The Tri-Five 3,5%
Mitt på en åker, en halvmil utanför Eslöv ligger Remmarlöv gårdsbryggeri. Liksom många andra mikrobryggerier gör de en trekommafemma som kan glänsa i den lokala ICA affären och i likhet med många andra bryggerier är denna öl en humlestinn session ale.
Inget fel med det förstås. Den dag folkobob tröttnar på lokal folköls-ale av amerikansk typ är ännu inte kommen.
Remmarlövs trekommafemma heter hursomhelst The Tri-Five. Färgen är gyllengul och helt klar. Doften är lätt och fruktig. Ölet skummar upp med ett grovt skum och sjunker ner till ett tunt, men långvarigt täcke. Skumreminiscenser längs glasets sida.Smaken är rund och beskan lågmäld. Det finns en del citrus, men också en diskret vaniljton. Bra kolsyra. Med risk för att låta som en reklamtext så kan The Tri-Five beskrivas som lättdrucket utan att vara tunt. Medellång, brödig eftersmak med lite grapefrukt.
Remmarlövs The Tri-Five kommer alltså från Skånes absoluta bondvischa. Trots detta (eller kanske just på grund av detta) antyds den lantliga lokalfärgen högst diskret på etiketten med hjälp av några stiliserade sädesax och två hönor.
Country Pie
Som barn var jag oerhört fascinerad av amerikanska pajer. Rrunda och täckta med konstfärdigt utformade deglock ställdes de ångande ut på fönsterblecken, varpå de ofelbart stals eller förstördes av en förbipassernde busunge. Fyllningen verkade vara lika färgglad som kladdig, ljusår från min mors smulpajer (vilka alltid bakades i ovala glasformar).
Min fascination har knappast minskat med åren. Snarare har en insikt växt fram om att pajen på något sätt utgör kärnan i den amerikanska livsföringen. "There will be pie in the sky when you die" sjöng svensk-amerikanen Joe Hill med vällustig ironi samtidigt som uttrycket "as American as apple pie" används för att beskriva allt från skönhetstävlingar till fribrottning.
Det är inte heller någon slump att David Lynchs agent Cooper i en enda tugga körsbärspaj kan avsmaka hela det mystiska sågverkssamhället Twin Peaks. För att inte tala om Guillermo del Toros Oscarvinnande The Shape of Water där den homosexuella och avpolleterade reklamtecknaren Giles förgäves försöker bryta sitt utanförskap med hjälp av ett ihärdigt pajätande.
När Bob Dylan i februari 1969 spelar in låten Country Pie är det således två amerikanska kvintessenser som sammanförs, lantlivet och pajen:
Just like Saxophone Joe
When he´s got the hogshead up on his toe
Oh me, oh my
Love that country pie
Listen to the fiddler play
When he's playin' 'til the break of day
Oh me, oh my
Love that country pie
Raspeberry, strawberry, lemon and lime
What do I care?
Blueberry, apple, cherry, pumpkin and plum
Call me for dinner, honey, I´ll be there
Saddle me up my big white goose
Tie me on 'er and turn her loose
Oh me, oh my
Love that country pie
I don't need much and that ain´t no lie
Ain´t runnin' any race
Give to me my country pie
I won't throw it up in anybody's face
Shake me up that old peach tree
Little Jack Horner's got nothin' on me
Oh me, oh my
Love that country pie.
Låten är en snabb countryrag med en avslappnad och godmodig Dylan vid mikrofonen. Då varken saxofon eller fiol finns med i sättningen understryker de inledande versernas Saxophon Joe och the fiddler att texten är i första hand är en ordlek och en fri fantasi. Detta hindrade dock inte den ökände Dylanologen och sopletaren Alan Weberman att läsa raden "saddle up my big white goose" som en metafor för ett pågående heroinmissbruk.
Tvivelsutan kreativt, men helt utan biografiskt stöd. Däremot leder det vita fjäderfät tankarna till ramsorna i Old Mother Goose's Rhymes. En samling barnkammarrim där vi - förutom Mother Goose själv - även möter just den pajätande gossen Jack Horner. Little Jack Horner / Sat in the corner / Eating a christmas Pie / He put in his thumb / And pulled out a plumb / And said: "What a good boy am I!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar