29 september 2021

Brooklyn Defender och I Contain Multitudes

Brooklyn Defender 3,5%

Det har gått ett par år sedan vi senast avsmakade en trekommafemma från Brooklyn Brewery - New Yorkbryggeriet som är sådär lite lagom. Lagom stort, lagom dyrt och lagom spännande.  

Defender är en IPA av amerikansk typ. Färgen är mörkt halmgul och helt klar. Lågt, slitstarkt skumlock. Doft av honung och clementin. Ölet är smakstarkt med mycket bröd och en ganska torr beska. Intrycket är faktiskt mer lager än IPA. Pigg kolsyra. Ananastonerna i avslutet övergår succesivt i en medellång eftersmak med bittermandel

Brooklyn Defender lanserades ursprungligen till Comic Con 2017 - en festival där superhjältekulturen står i centrum.

I Contain Multitudes


Det är förstås ett obestridligt faktum att det pågående tvåtusentalet har tillhört superhjältarna. Alltsedan Toby Maguire drog på sig spindelmanstrikåerna i Sam Raimis Spiderman 1998 har biorepertoaren dominerats av mastodontfilmer från Marvel Studios och och DC Films - öppet trotsande både budgettak och tyngdlagar.

I skuggan dessa trikåklädda titaner har vi också kunnat följa rockpoeten Bob Dylans definitiva uppstigande på den litterära parnassen.  En process som på allvar inleddes med albumet Time out of mind 1997 och som kulminerade medNobelpriset 2016.

Vid en första anblick kan dessa två kulturella fenomen - superhjältar och Bob Dylan - framstå som två disparata enheter, men faktum är att det är två uttryck för en och samma sak.

En del har velat förklara  superhjältarnas återkomst med att människan i det postmoderna samhället längtar efter en värld med en tydlig och definitiv uppdelning mellan rätt och fel. Men denna förklaring håller dessvärre inte för en närmare granskning då även de moderna superhjältesagorna rör sig i ett moraliskt skymningsland där begrepp som rätt och fel främst blir en fråga om perspektiv.

Istället bör det ökade intresset för superhjältar ses som en reaktion på en tillvaro som präglas av ständiga identitetsväxlingar.  

Enligt den tyske sociologen Jürgen Habermas är uppdelningen av samhället i en offentlig och en privat sfär ett resultat av det tidigborgerliga samhällets behov av nya institutioner; en utveckling som bör ha accelererats av den snabba framväxten av städer vilka erbjöd nya möjligheter till anonymitet och dubbla identiteter. Om den medeltida kungen kunnat utöva sitt ämbete från såväl sängen som toaletten, krävde de nya staterna som växt fram efter upplysningen tjänstemän som lämnat privatlivet hemma.

I sin avhandling Strukturwandel der Öffentlichkeit (1961) drev Habermas tesen menar att uppdelningen mellan den privata och offentliga sfären höll på att luckras upp i det senkapitalistiska samhället. Habermas - som ju fortfarande lever - har antagligen med storögt intresse åsett det alltmer komplicerade samspelet mellan sociala medier, yrkesliv och offentlig förvaltning.

Ur ett psykologiskt perspektiv kan vi konstatera att det har tillkommit fler - och inte sällan motstridiga - roller. Även om det är svårt att leda i bevis så är det ett rimligt antagande att den medeltida bonden ägnade betydligt mindre tid åt att  balansera sin könsroll, yrkesroll och föräldraroll. För att inte tala om alla de  Instagrampersonor och Facebookprofiler som vi är tvingade att förhålla oss till.

Det bör således knappast knappast överraska någon  att vi de senaste tjugo åren kunnat se ett nyväckt intresse för rockpoeten Bob Dylan, en artist som ägnat ett hela sitt konstnärliga liv åt en utstuderad lek med identiteter. Således kan  I Contain Multitutes - öppningsspåret på föregående års album Rough And Rowdy Ways - lika gärna ses som ett bokslut som en programförklaring.

Låten inleds med att Dylan smula förstrött, ackompanjerade av plockade jazz-ackord, droppar en rad namn vilka tillsammans utgör en slags innehållsförteckning för den kulturella ikonen Bob Dylan.

Today and tomorrow and yesterday too
The flowers are dying like all things do
Follow me close - I'm going to Bally-Na-Lee
I'll lose my mind if you don't come with me
I fuss with my hair and I fight blood feuds ... I contain multitudes

Gotta tell tale heart like Mr. Poe
Got skeletons in the walls of people you know
I'll drink to the truth of things that we said
I'll drink to the man that shares your bed
I paint landscapes - i paint nudes ... I contain multitudes

A red Cadillac and a black moustasche
Rings on my fingers that sparkle and flash
Tell me what's next - what shall we do
Half my soul baby belongs to you 
I rollick and I frolic with all the young dudes ... I contain multitudes 

Det är en smula melodikrysset över det hela. En del frågor är lätta, andra svåra. Den irländska förromantikern Anthony Raftery dikt The Lass from Bally-Na-Lee skymtar fram i förbigående och visar vägen till den anglosaxiska folksångstradition som Dylan gång efter annan norpat av. Referensen till Edgar Allan Poe är  betydligt mer explicit, även om Dylans gömda skelett mer verkar bestå av norpade fraser än inmurade katter. Slutligen leder den röda Cadillacen och  svarta mustaschen oss till en annan musikalisk rottråd i form av countryrockare Warren Smith och hans stallkamrater på Sun-records.

Det är suggestivt men inte särskilt överraskande. Men så kommer ett interludium där den akustiska gitarren övergår till strummade ackord. Även texten ändrar karaktär, dels genom att referenserna delvis  lämnar den musikaliska och litterära sfären  och dels för att jämförelserna med det egna jaget nu görs explicit och utan omsvep:

I'm just like Anne Frank - like Indiana Jones
And them British bad boys the Rolling Stones
I go right to the edge - I go right to the end
I go where all things are lost - are made good again 

Det hela blir till en personlighetsmosaik. Det judiska barnet, den ständigt resande arkeologen på jakt efter artefakter och evighetsrockarna som vägrar ge upp.

Man kan förstås fråga sig vilken typ av superhjälte som bäst motsvarar Bob Dylan. Fantomen som valt ett ensamt liv, fyllt av idogt arbete för att kunna följa i sina föregångares fotspår. Men när Walker följer sina blåklädda förfäder följer Dylan istället Hank Williams, Sinatra, Cash och Presley. Eller är han mer som Stålmannen? Underbarnet som växte upp i mellanvästern och som levt sitt liv i skuggan av sitt egna alter ego.