Svenska Hallon och Lovesick

Svenska Hallon 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett öl från Remmarlöv, ett gårdsbryggeri strax utanför Eslöv. Denna gång har de tagit ut svängarna rejält med Svenska hallon, ett smaksatt, syrligt veteöl av Berliner-typ.

Färgen är rosaröd och helt klar. Ölet skummar upp med ett brusande, ljusrosa läskeblaskskum som sedan snabbt försvinner helt. Tydlig doft av hallosoda. Smaken är syrlig  med väldigt liten beska och balanserad av en körsbärssötma som blir särskilt tydlig i avslutet. Frisk munkänsla med spritzig kolsyra. Kort eftersmak av körsbärspez. Med andra ord en riktig Erfrischungsgetränk!

På engelska heter hallon som bekant Raspberry. Namnet  härstammar från fornfranskans rasper, ett ord som på svenska blivit verbet raspar och sedan knoppat av sig i substantivet rasp adjektivet raspig. Huruvida raspigheten syftar på själva busken eller det ibland, något sträva bäret är dock oklart. En annan, men inte mindre angelägen fråga är varför hallon aldrig har kallats för "raspebär" i Skåne. 

Lovesick

Säg mig vad du tycker om Dylans raspiga stämma och jag ska säga dig vem du är. För vissa är mötet med Dylans röst en omedelbar förälskelse, för andra är den något man successivt lär sig att uppskatta - strof för strof, låt för låt.

Men att påstå att Dylans röst är unik är förstås en sanning med modifikation. Pop- och rockhistorien är som bekant fylld med raspiga röster. Från Howlin' Wolf och Janis Joplin till Rod Stewart och Tom Waits. Det speciella med Bob Dylans röst är i stället dess spännvidd och artistiska precision. I början av karriären modulerade rösten gamla knarriga folksångare, senare accentuerade den lätt nasala tonen istället ett tonfall av upphöjd ironi och roat förakt.

Den franske litteraturvetaren Christophe Lebold argumenterar i artikeln "A face like a Mask and a Voice that Croaks: An integrated Poetics of Bob Dylans Voice, Personae and Lyrics" (i Oral Tradition #1/2007) för att de förändringar som Dylans röst genomgått utgjort - och utgör - en central del av ett konstnärliga projekt som kännetecknas av en ständigt pågående lek med identiteter.

[T]he tonal quality of Dylan's voice intervenes in the construction of meaning in the songs. His timbre and the limitations of that timbre are part and parcel of his project. (...) His so called "bad" voice is a sonic echo of the recurring theme of human imperfection and of the motif of the fall of man (into sin, old age, or wretchedness). Dylans more recent songs - this voice carries us across the landscapes of a broken, fallen world. (Leobold 2007)

Det senare är kanske särskilt giltigt för Lovesick, det inledande spåret på Time Out of Mind från 1997. Här låter det nämligen som om Dylan bokstavligen balanserar på gränsen till de levande:

I´m walking through streets that are dead

Walking, walking with you in my head

My feet are so tired, my brain is so wired

And the clouds are weeping

Did I hear someone tell a lie?

Did I hear someone's distant cry?

You thrilled me to my heart, then you ripped it all apart

You went through my pockets when I was sleeping

En orgel pulserar fram mollackord i baktakt. Kanske är det ett hjärta som i rent trots fortsätter att slå, kanske är det kryckan som håller sångjaget upprätt. Därtill har producenten Daniel Lanois lagt en diskret distortionseffekt på rösten vilket får den att än mer låta som ett telefonsamtal från andra sidan. 

För den breda, skivköpande allmänheten - som varken gått på konserter eller jagat piratinspelningar -  måste förändringen ha kommit som en smärre chock. Det hade gått sju år sedan den senaste "riktiga" Dylanskivan - Under the Red Sky (1990) och det är uppenbart att rösten här används på ett radikalt annat sätt. Den nya rösten gestaltar i Lovesick ett sönderfall på alla plan - såväl känslomässigt och kroppsligt som moraliskt och socialt.

Sometimes the silence can be like thunder

Sometimes I wanna take to the road of plunder

Could you ever be true

I think of you and I wonder

Orsaken till förändringen är i slutändan lika mycket artistisk som geriatrisk. När vi åldras minskar elasticiteten i stämbandens bindväv vilket gör rösten strävare och för en artist som då ägnat de senaste tio åren åt att  turnera och nattsudda blir detta förstås ännu tydligare. De höga tonerna - vilka Dylan tenderat att pressa fram nasalt - lyser med sin frånvaro på Lovesick. Dylan har nu definitivt brutit med den krets av hesa rockare (Bruce Springsteen, Steve Earle) han en gång i tiden inspirerat. 

Eslöfs lager och Like a Rolling Stone (live version 1966)

 Eslöfs lager 3,5%

Det har snart gått tre år sedan folkobob senast provade ett öl från Remmarlöv gårdsbryggeri. Nu har det blivit dags igen och vi kan konstatera att med Eslöfs lager har bryggeriet nu trätt in i giganternas arena - ljus, filtrerad lager i trekommafemprocentsformat.

Ölet är ljusgult och helt klart. Högt frasande skum som snabbt sjunker undan utan att lämna rester. Svag doft av citrus och.... herrparfym (!). Rena, tydliga brödsmaker och krispig humlebeska. Citronzest och honung dominerar den medellånga eftersmaken. Aningen stickig kolsyra.

Eslöv har ju länge fått stå ut med epitet "Sveriges tråkigaste stad". En smula oförtjänt kan tyckas då den som letar efter upplevelser lätt kan slinka in på Hotell Stenson och beskåda den kostym som Nils Poppe bar i filmerna om den muntre paragrafryttaren Sten Stensson Sten. 

Filmerna om Sten Stensson Sten rönte aldrig några internationella framgångar vilket kanske berodde på ett översättningsproblem. Stone Stonesson Stone låter liksom inte lika kul.

Like a Rolling Stone (live version 1966)

Att åsikterna går isär kring vilken låt som egentligen är  Bob Dylans bästa är förstås ett understatement som heter duga. Däremot råder det hyfsat stor enighet kring vilken Dylanlåt som är den viktigaste, nämligen Like a Rolling Stone.

Själva låten behöver knappast någon närmare presentation. Sedan Like a Rolling Stone släpptes som förstasingel till albumet Higway 61 revisited  den 20 juli 1965 har nog ingen annan låt i pop- och rockhistorien genomlysts mer.  Historien om hur Al Kooper lurade till sig en plats vid orgeln hör till populärkulturell allmänbildning liksom hur den då rekordlånga speltiden på sex minuter och tretton sekunder tvingade radiostationer att mixa ihop de två singelsidorna.

Den sinnrikt rimmade texten är utformad som en insinuativ anklagelseakt mot en person som verkar ha slungats ut i ett socialt och materiellt utanförskap.

Once upon a time you dressed so fine

You threw the bums a dime in your prime, didn't you?

People'd call, say, "Beware doll, you're bound to fall"

You thought they were all kiddin' you

You used to laugh about

Everybody that was hangin' out

Now you don't talk so loud

Now you don't seem so proud

About having to be scrounging for your next meal.

 Efter varje vers följer  en refräng där sångjaget uppfodrande frågar:

How does it feel

To be on your own

With no direction home

Like a complete unknown

Like a rolling stone.

Låten har funnits med vid flera av Dylans konstnärliga brytpunkter. När Dylan gör sin elektriska spelning på  Newport folk festival 1965 hittar man Like a Rolling Stone i låtlistan; likaså när han - efter flera års tystnad - gör ett utsökt svajigt framträdande på Isle of Wight-festivalen 1969. Listan kan göras längre. När  Dylan återigen plockar upp sina gamla låtar efter en intensivt evangelikal period är Like a Rolling Stone den han spelar allra först.

Men det allra mest berömda framförandet av Like a Rolling Stone är nog det i Manchester Free Trade Hall den 17 maj 1966. Under hela Englandsturnén hade konserternas elektrifierade halva mötts av högljudda burop och busvisslingssabotage, något som brukar förklaras med att det folksångsorienterade publiksegmentet kände sig svikna av den elgitarrbehängde Dylan och dennes slamrande kompband.

Den brittiske skriftställaren Christoffer P. Lee som ägnat en en stor del av sin författargärning åt 1966 års turné - och då särskilt spelningen i Free Trade Hall - menar att häcklandet indirekt var orkestrerat av det brittiska kommunistpartiet (Communist Party of Great Britain) via ett nätverk av politiskt dogmatiska folksångsklubbar. I Lees artikel Like the Night: Reception and Reaction Dylan UK 1966  (University of Minnesota Press 2009) refereras den sjungande kommunisten Ewan McColl (kanske mest känd för   "Dirty Old Town") som uppskattar medlemsantalet i partiets folksångarklubbar till minst elvatusen.  

Enligt Lee uppstod partigängarnas antipatier mot Bob Dylan redan under det första Englandsbesöket 1962. Orsakerna verkar vara lika mycket personliga som politiska. Det är lätt att se hur Dylans borgerliga individualism, amerikanska rockstjärnemaner och elförstärkta modernism sågs som ett hot av Englands politiserade, ultratraditionalistiska folksångarrörelse. Emellertid kan det diskuteras huruvida den nye Dylan även signalerade kommersialism och big buisness. Den amerikanske marxisten och journalisten Mike Marqusee hävdar till exempel  att det som provocerade folksångarkretsen också verkar ha  provocerat rocketablissemanget:

"The market for rock-tinged music played with electric guitars, bass and drums was clearly larger than the market for solo accoustic folk. But the accusation of sellout was and remains curious. Usually, selling out implies a compromise with popular taste, a watering-down a sinking to a lower common denominator. But Dylan's border-busting sound of 1965 was nothing if not challenging - to radio DJs as much to folk conservatives." (Marqusee i Wicked Messenger 2005)

Under Englandsturnén 1966 är Like a Rolling Rolling Stone för det mesta placerad som sistalåt och Manchester Free Trade Hall utgör härvid inget undantag. Men det är förstås det som händer innan låten ens hunnit  börja som skrivit in framträdandet i rockhistoriens annaler. Så snart som applåderna och buropen från den föregående låten (Ballad of a Thin Man) ebbat ut hörs nämligen en röst i publiken ropa "Judas!" - följt av skrattsalvor och applåder. 

Det är ingen tvekan om att Judas-ropet sitter perfekt, både när det gäller tajming och innehåll. Den judiske, dekadente rockaren som sår split bland leden av idealistiska traditionsbärare. Ropet ger konflikten en biblisk anstrykning tillsammans med en däven dunst av antisemitism.

Dylan svarar nonchalant  "I don´t believe you.... you´re a liar..." varpå han  vänder han sig mot bandet och säger  "Play it fucking loud...". Därefter släpps en rasande version av Like a Rolling Rolling Stone  lös.

Det är högljutt och skramligt men spelgädjen - eller om det kanske är revanschlusta - är påtaglig. Sången är gäll och ligger långt fram i ljudbilden (Official Bootleg Series vol. 4) och den återkommande frågan "How does it feeeeel"  blir nästan till ett ylande.

Framförandet är lika mycket en uppsluppen karnevalistisk yra som en hånfull provokation. Kanske kan man hitta förklaringen till den motsägelsefulla reaktionen i själva texten. Närmare bestämt i pronomenet "you".  Enligt den kanadensiske litteraturvetaren Stephen Scobie är frågan om rocktextens "du" särskilt komplex när det gäller Dylan: 

"[B]ear in mind that the "you" of a Dylan song is always a multiple other, and that in some ways the addressee is also Bob Dylan himself, the audience, or even God." (Scobie 2003)

Det är såklart lockande att tänka sig hur en förtörnad, stridslysten Dylan väntar till sista låtens andra vers för att spy galla över de knastertorra frasradikalerna som ännu en gång ställt sig i vägen för hans kreativa utlevelse - trista, fantasilösa häcklare vilka inte riktigt fattat att en ny tid har brutit in:

You've gone to the finest school all right, Miss Lonely

But you know you only used to get juiced in it

And nobody has ever taught you how to live on the street

And now you find out you're gonna have to get used to it

You said you'd never compromise

With the mystery tramp, but you now you realize

He's not selling any alibis

As you stare into the vacuum of his eyes

And ask him do you want to make a deal?

Men det går att vrida det hela ytterligare ett varv. I slutet av texten förstår vi att den som omsjungs upplever en känsla av transcendental befrielse när inget mer finns att dölja och allt ligger i öppen dager. "When you got nothing, you got nothing to lose / You're invisible now, you got no secrets to conceal". 

Denna tvetydighet verkar finnas nedärvd i låtens DNA. Strofen "Like a Rolling Stone" alluderar både till Muddy Waters Manish Boy ("I'm a natural born lover's man / I'm a rolling stone!") och Hank Williams Lost Higway ("I'm a rolling stone all alone and lost / For a life in sin I have paid the cost"). Vi kan konstatera att liknelsen med  en sten i ständig rörelse används på två helt motsatta sätt.  Hos Water representerar den rullande stenen frihet och självförverkligande, hos Williams lidande och  prövningar.

Därmed kan Like a Rolling Stone även sägas handla om  Dylan själv som i triumf låtit förklädnaden falla; att det sedan visade sig finnas ytterligare några lager masker därunder är en annan historia.

The Tri-Five och Country Pie

The Tri-Five 3,5%

Mitt på en åker, en halvmil utanför Eslöv ligger Remmarlöv gårdsbryggeri. Liksom många andra mikrobryggerier gör de en trekommafemma som kan glänsa i den lokala  ICA affären och i likhet med många andra bryggerier är denna öl en humlestinn session ale.

Inget fel med det förstås. Den dag folkobob tröttnar på lokal folköls-ale av amerikansk typ är ännu inte kommen.

Remmarlövs trekommafemma heter hursomhelst The Tri-Five. Färgen är gyllengul och helt klar. Doften är lätt och fruktig. Ölet skummar upp med ett grovt skum och sjunker ner till ett tunt, men långvarigt täcke. Skumreminiscenser längs glasets sida.Smaken är rund och beskan lågmäld. Det finns en del citrus, men också en diskret vaniljton. Bra kolsyra. Med risk för att låta som en reklamtext så kan The Tri-Five beskrivas som lättdrucket utan att vara tunt. Medellång, brödig eftersmak med lite grapefrukt.

Remmarlövs The Tri-Five kommer alltså från Skånes absoluta bondvischa. Trots detta (eller kanske just på grund av detta) antyds den lantliga lokalfärgen högst diskret på etiketten med hjälp av några stiliserade sädesax och två hönor.

Country Pie

Som barn var jag oerhört fascinerad av amerikanska pajer. Rrunda och täckta med konstfärdigt utformade deglock ställdes de ångande ut på fönsterblecken, varpå de ofelbart stals eller förstördes av en förbipassernde busunge. Fyllningen verkade vara lika färgglad som kladdig, ljusår från min mors smulpajer (vilka alltid bakades i ovala glasformar).

Min fascination har knappast minskat med åren. Snarare har en insikt växt fram om att pajen på något sätt utgör kärnan i den amerikanska livsföringen. "There will be pie in the sky when you die" sjöng svensk-amerikanen Joe Hill med vällustig ironi samtidigt som uttrycket "as American as apple pie"  används för att beskriva allt från skönhetstävlingar till fribrottning.

Det är inte heller någon slump att David Lynchs agent Cooper i en enda tugga körsbärspaj kan avsmaka hela det mystiska sågverkssamhället Twin Peaks. För att inte tala om Guillermo del Toros Oscarvinnande The Shape of Water där  den homosexuella och avpolleterade reklamtecknaren Giles förgäves försöker bryta sitt utanförskap med hjälp av ett ihärdigt pajätande.  

När Bob Dylan i februari 1969 spelar in låten Country Pie är det således två amerikanska kvintessenser som sammanförs, lantlivet och pajen:

Just like Saxophone Joe
When he´s got the hogshead up on his toe
Oh me, oh my
Love that country pie

Listen to the fiddler play
When he's playin'  'til the break of day
Oh me, oh my
Love that country pie

Raspeberry, strawberry, lemon and lime
What do I care?
Blueberry, apple, cherry, pumpkin and plum
Call me for dinner, honey, I´ll be there

Saddle me up my big white goose
Tie me on 'er and turn her loose
Oh me, oh my
Love that country pie

I don't need much and that ain´t no lie
Ain´t runnin' any race
Give to me my country pie
I won't throw it up in anybody's face

Shake me up that old peach tree
Little Jack Horner's got nothin' on me
Oh me, oh my
Love that country pie.

Låten är en snabb countryrag med en avslappnad och godmodig Dylan vid mikrofonen. Då varken saxofon eller fiol finns med i sättningen understryker de inledande versernas Saxophon Joe och the fiddler  att texten är i första hand är en ordlek och en fri fantasi. Detta hindrade dock inte den ökände Dylanologen och sopletaren Alan Weberman att läsa raden "saddle up my big white goose" som en metafor för ett pågående heroinmissbruk.

Tvivelsutan kreativt, men helt utan biografiskt stöd. Däremot leder det vita fjäderfät tankarna till ramsorna i Old Mother Goose's Rhymes. En samling barnkammarrim där vi - förutom Mother Goose själv - även möter just den pajätande  gossen Jack Horner. Little Jack Horner / Sat in the corner / Eating a christmas Pie / He put in his thumb / And pulled out a plumb / And said:  "What a good boy am I!" 

Det är lätt att avfärda Country Pie som en  bagatell och det är förstås uppenbart för alla och envar att Bob Dylan knappast är  ute efter att utforska eller exponera människans existentiella villkor. Samtidigt är den mänskliga tillvaron fylld av just menlösa banaliteter, och då blir ju en låt  med konstfärdigt ordnade pajfyllningar  paradoxalt nog plötsligt meningsskapande.