Dugges Black Apple och Where Are You Tonight? (Journey Through Dark Heat)

Dugges Black Apple 3,5%

Black Apple från Dugges bryggeri är ett suröl med smak av äpple och lakrits. Just detta recensionsexemplar är inköpt i en välsorterad ICA-affär utanför Lund. Dock är ölet enligt Untapped  no longer in production, så kanske lyckades jag snubbla över ett restparti (bäst-före-datum: 09-02-2019).

Färgen är namnet till trots mer mörkbrun än svart. Doft av svartvinbär och körsbär. Högt, frasigt skum som snabbt sjunker ned (och försvinner helt) utan att lämna rester. Smaken är rejält sur och domineras av gröna äpplen. En pigg, nästan stickig kolsyra bidrar till en viss ciderkänsla. Lakritsen stiger fram i avslutet och blir successivt allt tydligare i den långa eftersmaken i takt med att andra smaker faller från 

Smakparet äpple och lakrits kan vid en första anblick framstå som en smula udda, men vid närmare eftertanke inser man att kombinationen bär på ett avsevärt symboliskt djup; den jordiga lakritsroten lång nere i marken kontra det skinande äpplet i trädets krona.

Where Are You Tonight? (Journey Through Dark Heat)

"I bet into the root of the forbidden fruit / With the juice running down my leg"  är två rader vilka  tillsammans utgör själva kvintessensens av Where Are You Tonight (Journey Through Dark Heat). Låten  - som avslutar albumet Street Legal (1978) - skildrar nämligen en person som lever i följderna av ett irreversibelt gränsöverskridande.

När vi möter berättarjaget sitter han gråtande och uppfylld av saknad vid skrivpulpeten, i färd med att författa ett brev. Kanske ska det skickas till kvinnan i sången, kanske inte.

There's a long distance train rolling through the rain
Tears on the letter I write
There's a woman I long to touch and I miss her so much
But she's drifting like a satellite

There's a neon light ablaze in this green smoky haze
Laughter down on Elizabeth Street
And a lonesome bell tone in that valley of stone
Where she bathed in a stream of pure heat

Tårarna till trots är tonfallet snarare observerande än värderande; det är tydligt att bär konsekvenserna av sitt handlande utan ånger.

I tredje versen introduceras kvinnans far - "a full-blooded Cherokee" med vissa fjärrskådande förmågor:

Her father would emphasize you got to be more than streetwise
But he practiced what he preached from the heart
A full-blooded Cherokee, he predicted to me
The time and the place that trouble would start

Den fjärrskådande indianen utgör en tydlig parallell till den livsfarlige patriarken i  One More Cup of Coffe från 1976 ("Your Daddy he´s an outlaw / And a wanderer by trade / He´ll teach you how to pick and choose / And how throw the blade"). Dock blir det musikaliska uttrycket aldrig lika exotiserande som i One More Cup of Coffee. En diskret bongotrumma  i en övrigt slick city-blues - det är allt.

Men även om det finns såväl motivmässiga som tematiska paralleller mellan One More Cup of Coffee och Where Are you Tonight så är de två låtarna på ett avgörande sätt också varandras motsatser. I One More Cup of Coffee väntar vi på att något dramatiskt ska hända ("One more cup of coffee ´fore I go /To the valley below") medan Where are you tonight beskriver en tillvaro där det livsomvälvande redan har hänt.

I fought with my twin that enemy within
'Til both of us fell by the way
Horseplay and disease is killing me by degrees
while the law looks the other way

Your partners in crime hit me up for nickels and dimes
The guy you were lovin' couldn't stay clean
It felt outa place, my foot in his face
But he should-a stayed where his money was green

I bit into the root of forbidden fruit
With the juice running down my leg
Then I dealt with your boss, who never known about loss
And who always was too proud to beg

Och därmed blir den sista versen både till en början och ett slut. En ny dag gryr och sångjaget går vidare, fylld av förundran över att faktiskt ha genomlevt krisen.

There's a new day at dawn and I've finally arrived
If I'm there in the morning, baby, you'll know I've survived
I can't believe it, I can't believe I'm alive
But without you it doesn't seem right
Oh, where are you tonight

Givetvis förstås vi alla - sångjaget inräknad - att ingen någonsin egentligen vill ha ett ärligt svar på frågan "where are you tonight?".

Eriksberg och True Love Tends to Forget

Eriksberg 3,5%

Så har det blivit dags för ett glatt återseende i folkobob. Efter flera års frånvaro har nämligen Carlsbergs "kvalitets-profil-öl" Eriksberg återvänt till folkölshyllan. Då Eriksberg numera kallas för dortmunder istället för ljus lager (och dessutom sportar en diskret bård i rött, gult och svart) är det troligt, för att inte säga sannolikt, att nylanseringen också är ett vältajmat försök att profitera på det ökade intresset för tysk öl.

Svag doft av ljust bröd. Färgen är halmgul. Det skummar på bra med ett ganska långvarigt och ganska grovt skum. Viss antydan till kläng. Bra kolsyra. Ölet har en rund beska och en behagligt len munkänsla. Det finns både malt och honung i smaken. Något kort och syrligt avslut.

Öltypen dortmunder har förstås fått sitt namn från staden Dortmund - en gammal tysk Hansastad där låten True Love Tends to Forget livedebuterade den 27 juni 1978.

True Love Tends to Forget

Ofta känns det som om något skaver i Bob Dylans kärlekslyrik. Antingen är loppet redan kört eller så är jaget i sången en så uppenbar källa till problemen att förhållandet ändå verkar dömt att misslyckas. True Love Tends to  Forget från albumet Street Legal (1978) kan faktiskt illustrera bägge delarna. Låten börjar med att vi presenteras för ett jag som just verkar ha insett att den han älskar är på väg bort från honom. Att själva ögonkontakten blivit en källa till oro och ångest väcker emellertid en misstanke om att insikten görs lite grann i elfte timman. Om det nu inte redan är försent förstås:

I´m getting weary looking in my baby's eyes
When she's near me she´s so hard to recognize
I finally realize there's no room for regret
True love, true love tends to forget

De  två slutraderna anger orsaken till problemen: En kärleksrelation är binär; antingen satsar man allt eller så gör man det inte - några mellanlägen finns inte. Åtminstone inga som fungerar.

I den andra versen framstår ärligheten som ett tveeggat svärd; på en och samma gång utgör sanningen både relationens största tillgång och allvarligaste hot. Kvinnan i sången har lovat att vara ärlig, något som i sin tur håller på att göra sångjaget till ett nervvrak. Dock får man aldrig reda på var skon klämmer; att hon sagt som det verkligen är eller att hon inte gjort det:

Hold me, baby be near
You told me that you´d be sincere
Every day of the year´s like playin´ Russian Roulette
True love, true love tends to forget

Sjuttiotalets Bob Dylan rör sig som bekant fritt mellan en mängd olika musikaliska influenser och True Love Tends to Forget är inget undantag: Den smäktande countryrock som vi hör i verserna omvandlas i refrängen till en själfull r'n'b-ballad:

I was lyin´down in the reeds without any oxygen
I saw you in the wilderness among the men
Saw you drift into infinity and come back again
All you got to do is wait and I´ll tell you when

Refrängen ger oss också en tillbakablick på hur allt började. Beskrivningen är skissartad och - förstås - ytterst subjektivt: Likt Hamlets Ofelia driver han genom vassen mot sin undergång samtidigt som hon är utlämnad åt främmande mäns godtycke. Språket är typiskt Dylanskt och verkar hämta näring från både från Bibeln (in the wilderness among men) och science fiction-noveller (drift into infinity).

Den oförmåga till definitiva beslut som hittills skymtat mellan raderna blir i refrängen tydlig för alla och envar: Hon ska vackert vänta så att han ska kunna säga till när det är dags. Frågan man ställer sig är förstås om hon fortfarande väntar. Refrängens tre första rader beskriver händelseförloppet i preteritum, medan den sista raden snarare skildrar något som väntar på att ske. Känslan av att vi närmar oss en oundviklig brytpunkt förstärks av att sången - som i verserna varit lugn och balanserad - nu istället är påträngande och desperat.

I den sista versen övergår inre konflikter och slitningar till rena paradoxer och motsägelser:

You belong to me, baby, without any doubt
Don´t forsake me, baby, don´t sell me out
Don´t keep me knockin´ about from Mexico to Tibet
True love, true love tends to forget.

Vem tillhör egentligen vem? Det bästa vi kan hoppas på är att de har lämnat ut sig till varandra - ett känslomässigt, ömsesidigt gisslantagande och den reciproka kärleksrelationens något svajiga grund. En så uppenbar källa till problem att det hela verkar dömt att misslyckas.

Folkes Fogdeöl och New Pony

Folkes Fogdeöl 3.5%

folkobob har varit på bilsemester i Smålands djupa skogar. På Hemköp i Kisa inhandlades Folkes Fogdeöl från Aktiebolaget Centralbryggeriet i Linköping.

Doften är blommig, nästan kryddig med en del humle och aprikos.  Ölet skummar gen hel del. Bubblorna är stora även om ytan är tät. En del fastnar helt på glasets kanter. Trevlig kolsyra. Färgen är guldgul och aningen oklar. Smaken är örtig med en lång och behaglig beska. Mycket bröd i eftersmaken. Stilen ligger någonstans mellan en blommig lager och en session pale ale.

Även om man kan diskutera huruvida fogden skulle fungerat som varumärkesfigur på den tiden han hårdhänt drev in skatt från bönderna på Östgötaslätten så kan man konstatera att namnet Fogdeöl har något rustikt över sig.

Den observante läsaren ser att flaskan på bilden vridits ett kvarts varv för att visa bilden av fogden och hans häst.

New Pony

Inom konst och litteratur torde hästen inta en särställning när det kommer till symbolistisk tvetydighet. Samtidigt som ryttarstatyns hingst representerar manlig potens och krigisk erövringslusta utstrålar bondens ardenner-märr hembygd och fredlig strävan. Med andra ord kan hästen paradoxalt nog kan stå för både otyglad frihet och tämjd kraft.

Just hästens dubbla symbolspråk utgör själva drivkraften i Bob Dylans låt New Pony från albumet Street Legal (1978). I texten används en metaforisk ponnyhäst för att teckna en minst sagt motstridig kvinnobild. Ibland framställs kvinnan i sången som ett hjälplöst offer i behov av hjälp, ibland som en djurisk kraft som skall betvingas. Oavsett vilket är hon dock alltid ett existentiellt hot vars skugga faller över berättarjagets hela identitet . Redan i första versen radas motsatserna upp:

I had a pony, her name was Lucifer
I had a pony, her name was Lucifer
She broke her leg and neded shooting
I swear it hurt me more than it could have hurted her.

Kvinnan är bruten. Hur och av vem framgår inte. Kanske har hon stukats i en destruktiv relation där nådaskottet skall förstås som en metafor för uppbrottet. Men samtidigt är hon djävulen själv och oavsett vem som gör slut på det hela så är det tydligt att det är sångjaget som kommer att lida störst skada.

Den kanadensiska poeten och litteraturvetaren Stephen Scobie beskriver i sin bok Alias (1991) New Pony som "one of Dylan's neglected masterpieces". Scobie menar att Dylan skildrar kvinnan på tre olika sätt genom att placera ponnyn  i tre olika sammanhang. Efter den inledande versens skildring av ponnyn som offer följer i tredje versen en beskrivning av hennes estetiska kvaliteter ("...a virtuoso of aesthetic spectacle"):

I got a new pony, she nows how to fox-trot, lope and pace
Well, I got a new pony, she knows how to fox-trot, lope and pace
She got great big hind legs
Long black shaggy hair hanging in her face.

Den tredje fasen som Scobie identifierar är (förstås) sexuell. Detta blir särskilt tydligt i den femte och avslutande versen:

Come over here pony, I wanna climb up one time on you
Come over here pony, I wanna climb up one time on you
Well, you're so nasty and so bad
But I love you, yes I do

Det är dock tveksamt huruvida sångjagets önskan om att bestiga ponnyn verkligen kommer att infrias. I de verser där Dylan inte tar omvägen via ponnymetaforen verkar sångjaget osäker, nästan nervös, inför lustobjektets oberäkneliga självständighet ("Sometimes I wonder whats going on with Miss X (...) I never know what the poor girl's gonna do to me next").

Textens chauvinism passar perfekt med låtens småruffiga bluesarrangemang. En minimalistisk gitarrfigur och en interfolierande kvinnokör för tankarna till Rolling Stones, vilket såklart harmonierar fint med den något misogyna undertexten. Man tänker... Om Mick Jagger kunde komma undan med minderåriga gatukatter i Stray Cat Blues så kan väl Dylan sjunga om hästdressyr i New Pony?.

Genom hela låten upprepar den gospeldoftande kören frågan "how much longer?"  Vad som egentligen åsyftas blir man som lyssnare aldrig riktigt klar över då frågans innebörd skiftar beroende på var i sången man befinner sig. Hur länge skall hon stå ut med sångjaget? Hur länge orkar han vänta? Den sista versen avslutas som sagt med en kärleksbekräftelse. "But I love you, yes I do" sjunger Dylan. "How much longer?" svarar kören.

Pilsner Urquell och Changing of the Guards.

Pilsner Urquell 3,5%

Pilsner Urquell är en typisk tjeckisk pilsner. Skummet är ulligt. Doften är lite som en julknäck med några vaniljkorn i. Färgen är klar och ljust gul. Faktiskt ser den nästan lite utspädd ut. Smaken är brödig och fin. Beskan hittar man i eftersmaken som är rund, nästan len.

Pilsner Urquell bryggs i Plzen (Pilsen om man är tysk), en stad som utan att blinka hävdar att de  uppfunnit ölen, eller åtminstonde öl av pilsnertyp. Pilz är en sådan stad som ligger mitt i den europeiska smeten. Staden har bara under de senaste trehundra åren hunnit vara en del av såväl konungariket Böhmen  som tvåkejsardömet Österrike-Ungern. Det har legat ömsom i det hitleristiska tredje riket och ömsom i det stalinistiska Tjeckoslovakien. För tillfället ligger Plzen i Tjeckien.

Det lär med andra ord skett en hel del vaktombyten på Plzens stadsmurar.

Changing of the Guards

Jag  trodde länge att Changing of the Guards var en av Dylans längre låtar. Det är den inte. Den är inte ens längst på Street Legal. Missbedömningen kan ha berott på att låten  är tämligen ordrik även för att vara Dylan. Det saknas dessutom både refräng och solo så den framvällande textmassan avbryts bara av det blåsriff som ligger insprängt mellan verserna; ett riff som dessutom mera gränsar av och stannar upp än fogar samman och driver på.

Blåsriffet liknar förresten inget annat. Det svänger inte riktigt som ett soul- eller jazzblås. Det samverkar inte med sången som ett gospel-blås eller fyller partier med kraft och energi såsom rocksaxofonen gör.  Blåsriffet i Changing of the Guards är helt enkelt en liten trudelutt. Dock är det en trudelutt som är svår att värja sig mot och det är nästan fysiskt omöjligt att inte vissla med när man hör den.

Den historia som berättas i sången är inte helt lätt att få grepp om. Mot bättre vetande gör jag ändock ett försök:

Någon slags utkantsfigur stiger fram ur ett  härjat och förött landskap. Han blir vittne till hur en kvinna straffas och/eller stöts ut. Kanske är utkantspersonen bekant med kvinnan. Eller inte. En kvinna, som kanske är kvinnan ovan (eller inte), väcker en man med gyllene lockar. Låten avslutas med att någon (kanske mannen med gula lockar, kanske inte) uttalar en domedagsprofetia. Slut.

Det är med andra ord inte helt klart vad som händer. Det är nog inte meningen heller. Berättelsen är minst sagt löst sammanhållen och de flesta verser kan också läsas helt fristående från varandra. Känslan av en mängd miniatyrhistorier understryks ytterligare genom att varje vers inleds med en kort rad som upprepas av en kvinnokör. Dessa rader fungerar, med några undantag i slutet av låten, mer som rubriker än integrerade delar av versen.

Sången återger ett pärlband av metafortyngda scener beskrivna med en delvis arkaiserande stil. Detta är visserligen ett grepp som  Dylan använt sig av flera gånger tidigare (och för all del även senare), men sångens bildspråk och  persongalleri är denna gång varken färgade av bibeln eller ett mytiskt, förgånget Amerika. Istället så utgörs det lexikala fältet av en slags renässansmiljö där furstehov och marknadsvimmel fungerar som  projektionsytor för en esoterisk symbolvärld.

Changing of the Guards är det första spåret på albumet Street Legal från 1978. Skivan ligger prydligt placerad mitt emellan Rolling Thunder-turnen och det kristna uppvaknandet, varför det är svårt att helt undvika en biografisk läsning. Den inledande raden  "sixteen years, sixten banners flying over the field" tolkas av många (till exempel rockjornalisten Nigel Williamson) som en hänvisning till att det har gått sexton år sedan Bob Dylans skivdebut. Är det Dylan själv som är utkantsfiguren? Speglar miljöbeskrivningen sångarens egna inre landskap? Är kvinnan Sara Lownds? Så där kan man hålla på...

Med de biografiska glasögonen på dröjer man gärna en stund vid de sista två avslutande verserna:

Gentlemen, he said
I don´t need your organization, I´ve shined your shoes
I´ve moved your mountains and marked your cards
But Eden is burning, either brace yourself for elimination
Or else your hearts must have the courage for the changing of the guards

Peace will come
With tranquillity and splendor on the wheels of fire
But will bring us no reward when her false idols fall
And cruel death surrenders with its pale ghost retreating
Between the King and the Queen of Swords

Det är  svårt att inte se detta som ett förelöpare till den världssyn Dylan kommer att ge uttryck för ett år senare på Slow Train Coming (1979). Det är också intressant att Dylan avslutar sången med att lägga ut två tarotkort (the King and Queen of Swords). Dessa kort tolkas traditionellt som ett uttryck för det dömande respektive det separerande (t.ex. Edward Waite 1911) och som här även blir till en slags sammanfattning hela låten.

Changing of the Guards liknar varken de verk av Dylan som bygger på ett associativt ordflöde (såsom Subterranean Homesick Blues) eller de som utgår från ett mer klassiskt historieberättande (såsom Lily, Rosemary and the Jack of Hearts). Istället får lyssnaren intrycket av ett kaleidoskop där gamla bilder hela tiden rasslas om till nya mönster, allteftersom låten fortsätter. Kanske är det därför som Changing of the Guards inleds med en fade in och slutar med en fade out...  Kaleidoskopet befinner sig i ständig rotation och det vi har fått se är bara ett ögonblick av något som varken har en början eller ett slut.