South Wood och Covenant Woman (live version 1979)

South Wood 3,5%

Under sommaren har folkobob varit på öppet hus hos Perfectly Squared Brewing, ett mikrobryggeri utanför Dalby som bland tillverkar trekommafemman South Wood, en ofiltrerad session pale ale. 

Färgen är gyllengul och inte helt klar. Skummet är tätt och långvarigt med kläng. Svag men behaglig doft av jäst och aprikos. Smaken domineras av en örtig beska som bidrar till en tydlig men lite kantig kropp då ölet inte bjuder på särskilt mycket sötma. Behaglig kolsyra. Jäst i avslutet och en lång besk eftersmak med en aning klöveräng.

Ölet har förstås fått sitt namn efter den närbelägna nationalparken Dalby Söderskog, ett naturskyddsområde som är känt för sitt bestånd av nunneört. 

Covenant Woman (live version 1979)

För nunnan är den andliga kärleken till Gud och kärleken till människan av kött och blod konkurrerande krafter; ju mer hon ger till den ena desto mindre finns kvar för den andra. Om hon helt och fullt vill leva med Gud återstår därför ingenting annat än ett liv i celibat och kontemplation innanför klostermurarna.

Men för den grupp kristna som gärna låter sin kärlek komma till ett mer fysiskt uttryck är klosterlivet knappast ett alternativ. En av dessa är Bob Dylan, en turnerande rockmusiker med omvittnat kvinnotycke som 1979 kommit ut som bekännande kristen. Ditills hade Dylans kärlekslyrik  ofta handlat om mötet med - alternativt sökandet efter - en idealiserad, räddande kvinna (Girl from the North Country, Shelter From the Storm och If Not For You bara för att nämna några) men från och med 1979 märks en förskjutning i  relationslyriken. 

Den profana kärleken  blir nu till en återspegling av det gudomliga. folkobob har tidigare skrivit om Precious Angel, en låt som religionspsvetaren och Dylanentusiasten  Stephen H Webb beskriver så här i sin bok Dylan Redeemed (2006): "Precious Angel shows how Dylan was finally able to see the feminine in the light of the divine, rather than the divine in the light of the feminine."

 
Webbs ord om Precious Angel är i än högre grad giltiga för sången  Covenant Woman där sångjagets förtröstan till sin partner även blir ett sätt att närma sig Gud. 

Covenant woman got a contract with the Lord

Way up yonder, great will be her reward

Covenant woman Shining like a morning star

I know I can trust you to stay where you are

Efter varje vers följer en refräng som inte bara binder samman det förflutna med nuet och framtiden utan också sammanför det jordiska med det gudomliga:

And I just got to tell you 

I do intend

To stay closer than any friend

I just got to thank you

Once again

For making your prayers known

Unto heaven for me

And to you, always, so grateful 

I will forever be

Det finns dock en viktig skillnad mellan Precious Angel och Covenant Woman. Om den förra beskriver hur kvinnan fört sångjaget till Gud så beskriver den senare hur Gud fört kvinnan till sångjaget:

I've been broken, shattered like an empty cup

I'm just waiting on the lord to rebuild and fill me up

And I know He will do it 'cause He's faithful and He's true

He must have loved me so much to send me someone as fine as you

På Bootleg Series 13: Trouble No More (utgiven 2017) finns en inspelning från en konsert i Civic Auditorium i Santa Monica den 20 november 1979. Det intensiva framförandet av Covenant Woman står där i skarp kontrast till den nedtonade  studioversion som senare kan hörs på albumet Saved (1980). 

I centrum av livearrangemanget hittar  vi en orgel som i långa vibranta solopartier utgör en förstärkning - eller snarare förlängning - av sångens redan högt uppdriva känsla av innerlig lycka och tacksamhet.  På samma gång ett vittnande och en kärleksförklaring. 

Författaren Lars Andersson skriver i essän "Psalmisten Dylan" (i antologin Elektriska drömmar, 1982) om sin fascination för albumet Saved i allmänhet och spåret Covenant Woman i synnerhet. Andersson jämför Dylans textvärldar med 1700-talets pietistiska psalmtradition och finner att de båda förenas av betoningen på "tacksägelse, förtröstan och lovprisning".  Andersson nämner också den pietistiska väckelserörelsen dragning åt erotiskt färgad brudmystik, men utelämnar härvid Covenant Woman. Tråkigt kan man tycka, särskilt som den tredje och avslutande versen onekligen har en del att erbjuda den som intresserar sig för sexuella undertoner i Dylans kristna lyrik:

Covenant woman, intimate little girl

Who knows those most secret things of me that are hidden from the world

You know we are strangers in a land we're passing through

I'll always be right by your side, I've got a covenant too

Det hela blir alltså till  ett slags triangeldrama där "the covenant" både kan vara förbundet mellan två makar och det förbund som finns mellan Gud och den troende. Huruvida det senare förbundet är ömsesidigt eller ensidigt är dock en trosfråga som folkobob med varm hand överlämnar åt närmsta teolog.

2 x Gotland och Summer Days (live version 2018)

Alskute Pale Ale 3,5% och Silte Saison 3,5%

folkobobs granne hade häromveckan den stora vänligheten att komma hem från Gotland med ett par lokalt tillverkade trekommafemmor. Då  utgångsdatumet var en smula kort avsmakas de båda nu utan vidare dröjsmål i denna storslagna Gotlandsspecial.

Alskute Farm & Brewery gör en ofiltrerad NEPA (New England Pale Ale). Färgen är ljusgul och inte helt klar. Tydlig doft av passionsfrukt. Tätt, långvarigt skum utan kläng. Örtig humlebeska men också en hel del mango och parfym. Josig munkänsla med behaglig kolsyra. Medellång brödig eftersmak med en aning papp.

Snausarve gårdsbryggeri ligger bakom Silte saison (en öltyp som bekant inte är helt vanlig folkölshyllorna). Färgen är blekgul och inte helt klar. Svag doft av jäst och örter Skummet är frasigt och sjunker snabbt ner utan att lämna rester. Ganska syrlig smak med en aning päron. Koriander i avslutet. Något stickig kolsyra. Jäst och citrongräs i eftersmaken.

Historieprofessorn Olof Rudbeck (1630-1702) drev i sitt monumentalverk Atlantica tesen att  folkvandringstidens goter härstammade just från Gotland. Tyvärr har teorin haft en smula svårt att vinna erkännande.

Summer Days (live version 2018)

Den gotiska litteraturen framstod länge som romantikens fulsnygga, men pinsamma kusin. Släktskapet var  visserligen odiskutabelt men de dramatiska poserna och förkärleken till gravstenar, spindelväv och fladdermöss omöjliggjorde varje intåg i de finare salongerna. Med sina förfallna slott, övergivna kloster och ständigt dimbeslöjade hedar framstod den gotiska strömningen helt enkelt som en smula löjlig.

I sin avhandling De mörka labyrinterna (2003) försöker litteraturvetaren Mattias Fyhr gå bortom de rent estetiska aspekterna och istället undersöka den gotiska litteraturens gemensamma tematik. Fyhr konstaterar att gotisk litteratur genomsyras av en atmosfär  av undergång, förfall och en känsla av "olösbarhet"; men framförallt menar Fyhr att den gotiska litteraturen kännetecknas av "grepp som ger texten labyrintiska egenskaper".

Fyhr lyfter fram en mängd olika konstnärskap som på olika sätt verkat i den gotiska traditionen. En del namn är väntade, andra mer överraskande. folkobob håller som vanligt utkik efter Bob Dylan och faktiskt nämns han i en fotnot om Bruno K. Öijers Giljotin. I övrigt ges han dock inget utrymme och det är inte utan att man blir en smula nyfiken på om det går att läsa Bob Dylan med Fyhrs svarta goth-glasögon.

Ta till exempel Summer Days från albumet Love and Theft från 2001.  På ytan är det en spänstig jumpblues men bakom de muntert ringande gitarrerna hopar sig ett mörker.

Låtens första hälft beskriver kärnfullt sångjagets väg från grisfarmare till Cadillacägare. Därmed återger den också essensen av Amerikas ekonomiska och politiska historia; från en brittisk kronkoloni med nybyggare och indianer till en finansiell och industriell stormakt på dekis.

Summer days, summer nights are gone
Summer days and the summer nights are gone
I know a place where there's still somethin' going on

I got a house on a hill, I got hogs all out in the mud
I got a house on a hill, I got hogs out lying in the mud
Got a long haired woman, she got royal indian blood

Everybody get ready - lift up your glasses and sing
Everybody get ready to lift up your glasses and sing
Well, I'm standin' on the table, I'm proposing a toast to the king

Well, I'm drivin' in the flats in a Cadillac car
The girls all say, "You're a worn out star."
My pockets are loaded and I´m spending every dime
How can you say you love someone else when you know it´s me all the time?

Well, the fog's so thick you can't spy the land
The fog is so thick that you can't even spy the land
What good are you anyway, if you can´t stand up to some old business man?

Sommaren är oåterkalleligen slut och sångjaget - eller om det nu är Amerika själv - en stjärna på väg ner. Vi bockar av förfallet och noterar samtidigt att undergången fortfarande ligger en bit bort. Därefter noterar vi  att vi är vilse i dimman. Snart ska vi konstatera att vi är mer vilse än så...

She's looking into my eyes, she´s holding my hand
She's looking into my eyes, she´s holding my hand
She says, "You can't repeat the past," I say "You can't? 
What do you mean, you can't? Of course you can."

Where do you come from? Where do you go?
Sorry that´s nothin' you would need to know
Well, my back has been to the wall for so long, it's seems like it's stuck
Why don't you break my heart one more time just for good luck

Det nonsensartade meningsutbytet - för att inte tala om oförmågan att överhuvudtaget förflytta sig i rummet - stämmer onekligen väl överens med Fyhrs beskrivning av de "grepp som ger den gotiska litteraturen labyrintiska egenskaper":

"Med grepp avses motiv, teman och narratologiska tekniker som på någon nivå gör den skildrade    världen labyrintisk. Kategorin syns i miljöbeskrivningarna, i skildringar av huvudpersonernas uppträdande, i deras tankar, i deras kommunikation och avläsning av andra personers inre." (Fyhr 2003, folkobobs understrykning)

Förvirringen förstärks ytterligare av den oklara perspektiviseringen. Vem är egentligen sångens du? Lyssnaren, sångjaget eller det kvinnliga pronominat?

Därtill kommer det faktum att dialogen (om att upprepa det förflutna) är hämtad från F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. En hemlig ledtråd gömd i texten;  en textmässig motsvarighet till kinesiska askar och - enligt Fyhr - ännu ett exempel på en labyrintisk egenskap.

Summer Days avslutas vid flod som verkar utgöra tillvarons yttersta gräns. Många år senare kommer floden att korsas i Crossing the Rubicon (2020), men för tillfället verkar vi bli kvar på flodstranden.

Standing by God´s river, my soul is beginnin' to shake
Standing by God´s river, my soul is beginnin' to shake
I´m countin' on you love to give me a break

Well, I'm leaving in the morning as soon as the dark clouds lift
Yes, I'm leaving in the morning just as soon as the dark clouds lift
Gonna break in the roof - set fire to the place as a parting gift.

Summer days, summer nights are gone
Summer days summer nights are gone
I know a place where there's still somethin' going on

Huruvida den planerade mordbranden verkligen kan lösa problemen är förstås tveksamt, inte minst med tanke på att sången slutar där den börjar, nämligen med  ett sakligt konstaterandet av att sommaren är över.  Vi har med andra ord rört oss i en cirkel och det samlade intrycket ligger onekligen nära det som Fyhr kallar en "atmosfär av olösbarhet":

[S]tämningen kan också bestå i att en situation tycks olösbar, t.ex. att en huvudperson gång på gång försöker utföra en handling utan att lyckas. Det kan vara en känsla av att något har hänt som inte går att rätta till eller att man befinner sig i en situation som man inte kan komma ut. (Fyhr 2003)

Livearrangemanget av Summer Days var länge snarlik studioversionen, men 2018 ändrade låten karaktär. Tempot sänktes och gitarrerna drog sig diskret tillbaka samtidigt som en fiol, trakterad av Donnie Herron, slöt an.  Resultatet blev en melankoliskt bakåtblickande western-swing.  Gammal men inte föråldrad, dammig men inte mossig. Som en gothversion av Bob Wills and His Texas Playboys.

NKB Southern Session Pale Ale och Oh, Sister (live version 1978)

NKB Southern Session Pale Ale 3,5%

Nordic Kiwi Brewers (NKB) är ett svenskt bryggeri som startades av de två Nya Zeeländarna Kerryn Beattie och Daniel Craig. Enligt företagets hemsida är målet att brygga öl med humle från Nya Zeeland. Det är därför logiskt att NKB:s  folkölsrepresentant är en Session Pale Ale - en alkoholsvag  öltyp med mycket florala humletoner

Färgen är gul och inte helt klar. Skummet är långvarigt och med mycket god vidhäftningsförmåga. Doft av fruktsoppa och aprikoskräm Ölet är smakstarkt med både humlebeska och grapefrukt. Bergamott och en nypa vitpeppar i avslutet. Kolsyran är pigg, men inte stickande. Den uppmärksamme hittar lätt ett behagligt stråk citruszest i den långa eftersmaken

Oh, sister (live version 1978)

Den 9 mars 1978 ger Bob Dylan för första gången en konsert i Nya Zeeland. Spelningen äger rum på Western Springs Stadium i Auckland och recensionerna är övervägande positiva. Musikjournalisten John Dix skriver bland annat så här i Rolling Stone:

A glossy program listed him as "Bob Dylan, Entertainer". A nice touch, also an appropriate one, for Dylan entertained us with an eclectic show, presenting a résumé of his career (...)  There were no new songs, and every number was rearranged, so much so that a few were almost unrecognizable. Some of the new arrangements worked, some didn't. No matter - it was still another great step for Dylan to take. (Rolling stone May 18,  1978)

En låt som genomgått en särskilt radikal bearbetning är Oh, Sister.  Om detta nya arrangemang  tillhör dem som faller Dix på läppen framgår tyvärr inte av artikeln i Rolling Stone. 

Inte heller vet jag exakt hur Oh Sister lät i just Auckland Nya Zeeland den 9 mars 1978. Men om man använder sig av en - för Dylanologer - vansklig metod och jämför den officiella liveskivan Bob Dylan at Budokan (Tokyo, Japan den 28 februari och 1 mars 1978)  med booten OK I Still Get Stoned  (Brisbane, Australien den 15 mars) verkar åtminstone Oh Sister hålla sig hyfsat stabil under mars månad.

På albumet Desire (1976) är Oh, Sister en vacker sång om försoning och om hur tiden både kan föra samman och skapa avstånd. Texten - som är skriven tillsammans med Jaques Levy - kan både tolkas som en bild av andligt sökande och som en skildring av kärleks-, vänskaps- och syskonrelationer. Ett trevande munspel och en slingrande fiol har skjutits fram i ljudbilden och understryker tillsammans det spröda och det förgängliga.

Oh, sister, when I come to lie in your arms
You should not treat me like a stranger
Our Father would not like the way you act
And you must realize the danger

Oh, sister, am I not a brother to you
And one deserving of affection?
And is our purpose not the same on this earth
To love and follow His direction?

We grew up together
From the cradle to the grave
We died and were reborn
And then mysteriously saved

Oh, sister when I come to knock on your door
Don't turn away, you'll create sorrow
Time is an ocean but it ends at the shore
You may not see me tomorrow

Under 1978 års världsturné möter publiken dock en helt annan Oh, Sister. Instrumenteringen utgår från Bobbye Halls och Ian Wallaces slagverk, understödda av Jerry Scheffs bas. Kompet är monotont och påminner inte så lite om de hotande trummorna i en gammal Tarzanfilm. Då och då stiger Steve Douglas saxofon fram och målar grälla sjok över den mörka djungelkulissen.

Texten framförs entonigt och med ett lätt klagande tonfall. Mellan verserna gör Dylan ett ljud som ligger precis mitt emellan ett rop och ett stön och som lika gärna uttrycka plåga som njutning.

Det är som om Dylan vill reducera och skala ner sången så att bara själva kärnan återstår. Ett arketypiskt, gammaltestamentligt urtillstånd där jaget, systern och fadern kan rymma en hel värld. 

Poppels och Ain't Talkin'

Poppels 3,5 %

Med glädje noterar jag att Poppels session pale ale kommer i en sån där liten knubbig pilsnerfilmsbutelj. Jag öppnar en flaska  och skänker en tanke till Thor Modéen. 

Doften är rejält fruktig med aprikos och mango. Ölet är halmfärgat och nästan helt klart. Skummet är grovt och frasigt med antydan till kläng. Diskret kolsyra. Bra, maltig kropp och tydlig grapefruktsbeska.  En viss sötma i avslutet och en aning gräs och klöver i  eftersmaken.

Poppels bryggeri ligger i det lilla samhället Jonsered, strax utanför Partille. Orten är kanske mest  känd som motorsågsmärke, även om företaget  nu för tiden även tillverkar andra skogs- och trädgårdsredskap.

Det är därför passande att bryggeriet i Jonsered har ett namn som påminner om poppel - ett träd som man ju ofta hittar i trädgårdar. Ibland planterat, ibland som ett ovälkommet rotskott.

Ain't Talkin' 

Frågan är om inte trädgården är det högsta uttrycket för människan som kulturvarelse. Ogräs rensas och späda grenar binds upp i utbyte mot söta frukter och blomsterprakt. För en stund har hon tämjt naturen utan att kuva den. 

En Dylan-låt som både börjar och slutar i en trädgård  är Ain't Talkin' från Modern Times (2006). Det är dock  inte en prunkande grönska som omsluter sångjaget; istället hänger skadade blommor från slokande rankor medan en kristallfontän utstrålar kyla och livlöshet:

As I walked out tonight in the mystic garden

The  wounded flowers were dangling from the vines

I was passing by yon cool and crystal fountain

Someone hit me from behind.

Den  misskötta trädgården är en klassisk och tillika svårslagen metafor för själsligt och moraliskt förfall. Vi möter den i alltifrån Francess Hodgsons roman The Secret Garden (1909) till Olle Adolphsons Trubbel (1961): Nu stryker vinden genom trädens höga kronor / men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt / Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt / Och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst   

Vem som slår ner sångjaget "from behind" får man aldrig reda på, men det blir början på en vandring där sångjaget  rör sig genom världen:

Ain't talkin', just walkin´

Through this weary world of woe
Heart burnin', still yearning' 
No one on earth would ever know

I efterdyningarna av Bob Dylans Nobelpris samtalade kulturjournalisterna Måns Hirschfeldt och Mikael Timm om berättarperspektivet i Ain´t Talkin' (kulturnyhetern 9 december 2016). Skarpsynt konstaterar de att Dylans sångjag har vissa likheter med Dante Alighieris diktpersona i Den gudomliga komedin.

Liksom Dante låter Dylan ett allvetande berättarjag beskriva världen - oftare tyst och observerande än upplevande och värderande. En annan beröringspunkt med Dante är att jaget i Ain't Talkin'  både söker och strävar efter en högre rättvisa. Men till skillnad från Den gudomliga komedin - där de gudsfruktiga belönas i Paradiset - så verkar strävan efter rättfärdighet i Ain't Talkin' enbart göra tillvaron snårigare och om möjligt ännu svårare att uthärda:

They say prayer has the power to help so pray from the mother
In the human heart an evil spirit can dwell
I'm trying to love my neighbor and do good unto others 
But oh, mother, thing's ain't going well.

(...)

The whole world is filled  with speculation
The whole wide world wich people say is round
They will tear your mind away from your contemplation
They will jump on your misfortune when you're down

(...)

All my loyal and much loved companions
They approve of me and share my code
I practice a faith that's been long abandoned
Ain't no altars on this long and lonespme road

Den nerkokade radikalpessimismen matchas av ett minimalistiskt men suggestivt två-ackordsarrangemang. På något sätt känns den ständiga växlingen mellan E-moll och A-moll logisk med tanke på textens tvådelade värld,  kluven mellan förr och nu, helt och trasigt, rätt och fel. Även själva textstrukturen är tydligt  tvådelad med korsvis rimmade verser och  refränger (Kanske är A- och B-vers en bättre beskrivning då varje refräng har en unik text).

Delad i två, men knappast i balans. Där Den gudomliga komedin skildrar ett moraliskt system i perfekt ordning och harmoni  beskriver Ain´t Talkin ett värdesystem som är statt i förfall. Förklaringen får man i sista versen:

As I walked out in the mystic garden
On a hot summer day, hot summer lawn
Excuse me, ma'am I beg your pardon
There's no one here, the gardener is gone

Gud är inte död, bara försvunnen ...

Brutal Brewing Session Pale Ale och Working Man Blues #2

Brutal Brewing Session Pale Ale 3,5%

Spendrups underetikett Brutal Brewing gör en Session Pale Ale som heter... Session Pale Ale! Till skillnad från kusinen Sir Taste-a-lot så har man här valt att inte skoja till det med ett roligt namn. Däremot finns det en etikett med  en klocka där visarna består av verktyg. Mer om detta senare. 

Färgen är klar och kopparfärgad och skummet snabbt och frasigt - så snabbt att jag faktiskt inte hinner fånga det på bild. Doften är blommig. Kroppen är smula tunn men beskan finns och rundas av med en viss sötma (mogen apelsin). Stickigt kolsyrat. Eftersmaken är i kortaste laget.

På etiketten ser man en klocka där en skruvmejsel och en skiftnyckel visar att klockan är tio i två. Detta skall enligt bryggeriet illustrera det fyratimmarsspann som förr fanns i Storbritannien då arbetare fick dricka öl på arbetstid. Jojo.

Working Man Blues #2

1969 spelar Merle Haggard in Workin´ Man Blues. Låten är en hyllning till den amerikanska arbetaren som jobbar hårt, dricker öl på hak och tar hand om familjen (i valfri ordning). Haggard omhuldar med andra ord det som historiker med inriktning på arbetarhistoria brukar kalla för skötsamhetsidealet. Att komma i tid, till jobbet, att betala sin fackföreningsavgift, att kunna dricka kontrollerat och att vara en skicklig och noggrann arbetare.

Tjugosju år senare spelar Bob Dylan in låten Workingman´s Blues #2. Sången fungerar både som en fortsättning och kommentar på Haggards låt. Men där Haggard med framskjutet bröst och uppfodrande ton säger: "Man måste jobba!" så suckar Dylan istället uppgivet och med sänkt huvud konstaterar han trött att "man måste jobba...".

Den inledande versen föser ihop centrala termer  från såväl marxismen (proleteriat) som nyliberalismen (köpkraft). Det blir nästan som en slags programförklaring: Lönearbetet är både identitetsskapande och själsligt utarmande, nödvändigt och dränerande på samma gång. Det enda som till slut blir kvar är minnet av drömmen av det som kunde ha varit:

There´s an evenin´settling over the town
Starlight by the edge of the creek
The buyin´power of the proleteriat´s gone down
Money´s gettin´shallow and weak
The place I love the best is a sweet memory
It´s a new path that we trod
They say low wages are a reality
If we want to compete abroad

Raderna om hur globaliseringen hotar amerikanska löner och jobb känns igen från tidigare Dylanlåtar. Redan 1964 konstaterar gruvägarna i North Country Blues att: "...it´s much cheaper down in the South American towns / Where the miners work almost for nothing". På åttiotalet blir detta defaitistiska perspektiv även Dylans egna och i Union Sundown (1983) sjunger han: "You know, capitalism is above the law / It say, "It don´t count ´less it sells" / When it costs too much to build it at home / You just build it cheaper someplace else".

Hur det än är med Bob Dylans syn på skyddstullar och fackföreningsstrategier så är det knappast Dylan själv som är berättarjaget i Workingmans Blues #2.  Miljonären med lyxvilla i Malibu är långt borta och istället har Dylan gett röst åt en trött och mer än lovligt desillusionerad amerikansk arbetare. I andra versen introduceras ett "you" som sedan återkommer med jämna mellanrum genom hela låten:

My cruel weapons have been put on the shelf
Come sit down on my knee
You are dearer to me than myself
As you yourself can see
I´m listenin´to the steel rails hum
Got both eyes tight shut
Just sitting her trying to keep the hunger from
Creeping it´s way into my gut

Vem (eller vad) är det egentligen som döljer sig sig bakom detta "you"?  Att det är någon som står berättarjaget nära är uppenbart, men vem? Först tror man att det är ett barnbarn som sitter i knät på en ledbruten farfar men nästa gång som du-tilltalet dyker upp verkar det mer vara en gammal, men aldrig slocknad kärleksrelation som skymtar fram mellan raderna:

Well they burned my barn, they stole my horse
I can´t save a dime
I got to be careful, I don´t want to be forced 
Into a life of continual crime
I can see for myself that the sun is sinking
How I wish you were here to see
Tell me now, am I wrong in thinking
That you have forgotten me?

Mot slutet klarnar det dock. Det är inte en fysisk person utan själva arbetet som berättarjaget talar till. Arbetet som förr var värdefullt och en källa till stolthet och - i vissa fall - till och med glädje innebär nu bara alienation och utsugning. Annat var det förr och det är således det gamla arbetet som utgör sångens "you":

In you, my friend, I find no blame
Wanna look in my eyes, please do
No one can ever claim
That I took up arms against you
All across the peaceful sacred fields
They will lay you low
They´ll break your horns and slash you with steel 
I say it so it must be so

Now I´m down on my luck and I´m black and blue
Gonna give you another chance
I´m all alone and I´m expecting you 
To lead me off in a cheerful dance
Got a brand new suit and a brand new wife
I can live on rice and beans
Some people never worked a day in their life
Don´t know what work even means

Trots sin titel så är Workingman´s Blues #2 inte någon blues utan beskrivs nog bäst som en akustisk countryballad. Det lugna och tillbakalutade sätt som musiken framförs på kontrasterar starkt mot texten där bildspråket präglas av kamp, stridigheter och väpnad konflikt. Sångens lite trötta nattsuddsmelankoli lämnar dock inga tvivel; lugnet beror inte på någon egentlig tilltro till den egna förmågan utan på förvissningen om att slaget redan är förlorat och att allt därför egentligen är meningslöst.

Oppigårds Session Pale Ale 3,5% och North Country Blues

Oppigårds Session Pale Ale 3,5%

Oppigårds är ett litet (nåja) bryggeri i Dalarna. Deras 3,5:a är  en session pale ale med såndäringade amerikansk humle (Amarillo och Cascade) som alla började ha i sin IPA för för några år sedan. 

Skummet är krämigt. Oppigårds Session Pale Ale gör skäl för namnet då den både är ljusgul och aningens, aningen grumlig.  Dofterna av persika och aprikos hänger med i smaken. Välhumlat för all del, men amarillon hålls i schack så i eftersmaken hittar man utan problem både blomma och beska.

Oppigårds bryggeri ligger i södra Dalarna, mellan Smedjebacken och Hedemora. I Hedemora har jag aldrig varit, men däremot så besöker jag med viss regelbundenhet Smedjebacken; en så kallad bruksort som i många år kämpat med avfolkning och arbetslöshet. Livet i Smedjebacken kretsar kring valsverket, en anläggning som präglar orten, såväl fysiskt som mentalt. Återkommande rationaliseringar gör att allt färre arbetar på verket och man tänker osökt på en sången North Country Blues från albumet The Times They Are A-Changin´ (1964) vilken skildrar  ett gruvsamhälle som håller på att vittra sönder.

North Country Blues

Berättarjaget i sången är en ensamstående trebarnsmor i ett övergivet gruvsamhälle. Att Dylan intar en roll som är helt väsensskild från hans egna person hör till ovanligheterna. Däremot är det nästan ett standardgrepp  hos till exempel Woody Guthrie. Även den inledande strofen;  Come gather round people and I´ll tell you a tale känns igen från en rad sånger av Woody Guthrie. Se till exempel Buffalo Skinner eller Pretty Boy Floyd.

Vid en snabb överblick kan North Country Blues verka politisk - en protest mot hur jakten på profit slår sönder såväl samhälleliga strukturer som sociala relationer. Vid en närmare betraktelse ser man att så inte riktigt är fallet. Det finns ingen uppmaning till handling, inga alternativa lösningar. Istället framställs nedläggningen av gruvan  som något ödesbestämt. En mörk saga om man så vill.

Känslan av en oundviklig färd mot undergång skapas på flera olika sätt. För det första så framställs gruvan som en levande naturkraft på vars välvilja människornas tillvaro  ytterst vilar:

The red Iron Ores pored 
As the years passed the door
The drag lines an´ the shovels they was a-humming

vidare...

Oh the years passed again
And the givin´ was good
With the lunch bucket filled every season

För det andra så lånar Dylan grepp från sagan när han berättar sin historia:  Kvinnan som instängd sitter och stirrar ut genom fönstret för tankarna till både  Rapunzel och Tummelisa. Helt följdriktigt föder hon också tre barn. Ett annat grepp som hämtats från sagan är det sätt på vilket tidsrymden skenbart förvrängs. Som framgår av citatet ovan sker nedläggningen gradvis över flera års tid. Dock så följer tidsangivelserna en årstidscykel vilket gör att det sammantagna intrycket ändå blir en vår, en sommar och en höst:

Well a long winter´s wait
From the window I watched
My friends they couldn´t have been kinder.
And my schooling was cut
As I quit in the spring
To marry John Thomas, a miner

slutligen...

The summer is gone
The ground´s turning cold
The stores one by one they´re a-foldin´

Sången utgår från formen AABCCB med antingen helassonanser eller rim på B-positionen. A- och C-positionerna binds ofta (men inte alltid) ihop av en halvassonans. Låten växlar mellan två ackord där B-rimmen sjungs till samma mollackord. Dock höjs sången i slutet av varje vers så att den ligger oktaven högre än ackordet. Allt detta gör sammantaget att  North Country Blues blir både  suggestiv och klagande. Detta intryck blir än starkare av det faktum att sången är högre mixad i förhållande till gitarren jämfört med de andra låtarna på skivan. Inget munspel används vilket bidrar till känslan  av muntligt berättande. Förutom rimkedjan så används allitterationer flitigt, vilket skapar en virvlande framåtrörelse i sångens annars något monotona struktur.

North Country Blues är den bästa sång som Woody Guthrie aldrig skrev. Huruvida publiken på 1965 års Newport folkfestival verkligen buade ut Dylan kan diskuteras. Izzy Young hävdar i Håkan Lahgers Dylan - en kärlekshistoria (2011) att de bara reagerade på att ljudet var dåligt. Det är i vilket fall lätt att förstå folksångarpuristernas frustrationen när man lyssnar på North Country Blues. Det är en pastisch som på alla sätt överträffar det ideal den vill efterlikna.

Fotnot: Befolkningsminskningen i Smedjebacken verkar dock ha avstannat de senaste åren. Dessutom kommer Ovako att flytta produktion från Hällefors till Smedjebacken, Jämförelsen mellan Smedjebacken och det fiktiva gruvsamhället i North Country Blues haltar således något.