Visar inlägg med etikett Royal Albert Hall 1966. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Royal Albert Hall 1966. Visa alla inlägg

24 november 2017

Mikkeller Sally Monroe och Just Like A Woman (live version 1966)

Mikkeller Sally Monroe 3,5%

Mikkeller är ett danskt bryggeri som numera även är ett bränneri och ett internationellt barkoncept. Företaget var tidiga med att använda nomadbryggandet som en del sin urbana och kosmopolitiska varumärkesprofil. Till exempel bryggs deras glutenfria Pale Ale Sally Monroe i Belgien.

Till att börja med kan folkobob informera om att Sally Monroe bjuder på en rejäl skumfontän vid öppnandet. Antingen är detta precis vad man ska förvänta sig av glutenfria vete-ale från Belgien eller så var det något skumt (ordvits) med de två burkar jag fick med mig från Möllans Folkis. folkobob vill dock understryka att  burkarna varken var frusna, kantstötta eller gamla (bäst före datum (2018-05-30 för båda). Nåväl. När folkobob rengjort köket och  burkarna slutat skumma konstaterades följande:

Sally Monroe är bärnstensfärgat och inte helt klart. Svag doft av skumgodis (ingen ordvits). Skummet (i glaset) är tätt och segt med rejält kläng. Ölet smakar friskt med toner av citrus, örter och nysågad furu. Rejäl och ganska torr humlebeska. Beskan dröjer sig sedan kvar i eftersmaken där den får sällskap av ljust bröd och mjöl.


Just Like a Woman

Samma år som Marilyn Monroe hittas död i sitt hem 1962 gör New York-konstnären Andy Warhol en serie screentryck utifrån ett porträtt av stjärnan. Warhol återvänder till Monroemotivet flera gånger under sextiotalet  - sista gången 1967.

Det är ett minst sagt illustrativt sammanträffande att Warhols Monroe-svit precis ramar in Bob Dylans dynamiska sextiotalsår. I boken Det är inte mig ni söker (ICA bokförlag 2013) viker rockjournalisten David Dalton kapitlet "Godzilla mot Mothra" åt relationen mellan Bob Dylan och Andy Warhol. Den bild som Dalton tecknar av de två popkulturella giganterna är inte särskilt smickrande: Båda två försöker stärka sina egna coolhetsaktier på bekostnad av den andre och deras samröre verkar mest bestå av ett ganska barnsligt socialt spel med fotomodellen Edie Sedgwick i centrum. Sedgwick - som är en lite kantstött figur i Warhols entourage - attraheras av Dylan och antagligen är intresset ömsesidigt. Åtminstone för en tid. Mot slutet av sextiotalet accelererar Sedgwicks drogmissbruk och hon dör 1971, endast 28 år gammal.

Även om Dylan själv sällan talar om sina inspirationskällor så är det en hyfsat vedertaget uppfattning är att låten Just Like a Woman har någon slags koppling till Edie Sedgwick. I texten skildrar sångjaget ett vuxet barn vars band och rosetter först nyligen "have fallen from her curls":

Nobody feels any pain
Tonight as I stand inside the rain
Everybody knows
That Baby's got new clothes
But lately I see her ribbons and her bows
Have fallen from her curls

Det som den första versen antyder - att man aldrig helt kan frigöra sig från sitt inre barn - proklamerar sedan refrängen mer explicit:

She takes just like a woman, yes, she does
She makes love just like a woman, yes, she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl

När man diskuterar Dylan ur ett genusperspektiv brukar Just Like a Woman av olika anledningar tas upp som exempel på misogyni. Ett av skälen är förstås att låten ingår i en rocklyrisk tradition där män romantiserar psykiskt sköra kvinnor med ett psykosocialt utanförskap (andra exempel skulle kunna vara Joy Division's Shes Lost Control, Ramones' She Talks to Rainbows eller Hellacopter's Baby Borderline).


I den andra versen framgår det att Baby - i likhet med Edie Sedgwick - både använder pärlsmycken och amfetamin:

Queen Mary, she's my friend
Yes, I believe I'll go see her again
Nobody has to guess
The Baby can't be blessed
Till she sees finally that she's like all the rest
With her fog, her amphetamine and her pearls

En annan anledning till att Just Like a Woman hamnar i giftskåpet är adverbet just. Att kvinnan i texten "makes love just like a woman" implicerar att det finns en uttalad och specifik kvinnlighet att förhålla sig till. Refrängen ses med andra ord som ett uttryck för ett normerande kvinnoideal vilket i sin tur står i direkt motsättning till dagens strävan efter ett mer mångfasetterat och dynamiskt könsuttryck.

Efter de två första verserna kommer dock ett stick där styrkeförhållandena kastas om. Det är nu sångjaget som är den svage och utlämnade - även om desperationen och utsattheten till viss dels maskeras av ett lekfullt rimmande (first-thirst-curse-hurst-worse):


It was raining from the first
And I was dying there of thirst
So I came in here
And your long-time curse hurts
But what's worseIs this pain in here
I can't stay in here
Ain't it clear that - 

I den sista versen ändras rollerna igen. För första gången beskriver sångjaget sig själv och kvinnan utifrån ett "oss" och ett "vi". Samtidigt vädjar han till kvinnan att hon inte ska låtsas om att de har haft ett gemensamt förflutet.

I just can't fit
Yes, I believe it's time for us to quit
When we meet again
Introduced as friends
Please don't let on that you knew me when
I was hungry and it was your world

Det går nästan att skymta en slags sadomasochistisk maktlek mellan raderna. Vem är det nu som befinner sig i överläge; han som inte längre är i behov av henne, eller hon som när som helst kan avslöja honom? I den  sista refrängen vänder sig sångjaget för för första gången direkt till kvinnan. Kanske kan det ses som ett uttryck för att de nu befinner sig på en jämställd nivå. Men frågan kvarstår: Vem är det som har stigit och vem är det som har sjunkit?

You fake just like a awoman, yes, you do
You make love just like a woman, yes, you do
And you ache just like a woman
But you break just like a little girl

Genom åren har Dylan sjungit Just like a Woman  på en mängd olika sätt. Ibland har han låtit syrlig och anklagande, andra gånger arg och förorättad. I den version som man kan höra på Bootleg series vol 4 - Bob Dylan Live 1966 framförs texten på ett sätt som lättast låter sig beskrivas som ömt. Det börjar med några trevande gitarrackord; efter en stund kommer sången in, försiktigt och smekande. Det är som om Dylan vill försäkra kvinnan om att han sett både det starka och vackra liksom det svaga och patetiska men att allt är okej oavsett. Sångens sista femtedel domineras av ett munspel som spelas högt upp på den obrutna durskalan. De gälla tonerna kontrasterar mot röstens mjukhet, men lyfter samtidigt fram det sköra och ömtåliga.

Om vi för en stund leker med tanken att Just Like a Woman inte bara inspirerats av Edie Sedgwick utan även handlar om henne så kan texten ses som en skildring av den hudlöshet som finns bakom offentlighetens persona. Om Edie Sedgwick hade varit trubadur istället för fotomodell hade det kanske också funnits en Just Like a Woman om Bob Dylan - och förhoppningsvis hade hon då också sjungit den lika varsamt. Åtminstone någon gång ibland.

25 oktober 2017

Sleepy Bulldog Best Bitter och Tell Me Momma

Sleepy Bulldog Best Bitter 3,5%

I förra posten skrev folkobob om Daredevil från Gotlands Bryggeri. Nu har det blivit dags för ännu en  representant från det ordinarie sortimentet: Sleepy Bulldog Best Bitter.

Sleepy Bulldog är en pale ale med en färg någonstans mellan guld och koppar.  Skummet är tätt och fint och sjunker ned till en långvarig float. Kolsyran är pigg men inte stickig. Doften är svagare än hos sin kollega Daredevil och drar mer åt bröd än torkad frukt. Om vi fortsätter att jämföra de två så är smaken stramare och beskan torrare hos Sleepy Bulldog än hos Daredevil. Istället för torkad frukt hittar man citrus och knäckebröd. Brödig lång eftersmak.

På etiketten ses en festlig bulldog med cigarr och plommonstop - inte helt olik Winston Churchill.


Tell  Me Momma 

Det är en händelse som ser ut som en tanke att 1966 års turné avslutas i just Royal Albert hall - den lokal som  kanske är allra mest förknippad med just Winston Churchill. Det var till exempel i Royal Albert Hall som Churchill på tacksägelsedagen 1944 pekade på hur Amerika och England  kunde förenas i kampen mot diktatur tack vare sin gemensamma ideologiska värdegrund.

Tjugotvå år senare står amerikanen Dylan på samma scen. Framför en enorm amerikansk flagga och flankerad av ett nervigt rock´n roll band förkroppsligar han hur denna angloamerikanska gemenskap  tagit sig i det närmaste symbiotiska uttryck. I början av 1960-talet transformeras 1950-talets Chicagoblues av brittiska r´n´b grupper som Pretty Things, Them, och Animals. 1964 återlämnas det amerikanska arvegodset när Beatles och Rolling Stones flyger över Atlanten.  Tillbaka i Förenta staterna permuterar det återigen; denna gång i händerna på Bob Dylan. (Passande nog heter det första albumet i hans elektriska trilogi just "Bringin´it all Back home".)

Winston Churchill dör året innan Dylan drar ut på sin elektrisk världsturné och man kan därför bara spekulera i vad han hade tyckt om konserten i Royal Albert Hall den 26 maj 1966. Antagligen hade Churchill kunnat uthärda konsertens akustiska  inledning, men det är tveksamt om han hade suttit kvar när den den rasande Tell Me Momma inleder den elförstärkta andra halvan.

Även om Churchill och Dylan skiljs åt av två generationer och ett halvt jordklot så finns det ändå  något som förenar de två entiteterna. Churchill får nobelpriset i litteratur 1953, Dylan 2016. Bägge representerar en litterär tradition där själva framförandet är det centrala. Churchills politiska retorik är omöjlig att skilja från person, tid och plats på samma sätt som Dylans texter är oupplösligt förbundna med sången och dess musikaliska inramning.

Få låtar visar detta tydligare än just den ovan nämnda Tell Me Momma; en svängig, orgelindränkt stänkare där helheten blir betydligt större än de Bo Diddley synkoper och surrealistiska  rock´n roll-dadaistiska fraser som bygger den. Tell Me Momma har aldrig spelats in i studio, utan finns  bara som liveupptagningar från 1966 års turne.

I boken Revolution in the Air - the Songs of  Bob Dylan 1957-73 (2009) pekar Dylanologen Clinton Heylin på hur texten till Tell Me Momma succesivt förändras allt eftersom  turnen fortskrider. Till exempel transformeras följande rader:
Yes I can see you on your window ledge
But I can't tell just how far away you are from the edge

... som i sin ursprungliga form uttrycker både oro och en vilja och omhändertagande, till något som är betydlig mer provocerande och aggressivt:

Everybody sees you on your window ledge
How long´s it gonna take for you to get of the edge?

Hårklyverier kan man tycka, men det faktum att Tell Me Momma egentligen inte finns i en "definitv" studioversion lockar onekligen fram ens inre skrivbordsfilosof. Är de olika live-framförandena  att betrakta som variationer av den version som framfördes i New York den 5 februari 1966? Eller ska man se de olika framförandena som prototyper till den version som hörs i Roal Albert Hall den 7 maj 1966?

Resonemanget går att föra ännu längre. Enligt Simon & Schusters Lyrics 1962-2001 (2004) lyder de inledande raderna till Tell Me Momma så här:

Ol' black Bascom, don´t break no mirrors
Cold black water dog, make no tears

En slapphänt transkribering som förvärrats av dåliga inspelningar säger Heylin och hävdar att Dylan istället sjunger:

Cold black glass don´t make no mirror
Cold black water don´t make no tears

Utan tvekan innebär Heylins förslag en avsevärd förbättring av texten - poetiskt kraftfullare och mycket mer logisk - och jag skulle gärna ha hållit med om det inte vore för att jag själv tycker att Tell me Momma inleds med en skrockfylld varning till en  otursförföljd stackare (med mörkt förflutet) om att inte krossa speglar:

Cold black past, don´t break no mirrors
Cold black water, don´t make no tears

Kanske finns det lika många Tell Me Momma som det finns lyssnare. Kanske finns den verkliga Tell Me Momma bara i en slags rockens motsvarighet till Platons idévärld. Om det nu spelar någon roll vad han sjunger. I en Mojo-artikel om Dylans 60-tal konstaterar musikjournalisten Phil Sutcliffe följande apropå Dylans bitvis svårgenomträngliga texter: "You get what he´s talking about even if you don´t know what he's saying". När man hör Tell Me Momma rulla igång infinner sig lätt följande parafras: "You get what he´s talking about even if you don´t hear what he's saying" .