Tempel Gaze och Shelter From the Storm (live version 1976)

Tempel Gaze 3,5%

Det lilla Uppsalabryggeriet Tempel Brygghus har de senaste åren tillverkat en rad karaktärsfulla suröl i folkölsformat. Det senaste tillskottet är Gaze - en syrlig veteöl smaksatt med citron och lakrits.

Ölet är kompakt mörkbrunt och släpper knappt igenom något ljus alls. Doft av fläder, citron och violpastiller. Skummet är tätt, långvarigt och lämnar kvar ett generöst draperi.

Ölet är syrligt men utan att sätta smaklökarna ur spel. Smaken beskrivs kanske bäst som en mild Berliner weisse med toner av björnbär och lime. Något stram munkänsla och lagom mycket kolsyra. Lakritsen (av typen vältuggad hälsokostaffärs-lakritsrot)  märks främst i eftersmaken, där den blir ensam kvar när de andra smakerna långsamt tonat bort. 

På burken stirrar ett stort, gult öga. Frågan är om det tillhör Cthulhu, Godzilla eller en helt vanlig krokodil.

Shelter From the Storm (live version 1976)

Om det inte vore för krokodilen så skulle Bob Dylans Shelter From the Storm  lätt kunna misstas för ännu en variation på temat "härjad och livstrött  man finner värme och vila hos öm och vårdande kvinna":

 'Twas in another lifetime, one of toil and blood
when blackness was a virtue and the road was full of mud
I came in from the wilderness, a creature void of form
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Not a word was spoke between us, there was little risk involved
Everything up to that point had been left unresolved
Try imagining  a place where it´s always safe and warm
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

I was burned out from exhaustion, buried in the hail
Poisoned in the bushes an' blown out on the trail
Hunted like a crocodile, ravaged in the corn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Att kontrastera en starkt idealiserad kvinnogestalt mot ett desillusionerat, manligt berättarjag är ett beprövat grepp som använts av såväl Dante som Hemmingway. Ändå är det svårt att inte ryckas med. Dels beror det på det suggestiva, ödesmättade bildspråket och dels på tredjeradernas sinnrikt konstruerade assonanser som konsekvent banar väg för den femstaviga slutfrasen shelter from the storm.  (...a-creature void of form... always safe and warm...).

Men så var det det där med krokodilen (...hunted like a crocodile, ravaged in the corn). Det är någonting som skaver med liknelsen om reptilen i majsfältet. Är den inte aningen långsökt och poetiskt överlastad? Dessutom bryter den mot sångens inre logik - man behöver ju knappast vara Steve Irwin för att inse att krokodiler ytterst sällan återfinns i majsfält.

Men det som sticker ut pockar ju också på uppmärksamhet och plötsligt inser man att raden om krokodilen i själva verket utgör sångens idémässiga kärna. Att Shelter From the Storm egentligen inte är en skildring av en kärleksrelation utan en slags idéskiss om villkoren för det mänskliga varat!

Genom hela sången möter vi nämligen tre samverkande motsatspar: På ena sidan står  kärlek, samvaro och kultur och på den andra känslokyla isolering och primitivism. Därmed blir Shelter From the Storm lika mycket en utvecklingssaga som ett möte mellan två människor. När vi först möter sångjaget är han en varelse som inte bara kommer från en plats utanför den mänsklig gemenskapen ( I came in from the wilderness, a creature void of form) utan också från en tid bortom den mänsklig gemenskapen ('Twas in another lifetime, one of toil and blood).

Den jagade krokodilen blir därmed en symbol för det utstötta och det primitiva - ett urtidsdjur från dy och bottenslam - medan majsfältet på ett nästan övertydligt sätt utgör dess motsats. Majsen har odlats och förädlats i tusentals år; majs är med andra ord en växt som är ett resultat av - och en grund för - mänsklig kultur. Det är också en växt som är känslig för kyla och som kräver mycket sol och värme.

Betraktat ur detta perspektiv blir det också fullt rimligt att  sångjaget vid två tillfällen placeras i scener som verkar vara hämtade från Bibelns  evangelier:

Suddenly I turned around and she was standin' there
With silver bracelets on her wrists and flowers in her hair
She walked up to me so gracefully 
     and took my crown of thorns
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

In a little hilltop village, they gambled for my clothes
I bargained for salvation an' they gave me a lethal dose
I offered up my my innocence and got repaid with scorn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

För berättelsen om korsfästelsen är också berättelsen om isolering. Först när Jesus förnekats av lärjungarna och isolerats från gemenskapen kan våldet triumfera över kärleksbudskapet.

I sitt verk Västerlandets undergång (1918-22) presenterar den tyske filosofen  Oswald Spengler en ide om att mänsklighetens består av cykler där kulturer föds och går under. Spengler menar att civilisationen är kulturens slutfas - en period som visserligen kännetecknas av materiellt välstånd men också av en andlig och känslomässig stagnation. Ett besläktat synsätt kan skymtas i Shelter from the Storm. När the deputy och the preacher gör entré beskrivs de på ett sätt som för tankarna till uppenbarelseboken. Det representerar tillsammans två aspekter av civilisationen - den världsliga, byråkratiserade makten och den hierarkiska, organiserade religionen:

Well, the deputy walks on hard nails and the preacher rides a mount
But nothing really matters much , it´s doom alone that counts
And the one-eyed undetaker, he blows a futile horn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Shelter From the Storm  utgör det näst sista spåret på 1975 års Blood on the tracks. Albumversionen är lågmäld, avskalad och akustisk med Dylans röst långt fram i mixen. Sången är avslappnad och aningen eftertänksam.

I Fort Collins, Colorado (den 23 maj 1976) närmar sig Dylan Shelter from the Storm från ett helt annat håll. I ryggen har han en nervig rockorkester och texten framförs med ett tonfall som i det närmaste är triumfatoriskt. Detta trots att de två avslutande verserna vittnar om att sångjaget återigen befinner sig ensam i ute kylan:

Now there´s a wall between us, somethin' there's been lost
I took too much for granted, I got my signals crossed
Just to think that it all began on an eventful morn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Well I´m livin' in a foreign country but I´m bound to cross the line
Beauty walks on a razors edge, someday I'll make it mine
If I could only turn back the clock to when God and her were born
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Kanske räcker det att ha upplevt det genuint mänskliga en endaste gång för att synen på tillvaron ska ändras för resten av livet. Sångjaget vet nu säkert att det verkligen finns något annat och denna nyväckta livshunger har fördrivit både livsledan och uppgivenheten. Åtminstone låter det så på inspelningen från Fort Collins den 23 maj 1976.

Tempel Nanna och Black Crow Blues

Tempel Nanna 3,5%

För några veckor skrev folkobob om den generösa ölkassen från Uppsala. Efter ett par dagar av rejäl försommarvärme genomsöktes nämnda påse efter en lämplig förfriskning. Valet föll på Tempel brygghus Nanna. Ett suröl med apelsin.

Färgen är ljust gul och något oklar. Det skummar bra, men inte okontrollerat. Skummet sjunker undan hyfsat snabbt och försvinner efter en stund nästan helt. Doften är lika delar duschkräm och hembryggt fruktvin. Vid närmare eftertanke är resultatet faktiskt en perfekt reproduktion av ett maskrosvin jag bryggde i gymnasiet. Kusligt. 

Behaglig kolsyra. Smaken är syrlig och ganska torr. Citrustonerna är tydliga och drar åt både veteöl och  Fanta citron (gott). Zest i avslutet och en dov beska i eftersmaken.

Black Crow Blues

Jag hade länge svårt  för  Black Crow Blues, det andra spåret på Another side of Bob Dylan (1963).

Dels berodde det på pianot. Medan de andra låtarna åtföljs av en  ensam, hudlös och lite trubbig gitarr så består  kompet på Black Crow Blues istället av ett  ostämt honkytonkpiano. Dels berodde det på texten; de fyra första verserna består av en blueslyrik som är så ortodox att den gränsar både till pastischen och parodin:

I woke in the mornin', wand'rin'
Wasted and worn out (x2)
Wishin' my long-lost lover 
Will walk to me, talk to me
Tell me what it´s all about

I was standin' at the side road
Listenin' to the billboard knock (x2)
Well, my wrist was empty
But my nerves were kicking'
Tickin' like a clock

If I got anything you need, babe
Let me tell you in front (x2)
You can come to me sometime
Night time, day time
Any time you want

Sometimes I'm thinkin' I'm
Too high to fall (x2)
Other times I'm thinkin' I'm 
So low I don't know 
If I can come up at all

Första versens w-allitterationer är onekligen snitsiga, liksom k-ljudstriolen kicking-ticking-clock i den andra.Vad som menas med raden "listenin' to the billboard knock" kan diskuteras; syftar den på  en reklamskylt som slår i vinden eller radions topplisteskval?

Därutöver fanns det inte så mycket att säga. Tyckte jag då... innan en öletikett med en kråkfågel tvingade mig att studera Black Crow Blues lite närmare.

Efter ett par genomlyssningar framstår  det skrällande pianot som en ganska bra idé. Det är som om Dylan kämpar mot sitt egna ackompanjemang, och när när man hör hur han anstränger sig för att kunna överrösta klaviaturen leds tankarna osökt till de akustiska demoinspelningarna på Bootleg series vol. 12: Cutting Edge. Kanske sjunger Bob Dylan sin Black Crow Blues medan han väntar på sin rockorkester.

I den femte, avslutande versen faller bitarna på plats:

Black crows in the meadow
Across a broad highway (x2)
Though it's funny, honey
I just don't feel much like a 
Scarecrow today

En fågelskrämma är ju per definition en bluff ; en hög lump och paltor som någon ordnat till en människogestalt. Den ofarliga och tomma fågelskrämman -inte sällan med en flock kråkor vilande på de utsträckta armarna -är dessutom ett slags arketypiskt skämt som bland annat används i Trollkarlen från Oz.

Fågelskrämman i Black Crow Blues  fungerar således som en  metafor för en identitetsmässig paradox. Det autentiska jaget är oförmöget att driva kråkorna på flykten. För att göra detta måste man luras och förställa sig. Men sångjaget konstaterar lakoniskt "I just don't feel much like a scarecrow today" - en ganska bra känsla med andra ord.

Tempel Cluster och The Groom's Still Waiting at the Altar

Tempel Cluster 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett suröl i folkobob. Cluster - Juicy sour är ett öl som fått en jämförelsevis stor spridning tack vare Bottl3,5hops samarbete med ICA. Ölet bryggs av Tempel Brygghus i Uppsala, ett bryggeri som gjort dig kända för öl med originella smakkombination och med snitsiga, hårdrocks-inspirerade namn och etiketter. Cluster är inget undantag då både fläder och rabarber finns med bland ingredienserna.

Färgen är ljust blekgul (flädersaft?) och inte helt klar. Doft av grape och tropisk frukt. Kolsyran är frisk men inte stickig. Skummet är frasigt och snabbt.Smaken är syrlig, men inte i extremänden av skalan.  Man hittar - inte helt oväntat - både rabarber och fläder i smaken men också lime och ljust bröd. Te i avslutet och en lång eftersmak med grapefrukt. Något simmig munkänsla.

På etiketten ser vi en eldpelare sträcka sig mot skyn. Rimligt kan man tycka då bryggeriets namn ofelbart för tankarna till Jerusalems tempel och dess brännoffer. En reminiscens av den gammeljudiska offerritualen lever fortfarande kvar i  kristendomens nattvard där man samlas vid kyrkans altare för att ta emot  köttet och blodet från Guds egna offerlamm.

The Groom's Still Waiting at the Altar

Det finns mycket som förenar The Groom's Still Waiting at the Altar med Caribbean Wind. Bägge låtarna skrevs och spelades in i samband med albumet Shot of Love och bägge låtarna lyftes bort för att sedan  återvända längs krokiga vägar. The Groom's Still Waiting at the Altar finns till exempel med på en kassettutgåva redan 1981, men låten läggs definitivt in som albumets sjätte spår när det ges ut på  CD 1990. 

Båda sångerna behandlar också en snarlik religiös och existentiell tematik, men där Caribbean Wind  inledningsvis andas livshunger och förväntan målar de två första verserna av The Groom's Still Waiting at the Altar istället upp en bild av förfall och andlig klaustrofobi - hur man än gör blir det ändå och oundvikligen fel:

Prayed in the ghetto  with my face in the cement
Heard the last moan of the boxer, seen the massacre of the innocent
Felt around for the light switch, felt around for her face
Been treated like a farm animal on a wild goose chase

Try to pure at heart, they arrest you for robbery
Mistake your shyness for aloofness, your silence for snobbery
Got the message this morning, the one that was sent to me
About the madness of becomin' what one was never meant to be

Den känsla av dekadent storstadsliv som inledningen förmedlar bekräftas och förstärks av musiken: En stötig och högljudd Chicagoblues som bara är ett myrsteg bort från sextiotalets Leopard-Skin Pill-Box Hat och Ballad of a Thin Man. Skillnaden är snarare kvantitativ än kvalitativ. The Groom's Still Waiting at the Altar är extra allt: Det är fler gitarrer och ett maffigare blås; samtidigt är det också tajtare och mer välpolerat.

I tredje versen introduceras en kvinna vid namn Claudette och kanske var det just hennes ansikte som sångjaget trevade efter i början av sången. Det är även oklart huruvida det är sångjaget eller Claudette som utsätts för förtal och skvaller (slander), men oavsett vilket verkar relationen ha varit mer än lovligt känslomässigt dränerande:

Don't know what I can say about Claudette that wouldn´t come back to haunt me
Finally had to give her up 'bout the time she began to want me
But I know God has mercy on them who are slandered and humiliated
I´d a-done anything for that woman if she didn´t make me feel so obligated

En annan likhet mellan The Groom's Still Waiting at the Altar och Caribbean Wind är de stora textmässiga skillnaderna som föreligger mellan de olika live- och studioversionerna. I ett liveframförande den 13 november 1980 (se till exempel Bootleg series vol. 13: Trouble no More) lyder  refrängen som följer: 

Oh, set my affection on things above
Let nothing stand in the way of that love
Not even the Rock of Gibraltar
If you see her on Fannin street 
Tell her that I still thinks she´s neat
And that the groom's still waiting at the altar

Formuleringen "... set my affection on things above" är hämtad från aposteln Paulus brev till församlingen i Kolossai (Kolosserbrevet 3:2). Är det strapatserna med Claudette som ligger bakom sångjagets önskan om att kunna flytta sitt fokus  till det ovanmänskliga? Det högstämda idealet står i skarp kontrast mot raderna om Fanning street - ett prostitutionsstråk i New Orleans som odödliggjorts av Leadbelly i låten med samma namn. En smula lågt kan man tycka och kanske är detta anledningen till att raden stryks i den studioinspelning som görs ett halvår senare. I slutet av april 1981 ser refrängen istället ut så här:

West of the Jordan, east of the Rock of Gibraltar
I see the burning of the stage
Curtain risin' on a new age
See the groom still waitin at the altar

Gibraltarklippan är inte längre en metafor för obetvinglig Gudskärlek, utan en faktisk geografisk punkt i en hemmasnickrad profetia om hur den nya tiden att randas väster om Jordanien och öster om Gibraltar.

Trots att  studioversionens refräng framstår som betydligt mer kryptisk än den tidigare liveversionen, överensstämmer studioversionen faktiskt bättre med sättet som Dylan sjunger låten på. Texten till The Groom's Still Waiting at the Altar ropas nämligen fram, sats för sats. Sångstilen för tankarna till bluessångare som Howling Wolf, men också till det sätt som slagord skanderas av ett demonstrationståg.  Eller kanske ännu mer en plakatbärande bibeltok som högljutt proklamerar att slutet är nära?

Det enda som de två refrängerna egentligen har gemensamt är just formuleringen "... the groom's still waiting at the altar", en rad som förstås är avgörande för hur texten skall tolkas. Bilden av Jesus som en väntande brudgum återkommer ett flertal gånger i Nya testamentet; till exempel skriver Paulus så här till församlingen i Korinth:

Jag vakar över er lika svartsjukt som Gud, jag har ju trolovat er med en enda man, Kristus, och vill överlämna en ren jungfru till honom. (2 Kor 11:2)

Även om dagens queerteologer tolkar äktenskapet med Kristus som en metafor för det queera och ickebinära, ger The Groom's Still Waiting at the Altar i slutändan stöd för en mer traditionell läsning. Paulus patriarkala bildspråk överensstämmer nämligen perfekt med den avslutande versen där förebuden om undergången hopar sig, samtidigt som sångjaget spekulerar i Claudettes själs- och könsliv. Enligt klassiskt mönster ställs respekterad maka mot bordellmamma i Buenos Aires:

Cities on fire, phones out of order
They're killing nuns and soldiers, there's fighting on the border
What can I say about Claudette? Ain't seen her since January
She could be respectfully married or running a whorehouse in Buenos Aires

Samtidigt är bilden av den väntande brudgummen en smula tvetydig. Väntar brudgummen på sångjaget, Claudette eller lyssnaren?