Visar inlägg med etikett Session Ale. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Session Ale. Visa alla inlägg

17 juli 2018

Vega Docklands Session Ale och When the Ship Comes In

Vega Docklands Session Ale 3,5%

Om man tar den lilla gula gubben i Google Maps och släpper honom på Manufakturgatan 2 på Ringön, södra Hisingen så finner man sig stå mittemellan Gotenius varv och en bilverkstad. Någonstans i krokarna ska man även kunna hitta Vega, ett lokalt bryggeri som bland annat annat gör  trekommafemman Docklands Session Ale.

Ölet är kopparfärgat och helt klart och skummar upp med ett högt, poröst skum. Doft av mumma och apelsinläsk. Kolsyran är försiktig. Söt smak av chokladknäck och vanilj. Bra beska med mycket bröd. En aning apelsinzest i avslutet. Lång, vörtig eftersmak

Det är tydligt att Vega bryggeri är stolta över Ringön industri- och sjöfartshistoriska arv. Eiketten är en cartoonistisk bild av ett fraktskepp som nyss lagt till vid kajen, och har man läsglasögonen på kan man också läsa en reflektion kring hamnen på Ringön..

When the Ship Comes In

Våren 1963 arbetar Suze Rotolo med sceneriet på en liten teater i Greenwich Village. En av produktionerna är en uppsättning med sånger av Bertolt Brecht och Kurt Weill. En som ofta och gärna besöker repetitionerna är Rotolos dåvarande pojkvän Bob Dylan. I sina memoarer beskriver han sitt möte med den tyska, politiska kabarétraditionen så här:

Efter en stund kändes det som om jag inte hade ätit eller sovit på ungefär trettio timmar, så uppslukad var jag. Den sång som gjorde störst intryck var den verkliga publikfavoriten, en ballad som hette "Det svarta skeppet". Den hette egentligen "Sjörövar-Jenny", men jag hörde inte det namnet i sången, så jag uppfattade inte den riktiga titeln. (...) Det som sög in mig i den var raden om det svarta fartyget som följer på varje vers. (...) Det är en grym sång, som sjungs av en ond ande, och när hon sjungit färdigt finns det ingenting att tillägga. Man sitter andlös. (ur Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)

Sjörövar-Jenny ingår i Brecht och Weills Tolvskillingsoperan där den sjungs  av karaktären Polly Peachum - en hunsad ung kvinna som väntar på att giftas bort till den brutale sällen Mackie Kniven. Under bröllopskvällen fantiserar Polly om hur ett enormt, kanonbestyckat fartyg - anfört av den drakoniska Sjörövar Jenny -  bombarderar staden.  På Sjörövar Jennys befallning går  besättningen sedan iland och  avrättar invånarna..

Jag dissekerade sången, öppnade den. Det var formen, associationerna i den fria versen, strukturen och likgiltigheten för vedertagna melodiska mönster som gav den dess speciella skärpa. Jag ville lära mig att manipulera och kontrollera den här särskilda strukturen och formen som jag visste var nyckeln till Sjörövar-Jennys elasticitet och enastående uttryckskraft. (ur Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)

Vad Dylan söker efter är förstås  verktyg och mekanismer som skulle kunna gå att använda i allt framtida komponerande. Trots det är det frestande att leta efter en enskild sång som mer explicit skulle kunna vara inspirerad av Sjörövar-Jenny, och det är då lätt att stanna upp framför When the Ship Comes In från albumet The Times They Are A-Changin´ (1964).

Precis som i Sjörövar-Jenny beskriver sången hur ankomsten av ett skepp omkullkastar allt det gamla. Men till skillnad från Brecht och Weills  Sjörövar-Jenny uttrycker Dylans When the Ship Comes In mer en förhoppning än ett hot:

Oh the time will come up
When the winds will stop
And the breeze will cease to be breathin'
Like the stillness in the wind
'Fore the hurricane begins
The hour when the ship comes in

Oh the seas will split
And the ship will hit
And the sands on the shoreline will be shaking
Then the tide will sound
And the wind will pound
And the morning will be breaking

Oh the fishes will laugh
As they swim out of the path
And the seagulls they´ll be smiling
And the rocks on the sand
Will proudly stand the hour that the ship comes in

Vad som egentligen kommer att hända när skeppet anländer får vi aldrig reda på. Visserligen avslutas sången, liksom Sjörövar-Jenny,  med fiendens fysiska nedkämpande (And like Pharoah's tribe / They will be drowned in the tide), men i övrigt känns When the Ship Comes In helt igenom icke-aggressiv. Versen om fiskarna som bereder väg för skeppet medan måsarna ler är till och med direkt gullig; som ett sångnummer i en Disneyfilm snarare än en skildring av tidens slut. Till detta kan vi också lägga själva framförandet; snabbt utan tid till eftertanke eller tvekan driver durackorden fram den röststarka, klara sången - då och då interfolierad av ett snärtigt munspel.

Även om When the Ship Comes In av ett bibliskt färgat språk, går det i vissa verser att hitta tydliga inslag av sjömansvisa (en typ av folksång som Dylan bör ha varit väl bekant med). För en svensk lyssnare är det dessutom svårt att inte tänka på Taube när de maritima termerna hopar sig:

A song will lift 
As the mainsail shifts
And the boat drifts on to the shoreline
An the sun will respect
Every face on the deck
The hour that the ship comes in.

I en intervju berättar Joan Baez om hur en rasande  Dylan skriver When the Ship Comes In i sitt hotellrum under en enda natt i augusti 1963. Enligt Baez är upprinnelsen till sången att Dylan blivit illa behandlad av hotellets portier.

Det är med andra ord långt till den stackars Polly Peachum i Tolvskillingoperan, men det spelar å andra sidan mindre roll. I likhet med många andra sånger från denna tid (till exempel Blowin' in the Wind eller The Times They are A-Changin') är texten vidöppen för lyssnarens egna projektioner. Avskaffande av raslagar, Jesu återkomst, socialistisk revolution eller avancemang i allsvenskan? Det är bara att välja.

16 juni 2018

The Tri-Five och Country Pie

The Tri-Five 3,5%

Mitt på en åker, en halvmil utanför Eslöv ligger Remmarlöv gårdsbryggeri. Liksom många andra mikrobryggerier gör de en trekommafemma som kan glänsa i den lokala  ICA affären och i likhet med många andra bryggerier är denna öl en humlestinn session ale.
Inget fel med det förstås. Den dag folkobob tröttnar på lokal folköls-ale av amerikansk typ är ännu inte kommen.

Remmarlövs trekommafemma heter hursomhelst The Tri-Five. Färgen är gyllengul och helt klar. Doften är lätt och fruktig. Ölet skummar upp med ett grovt skum och sjunker ner till ett tunt, men långvarigt täcke. Skumreminiscenser längs glasets sida.Smaken är rund och beskan lågmäld. Det finns en del citrus, men också en diskret vaniljton. Bra kolsyra. Med risk för att låta som en reklamtext så kan The Tri-Five beskrivas som lättdrucket utan att vara tunt. Medellång, brödig eftersmak med lite grapefrukt.

Remmarlövs The Tri-Five kommer alltså från Skånes absoluta bondvischa. Trots detta (eller kanske just på grund av detta) antyds den lantliga lokalfärgen högst diskret på etiketten med hjälp av några stiliserade sädesax och två hönor.


Country Pie

Som barn var jag oerhört fascinerad av amerikanska pajer. Rrunda och täckta med konstfärdigt utformade deglock ställdes de ångande ut på fönsterblecken, varpå de ofelbart stals eller förstördes av en förbipassernde busunge. Fyllningen verkade vara lika färgglad som kladdig, ljusår från min mors smulpajer (vilka alltid bakades i ovala glasformar).

Min fascination har knappast minskat med åren. Snarare har en insikt växt fram om att pajen på något sätt utgör kärnan i den amerikanska livsföringen. "There will be pie in the sky when you die" sjöng svensk-amerikanen Joe Hill med vällustig ironi samtidigt som uttrycket "as American as apple pie"  används för att beskriva allt från skönhetstävlingar till fribrottning.

Det är inte heller någon slump att David Lynchs agent Cooper i en enda tugga körsbärspaj kan avsmaka hela det mystiska sågverkssamhället Twin Peaks. För att inte tala om Guillermo del Toros Oscarvinnande The Shape of Water där  den homosexuella och avpolleterade reklamtecknaren Giles förgäves försöker bryta sitt utanförskap med hjälp av ett ihärdigt pajätande.  

När Bob Dylan i februari 1969 spelar in låten Country Pie är det således två amerikanska kvintessenser som sammanförs, lantlivet och pajen:

Just like Saxophone Joe
When he´s got the hogshead up on his toe
Oh me, oh my
Love that country pie

Listen to the fiddler play
When he's playin'  'til the break of day
Oh me, oh my
Love that country pie

Raspeberry, strawberry, lemon and lime
What do I care?
Blueberry, apple, cherry, pumpkin and plum
Call me for dinner, honey, I´ll be there

Saddle me up my big white goose
Tie me on 'er and turn her loose
Oh me, oh my
Love that country pie

I don't need much and that ain´t no lie
Ain´t runnin' any race
Give to me my country pie
I won't throw it up in anybody's face

Shake me up that old peach tree
Little Jack Horner's got nothin' on me
Oh me, oh my
Love that country pie.

Låten är en snabb countryrag med en avslappnad och godmodig Dylan vid mikrofonen. Då varken saxofon eller fiol finns med i sättningen understryker de inledande versernas Saxophon Joe och the fiddler  att texten är i första hand är en ordlek och en fri fantasi. Detta hindrade dock inte den ökände Dylanologen och sopletaren Alan Weberman att läsa raden "saddle up my big white goose" som en metafor för ett pågående heroinmissbruk.

Tvivelsutan kreativt, men helt utan biografiskt stöd. Däremot leder det vita fjäderfät tankarna till ramsorna i Old Mother Goose's Rhymes. En samling barnkammarrim där vi - förutom Mother Goose själv - även möter just den pajätande  gossen Jack Horner. Little Jack Horner / Sat in the corner / Eating a christmas Pie / He put in his thumb / And pulled out a plumb / And said:  "What a good boy am I!" 

Det är lätt att avfärda Country Pie som en  bagatell och det är förstås uppenbart för alla och envar att Bob Dylan knappast är  ute efter att utforska eller exponera människans existentiella villkor. Samtidigt är den mänskliga tillvaron fylld av just menlösa banaliteter, och då blir ju en låt  med konstfärdigt ordnade pajfyllningar  paradoxalt nog plötsligt meningsskapande.