

There´s smoke on the water, it´s been there since June
Tree trunks uprooted, ´neath the high crescent moon
Feel the pulse and vibration and the rumbling force
Somebody is out there beating a dead horse
She never said nothing, there was nothing she wrote 
She gone with the man
In the long black coat 

Här får lyssnaren bilden av ett isolerat och stagnerat samhälle där tiden har stått stilla och där verkligheten ständigt hotar att bryta in. Lite som byn i M. Night Shyamalans The Village från 2004. Kanske är mannen i den svarta rocken helt enkelt en representant för det som korrumperar i världen runtomkring. En Gordon Gekko i dammiga ridkläder.

Falcon Bayerskt och Sweetheart like you

Falcon Bayerskt 3,5%

Falcon Bayerskt utgör tillsammans med Pripps Blå ett klassiskt svenskt radarpar i folkölshyllan. Falcon ägs numera av Carlsberg, men ölet bryggs fortfarande i Falkenberg.

Skummet är grovt och kort, men ett tunt skumlager dröjer sig kvar, inte bara längs kanterna utan även på ytan.  Färgen har en skön 70-talsnyans som drar mer åt det röda och orange än åt det bruna. Doften är så svag att den knappt går att få ner på pränt. Kanske kan man beskriva den som moget äpple?

Ölet är ganska stickigt kolsyrat. Smaken är söt, och med en  okomplicerad beska. Eftersmaken är inte särskilt lång men det finns faktiskt en liten whiskyton. Malt är kanske ett bättre ord i sammanhanget.

Falcon Bayerskt alltså en mörk lager av traditionell Münchentyp. Det är ett öl som man snart blir mätt på när det dricks "rakt upp och ner".  Då känns det som ett desto bättre matöl. Av någon anledning känner jag för att skölja ner ölet med en salt soppa istället för tvärtom.

Falcon Bayerskt klass I var också det öl som min far oftast drack till maten i mitt barndomshem. Det är också det första ölmärke som jag har ett tydligt minne av. Den stiliserade rovfågeln på etiketten, den märkliga stavningen med ett "c" mitt i ett ord - och utan i sällskap med ett "k". Falson? Skumkronan som långsamt sjönk samtidigt som ölen sakta såg ut att stiga. Det var som magi!

Jag är sex eller kanske sju år gammal. En serietidning kostar fem spänn, Mary Ingalls har fått tillbaka synen och Bob Dylan har just släppt Infidels.

Sweetheart Like You

Infidels (1983) är ett album som speglar sig djupt i 80-talet såväl produktions- som textmässigt. Skivans tre kärlekssånger utgör tillsammans en löst sammanhållen svit som tematiskt binds samman genom sin skildring av faserna i sökandet efter kärlek och fysisk närhet.

Fas 1: Sweetheart Like You. Uppvaktandet där en man förödmjukar både sig själv och den kvinna han uppvaktar.
Fas 2: Don´t Fall Apart on Me Tonight. Rädslan för att bli övergiven och den känsla av desperation och otillräcklighet som denna rädsla emanerar.
Fas 3: I and I.  Konfrontationen mellan berättarens "sanna" jag och den idealbild som den andre har skapat (och som kommer att projiceras så snart hon vaknar).

Av dessa tre är det  barhängsmonologen Sweetheart Like You som bäst gifter sig med  Falcon Bayerskt. 1983 sägs ölutbudet på barer ha varit högst knapert i Sverige. Ofta fanns det bara två typer av öl att välja mellan: Ljus lager och dunkel lager av tysk typ. Har jag hört i alla fall. Mitt intresse för barhäng låg ännu vilande vid denna tid.

Sweetheat Like You är hursomhelst en lek med klichéer där ett symbolmättat bildspråk skickligt har gömts bakom stereotypa repliker från en man som  stöter på en kvinna. Man får aldrig ta del av något replikskifte, utan texten har formen av en monolog. Det sätt som kvinnan tilltalas kan bäst beskrivas som passivt-aggressivt med siktet inställt på en vacklande självkänsla:

Snap out of it Baby, people are jealous of you
They smile to your face, but behind your back they hiss
What´s a sweetheart like you doing in a dump like this?

Samtidigt är det tydligt att även avsändaren bär på ett visst självförakt. Detta understryks inte minst av den slitna rad som avslutar varje vers, för frågan som samtidigt ställs är förstås vilka män det är som hänger i en dump like this.

En annan tolkning av texten är att (den osynliga) kvinnan i sången är en metafor för hur den kristna kyrkan alltmer kommit på glid och fjärmat sig från sina sanna tillbedjare. Dylan själv ger delvis ett stöd för en sådan läsning i Bill Flanagans intervjuantologi Written in my soul (1987). Med tanke på att Dylans "kristna trilogi" bara ligger några år bort så blir en sådan analys samtidigt biografisk. Tag till exempel den freudianska härdsmältan i andra versen:

You know, I once had a woman who looked liked you
She wanted a whole man, not just a half
She used to call me sweet daddy when I was only a child
You kind of remind me of her when you laugh

Skall detta förstås som en hänvisning till uppväxten i ett judiskt hem. Att det är judaismen som är kristendomens sweet daddy? Det blir onekligen en smula ansträngt. Att å andra sidan se only a child  enbart som en metonymi för ett yngre jag i allmänhet känns som allt för enkelt. Oavsett vilket så är det möjligt att göra en religiöst biografisk läsning även av låten I and I där en sovande kvinna besjungs och idealiseras samtidigt som Dylan konstaterar att de måste skiljas åt.

Däremot passar den religiösa tolkningen sämre in på låten Don´t Fall Apart on Me Tonight där chauvinisten i Sweetheart Like You står utan förklädnad, och istället ärligt och hudlöst ber kvinnan att stanna kvar.

Kanske kan albumets titel, Infidels hjälpa till att sammanföra de två perspektiven. Infidel (religiös avfälling) är ju ganska nära släkt med infidelity (otrohet).