Åre och Thunder on the Mountain

Åre 3,5%

folkobob fortsätter sin lilla odyssé genom Jämtlands bryggeris sortiment av trekommafemmor och häller utan vidare omsvep upp den ljusa lagern Åre.

Färgen är  guldgul och nästan helt klar. Fluffigt skum utan kläng. Brödig doft. Smaken är rund med franskbröd och en försiktig beska.  Det finns också en lite fet ton som balanserar  någonstans mellan smörkola och prickig korv. Diskret kolsyra.

Med tanke på den järnhårda konkurrens som råder inom produktsegmentet "ljus lager" står sig Åre bra, även om jag nog tyckte att Jämtlands Bärnsten var snäppet bättre. Dock har jag inte parallellprovat de två så jag unnar mig därför lyxen att inte ge något definitivt svar i frågan.

Den jämtländska tätorten Åre har förstås inte bara gett namn åt ölet Åre utan även åt Åreskutan - berget som majestätiskt tornar upp sig över samhället och som sommartid kan bjuda på hejdundrande åskoväder.

Thunder on the Mountain

Jag har har alltid gillat de ordrika Dylanlåtarna mest; de som tillsynes är framsprungna ur ett ohejdbart semantiskt flöde som villkorslöst tvingar musiken att anpassa sig efter texten istället för tvärtom.  Även om de musikaliska uttrycken kan skifta, så kännetecknas inledningsraderna nästan alltid av en hänsynslös effektivitet.  Emblematiska rader  som Far between  sundowns finnish an' midnight's broken toll / We ducked inside the doorway thunder crashing (Chimes of Freedom) och The sweet pretty things are in bed now of course / The city fathers they´re trying to endorse / The reincarnation of Paul Revere's horse (Tombstone Blues) snarare knuffar än leder lyssnaren in i texten.

Ett annat exempel på en låt där Dylan  verkar  ha mejslat fram texten ur ett kompakt block av lyrisk textmassa är Thunder on the Mountain från Modern Times (2006). Omslagets framrusande taxibil från 1947 låter oss förstå att albumets titel snarare är ett utslag av lekfull ironi än en programförklaring, och som för att ytterligare understryka att inget är nytt under solen inleds Thunder on the Mountain  med en skojfrisk Bibelallusion:

Thunder on the mountain, fires on the moon
There´s a ruckus in the alley and the sun will be here soon
Today's the day, gonna grab my trombone and blow 
Well, theres hot stuff here and it´s everywhere I go

I Bibeln beskrivs mötet med Gud så här: "När det blev morgon den tredje dagen började det åska och blixtra, ett tungt moln låg över berget och det hördes en stark hornstöt. Alla som var i lägret blev förfärade. Då förde Mose folket ut ur lägret att möta Gud. De ställde sig nedanför berget" (2 Mos 19:16-17). Sångjaget i Thunder on the Mountain verkar dock inte särskilt förfärad - istället framstår han som upplivad och en smula genstörtig. Alla som har ögon att se med och öron att höra med kan tyda tecknen: Gud har (åter-) kommit och det är nu dags att rulla upp ärmarna och sätta igång med det som verkligen behöver göras:

Thunder on the mountain, rolling like a drum
Gonna sleep over there, thats where the music coming from
I don´t need any guide, I already know the way
Remember this, I´m your servant both night and day

The pistols are poppin' and the power is down
I'd like to try somethin' but I'm so far from town
The sun keeps shining' and the North Wind keeps picking up speed
Gonna forget about myself for a while, gonna go out and see what others need

Trots att  sångjaget högt och tydligt proklamerar sin önskan om att leva ett rättfärdigt liv så känns Thunder on the moiuntain aldrig allvarstyngd och påbjudande. Detta beror dels på det uppenbart humoristisk tonfallet och dels på att den existentiella tematiken hela tiden interfolieras av prosaiska, om än inte alltid så smickrande, reflektioner kring kärleken och samlivet:

I've been sitting down studying the art of love
I think it will fit me like a glove
I want some real good woman to do just what I say
Everybody got to wonder whats's the matter with this cruel world today

I got the porkchops, she got the pie
She ain't no angel and neither am I 
Shame on your greed, shame on your wicked schemes
I'll say this, I don't give a damn about your dreams

Introt till låten utgörs av ett associativt oväder där  ett mullrande trumspel då och då interpunkteras av en ljungande gitarrvigg. Snart stampar en charmig och slitstark blues igång. En vers per tolva och två takter mellan varje vers. Ett gitarrsolo av Scotty Moore-typ. Det hela är klassiskt, för att inte säga arketypiskt.

Kanske förstås de tolv fyrradiga verserna bäst just som en serie fristående bluesaforismer vilka  hämtat sin näring från gospellyrikens bildspråk och (ibland) drastiska världsbild. Eller åtminstone gäller det för elva av verserna... den andra versen viks nämligen något överraskande åt en gråtmild och helt igenom icke-ironisk betraktelse av R&B-stjärnan Alicia Keys:

I was thinkin' 'bout Alicia Keys, couldn't keep from crying
When she was born in Hell's Kitchen, I was living down the line
I'm wondering where in the world Alicia Keys could be
I been looking for her even clear through Tennessee

Att namnet Alicia Keys helt plötslig dyker upp i en Bob Dylan-låt orsakar förstås en viss förvåning. Som väntat är Dylan själv måttligt intresserad av att kommentera saken vilket lämnar fältet öppet för diverse musikjournalistiska spekulationer. Några av dem går ut på att Bob Dylan genom åren visat sig vara sällsamt uppdaterad när det gäller samtida populärmusik och att omnämnandet helt enkelt kan ses som slags tecken på uppskattning. Att Alicia Keys dessutom är ett minst sagt suggestivt namn är bara grädden på det proverbiala moset.

Andra - som Dylanologen och mångsysslaren Tony Attwood - går något längre och pekar på det faktum att Alicia Keys dessutom är en känd filantrop som lägger ner både tid och pengar på olika välgörenhetsprojekt. Med andra ord är hon inte bara en stor soulsångerska utan även det altruistiska ideal som då och då skymtar fram  i Thunder on the Mountain ("...gonna go out and see what others need") och som effektfullt kontrasterar mot sångjagets betydligt krassare livshållning.

På det hela taget är Thunder on the mountain ganska typisk för det tidiga tvåtusentalets Bob Dylan -såväl stilistiskt, tematiskt som musikaliskt .  Förutom för den där versen om Alicia Keys då.

Jämtlands Julöl och Never Say Goodbye

Jämtlands Julöl 3,5%

folkobob inleder det nya året med en sista julspasm i form av Jämtlands Julöl - en säsongsale från Jämtlands bryggerier.

Färgen är vackert kopparröd. Skummar upp till ett långvarigt och stabilt skum med god vidhäftningsförmåga. Trevlig rostad doft med lite kaka. Smaken är maltig men samtidigt frisk med äpple och citrus vilket resulterar i en nästan syrlig munkänsla. Torr, men inte särskilt framträdande beska. En del metall i avslutet.

 På etiketten ser man Storsjöodjuret titta upp ur Storsjön - Sveriges femte största sjö. Vintertid brukar Årsunda IF ploga upp en milslång skridskoled på den frusna sjön.

Never Say Goodbye

Twillight on the frozen lake
North wind about to break
On footpints in the snow
Silence down below

Det är en beskrivning av ett vinterlandskap i väntan som inleder Never Say Goodbye - det näst sista spåret på albumet Planet Waves (1974). En värld fastfrusen i skärningspunkterna mellan olika tillstånd; mellan dagen och natten och mellan stiltjen och nordanvinden (som i sin tur väntar på att utplåna fotspåren i snön). Den symboltyngda  miljöbeskrivningen understryker det faktum att även sångjaget befinner sig i ett slags mellantillstånd. Oförmögen - eller kanske bara ovillig - att gå vidare väntar han på en kvinna:

You're beautiful beyond words
You´re beautiful to me
You can make me cry
Never say goodbye

Time is all I have to give
You can have it if you choose
With me you can live
Never say goodbye

Om slutraden never say goodbye ska ses som en uppmaning till kvinnan att aldrig ta ett definitivt avsked eller som sångjagets personliga livsmotto kan diskuteras.  Det verkar nämligen som om det verklighetsfrånvända, svärmiska väntandet  har fått ett värde i sig:

Because my dreams are made of iron and steel
With a big Bouqet
Of roses hanging down
From the heavens to the ground

The crashing waves roll over me
As I stand upon the sand
Wait for you to come
And grab hold of my hand


I den avslutande versen ställs allt på sin spets. Raden "You'll change your last name too"  kan antingen tolkas som en diskret kapitulation eller som sångjagets slutgiltiga bekräftelse på att han aldrig någonsin kommer att ge upp sin enträgna väntan:

Oh, baby, baby baby blue
You'll change your last name, too
You've turned your hair to brown
Love to see it hangin' down

Det är förstås det lilla ordet "too" som öppnar upp och väcker frågor. Till exempel kan det tolkas som att kvinnan i sången bara är den senaste i raden av tillbedda kvinnor och att även hon till slut kommer att falla ifrån och byta namn.  Eller så är det helt enkelt ett krasst konstaterande av fakta; kvinnan har valt en annan man och ett nytt efternamn är att vänta någonstans mellan husköp och barn. Ett annat rakt motsatt perspektiv är att se namnbytet som en slags profetia; till slut kommer hon att bli hans och då kommer hon också att ändra sitt namn.

Låten inleds trevande med en akustisk gitarr. Efter en stund faller en spretig elgitarr in och efter ytterligare några takter en spänstig bas. Den första versen sjungs lågmält och släpig, men från och med den andra versen växer låten i intensitet och trots att ackompanjemanget utgörs av en högst konventionell rocksättning (två gitarrer, bas, trummor och piano) så får man ändå en känsla av lovsång. Dels beror det på att låten - i likhet med många psalmer -är uppbyggd av stegrande durackord och dels på att sången successivt levereras alltmer innerligt.

Och varför inte?  En väntan kan ju ge näring åt både längtan och förväntan, där den väntande ostört kan ägna sig åt såväl fromma förhoppningar som fria fantasier. Det är knappast någon slump att  tyskans ord för "vänta" (warten) är detsamma som ordet för "vårda". Och frågan är om relationen mellan de två begreppen kan illustreras tydligare än i Never Say Goodbye där minnet av kvinnan vårdas och hålls levande just genom själva väntandet.

Jämtlands Bärnsten och License to Kill

Jämtlands Bärnsten 3,5%

Jämtlands Bärnsten är en ljus lager som tillverkas av Jämtlands Bryggeri; ett bryggeri som redan för tjugo år sedan var med och banade väg för en svensk finölskultur (folkobob kommer aldrig att använda uttrycket hantverksöl).

Doften är mild och drar åt vetebrödsdeg. Färgen är gul och nästan helt klar.Om man skall sammanfatta Jämtlands Bärnsten så är nog lagom det ord som passar bäst. Skummet fräser på bra, men är varken särskilt fast eller klängigt. Lite lagom med andra ord. Lagom kolsyra. Varken stickigt eller avslaget. Smaken är rund med fina malt- och humletoner. Beskan är..... lagom.  Eftersmaken har både både bröd och bulle. För den som vill avnjuta sin folkölslunch med lite lagom guldkant.

Jämtlands Bärnsten bryggs i Pilgrimsstad - en tätort någon mil söder om Östersund. Närheten till Storsjön förklarar varför Storsjöodjuret letat sig in i bryggeriets logotyp. Denna sötvattens-leviatan fridlystes av länsstyrelsen i Jämtland 1986, men beslutet upphävdes tyvärr av storsvensken 2006. 

License to Kill.

I sitt monumentalverk Leviatan (1651) driver filosofen Thomas Hobbes tesen att människan av naturen är egoistisk och våldsam och att den individuella friheten därför måste begränsas för att människosläktet inte ska gå under i ett allas krig mot alla.  Den lösning som Hobbes lägger fram i Leviatan är att människan måste underkasta sig en envåldshärskare som kan förkroppsliga staten och skapa varaktig fred. Det är denna "dödliga Gud" som Hobbes kallar för Leviatan - ett namn som i sin tur lånats från Bibelns sjöodjur.

Man kan med visst fog hävda att Leviatan innebär starten för den moderna politiska filosofin. Något tillspetsat kan man säga att alla politiska tänkare efter Hobbes antingen har försökt bevisa, utveckla eller avfärda de idéer som han presenterar i sin bok.

I Bob Dylans License to Kill från albumet Infidels (1983) tecknas en bild av människan som ligger väldigt nära den Hobbes beskriver i Leviatan. Människan vet inte sitt eget bästa utan rör sig obevekligt mot undergången. I den inledande versen får Hobbes radikalpessimistiska syn på individuell frihet dessutom sällskap av en rejäl dos ludditisk teknikfientlighet:

Man thinks  ’cause he rule the earth he can do with it as he please
And if things don’t change soon he will
Oh, man has invented his doom
First step was touching the moon

Det är alltså med månlandningen (!) som den nedåtgående spiralen inleds. Kanske är det symboliskt; människan har utökat sin livssfär och står nu i begrepp att ta ytterligare en värld i besittning. En annan tolkning är mer konkret: Den rymdkapplöpning som kröntes med månladningen 1969 hade också varit en interkontinental missilkapplöpning.  När License to Kill spelas in 1983 har president Reagan precis presenterat Strategic Defence Initiativ och därmed lagt in ytterligare en växel i kapprustningen.

Efter varje vers följer en treradig refräng där sångarjaget berättar om hur en kvinna i hans närhet ställer frågan om vem som egentligen ska ta ifrån människan makten över liv och död:

Now, there´s a woman on my block
She just sit there as the night grows still
She say who gonna take away his license to kill?

Man får lätt intryck av det är något mystiskt med kvinnan i refrängen; att hon är ett slags av orakel. Och faktiskt presenteras frågan ”…who gonna take away his licenset to kill?” mer som ett påstående än som en fråga (se understrykningen ovan). Kanske ska kvinnans uttalande ses som en zen-koan där lösningen ligger i det intuitiva snarare än det rationella.  Att refrängens tredje rad hela tiden ändras förstärker känslan av att kvinnan alltid sitter där - höjd över tid och rum. ”She just sit there as the night grows still”,  ”…sit there facin’ the hill ” samt ”Sitting there in a cold chill”. Tankarna går till en mediterande munk av Yoda-typ.

I andra versen noterar vi att innebörden av pronomenet “he” förskjuts något . Medan ”he” i  första versen, avsåg människan i stort (”man” som i ”mankind”)  syftar ”he” i andra versen istället på en enskild människa  som i sin tur får tjäna som exempel på alla duperade och exploaterade människor:

Now, they take him and the teach him and they groom him for life
And they set him on a path where he´s bound to get ill
Then they bury him with stars
Sell his body like they do used cars

En fråga som pockar på svar är förstås vilka "they" syftar på. Staten? Det militärindustriella komplexet? Oavsett vilket så internaliseras lögnerna till ett hermeneutiskt  självbedrägeri där den falska föreställningsvärlden till slut upplevs som klarsynt rationalism av den lurade själv:

Now, he’s hell-bent for destruction, he’s  afraid and confused
And his brain has been mismanaged with great skill
All he believes are his eyes
And his eyes, they just tell him lies

Texten framförs på ett sätt som mer lutar åt det sakligt konstaterande än det bedrövade och uppgivna. Innan den avslutande versen kommer dock ett stick där sångjaget vänder sig direkt till lyssnaren med ett uppfordrande, nästan aggressivt, du-tilltal:

Ya may be a noisemaker, spiritmaker
Heartbreaker, backbreaker
Leave no stone unturned
May be an actor in a plot
That might be all that you got
‘Til your error you clearly learn

Den som är road av att psykologisera har onekligen en del att hämta i License to Kill. Låten tillkommer strax efter det att Dylan lämnat (?) kristendomen och det är lätt att se hur han nu står både svars- och maktlös inför den mänskliga naturens mer destruktiva sidor. I texten möter vi ett veritabelt smörgåsbord av möjliga förklaringar till världens elände. Människan själv, frånvaron av Gud, teknikutvecklingen, det militärindustriella komplexet, massmedia... och så vidare. Det är frestande att se  License to Kill som ett slags negativismens Rorschachtest där alla, oavsett läggning, kan få sin syn på världen och människan bekräftad.