28 juni 2018

The Hoppy One och Bob Dylans Dream (live version 1963)

The Hoppy One 3,5%

Det har nu blivit dags för den sista flaskan från Henrik Magnussons (och i folkobob tidigare omskrivna) UppsalapåseThe Hoppy One är en ofiltrerad IPA från Train Station Brewery - ett mikrobryggeri i Knivsta.

Färgen är gyllengul och faktiskt nästan helt klar. Det skummar varken högt eller länge, men bildar ehuru en float som håller för ett par klunkar. Brödig doft med en ton av solvarm tomat (Jag skojar inte; min första tanke var faktiskt en knäckemacka med makrill i tomatsås. Inget fel med det förstås - folkobob äter en hel del mackor av just detta slag). Försiktig kolsyra.

The Hoppy One gör onekligen skäl för sitt namn. Det finns en tydlig ruccola-pepprig humlebeska som sticker ut rejält från den i övrigt ganska tunna kroppen. Någonstans finns det också en söt, men diskret fruktton. Lätt gasig munkänsla  och en lång, torr eftersmak med tall och enbär.

Även etiketten förtjänar ett omnämnande - formskuren och översållad med tåg.

Bob Dylans Dream (live version 1963)

Den som intresserar sig för  Bob Dylans textvärldar märker snart att järnvägar och tågresande är ett ofta återkommande motiv. I den självbiografiska dikt som återfinns på konvolutet till Joan Baez album In Concert Part 2 (1963) skriver Dylan så här:

An my first idol was Hank Williams
For he sang about the railroad lines
An the iron bars an rattlin wheels
Left no doubt that they where real
An my first symbol was the word
   ”beutiful”
For the railroad lines were not beautiful
They were smoky black and guttered colored
An filled with stink an soot an dust

Den brittiske Dylanologen Michael Gray hävdar i sitt monumentalverk Song and Dance Man – the Art of Bob Dylan (1983) att Dylan ömsom använder tåget som en symbol för den hårda verkligheten (till exempel Slow Train) och ömsom som en bild av flykt och eskapism från just denna verklighet (till exempel Man of Constant Sorrow).

Detta uppenbara motsatsförhållande framstår förstås som en smula paradoxalt. I sin essä On the ”D” train: Bob Dylan’s Conversions (2002) noterar den brittiske litteraturvetaren Bryan Cheyette hur Dylans konstnärliga transformationer ofta går hand i hand med just en tågmetaforik.

Inledningsvis återger Cheyette den tyske idéhistorikern Wolfgang Schievelbuschs tankar om  hur tåget under 1800-talet gjorde resandet binärt: Genom järnvägen blev platser antingen något man lämnade eller ankom. Samhällen som ingick i järnvägsnätet fördes samman, medan de som befann sig utanför drogs isär - trots att de senare rent geografiskt kunde ligga närmare varandra. 

Men Cheyette lyfter även fram den franske sociologen Michel de Certeaue och dennes resonemang kring hur tåget sammanför motsatserna rörelse och stillhet:

"This fusion of extreme movement and stillness can be said to characterise rail travel in general, as it combines, according to Michel de Certeaue’s description, the simultaneous experience of mobility and immobility." (Bryan Cheyette: ”On the ’D’ Train: Bob Dylans Conversions ur Do you Mr Jones – Bob Dylan with the Poets & Professors red. Neil Corcoran, Penguin 2017)

En sång som på ett nästan övertydligt sätt illustrerar både Grays och Cheyettes resonemang är Bob Dylans Dream från 1963. Sången utspelar sig under en tågresa där sångjaget somnar och drömmer om det som varit:

While riding on a train goin’ west
I fell asleep for to take my rest

I dreamed a dream that made me sad
Concerning myself and the first few friends I had

With half-damp eyes I stared to the room
Where my friends and I spent many an afternoon
Where we together weathered many a storm
Laughin’ and singin’ till the early hours of the morn

Den tågresa som obevekligt leder bort från det förgångna möjliggör samtidigt ett drömt återbesök i detsamma. Dock låter Dylan oss förstå att det hela är en dubbel chimär; drömmens enkla men ideala tillvaro är i sin tur en slags dröm, skapad och närd av ungdomlig naivitet:

With haunted hearts through the heat and cold
We never thought we could ever get old
We thought we could sit forever in fun
But our chances really was a million to one

As easy it was to tell black from white
It was all that easy to tell wrong from right
And our choices were few and the thought never hit
That the one road we traveled would ever shatter and split

I likhet med tågresan är tillvaron enkelriktad; det som varit kommer aldrig tillbaka:

How many a year has passed and gone
And many a gamble has been lost and won
And many a road taken by many a friend
And each one I’ve never seen again

I wish, I wish, I wish in vain
That we could sit simply in that room again
Ten thousand dollars at the drop of a hat
I’d give it all gladly if our lives could be like that

Den 10 maj 1963 framför Bob Dylan Bob Dylans Dream på en folkfestival i Waltham, Massachusetts. Framträdandet - som går att höra på skivan Bob Dylan in Concert: Brandeis University 1963 – görs bara några veckor innan albumet The Freewheelin’  Bob Dylan kommer ut. Dylan står nu på tröskeln till det stora genombrottet och det är som om han anar att hans liv står inför en oåterkallelig förändring; att ingenting någonsin kommer att bli som det en gång var.

På inspelningen från Brandeis universitet hör man hur versernas slutrader efterhand blir alltmer desperata. Som om han där och då plötsligt ångrar sig, och när han till nästan ropar: ”Ten thousand dollars at the drop of a hat / I’d give it all gladly if our lives could be like that.” låter det nästan som en besvärjelse mot det begynnande kändisskapets börda.

4 kommentarer:

  1. Kul att du skriver om vår öl Peter!
    Välkommen till vår pub i tågstationen i Knivsta Där har vi fler spännande ölsorter med tågtema! :)
    /Train Station Brewery

    SvaraRadera
  2. folkobob tackar så mycket för denna inbjudan. Jag har länge saknat en anledning att besöka Knivsta.

    SvaraRadera
  3. Otroligt trevligt att läsa dina texter med Dylan i öronen och en öl i glaset.

    Ang. textraden - "With haunted hearts through the heat and cold" - så hör jag "hungry" och inte "haunted". Antar dock att Dylan har ett flertal alternativa texter?!

    SvaraRadera
  4. Tackar! Du har nog rätt i att han sjunger "hungry". Jag var nog lite lat och körde direkt på den tryckta texten i "Lyrics".

    En annan, besläktad fråga är hur man ska radbryta texterna. Det sjungna är ju en ström och ibland blir det helt olika texter beroende på hur man gör ny rad. (Även där är jag lite lat och kör på "Lyrics"-versionen.)

    SvaraRadera