South Wood och Covenant Woman (live version 1979)

South Wood 3,5%

Under sommaren har folkobob varit på öppet hus hos Perfectly Squared Brewing, ett mikrobryggeri utanför Dalby som bland tillverkar trekommafemman South Wood, en ofiltrerad session pale ale. 

Färgen är gyllengul och inte helt klar. Skummet är tätt och långvarigt med kläng. Svag men behaglig doft av jäst och aprikos. Smaken domineras av en örtig beska som bidrar till en tydlig men lite kantig kropp då ölet inte bjuder på särskilt mycket sötma. Behaglig kolsyra. Jäst i avslutet och en lång besk eftersmak med en aning klöveräng.

Ölet har förstås fått sitt namn efter den närbelägna nationalparken Dalby Söderskog, ett naturskyddsområde som är känt för sitt bestånd av nunneört. 

Covenant Woman (live version 1979)

För nunnan är den andliga kärleken till Gud och kärleken till människan av kött och blod konkurrerande krafter; ju mer hon ger till den ena desto mindre finns kvar för den andra. Om hon helt och fullt vill leva med Gud återstår därför ingenting annat än ett liv i celibat och kontemplation innanför klostermurarna.

Men för den grupp kristna som gärna låter sin kärlek komma till ett mer fysiskt uttryck är klosterlivet knappast ett alternativ. En av dessa är Bob Dylan, en turnerande rockmusiker med omvittnat kvinnotycke som 1979 kommit ut som bekännande kristen. Ditills hade Dylans kärlekslyrik  ofta handlat om mötet med - alternativt sökandet efter - en idealiserad, räddande kvinna (Girl from the North Country, Shelter From the Storm och If Not For You bara för att nämna några) men från och med 1979 märks en förskjutning i  relationslyriken. 

Den profana kärleken  blir nu till en återspegling av det gudomliga. folkobob har tidigare skrivit om Precious Angel, en låt som religionspsvetaren och Dylanentusiasten  Stephen H Webb beskriver så här i sin bok Dylan Redeemed (2006): "Precious Angel shows how Dylan was finally able to see the feminine in the light of the divine, rather than the divine in the light of the feminine."

 
Webbs ord om Precious Angel är i än högre grad giltiga för sången  Covenant Woman där sångjagets förtröstan till sin partner även blir ett sätt att närma sig Gud. 

Covenant woman got a contract with the Lord

Way up yonder, great will be her reward

Covenant woman Shining like a morning star

I know I can trust you to stay where you are

Efter varje vers följer en refräng som inte bara binder samman det förflutna med nuet och framtiden utan också sammanför det jordiska med det gudomliga:

And I just got to tell you 

I do intend

To stay closer than any friend

I just got to thank you

Once again

For making your prayers known

Unto heaven for me

And to you, always, so grateful 

I will forever be

Det finns dock en viktig skillnad mellan Precious Angel och Covenant Woman. Om den förra beskriver hur kvinnan fört sångjaget till Gud så beskriver den senare hur Gud fört kvinnan till sångjaget:

I've been broken, shattered like an empty cup

I'm just waiting on the lord to rebuild and fill me up

And I know He will do it 'cause He's faithful and He's true

He must have loved me so much to send me someone as fine as you

På Bootleg Series 13: Trouble No More (utgiven 2017) finns en inspelning från en konsert i Civic Auditorium i Santa Monica den 20 november 1979. Det intensiva framförandet av Covenant Woman står där i skarp kontrast till den nedtonade  studioversion som senare kan hörs på albumet Saved (1980). 

I centrum av livearrangemanget hittar  vi en orgel som i långa vibranta solopartier utgör en förstärkning - eller snarare förlängning - av sångens redan högt uppdriva känsla av innerlig lycka och tacksamhet.  På samma gång ett vittnande och en kärleksförklaring. 

Författaren Lars Andersson skriver i essän "Psalmisten Dylan" (i antologin Elektriska drömmar, 1982) om sin fascination för albumet Saved i allmänhet och spåret Covenant Woman i synnerhet. Andersson jämför Dylans textvärldar med 1700-talets pietistiska psalmtradition och finner att de båda förenas av betoningen på "tacksägelse, förtröstan och lovprisning".  Andersson nämner också den pietistiska väckelserörelsen dragning åt erotiskt färgad brudmystik, men utelämnar härvid Covenant Woman. Tråkigt kan man tycka, särskilt som den tredje och avslutande versen onekligen har en del att erbjuda den som intresserar sig för sexuella undertoner i Dylans kristna lyrik:

Covenant woman, intimate little girl

Who knows those most secret things of me that are hidden from the world

You know we are strangers in a land we're passing through

I'll always be right by your side, I've got a covenant too

Det hela blir alltså till  ett slags triangeldrama där "the covenant" både kan vara förbundet mellan två makar och det förbund som finns mellan Gud och den troende. Huruvida det senare förbundet är ömsesidigt eller ensidigt är dock en trosfråga som folkobob med varm hand överlämnar åt närmsta teolog.

Funkyland Stankalicious och Saved (live version 1980)

Funkyland Stankalicious 3,5%

Malmöbaserade Funkyland Fermentationists (en del av South Plains Brewing Company) är ett litet bryggeri som brygger sour ales under etiketten Funkyland. Folkölsvarianten heter Stankalicious och är smaksatt med granatäpple.

Färgen är rödrosa, inte helt olik outspädd rabarbersaft. Skummet snabbt och tunt och lämnar inga rester. Doft av vit druvjuice och hallonbåtar. Ölet är syrligt (rabarber och grapefrukt) men det finns också en subtil granatäppelsötma. Tuttifruttipastiller i avslutet. Kolsyran är pigg, gränsande mot stickig och förstärker  känslan av fruktläsk. Grenadin i eftersmaken.

Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte hur spridd Funkyland Stankalicious är, men det exemplar som provas nedan är hur som helst inköpt i Torna Hällestad Lanthandel - en bistro och mataffär som vurmar för det lokala och småskaliga.

På etiketten ser vi två fulsnygga dansare släppa loss. Kanske är de hipsters från Möllan, kanske är de blandmissbrukare från Seved.

Saved (live version 1980)

Vad är det som gör att viss musik lockar till dans, medan annan inte gör det? I artikeln Syncopation, Body-Movement and Pleasure in Groove Music (i Public Library of Science 4/2014) försöker en tvärvetenskaplig forskargrupp bestående av musiker, neurobiologer och kognitionsvetare besvara frågan. Inledningsvis bekräftar de tidigare forskning och konstaterar att  människor verkar föredra melodier "which violate rhytmic expectations" framför det  rytmiskt förutsägbara. Enligt artikelförfattarna är det synkoperna som sätter oss i rörelse. Av någon anledning vill vår hjärna fylla i det förskjutna (eller helt uteblivna) taktslaget med en stampande fot eller en vickande höft.

Men artikelförfattarna gör också iakttagelsen att detta förhållande bara verkar gälla till en viss gräns. När den rytmiska komplexiteten (Level of Syncopation) blir alltför stor avtar såväl den musikaliska njutningen  (Experience of Pleasure) som  viljan till dans (Wanting to Move).⃰

För få synkoper tråkar ut oss, för många gör oss utmattade. Förhållandet ger därmed en inverterad U-kurva som implicerar den teoretiska möjligheten att med vetenskaplig exakthet och precision komponera låten med det ultimata svänget.

Hur stor del av Bob Dylans musikaliska produktion som manar till dans går förstås att diskutera, men att en låt som svänger mer än andra är titellåten från albumet Saved (1980) och allra mest svänger den på Paramount Theatre i Portland, Oregon den 16 januari 1980. ⃰  ⃰

Det börjar lite trevande. Ensam med sin gitarr slår Dylan an några ackord, letar efter takten, hittar den och börjar sedan - fortfarande ensam - vittna om sin frälsning och själsliga pånyttfödelse:

I was blinded by the devil
Born already ruined
Stone-cold dead
As I stepped out of the womb
By His grace I have been touched
By His words I have been healed
By His hand I´ve been delivered
By His spirit I've been sealed

Betoningen ligger konsekvent på det ord som följer efter anaforen  (By his grace I have been touched / By his words I have been healed / By His hand I´ve been delivered / By his spirit I've been sealed), ett grepp som leder tankarna till en pingstpastor under ett bönemöte.

Versen följs omedelbart av refrängen, samtidigt som bandet sätter igång. En slitstark gitarrfigur ställer sig resolut i låtens centrum. Kring denna kretsar sedan ett funkigt trumkomp, en tamburin i baktakt, en vandrade bas och en gospelkör som accentuerar, svarar och fyller i den text som Dylan sjunger fram. Forskargruppen bakom Syncopation, Body-Movement and Pleasure in Groove Music hade antagligen nickat instämmande.

De stränga förmaningarna om dygd och underkastelse som så ofta dominerar  Dylans kristna texter ersätts i refrängen av explicit glädje och tacksamhet:

I´ve been saved 
By the blood of the lamb (x 2)
And I´m so glad
Yes I´m so glad
So glad
I want thank You, Lord
I just  want to thank You, Lord
Thank You, Lord

Att Bob Dylans allra svängigaste låt tillkommer under hans kristna period kan vid en första betraktelse verka motsägelsefullt, men egentligen är det logiskt. Visserligen är dagens förhållande mellan kristendom och extatisk dans en aning ansträngt men så har det inte alltid varit. Den holländske religionsfilosofen Gerardus van der Leeuw beskriver i sin bok Vom Heiligen in der Kunst (1932) relationen mellan dans och religion så här:

The man who invented the dance did not only discover himself, he discovered God. For he stepped into a new dimension of his existence. To dance means always to see oneself dancing, feel oneself dancing. (...) This is what makes the dance as an art so broad and inclusive: the boundaries of the body and soul open, and whoever dances feels how boundary after boundary falls away. (till engelska av David E. Green 1965)

Enligt  Leeuw har dock dansen i den kristna traditionen sedan länge stagnerat, ett faktum som han är den förste att beklaga:

... in the Bible, movement is everything; God is movement. (...) His creation is no clumsy piece of work, but a progression into the world, which Dante follows in the last canto of his Paradiso: "Love, wich makes the sun circle like the stars." It is the curse of theology always to forget that God is love, that is movement. The dance reminds it.

I Bibeln möter vi oftast dansen som ett uttryck för lovsång och hänförelse, och faktiskt verkar dansen stå över människan själv. När David återför förbundsarken till Jerusalem kompletterar han sitt brännoffer med en dans som är så lössläppt och ohämmad att Mikal - den kvinna han är trolovad med - vänder sig bort i förakt:

När de som bar Herrens ark hade hade gått sex steg framåt offrade David en tjur och en gödkalv, och klädd i linne-efod dansade han sedan med liv och lust inför Herren. David och hela Israel förde så upp Herrens ark under jubelrop och fanfarer. Då herrens ark kom in i Davids stad stod Sauls dotter Mikal och tittade ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herren kände hon förakt för honom. (2 Sam. 6:13-16)

Även Dylans publik håller sig till en början kallsinnig till tacksägelsen och dansglädjen. Enligt Dylanologen Clinton Heylin blir mottagandet dock mer entusiastiskt allt eftersom turnén fortsätter. Huruvida detta beror på närheten till gud eller synkopernas inverkan på synapserna kan man förstås bara spekulera i.

⃰ Intressant nog avtar viljan till dans snabbare än den musikaliska njutningen, något som kanske kan förklara varför modern jazz oftast spisas sittande.
⃰  ⃰Enligt skivans booklet äger konserten rum den 12 januari; dock saknas denna konsert på bobdylan.com.

Kôbbeöl och Solid Rock (live version 1981)

Kôbbeöl 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett öl från Grebbestad bryggeri. Denna gång är det den ljusa lagern Kôbbeöl.

Svag doft av ljust bröd. Kolsyran är diskret. Färgen är ljust halmgul och helt klar. Det grova skummet sjunker undan långsamt  utan att lämna några rester. Rena och tydliga malttoner, men överlag något tunn. Beskan är torr och långvarig. Lite müsli i avslutet.

Kôbbe är ett dialektalt ord som avser en slät klippa som sticker upp ur havet. Etymologiskt är det samma kubbe som vi hittar i kubbsäl, ett djur som gärna solar på släta klippor.

Solid Rock (live version 1981)

Herre, min klippa, min borg och min räddare, min Gud, berget som är min tillflykt, min sköld och mitt starka värn, min fristad. (Psaltaren 18:3)

Under de senaste åren har vi kunnat se en radikal omvärdering av Bob Dylans kristna period. Det finns förstås flera förklaringar till denna omsvängning.

En anledning kan vara att det tillkommit nya generationer av lyssnare och Dylan-entusiaster, en publik  som på sin höjd var haklappsbarn när Dylan blev bekännande kristen och därför inte heller upplevde omvändelsen som ett personligt svek.

En annan orsak till det ökade intresset för Dylans kristna period beror på att gospelmusiken numera omfamnas även av en ickereligiös publik. Det ökade intresset för gospelmusik har i sin tur lett till en större förståelse för genrens specifika musikaliska uttryck och textvärldar. Michael J Gilmour, en kanadensisk teolog som särskilt intresserat sig för kopplingen mellan religion och populärmusik, skriver så här i The Gospel according to Bob Dylan (2011):

I think we can also safely surmise that Bob Dylan genuinely enjoys gospel music. Quite apart from theories of personal crisis and conversion or theological questions both Jewish and Christian, we should remeber that gospel music has deep roots in American culture. Dylan's longstanding appreciation for and knowledge of the American music tradition is well documented. Between 1979 and 1981, he indulged himself in in gospel as yet another musical form. (...) Those uncomfortable with the religious dimensions of Slow Train Coming, Saved and Shot of Love might do well to think of Dylan´s so-called conversion as a transformaion analogous to his earlier musical twists and turns.

Av de tre album Gilmour nämner är Saved (1980) utan tvekan det mest gospelorienterade. På skivan hittar vi bland annat Solid Rock, en låt som inleds med en refräng i vilken Gud och gudstron liknas vid en evig, orubblig klippa:

Well, I´m hangin' on to a solid rock
Made before the foundation of the world
And I won't let go, and I can't let go, won't let go
And I can't let go and I cant't let go no more

Inom gospelmusiken är refrängen alltid överordnad versen. Synkoperad och trestämmigt framsjungen utgör den inte bara sångens centrum utan även dess början och slut. Hos Dylan är det däremot sällsynt att refrängen föregår versen. Utom på Saved förstås, där det händer fyra gånger.

Men det är inte bara strukturen i Solid Rock som påverkats av gospelgenren, även textmässigt märks inflytandet. Det är knappast några teologiska hårklyverier eller religiösa spetsfundigheter som presenteras. Istället återges gospelns dikotoma världssyn; det är köttet mot anden, frälsningen mot fördömelsen.

Perspektivet är också strängt individualistiskt. Även om slaget mellan gott och ont är globalt - för att inte säga universellt - utkämpas själva striden i varje människas inre. Detta resonemang dras till sin spets i Solid Rock när sångjaget konstaterar att Jesus har plågats och dött för just hans skull:

For me He was chastised, for me He was hated
For me He was rejected by a world that He created
Nations are angry, cursed are some
People are expecting a false peace to come.

 It's the ways of the flesh to war against the spirit
Twenty-four hours a day you can feel it and you can hear it
Using every angle underneath the sun
And He never give up 'til the battle's lost or won

Refrängens bild av sångjaget som klamrar sig fast vid en klippavsats förmedlar en känsla av desperation. Att förlora fästet blir detsamma som att förlora själva livet. Den desperata känslan matchas och förstärks i sin tur ytterligare av albumversionens nerviga och funkiga gospelrock.

Hösten 2017 ges Trouble No More: The Bootleg Series Vol. 13 ut. Albumet består av liveinspelningar från framträdanden under gospelåren 1979-81 och inte helt oväntat hittar vi flera olika versioner av Solid Rock. Det är fascinerande att höra hur låten successivt förändras och mot bättre vetande är det svårt att inte se transformationerna av Solid Rock som reflektioner av Dylans andliga utveckling.

Den kristna tron, beskriven som a solid rock, utgör till en början ett skydd och ett värn för den nyfrälste Dylan. Hösten 1979 framförs Solid Rock hetsigt och obstinat. Dylan befinner sig i en grindvaktarfas där det gäller att avvärja hoten och identifiera avfällingarna  utan att förlora fotfästet.

Två år senare ( Philadelphia den 23 oktober 1981) är Solid Rock fullständigt förändrad. Dylan har sedan en tid rört sig bort från den evangeliska rörelsen och detta avspeglas också i musiken. Solid Rock är nu långsam och eftertänksam, jazzigare och öppnare. Kanske tyder det på en andlig mognad. Klippan representerar nu  en stabil grund att stå på snarare än något att klamra sig fast vid.

Three Hearts Påskbrygd och In the Garden

Three Hearts Påskbrygd 3,5%

Påskebrygd från Krönleins Three Hearts är, jämte sädesärlor och vitsippor, ett mycket säkert vårtecken. Ölet är en dunkel lager av Münchentyp. Färgen är mörkbrun men klar och möjlig att se igenom om man håller upp glaset mot en lampa.

Doften är brödig med inslag av torkad frukt. Ölet skummar på bra men frasar snabbt ner till en float. Kanske kan Påskbrygd upplevas som något stickigt kolsyrat om man skulle ta en stor klunk. Three hearts Påskbrygd vinner rejält på att inte drickas allt för kall. När den börjar närma sig rumstemperatur ger sig en rejäl bränd sötma tillkänna i sällskap med lite apelsin och mörkt bröd. Ölet är inte särskilt beskt och eftersmaken domineras av sirapsmacka med en aning papp.

In the Garden

Inom country- och gospel finns en lång tradition av att återberätta bearbetade delar av evangelierna. Som exempel kan nämnas He turned the water into wine, It was Jesus och Where you there when they crucified ny lord. De texter som Dylan skriver under sin "kristna period" 1979-81 handlar däremot oftast om Jesus som ett abstrakt uttryck för kristen tro; bara undantagsvis handlar de om den historiske och bibliske Jesus.

Ett av dessa sällsynta undantag är låten In the Garden från albumet Saved (1980) som skildrar händelserna under påskhelgen. Varje vers utgår från en fråga som sedan förtydligas med hjälp av en följdfråga eller en nedkokad bibelpassage. I den inledande versen berättas det om hur prästerskapet tillsammans med vaktstyrkan kommer till Getsemanes trädgård för att fängsla Jesus och hur denne då ber Petrus att lägga ner svärdet:

When they came for Him in the garden, did they now?
When they came for Him in the garden, did they now?
Did they know he was the son of God, did they know that He was Lord?
Did they hear when He told Peter, "Peter, put up your sword"
When they came for Him in the garden, did they now?
When they came for Him in the garden, did they now?

I evangelierna återges Jesus  uppmaning till Petrus att stoppa tillbaka svärdet på två helt olika sätt. I Matteus 26:52 säger Jesus: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd". Men i Johannes 18:11 säger han istället "Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern räckt mig?".  Hos Matteus lägger alltså Petrus ner vapnet för att inte själv bli dödad, medan Johannes istället framställer problemet med väpnat motstånd främst som att det kan göra det svårare för Jesus att axla bördan och möta det öde som är honom förutbestämt.

Att det just är Johannesevangeliet, och inget annat, som legat till grund för In the Garden  förstår man när farisén Nikodemus dyker upp i andra versen. Denne skriftlärde omnämns enbart i Johannesevangeliet där han en natt besöker Jesus för att dryfta frågan om återfödelse och evigt liv (Johannes 3:1-12):

When He spoke to them in the city, did they hear?
When He spoke to them in the city, did they hear?
Nicodemus came at night so he wouldn´t be seen by men
Saying, Master, tell me why a man must be born again"
When He spoke to them in the city did they here?
When He spoke to the in the city, did they hear?

Till en början är det inte helt klart vilka frågans "they" egentligen syftar på. Under låtens första hälft tror man att det är prästerskapet eller kanske den stora massan av Jerusalems befolkning, men allteftersom låten fortskrider förstår man att det är inga mindre än lärjungarna som "they" refererar till:

Did they speak out against Him did they dare?
Did they speak out against Him did they dare?
The multitude wanted to make Him king, put a crown upon his head
Why did He slip away to a quiet place instead?
Did they speak out against Him did they dare?
Did they speak out against Him did they dare?

When He rose from the dead did they Believe?
When He rose from the dead did they Believe?
He said, "All power is given to Me in heaven and on earth"
Did they know right then and there what the power was worth?
When He rose from the dead did they Believe?
When He rose from the dead did they Believe?

Lärjungarnas vacklan och bristande tro är ett återkommande motiv i evangelierna och under påskveckan tillkommer ytterligare en dimension som sätter frågan om de kristna tron och den fria viljan i blixtbelysning: Om lärjungarna vill bevisa sin tro på att Jesus verkligen är Guds son så måste de paradoxalt nog också sätta sig över sin vilja att rädda honom undan korsfästelsen.

Att Bob Dylan - när låten skrivs och spelas in - är en bekännande kristen som valt att vandra i Jesu fotspår tillför onekligen ett fascinerande metaperspektiv. Kanske framför Dylan sången med den nyfrälstes bergfasta övertygelse; till skillnad från lärjungarna så vet Dylan och hans evangelistiska vänner i Vineyard att Jesus verkligen är Guds son som besegrat döden. Eller så förhåller sig kanske precis tvärtom; Dylan är nu vid 1980-talets början själv en slags Jesu lärjunge och missionerande apostel, och de tvivel som ansatte lärjungarna är kanske även hans egna.