Carlsberg lager och Tomorrow is a Long Time (Live Version 1963)

Carlsberg Lager 3,5%

Så har det blivit dags att än en gång ta tag i den metaforiska elefanten i rummen. Denna gång är det Carlsbergs lager - en hårdfiltrerad lager som i sex år lyckats förbli oprovad. Det vill säga fram tills nu.

färgen är gyllengul och helt klar. Svag doft av ljust bröd

Tätt, långvarigt skumlock. Smaken balanserar det söta och det beska

Aningen stickig kolsyra. Något kvalmigt avslut. Medellång eftersmak med toner av söt småcitrus

Tillsammans med Guinness-harpan och Heineken-stjärnan torde Carlsbergs-signaturen vara ett av bryggeribranschens bäst inarbetade visuella uttryck. Förutom ett par högst marginella justeringar har den sett likadan i snart 120 år.

Från en svensk horisont har Carlsbergs mossgröna halvlitersburk en given plats i vår rock- och designhistoria genom sin framträdande roll på omslaget till Nationalteaterns album Livet är en fest.

Tomorrow Is a Long Time (Live version 1963) 

Den 1 april 2018 intervjuar Martin Wicklin den svenske rockpoeten och tillika Nationalteaterns frontfigur Ulf Dageby i P1:s Söndagsintervjun. I slutet av programmet berättar Dageby om svårigheterna med att översätta Bob Dylan till Svenska. Dageby noterar att resultatet - med ett undantag - alltid blivit sämre än originalet. Detta undantag är förstås översättningen av Dylans Tomorrow Is a Long Time som på svenska blev till den svenska (!) klassikern "Men bara om min älskade väntar" från albumet Barn av vår tid (1978). 

Enligt Dageby är förklaringen till det lyckade resultatet att han så långt som möjligt nog undvek att göra tolkningar. I intervjun beskriver Dageby det med följande ord: "Jag har inte ändrat ett ord... nästan... det är bara direkt översatt". 

En viss hjälp bör dock Dageby ha fått av själva låten i sig. Texten till Tomorrow Is a Long Time utgår nämligen från lediga assonanser snarare än strikta rim, vilket ju förstås ökar möjligheterna att byta språkdräkt avsevärt .

I den ursprungliga versionen ser de tre verserna ut som följer:

If today was not an endless highway

If tonight was not a crooked trail

If tomorrow wasn't such a long time

Then lonesome would mean nothing to you at all

I can't see my reflection in the waters 

I can't speak the sounds that show no pain

I can't hear the echo of my footsteps

Or can't remember the sound of my own name

There´s beauty in the silver, singin' river

There's beauty in the sunrise in the sky

But none of these and nothing else  can touch the beauty

That I remeber in my true love's eyes

I Ulf Dagebys översättning ser de tre verserna ut så här:

Om idag inte var en ändlös landsväg

Och inatt en vild och krokig stig 

Om imorgon inte kändes så oändlig

Då är ensamhet ett ord som inte finns

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet 

Jag kan inte säga sorglösa ord 

Jag hör inte mitt eko slå mot gatan

Kan inte minnas vem jag var igår

Det finns skönhet i flodens silver sånger

Det finns skönhet i gryningssolens sken 

Men då ser jag i min älskades öga

En skönhet större än allting som jag vet

Så långt är skillnaderna små även om vi kan notera att det döljer sig en större tragik i Dylans ursprungstext.  Att inte kunna säga sorglösa ord är ju inte riktigt samma sak som att inte kunna åstadkomma ett yttrande överhuvudtaget - åtminstone inte utan att övermannas av en inre smärta ("I can't speak the sounds that show no pain").

Överlag verkar Dylans sångjag vara ensammare och mer isolerad jämfört med Dagebys dito. Att inte minnas vem man var igår är förvisso existentiellt knepigt men att inte minnas hur ens namn låter  ("... can't remeber the sound of my own name") är nog snäppet värre. Vidare känns det också som om den den åtrådda kvinnan har gjorts aningen mer närvarande i Dagebys översättningen. Här ser nämligen sångjaget - här och nu - i sin älskades öga medan  Dylans får klara sig med bleknande minnen ("... the beauty that I remeber in my true love's eye")

Men det är  i refrängen som en mer grundläggande skillnad blir tydlig. 

Men bara om min älskade väntar

Om jag hör hennes hennes hjärta sakta slå

Bara om hon låg här tätt intill mig

Kan jag bli den jag var igår

Både Dylan och och Dageby bygger refrängen kring konditionala bisatser, men där Dageby använder ett hoppfullt presens blickar Dylan bakåt mot en förfluten tid. 

Yes, and only if my true love was waitin' 

Yes, and if I could hear her heart a-softly poundin'

Only if she was lyin' by me

Then I'd lie in my bed once again

Refrängens avslutande rad om den väntande sängen understryker det faktum att Dylans sångjag är en rotlös vandrare både i fysisk och existentiell mening. Således har vi okså anledning att misstänka att inledningens endless Highway och crooked trail inte bara är metaforiska. Det är med andra ord inte det egna, autentiska jaget som eftersöks utan en konkret säng, gärna upptagen.

Skillnaden återspeglas inte oväntat i sättet som texterna framförs på. Dageby är rak, tydlig och teatraliskt välartikulerad medan Dylan är försiktig och trevande, nästan mumlande. Den ena rösten tillhör någon som har ett mål, den andra tillhör en som ser sig om över axeln.

Nyckelbryggerier Lager och Open the Door Homer

Nyckelbryggerier Lager 3,5%

Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg att folkobob i våras provsmakade ett påsköl från Luleås nyckelbryggerier. Nu har det blivit dags igen, denna gång med en en ljus filtrerad lager - folkölhyllans  mest konkurrenshärdade segment.  

Färgen är halmgul och helt klar. Ölet skummar upp med ett frasigt skum som snabbt sjunker ned  till en slitstark float med viss ansats till kläng. Svag doft av ljust bröd och honung. Smaken domineras av ljusa brödtoner och en tydlig, krispig humlebeska som avrundas med en diskret sirapssötma. En aning äppelcider i avslutet. Kolsyran är kraftig och en aning stickig. Lång eftersmak av sirapslimpa.

På etiketten ser man en variant av Luleås statsvapen med två korslagda nycklar. Inom heraldiken kan nyckeln både symbolisera på aposteln Petrus och den lagstiftande, styrande makten. Med nyckeln kan man ju som bekant både låsa kring sig och efter sig.

Open the Door Homer 

När man hör någon högljutt uppmana en annan att öppna en dörr kan man dra en av följande två slutsatser:

1) Den som ropar har blivit utelåst och önskar att komma in, eller 2)  den som anropas har låst in sig och ombeds nu att öppna dörren.

Hur det förhåller sig i Bob Dylans Open the door Homer är inte lätt att veta. I tre verser varvas djupa livsvisdomar med humbug och plattityder. Vad som är humbug och vad som är plattityder är inte heller lätt att veta.

Now, there’s a certain thing
That I learned from Jim
That he’d always make sure I’d understand
And that is that there’s a certain way
We all must swim
If we expects to live off
Of the fat of the land
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Det bör noteras att den Homer som adresseras i låtens titel aldrig omnämns i själva sången - där är det istället en Richard som anmodas att öppna dörren. Kanske har namnet ändrats för att låten inte ska förväxlas med den humoristiska jazzschlagern Open the door Richard – men det är å andra sidan svårt att tänka sig att detta skulle utgöra ett hinder för strofsnattaren och titellånaren Dylan.

I den andra versen har vi förflyttats till pokerbordet. Det är möjligt, för att inte säga tänkbart, att vännen Mouse är just den gambling man vars sweetheart hamnade i trångmål i The House of the Rising Sun. Huruvida rådet om att inte rodna när man sitter med kåk är användbart även i andra livssituationer återstår dock att se.

Now, there’s a certain thing
That I learned from my friend Mouse
A fella who never blushes
And that is that one
Must always flush out his house
If he don’t expect to be housing flushes
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Den avslutande versen alluderar på ingen mindre än Jesus och dennes helbrägdagörelse. Kanske är Mick ingen mindre än ängeln sankt Mikael, en ärkeängel som ju ofta förknippas med Jesus. 

“Take care of all your memories” said Mick
“For you cannot relive them
And remember when you’re out there
Tryin’ to heal the sick
That you must always
First forgive them”
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Open the Door Homer är en av de hundratals låtar som Dylan spelade in under enkla förhållanden i en källare i Woodstock tillsammans med the Band sommaren 1967. Inspelningarna – vilka så småningom skulle få namnet The Basement Tapes - har portionerats ut på officiella utgåvor sedan 1971 och  kännetecknas ofta av absurd dead-pan humor och tillbakalutad spontanitet .

I sin bok Invisible Republic (1997) försöker musikskribenten Greil Marcus följa den snåriga och slingrande musikhistoriska stig som lett fram kring the Basement Tapes. Marcus menar att inspelningarna präglas av en slags tidlös ankaronism vilken hämtar sin näring från ett svunnet Amerika. 

Marcus menar att detta drömda, förgångnae Amerika är detsamma som den esoteriske musiksamlaren Harry Smiths försökte återskapa i sitt projekt Anthology of American Folk Music. en legendarisk mastodontbox med predepresseion-musik, utgiven av skivbolaget Folkways 1956. 

In the basement tapes, an uncompleted world was haphazardly constructed out of the past, out of the past, out of Smith’s Anthology and its like. […] The uncompleted world of the basement tapes was a fantasy beginning in artifacts refashioned by real people, dimly apprehended figures who out of the kettle of the folk revival appeared in the flesh to send an unexpected message. (Marcus 1997)

Av någon anledning skriver Marcus aldrig om just Open the Door Homer trots att låten på ett nästan övertydligt sätt kan illustrera hans resonemang kring The Basement Tapes - viktiga delar verkar ha fallit i glömska och gemensamma referenser upplösts. Vi kan aldrig säkert få veta vilka Jim och Mick och Mouse var och vad  deegentligen menade, men denna slöja av mysterium gör paradoxalt nog att det sagda framstår som både viktigare och sannare. 

Peroni Nastro Azzuri och Oh Babe, It Ain't No Lie (live version 2001)

 Peroni Nastro Azzuri 3,5%

På sistone har det varit en mängd kampanjer för  Peronis Nastro Azzuri i dagligvaruhanden. Onekligen får man intrycket av en välkoordinerad framsstöt mot folkölssveriges centrum - hårdfiltrerad, ljus lager. Avanti!

Doft av honung och och franskbröd. Färgen är blekt gul och helt klar. Ett lågt men extremt tätt och hyfsat långlivat skumlock. Försiktig kropp med diskret beska (folkobob strävar som bekant alltid efter ett neutralt språkbruk) och en trevlig  knäckig maltton. Något påträngande kolsyra. Mineralvatten- sälta och citrus i avslutet. Kort eftersmak.

Även om lageröl knappast utgör Italiens starkaste gren, går det inte att förneka att ett italienskspråkig trekommafemma ("Il gusto unico!") skänker en aning napolitansk air åt helgens  plåtpizza. 

Oh Babe It Ain't No Lie (live version 2001)

Sommaren 2001 befinner sig Bob Dylan på turné i Europa. Såväl Stravinskijhallen i Montreux som Trädgårdsföreningen i Göteborg klaras av innan färden i juli går vidare mot Italien. Men det är inte främst för konserterna som 2001 års Italienbesök kommer att  skrivas in i historieböckerna, utan för den presskonferens som Dylan håller den 23 juli på anrika Hotell de la Villes i Rom . 

Dylan är avslappnad och på ett osedvanligt gott humör, frågorna intelligenta och respektfulla. Resultatet blir ett samtal där intervjuobjektet succesivt öppnar upp sig samtidigt i takt med att frågorna blir alltmer inkännande.

Presskonferensen är en del av marknadsföringen av det kommande albumet Love and Theft och på frågan om hur han egentligen ser på relationen mellan kärlek och stöld svarar han att de två begreppen inte utesluter varandra: "I don't think they are at the opposite ends of the line". När en av journalisterna  hävdar  att kärlek och stöld går hand i hand utropar Dylan entusiastiskt: "Exactly! They go hand in hand.... like fingers in a glove".

Att Dylan under sin karriär norpat både fraser och melodier från musik han gillar råder det nog ingen tvekan om, men den som vill studera de mer praktiska  uttrycken för Dylans kleptomani bör istället börja i Minneapolis studentkvarter 1959 då Bob Dylan - inför avfärden till New York - passar  på att stjäla ett tjugotal skivor från musikerkollegan Jon Pankake. 

Det är därför en  händelse som ser ut som en tanke att Dylan föregående dag inlett ett framträdande på Anzio jazzfestival med  Oh Baby It ain´t no Lie - en låt som hämtats från Elizabeth Cottens  Folksongs and Instrumentals With Guitar.

Cottens var en vänsterhänt folksångerska från North Carolina som brukade spela med bassträngarna neråt. Resultatet blev ett mycket typiskt, melodiskt ackordspel som hade en stor påverkan på den tidige Dylan.  Spelstilen övergavs som bekant efter de två första albumen och när han nu - ett halvt liv senare - återvänder till Oh Babe, It Ain´t No Lie blir den till en flerstämmig blugrassdänga utan fiol.

Been all around this whole round world 

Lord I just got back today

Work all the week hon' and I gave it all to you

Honey baby what more can I do

O babe it ain't no lie 

O babe it ain't no lie 

O babe it ain't no lie 

Know this life I'm living is very high.

Exakt vilka skivor som Dylan stoppade ner i duffelväskan hemma hos Pankake har förstås varit ett återkommande ämne för diskussion, men Dylanologen Derek Barker hävdar i The Songs He Didnt´t Write (2008) att den ovannämnda Folksongs and Instrumentals With Guitar definitivt var en av dem. 

Förutom den uppenbara kopplingen mellan det vittberesta sångjaget och världsresenären Dylan (för tvåtusentalets konsertpublik är Dylan alltid en återvändare, aldrig en besökare) så representerar Oh Baby It Ain´t No Lie därför på ett högst konkret sätt både kärleken till och stölden av musik. 

Epilog:

Enligt legenden lär Pankake ha sökt upp Dylan i New York  för att med hjälp av en sönderslagen flaska och hot om våld ta tillbaka de stulna skivorna. Lyckligtvis gick Dave van Ronk emellan och räddade situationen. Kanske hade van Ronk en bättre förståelse för  sambandet mellan kärlek och stöld. Man kan ju åtminstone hoppas, för året därpå snodde Dylan hans arrangemang av House of the Rising Sun. 

Falcon Extra Brew och Watching the River Flow (rehearsal 1987)

Falcon Extra Brew 3,5%

Den moderna trekommafemman föddes som bekant den första januari 1997 då den relativa alkoholskatten i Sverige ersattes med tariffer. Många bryggerier valde då att ge långburksfollor  namn som  "special brew" och "extra strong".  Detta bruk övergavs så småningom av alla utom Falcon. Deras ljusa lager fick även fortsättningsvis heta Extra Brew och så här i slutet av 2021 känns det ju onekligen ganska charmigt. 

Svag doft av vanilj och ljust bröd. Färgen är halmgul och helt klar. Tätt långvarigt skum med viss ansats till kläng. Smaken är välbalanserad med bröd, äppelmust och krispig beska. Kolsyran är pigg men inte stickig. Sirapslimpa i avslutet. Medellång eftersmak med behagliga brödtoner som långsamt övergår i krita.

Även om själva varumärket  numera ägs av Carlsberg så bryggs Falcon fortfarande i Falkenberg. Här kan du sitta på en sandbank, lyssna på E6:ans sus och se Ätran - den största av de fyra Hallandsåarna - långsamt flyta förbi.

Watching the River Flow

Att man aldrig kan stiga ner i en flod två gånger är en sentens som brukar tillskrivas den antika filosofen Herakleitos. Känslan av att allt befinner sig i rörelse har knappast minskat under de dryga tvåtusen år som gått sedan Heraklaitos utropade sitt panta rei (allt flyter).

Sättet vi hanterar insikten om att tillvaron är stadd i ett tillstånd av ständig flux definierar oss som människor. En, bland många, tröttsamma klyschor från optimistkonsulter och och framtidscoacher är att vinnare sätter segel medan förlorare bygger vindskydd. Men frågan är om detta verkligen stämmer; den som stannar kvar behöver inte nödvändigtvis dra det kortaste strået. När Fritjof Nansen snuddade  Nordpolen 1895 (86°13,6'N) gjorde han det genom att låta skonaren Fram frysa fast i drivisen. 

I Bob Dylans Watching the River Flow konstaterar sångjaget att han inte har något väsentligt att säga varpå han helt sonika sätter sig ner på en flodbank och låter världen passera förbi:

What's the matter with me
I don't have much to say

Daylight sneaking' through the window

And I'm still in this all night café

Walkin' to and fro beneath the moon

Out to where the trucks are rollin' slow

To sit down on this bank of sand 

And watch the river flow

Wish I was back in the city

Instead of this old bank of sand.

With the sun beating down over the chimney tops 

And the one I love so close at hand

If I had wings and I could fly

I know where I would go

But right now I'll just sit here so contentedly

And watch the river flow

People disagreeing on all just about everything, yeah

Makes you stop and all wonder why

Why only yesterday I saw somebody on the street

Who just couldn't help but cry

Oh, this ol' river keeps on rollin', though

No matter what gets in the way and which way the wind does blow

And as long as it does I'll just sit here

And watch the river flow

På alla plan omges sångjaget av  rörelse. Förutom det mekaniska, fysiska flödet av lastbilar som dundrar fram längs vägen pågår också en intellektuell aktivitet med idéer som oavbrutet bryts mot varandra. Därtill kommer naturen själv - solen bryter sig in genom fönster och hamrar på skorstenar samtidigt som vinden blåser och floden rullar fram.

Man kan fråga sig om sångjagets beslut att sätta sig ner är ett resultat för loj likgiltighet eller ett uttryck för en aktiv, planerad handling. Kanske kan en biografisk läsning ge en fingervisning. När Dylan spelar in Watching the River Flow 1971 befinner han sig i en kreativ svacka. Sextiotalets maniska skrivprocess har ebbat ut och med undantag för några singelsläpp och filmmusiken till Pat Garret och Billy the Kid,  ska dröja ända till 1974 innan ett nytt album ser dagens ljus.

Det ska dröja hela sju år efter inspelningen innan  Watching the River Flow gör sin livedebut. Låten letar sig in i låtlistan  den 21 november i slutet av en konstnärligt fossiliserad världsturné och bara ett par dagar efter det att en slutkörd Dylan funnit Jesus i ett hotellrum i Tucson, Arizona. Eller var det tvärtom så att det var Jesus som kom till en passivt, väntade Dylan?

Nio år senare dyker Watching the River Flow upp igen, även nu under en period präglad av artistisk kris. Efter ett par utskällda album (Knocked Out And Loaded och Down in the Groove) slår sig Dylan  ihop med det musikaliskt excellerande hippiekollektivet Grateful Dead.  En kortare turné genomförs i juli 1987 under vilken Watching the River Flow spelas två kvällar av sex.

På inspelningarna från de förberedande repetitionerna  kan man höra en rejält tillbakalutad version av Watching the River Flow. Låtens format passar förstås The Grateful Deads Weir och Garcia perfekt. En slitstark blues med generöst utrymme för flyhänta gitarrimprovisationer. Även Dylan verkar ha slappnat av en smula, åtminstone om man jämför med studioinspelningen från 1971 där sången stundtals blev en smula skällande. Eller så är frustrationen över stillasittandet - påtvingat eller självvalt - bara bättre maskerat.

Att man plockade upp just Watching the River Flow var förstås logiskt. The Grateful Dead spelade aldrig låten på egen hand men framsjungen av Dylan faller bitarna på plats, den hyperperceptive rockpoeten med skrivkramp som låtit sig svepas med av de skäggiga  giganterna och deras enorma turnéentourage.

Och faktiskt verkar det som om krampen lossnar än en gång. Spelningarna med  med Grateful Dead verkar ha gett Dylan ett nytt perspektiv på hans eget material och runt hörnet väntar både mästerverket Oh Mercy (1989) och ett nytt, ändlöst turnéformat.

Grain d'Orge glutenfri och Every Grain of Sand (live version 1984)

Grain d'Orge glutenfri 3,5%

Att vara glutenallergiker ha funktionsvariationen celiaki är inte alltid en dans på rosor. Åtminstone inte betraktat ur ett folkölsperspektiv. Längst bak i hyllan brukar det stå några bortglömda flaskor med glutenfritt öl. Hur de smakar? Ingen vet. Fram tills nu.

Grain d'Orge (korn av korn) är ett franskt bryggeri vars glutenfria lager i folkölsformat importeras till Sverige av HEBA food & beverages. 

Färgen är blekt gul och helt klar. Svag doft av ljust bröd och ananas. Skummet är kortvarigt och är efter en stund helt försvunnet. Smaken domineras av sirapssötma. Nästan ingen beska. Persikopuré i avslutet och lite tjock  munkänsla. Kolsyran är till en början pigg men ganska snart försvinner den nästan helt. Kort eftersmak.

Every Grain of Sand (live version 1984)

För några veckor sedan  gjorde folkobob ett nedslag i Bob Dylans lovsång Father of Night och konstaterade att den - även med 1970 års mått - förmedlade en tämligen förlegad gudsbild. I låten är människan reducerad till en passiv betraktare av guds maskineri; förvisso fylld av stum beundran men icke desto mindre maktlös.

Tio år och ett kraschat äktenskap senare skriver Bob Dylan hymnen Every Grain of Sand. Nu är det istället det personliga, aktiva sökandet efter Gud som står i centrum. Gud finns inom räckhåll för den som söker men det är människan själv som måste leta efter svaren.

In the time of my confession, in the hour of my deepest need

When the pool of tears beneath my feet flood every newborn seed

There's a dyin' voice within me reaching out somewhere 

Toiling in the danger and in the morals of desapair

Don't have the inclination to look back on any mistake 

Like a Cain, I now behold this chain of events that I must break

In the fury of the moment I can see the Master's hand

In every leaf that trembles, in every grain of sand 

Att låta en beskrivning  av andligt uppvaknande ta sin början i ett tillstånd av existentiell kris är ett retoriskt grepp som använts av såväl Dante Alighieri som Ulf Ekman. När det gäller Dylan blir det kanske särskilt lockande att hemfalla åt biografiska spekulationer och frågan man ställer sig är förstås vad "time of my confession" och  "hour of deepest need" egentligen syftar på. Är det turnédekadensen  som ledde fram till omvändelsen till evangelisk kristendom 1978, eller de därpå följande åren av dogmatiskt testuggande och  chauvinistiskt förkunnande ?

Oh the flowers of indulgence and the weeds of yesteryar

Like criminals, they have choked the breath of consience and good cheer

The sun beat down upon the steps of time to light the way

To ease the pain of idleness and the memory of decay

I gaze into the doorway of temptation's angry flame

And every time I pass that way I always hear my name

The onward in my journey I come to understand 

That every hair is numbered like every grain of sand.

Även om folkobobs  personliga erfarenheter är något begränsade när det kommer till kokainpudrade turnébussar och bibelbtyngda frikyrkor så är det ändå lätt att tänka sig att ett visst mått av andlig förruttnelse kan uppstå i bägge miljöerna.

Religionsvetaren och Dylankännaren Stephen H. Webb hävdar dock med bestämdhet i sin bok Dylan Redeemed (2006) att  Every Grain of Sand inte ska tolkas biografiskt. Istället ska låten ses som en  vägvisare ut ur den känsla av hopplöshet och uppgivenhet som uppstår hos den som på allvar omfamnar  föreställningen om guds försyn. En tillvaro där  allt som som sker är resultatet av en allomfattande, och i alla tider varande gudsplan.

En sätt för att hålla frälsningens och väckelsens eufori vid liv blir då enligt  Webb att hitta bevis för Guds gränslöst stora mirakel i det allra minsta. In every leaf that trembles, in every grain of sand .

Därmed är mysticismen  bara ett myrsteg bort varför det knappast kommer som en överraskning att Dylan lånat den bärande liknelsen från dikten Auguries of Innocence av den kristne esoterikern William Blake (1757-1827) - "Too see a World in a Grain of Sand / And a Heaven in a Wild Flower".

Genom åren har  Every Grain of Sand framförts med sporadisk regelbundenhet (187 gånger jämt fördelat på 32 år). Arrangemangen har varit minst sagt skiftande varför  har låten kommit att fungera som en slags konstnärlig positionsangivelse. 

Ta till exempel sommaren 1984 då Dylan ger sig  ut på en Europaturné tillsammans med en hoper gästande rockrävar såsom Santana, Van Morrison, Eric Clapton och Chrissie Hynde. En arenaorienterad rock'n'rollcirkus där låtlistan domineras dels av publikfavoriter från sextiotalet och  dels material från det närmast föregående albumet Infidels (1983). Den enda låt som finns kvar från den kristna perioden är Every Grain of Sand och i händerna på den före detta Rolling Stones-gitarristen Mick Taylor förvandlas den försiktig trevande balladen till bredbent muskelrock i mellantempo. Detta verkar dock inte bekymra Dylan det minsta. På en inspelningen från München den 3 juni har de introverta grubblerierna från albumversionen på Shot of Love (1981) fått ge vika för en melodistark och påfallande munter sånginsats som  understryker skildringen av pånyttfödelse och själsligt framåtskridande.

I de flesta framföranden från 1984 ges det rejält utrymme åt Taylors avslutande gitarrsolo. Kanske är detta den verkliga lovsången. För som det står i Psaltaren 98:5: Sjung till lyra för Herren, låt lyrans strängar Klinga!

Eslöfs lager och Like a Rolling Stone (live version 1966)

 Eslöfs lager 3,5%

Det har snart gått tre år sedan folkobob senast provade ett öl från Remmarlöv gårdsbryggeri. Nu har det blivit dags igen och vi kan konstatera att med Eslöfs lager har bryggeriet nu trätt in i giganternas arena - ljus, filtrerad lager i trekommafemprocentsformat.

Ölet är ljusgult och helt klart. Högt frasande skum som snabbt sjunker undan utan att lämna rester. Svag doft av citrus och.... herrparfym (!). Rena, tydliga brödsmaker och krispig humlebeska. Citronzest och honung dominerar den medellånga eftersmaken. Aningen stickig kolsyra.

Eslöv har ju länge fått stå ut med epitet "Sveriges tråkigaste stad". En smula oförtjänt kan tyckas då den som letar efter upplevelser lätt kan slinka in på Hotell Stenson och beskåda den kostym som Nils Poppe bar i filmerna om den muntre paragrafryttaren Sten Stensson Sten. 

Filmerna om Sten Stensson Sten rönte aldrig några internationella framgångar vilket kanske berodde på ett översättningsproblem. Stone Stonesson Stone låter liksom inte lika kul.

Like a Rolling Stone (live version 1966)

Att åsikterna går isär kring vilken låt som egentligen är  Bob Dylans bästa är förstås ett understatement som heter duga. Däremot råder det hyfsat stor enighet kring vilken Dylanlåt som är den viktigaste, nämligen Like a Rolling Stone.

Själva låten behöver knappast någon närmare presentation. Sedan Like a Rolling Stone släpptes som förstasingel till albumet Higway 61 revisited  den 20 juli 1965 har nog ingen annan låt i pop- och rockhistorien genomlysts mer.  Historien om hur Al Kooper lurade till sig en plats vid orgeln hör till populärkulturell allmänbildning liksom hur den då rekordlånga speltiden på sex minuter och tretton sekunder tvingade radiostationer att mixa ihop de två singelsidorna.

Den sinnrikt rimmade texten är utformad som en insinuativ anklagelseakt mot en person som verkar ha slungats ut i ett socialt och materiellt utanförskap.

Once upon a time you dressed so fine

You threw the bums a dime in your prime, didn't you?

People'd call, say, "Beware doll, you're bound to fall"

You thought they were all kiddin' you

You used to laugh about

Everybody that was hangin' out

Now you don't talk so loud

Now you don't seem so proud

About having to be scrounging for your next meal.

 Efter varje vers följer  en refräng där sångjaget uppfodrande frågar:

How does it feel

To be on your own

With no direction home

Like a complete unknown

Like a rolling stone.

Låten har funnits med vid flera av Dylans konstnärliga brytpunkter. När Dylan gör sin elektriska spelning på  Newport folk festival 1965 hittar man Like a Rolling Stone i låtlistan; likaså när han - efter flera års tystnad - gör ett utsökt svajigt framträdande på Isle of Wight-festivalen 1969. Listan kan göras längre. När  Dylan återigen plockar upp sina gamla låtar efter en intensivt evangelikal period är Like a Rolling Stone den han spelar allra först.

Men det allra mest berömda framförandet av Like a Rolling Stone är nog det i Manchester Free Trade Hall den 17 maj 1966. Under hela Englandsturnén hade konserternas elektrifierade halva mötts av högljudda burop och busvisslingssabotage, något som brukar förklaras med att det folksångsorienterade publiksegmentet kände sig svikna av den elgitarrbehängde Dylan och dennes slamrande kompband.

Den brittiske skriftställaren Christoffer P. Lee som ägnat en en stor del av sin författargärning åt 1966 års turné - och då särskilt spelningen i Free Trade Hall - menar att häcklandet indirekt var orkestrerat av det brittiska kommunistpartiet (Communist Party of Great Britain) via ett nätverk av politiskt dogmatiska folksångsklubbar. I Lees artikel Like the Night: Reception and Reaction Dylan UK 1966  (University of Minnesota Press 2009) refereras den sjungande kommunisten Ewan McColl (kanske mest känd för   "Dirty Old Town") som uppskattar medlemsantalet i partiets folksångarklubbar till minst elvatusen.  

Enligt Lee uppstod partigängarnas antipatier mot Bob Dylan redan under det första Englandsbesöket 1962. Orsakerna verkar vara lika mycket personliga som politiska. Det är lätt att se hur Dylans borgerliga individualism, amerikanska rockstjärnemaner och elförstärkta modernism sågs som ett hot av Englands politiserade, ultratraditionalistiska folksångarrörelse. Emellertid kan det diskuteras huruvida den nye Dylan även signalerade kommersialism och big buisness. Den amerikanske marxisten och journalisten Mike Marqusee hävdar till exempel  att det som provocerade folksångarkretsen också verkar ha  provocerat rocketablissemanget:

"The market for rock-tinged music played with electric guitars, bass and drums was clearly larger than the market for solo accoustic folk. But the accusation of sellout was and remains curious. Usually, selling out implies a compromise with popular taste, a watering-down a sinking to a lower common denominator. But Dylan's border-busting sound of 1965 was nothing if not challenging - to radio DJs as much to folk conservatives." (Marqusee i Wicked Messenger 2005)

Under Englandsturnén 1966 är Like a Rolling Rolling Stone för det mesta placerad som sistalåt och Manchester Free Trade Hall utgör härvid inget undantag. Men det är förstås det som händer innan låten ens hunnit  börja som skrivit in framträdandet i rockhistoriens annaler. Så snart som applåderna och buropen från den föregående låten (Ballad of a Thin Man) ebbat ut hörs nämligen en röst i publiken ropa "Judas!" - följt av skrattsalvor och applåder. 

Det är ingen tvekan om att Judas-ropet sitter perfekt, både när det gäller tajming och innehåll. Den judiske, dekadente rockaren som sår split bland leden av idealistiska traditionsbärare. Ropet ger konflikten en biblisk anstrykning tillsammans med en däven dunst av antisemitism.

Dylan svarar nonchalant  "I don´t believe you.... you´re a liar..." varpå han  vänder han sig mot bandet och säger  "Play it fucking loud...". Därefter släpps en rasande version av Like a Rolling Rolling Stone  lös.

Det är högljutt och skramligt men spelgädjen - eller om det kanske är revanschlusta - är påtaglig. Sången är gäll och ligger långt fram i ljudbilden (Official Bootleg Series vol. 4) och den återkommande frågan "How does it feeeeel"  blir nästan till ett ylande.

Framförandet är lika mycket en uppsluppen karnevalistisk yra som en hånfull provokation. Kanske kan man hitta förklaringen till den motsägelsefulla reaktionen i själva texten. Närmare bestämt i pronomenet "you".  Enligt den kanadensiske litteraturvetaren Stephen Scobie är frågan om rocktextens "du" särskilt komplex när det gäller Dylan: 

"[B]ear in mind that the "you" of a Dylan song is always a multiple other, and that in some ways the addressee is also Bob Dylan himself, the audience, or even God." (Scobie 2003)

Det är såklart lockande att tänka sig hur en förtörnad, stridslysten Dylan väntar till sista låtens andra vers för att spy galla över de knastertorra frasradikalerna som ännu en gång ställt sig i vägen för hans kreativa utlevelse - trista, fantasilösa häcklare vilka inte riktigt fattat att en ny tid har brutit in:

You've gone to the finest school all right, Miss Lonely

But you know you only used to get juiced in it

And nobody has ever taught you how to live on the street

And now you find out you're gonna have to get used to it

You said you'd never compromise

With the mystery tramp, but you now you realize

He's not selling any alibis

As you stare into the vacuum of his eyes

And ask him do you want to make a deal?

Men det går att vrida det hela ytterligare ett varv. I slutet av texten förstår vi att den som omsjungs upplever en känsla av transcendental befrielse när inget mer finns att dölja och allt ligger i öppen dager. "When you got nothing, you got nothing to lose / You're invisible now, you got no secrets to conceal". 

Denna tvetydighet verkar finnas nedärvd i låtens DNA. Strofen "Like a Rolling Stone" alluderar både till Muddy Waters Manish Boy ("I'm a natural born lover's man / I'm a rolling stone!") och Hank Williams Lost Higway ("I'm a rolling stone all alone and lost / For a life in sin I have paid the cost"). Vi kan konstatera att liknelsen med  en sten i ständig rörelse används på två helt motsatta sätt.  Hos Water representerar den rullande stenen frihet och självförverkligande, hos Williams lidande och  prövningar.

Därmed kan Like a Rolling Stone även sägas handla om  Dylan själv som i triumf låtit förklädnaden falla; att det sedan visade sig finnas ytterligare några lager masker därunder är en annan historia.

Arctic Beer och Talkin' World War III Blues

Arctic Beer 3,5%

I norra Norge, 30 mil norr om polcirkeln, ligger Tromsö och det anrika bryggeriet Mack (uppkallat efter grundaren Ludwig Markus Mack). Deras ljusa lager Arctic lär gå åt som smör på en nygräddad lefse bland norska gränshandlare i Strömstad. Dock är den burk som recenceras här köpt på Coop i Lund.

Färgen är blekgul och helt klar. Tätt, halvsnabbt skum med lite kläng. Doft av franskbröd och skumbanan. Ganska mycket sötma (sirap och vanilj) och ganska lite beska. En frisk citruston ger sig dock till känna i avslutet. Behaglig kolsyra men ganska tunn munkänsla. Kort eftersmak med rena, fina brödtoner.

Talkin' World War III Blues

Den som närmar sig Norge med putsade Bob Dylanbrillor kommer förr eller senare att få syn på poeten Jan Erik Vold. I mitten av sextiotalet var han - i likhet med Dylan -  inspirerad av beatpoesi och imagism  och på sjuttiotalet gav han ut boken Damer i Regn, en samling med Dylanöversättningar  (Den norske Bokklubben, 1977).

Att översätta poesi är knappast något för den nervsvage. Förutom att rim och versfötter måste passas in i en helt ny språkdräkt, så väcker ord och uttryck olika känslor på olika språk. Ett stolt dandelion blir på svenska till en småäcklig maskros samtidigt som det fartfyllda idiomatiska uttrycket fall in sleep  blir till det stillsamma verbet somnar.

Den som översätter Bob Dylan stöter dessutom på ytterligare ett problem i form av ett intensivt namndroppande. Namn på städer och kulturpersonligheter staplas på varandra men de bilder de målar upp blir inte nödvändigtvis desamma i Amerika som i Skandinavien.  Jan Erik Vold löser detta genom att söka efter de norska  motsvarigheterna.  Ta till exempel Dylans Talkin' World War III Blues från 1963 - en text som hos Vold får heta  Preike* trea verdenskrig.

Texten skildrar hur textens berättarjag går till en doktor för att dryfta en dröm om livet efter kärnvapenkatastrofen. I den ursprungliga versionen av Dylan beskrivs mötet med   hjärnskrynklaren så här:

I said , "Hold it, Doc, a World War passed through my brain"

He  said, "Nurse, get your pad, this boy's insane"

He grabbed my arm, I said, "Ouch!"

As I landed on the psychiatric couch

He said "Tell me about it"

I Volds översättning ställs en något annorlunda diagnos samtidigt som patienten framstår som avsevärt motsträvigare:

Jeg sa: Doktor, doktor jeg har en verdenskrig i hue 

Han sa: Søster, rull ut trillebenken, gutten har fått snue

Så greip han meg   i armen, jeg sa: Gi-Fan!

idet jeg landa på psykiater-divan

Han sa: Få høre!

Sedan beskrivs den ena absurda scenen efter den andra, för trots att en växande ensamhet gör sig påmind i utbombade metropolen verkar det  vara omöjligt för de överlevande att nå fram till varandra. Hos Dylan visar det sig  först mot slutet att staden som skildrats är New York medan Vold å sin sida redan från början är tydlig med att vi befinner oss i Oslo. Turen går längs Pilestredet vidare mot Grand Café för att till slut avslutas på Fridtjof Nansens Plass där en grammofonspelare snurras igång:

Vel, nå lengta jag etter å høre musikk

så jag satte på bilradioen temmelig kvikt

Det kom ingen lyd, bare batterigugge

radioen var en gåen som ei mjælkemugg⃰  ⃰      

Så måtte jag sveive på sveivegrammofon

Det var søstrene Bjørklund som skrek i mikrofon

Si til mor, si til far vår kjaerlighet går bra, går bra

Vi kan konstatera att Vold har låtit det norska schlagerfenomenet Søstrene Bjørklund ersätta förlagans högst fiktive smörsångare Rock-a-day Johnny:

Well, I remember seein' some ad

So I turned on my Conelrad

But I didn't pay my Con Ed bill

So the radio didn't work so well

Turned on my record player -

It was Rock-a-day Johnny singin', "Tell Your Ma, Tell Your Pa 

Our Love's A-gonna Grow Ooh-wah, Ooh-wah"

Genom åren har flertalet av Volds Dylanöversättningar tolkats av jazz- och bluesmusikern Kåre Virud.  Men det finns undantag och Preika trea verdenskrig  hör till dem som Vold  konsekvent valt att recitera solokvist, såväl från  scen som på skiva. Det upphöjda, humoristiska lugn som genomsyrar Dylans framförande av Talkin' World War III Blues saknas nästan helt  hos Vold, istället genomsyras uppläsningen av en manisk nervositet. 

Befriad från takt och ackord får texten ett radikalt annorlunda uttryck och den orimmade rad som avslutar  varje vers - och som Dylan utgör en kommentar utanför den egentliga sången -  blir hos Vold till en slags sammanfattande slutsats.

Men även rent textmässigt framstår Dylans sångpersona också som en aning mer  känslomässigt distanserad i jämförelse med Volds dikt-dito. Notera till exempel hur Volds textjag längtar efter musik medan Dylans lite lagom pliktskyldigt drar sig till minnes en reklamannons för nödradiosystemet Conelrad (Control of Electromagnetic Radiation).

Kanske speglar de två texterna två skilda aspekter av kalla kriget. När  Dylan sjunger in Talkin' world War Blues är Amerika en djupt skakad, men samtidigt lättad nation i färd med att bearbeta Kubakrisen. När Vold gör sin  översättning har stormakternas kärnvapenpark i årtionden kastat ångestfyllda skuggor över det lilla NATO-landet Norge.

*Preike motsvaras på svenska av "predika".

⃰  ⃰ Mjölkkanna   

Emdbräu och Cuckoo Is a Pretty Bird (live version 1962)

Emdbräu 3,5%

Det är förstås få anhängare av ljus, hårdfiltrerad folkölslager som undgått att Spendrups Risingsbo försvunnit från butikshyllorna och istället ersatts av Emdbräu, ett öl  i blåa, texttunga burkar med bilder på strutsar (!).

Emdbräu tillverkas i Danmark på uppdrag av det Schweiziska koncernen EMD  (European Marketing Distrubution Aktiengesellschaft) och distribueras i Sverige av Axfood.

Färgen är halmgul och helt klar. Skummet är kraftigt, långvarigt och lämnar en del rester när det sjunker undan. Svag doft av ljust bröd. Ölet är ganska brödigt och har bra beska. Jolmig sirapssötma i avslutet. Kort, söt eftersmak. Något stickig kolsyra.

Den som roar sig med att klicka runt på EMD:s hemsida upptäcker snart att Embräu i resten av Europa säljs med en minimalistisk,  buteljgrön etikett. Varför den begåvats med en tecknad struts i Sverige är än så länge ett mysterium. Å andra sidan är ju strutsen - när man väl tänker efter - en ganska vacker fågel.

Cuckoo Is a Pretty Bird (live version 1962)

Hösten 1962 uppträder Bob Dylan på den legendariska folkmusikklubben Gaslight Cafe i Greenvich Village. Han befinner sig vid denna tid i en konstnärlig övergångsperiod. Repertoaren består nu nästan till hälften av egna kompositioner samtidigt som de traditionella folksångerna framförs betydligt egensinnigare än på den självbetitlade debuten

Ett exempel är Cuckoo Is a Pretty Bird, en sång som tidigare  sjungits in av både Clarence Ashley och Rambling Jack Elliot.  I sitt referensverk The Songs He Didn´t Write (2008) konstaterar Derek Barker att Dylan bör ha hört båda dessa inspelningar, men att det omöjligt går att fastslå en definitiv förlaga då Dylans tolkning på flera sätt skiljer sig från både Ashleys och Elliots.

Till att börja med har en vers om spelkort fått stryka på foten (Jack a-Diamonds / I´ve known you from old / You robbed my poor pockets / Of my silver and my gold). Därtill har en del ord bytts ut. Förändringarna kan vid en första anblick verka små, men inte desto mindre förändrar de på ett subtilt sätt hela sången.

Oh the cuckoo is a pretty bird

And she wobble as she flies
But she never sings "coo coo"
'Til the fourth day in july

I've gambled in England
I've gambled in Spain
And I bet you ten dollars
That I beat you  next game

I build me a cabin
On a mountain so high
So I can see Nellie
As she goes riding by

Till att börja med kan vi konstatera att Dylan har ersatt  "play card" med "gamble" - ett ord som både är öppnare och mer dramatiskt. Vad är väl våra tillvaro annat än ett existentiellt spel? Vissa spelar med högre insatser, tar större risker och vinner (kanske) desto mer. Andra är försiktigare men tvingas istället leva sin liv till hälften.

Vidare har mansnamnet Willie ändrats till kvinnoditot Nellie. I en heterosexuell tolkningskontext för namnbytet in ett stråk av lust, otrohet och svartsjuka. Från den nybyggda stugan spanar sångjaget efter Nellie, men är han en bedragen make  eller väntande älskare? Namnbytet begripliggör därmed den något aparta strofen om göken - fågeln som har den tvivelaktiga vanan att lägga sina ägg i andra fåglars bon.

Vi kan således konstatera att den ursprungliga texten om en kringflackande korthaj kokats ned till en minimalistisk folksångsessens som effektivt triangulerar det mänskliga varat genom fixpunkterna spel, åtrå, och längtan. Detta understryks inte minst av det intensivt allvarsamma framförandet. Många uttolkare (till exempel tidigare nämnda Clarence Ashley) sjunger texten med en lite skämtsam underton, något som helt saknas hos Dylan. Även gitarrspelet gör sitt till. En efter en plockas tonerna fram till ett suggestivt, drivande rytm, fjärran från Ashleys muntra banjo.

Att justeringarna inte enbart handlar om estetik framgår av den avslutande versen som Dylan lånat  från  folksången Pretty Saro:

I wish I was a poet
And could write a fine hand
I'd write my love a letter
Lord, she would understand

Att sångjaget explicit nekar till att vara just en poet, skapar nämligen en slags autentiserande distansering. "Jaha" tänker man. "Om han nu inte är poet så måste ju sången vara sann." Samtidigt blir man en smula ledsen å sångjagets vägnar och då inte minst för dennes oförmåga att ge uttryck för sina känslor i skrift.

Kanske är brevet som aldrig kommer att skrivas ett svallande kärleksbrev till den kvinna han så många gånger sett rida förbi. Kanske är det en förklaring till den bedragna hustrun,  en fåfäng förhoppning om att denna ska förstå.

Three Hearts Green Eko Lager och Girl from the North Country (live television version 1969)

Three Hearts Green eko lager 3,5%

Det fanns en tid när ekologiska matvaror inte var något annat än just ekologiska. Idag skulle ingen få för sig att enbart köpa eko-kaffe eller eko-ost. Istället väljer den medvetne konsumenten ekologiskt kaffe från ett reformsocialistiskt kvinnokollektiv på Colombianska höglandet eller en ekologisk ost gjord av mjölk från lowbrow-inbred-cattle betande i motlut.

Därför känns det på något sätt befriande att Krönleins ekologiska lager inte gör anspråk på någonting annat än att enbart vara en ekologisk lager.

Färgen är ljust gul och helt klar. Långvarig och överraskande slitstark skumkrona med viss vidhäftnings-förmåga. Doften är överlag svag, men med viss ansträngning går det att hitta toner av malt och äpple. Ölet är överlag friskt  med behagliga brödtoner toner och viss beska. Stickig kolsyra. Medellång eftersmak med knäckebröd, gräs och krita. Vaniljsötma i avslutet.  En  ljus filtrerad lager på burk. Men eko.

Girl from the North Country (live televison version 1969)

Om man slår upp Echo Helstrom i Karsten Jörgensens Dylanlexikon (Accent förlag 2003) får man bland annat lära sig att  Bob Dylans första flickvän döptes till Echo eftersom hon föddes precis på dagen fjorton år efter sin storebror Matt. Att Echo var ett kalendariskt eko i familjealmanackan är ett lärospån som tvivelsutan sorterar under knappologin men det säger en hel del om det smått bisarra Echo-intresse som länge odlats i Dylankretsar.

En av Echologins (hepp!) pionjärer torde vara frilansskribenten Toby Thompson som 1968 reser till  Hibbing för att bokstavligen vandra i Dylans fotspår. Idag är denna typ av musikjournalistik ett väl beprövat grepp men i slutet av sextiotalet var det få - om ens någon - som intresserade sig för excentriska rockstjärnors psykosociala uppväxtmiljöer.

Thompsons artiklar publiceras först som ett följetongsreportage i veckotidningen Village Voice och ges sedan ut i samlad form under titeln Positively Main Street  - An Unorthodox View of Bob Dylan (Coronet 1971)

Det är onekligen en fascinerande läsning. Thompsson stryker längs väggarna i Hibbing High School och träffar Dylans musiklärarinna... han tar ett glas med Dylans gamla barnvakt (Don McKenzie).... han  får en uppsträckning av Dylans mamma Betty.....

Men mest av allt umgås han med Echo Helstrom -  kvinnan som enligt legenden (och  henne själv)  inspirerade Bob Dylan att skriva Girl from the North Country.  Men den som letar efter en frostnupen skogsviol får leta någon annanstans. Den Echo som Thompson möter är rivig, energisk och helt igenom osentimental.

Mellan raderna förstår man att Thompson blir  alltmer betuttad i sitt undersökningsobjekt och ibland övergår reportagen till ren gonzojournalistik. Som när Thompsson tonsätter och sjunger in en dikt som Echo har skrivit om Bob varunder han nästan förvandlas till Dylan själv:

"It´s amazing how much you sound like Bob!" Echo was saying. "I mean, I realize you've listened to his records a lot, but the similarity is more than just that; it's positively weird!"

Våren 1969 - samtidigt som Thompson befinner sig i Hibbing - landar  Dylans Nashville Skyline på skivdiskarna. Albumet inleds med en nyinspelad version av Girl from the North Country,  framförd som duett tillsammans med legendaren Johnny Cash. Så här i backspegeln kan valet av sångpartner verka oproblematiskt men 1969 avfärdades han av många som reaktionär Nixonsupporter och chauvinistisk prånglare av kommersiell countrymusik.  Dylan och Cash hade dock umgåtts sporadiskt sedan de  möttes på Newportfestivalen 1964 och då passat på att uttrycka sin ömsesidiga beundran för varandras arbete.

1969 har också  teveprogrammet the Johnny Cash Show premiär. Upplägget är enkelt: en timmes blandad musikunderhållning med husband och gästartister och med the Man in Black som värd och ciceron. Premiäravsnittet sänds den 7 juni och på gästlistan hittar vi ingen mindre än Bob Dylan och enligt en samtida artikel i Rolling Stone är intresset stort; sedan motorcykelolyckan 1966 har Dylan nästan helt hållit sig borta från strålkastarljuset.

I programmet  framför Dylan först två låtar (I Threw It All Away  och  Living the Blues) ensam på scen men innan applåderna har lagt sig går han vidare till en studiokuliss (föreställande en vitmenad gillestuga)  där han slår sig ner bredvid Cash. Tillsammans sjunger de sedan Girl from the North Country.

Jämfört med studioversionen på Nashville Skyline är framförandet i The Johnny Cash Show mer avslappnat och  mindre teatraliskt. Faktiskt påminner det en aning om två sentimentala nattsuddare vilka med gemensamma krafter försöker frammana  minnet av en person som båda en gång känt.

If you´re travelin' in the north country fair
Where the winds hit heavy on the borderline
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine

Dylan och Cash sjunger varannan vers så att Dylan får två och Cash en. Den sista versen sjunger de tillsammans.  Duettformatet skapar en viss perspektivförskjutning i jämförelse med solosången på Freewheelin'. Då riktades sången utåt till lyssnaren så att vem som än månde höra fick en hälsning att ta med till flickan i norr. Nu blir sångens "you" istället personen som sitter bredvid, en person som dessutom  returnerar hälsningen med ännu ett uppdrag:

See for me that her hair hanging long,
It curls and falls all down her breast.
See for me if her hair hanging long,
That´s the way I remember her best. 

Sången avslutas med att de två sångarna upprepar och flätar samman raden "true love of mine". De två rösterna - Dylans androgyna tenor och Cashs härjade baryton - kontrasterar varandra och öppnar upp för en helt annan läsning där en far och en son tillsammans vårdar sitt minne av en förlorad dotter, syster, maka eller mor. 

Karlens och Tangled up in Blue (New York session version)

Karlens 3,5%

Låt oss inledningsvis konstatera  att den som spånar fram namnen på Lidls svenska varumärken är ett tvättäkta geni. Till exempel börjar alla mejeriprodukter med Ängens. Ängens ost, Ängens a-fil, Ängens chokladmjölk och så vidare. Det är nästintill omöjligt att inte visualisera solbrända barn som barfota springer runt bland blomster och betande kor. Vidare trängs brödpåsarna under etiketten Kvarnvingen (i generationer har den gamla möllan försett byn med mjöl) samtidigt som korven prånglas ut under vinjetten Enebacken (kärvt maskulint och granne med herr Kantarell).

Men det allra bästa namnet har nog ändå Lidls ljusa lager Karlens. Ordet "Karl" leder på en och samma gång tankarna  till kungliga kåldolmar i Bender och testosteronstinna folköl framför måltipset. Den bestämda genitivformen känns igen från osthyllan.

Färgen är ljust blekgul och helt klar.  Ett tätt skumlock sjunker långsamt ner utan att lämna rester. Doften är svag och till en början behagligt brödig. När det ovannämnda skumlocket försvunnit letar sig dock en kemisk ton fram. Tunn kropp med tydlig sirapssötma och apelsin i avslutet. Behaglig kolsyra. Kort eftersmak av franskbröd. 

Burkens färgsättning är förstås ett helt helt ogenerat försök att åka snålskjuts på Pripps Blå. Kanske borde Pripps Blå (som sedan länge ägs av Carlsbergs) försöka få sin färgprofil varumärkesskyddad; ungefär som när den franske performanceartisten Yves Klein 1961 fick patent på färgen International Klein Blue.

Tangled up in Blue (New York session version)

Att den amerikanske rockpoeten Bob Dylan understundom även målar tavlor torde vara allmänt känt; däremot är det ingen som riktigt vet hur detta måleri påverkat på hans musikaliska produktion. Några spridda ledtrådar finns dock. Till exempel berättade Dylan 1978 i en intervju med Rolling Stones Jonathan Cott att albumet Blood on the Tracks (1975) var ett direkt resultat av de målerilektioner han i början av 1970-talet fick i av konstnären Norman Raeben:

"I had the good fortune to meet a man in New York city who taught me how to see. He put my mind and my hand and my eye together in a way that allowed me to do consciously what I unconsciously felt. (...) I wasn´t sure it could be done in songs because I´d never written a song like that. But when I started doing it, the first album I made was Blood on the Tracks. (...) [T]here is no sense of time. There is no respect for it: you´ve got yesterday, today and tomorrow all in the same room." (Rolling Stone 11/1978)

Bilden bekräftas i en radiointervju med journalisten Matt Damsker - även den från 1978:

"Those are the kinds of songs I wanted to write. The ones that do have the break-up of time, where there is no time, trying to make the focus as strong as a magnifying glass under the sun. To do it consciously is a trick. I did it on Blood on the Tracks for the first time. I knew how to do it because it was a technique I learned, I actually had a teacher for it." (programmet sändes den 15 september 1978 och publicerades i musiktidningen Circus Weekly den 19 december)

Den låt på Blood on the Tracks som går allra längst i sin strävan att bryta upp tiden är den bitterljuva kärleksskildringen  Tangled up in Blue. Genom årens lopp har Dylan spelat in och framfört låten ett otal gånger - ständigt med små, subtila förändringar av texten. I en tidig version som spelades in i New York den 19 september 1974 ser inledningsversen ut så här:

Early one mornin' the sun was shinin',
he was layin' in bed
Wond'rin' if she'd changed at all
If her hair was still red
Her folks they said their lives together
Sure was gonna be rough
They never did like Mama's homemade dress
Papa's bankbook wasn't big enough
And he was standin' on the side of the road
Rain fallin' on his shoes
Heading out for the old East Coast
Lord knows he´s paid some dues gettin' through
Tangled up in blue

Precis som man kan förvänta sig  är det inte helt lätt  att orientera sig tidsmässigt. Tänker mannen i sängen tillbaka på det som har hänt eller får följa honom när han påbörjar sin resa österut?

På Blood on the Tracks har texten ett konsekvent förstapersonsperspektiv men på de tidiga inspelningarna från New York har sångjaget ännu inte iklätt sig rollen som rastlös vagabond. Istället skildras daglönarens transkontinentala kringflackande av en allvetande, utomstående berättare:

He had a job in the great north woods
Working as a cook for a spell
But he never liked it all that much
And one day the ax just fell
So he drifted down to L.A.
Where he reckoned to try his luck
Workin' for a while on an airplane plant,
Loading cargo onto a truck
But all the while he was alone
The past was close behind,
He seen a lot of women
But she never escaped his mind and he just grew
Tangled up in blue

I den fjärde versen träder så ett berättarjag fram för att skildra mötet med den - får vi förmoda - rödhåriga kvinnan. Är det första gången de två möts  eller är det ännu ett återseende? Det verkar ju finnas ett ömsesidigt intresse av den andres ansikte; kanske beror det på att de har sett varandra förut.

She was workin' in a topless place 
And I stopped in for a beer
I just kept lookin' at the side of her face
In the spotlight so clear
And later on when the the crowd thinned out
I's about to do the same 
She was standing there in back of my chair
Said to me, "What's your name?"
I muttered somethin' underneath my breath
She studied the lines on my face
I must admit I felt a little uneasy
When she bent down to tie the laces of my shoes
Tangled up in blue

Man ställer sig förstås frågan om detta jag är samma daglönare som  tidigare arbetat sig fram genom Amerika. Om så är fallet är det inte bara tiden som rör sig  på olika plan, utan även  berättarperspektivet. En annan  förklaring kan vara att Tangled up in Blue till en början var tänkt som  ett triangeldrama med två kontrahenter graviterande kring kvinnan med rött hår.

I sin bok Poetics of Bob Dylan (2019)  ägnar den amerikanske litteraturvetaren Timothy Hampton större delen av kapitlet Tangled Generaton: Memory, Desire and the Poetics of Escape åt albumet Blood on the Tracks och då särskilt inledningsspåret Tangled up in Blue.

Hampton noterar de kronologiska tvetydigheterna och berättarmässiga juxtapositioneringarna men nöjer sig inte med Dylans egna förklaringar om Norman Raebens förlösande hand. Istället ser han en annan och betydligt äldre inspirationskälla i form av de kärlekssonetter som den italienska medeltidspoeten Franesco Petrarcas skrev till grevinnan Laura de Sade.

She lit a burner on the stove 
And offered me a pipe
"I thought you'd never say hello," she said
"You look like the silent type."
Then she opened up a book of poems
And handed it to me
Written by an Italian poet
From the thirteenth century
And every one of the words rang true
and glowed like burnin' coal
Pourin' off of every page
Like it was written in my soul from me to you
Tangled up in blue

Förutom den hyfsat explicita referensen till  "an Italian poet from the thirteenth century"  menar  Hampton att Tangled up in Blue noga följer den petrarkiska sonnetens form och struktur. Och precis som hos Petrarca representerar den nionde raden i varje vers alltid en brytpunkt.  Det är på rad nio som sängvärmen byts mot luffarlivet (And he was standin´on the side of the road), ensamheten uppenbaras (But all the while he was alone) och ordet förloras (I muttered somethin' underneath my breath). Det är också på den nionde raden som sångjaget drabbas av Petrarcas poesi (And every one of the words rang true).

Den fragmentisering som Hampton ser hos både Dylan och Petrarca ges också ett musikaliskt uttryck på de New York-inspelningar som förra året gavs ut som Bootleg series 14: Moore Blood More Tracks. 

Arrangemanget är avskalat och består av en akustisk gitarr och en diskret bas. På albumversionen (inspelad i Minneapolis i december 1974) är det basen som driver sången framåt men på New York-inspelningarna ger basen bara precis så mycket stadga som behövs för att låten ska kunna hålla sig upprätt.

Texten framsjungs med en viss fördröjning som både  andas reflektion och eftertanke. Särskilt tydligt blir det när man jämför Minneapolisinspelningen med New York-inspelningen. På den förra hör vi en person som vill berätta medan vi i New York hör någon som försöker minnas.

Den danske filosofen Søren Kirkegaard skrev att livet förstås baklänges men måste levas framlänges". Antagligen skulle han upplevt de parallella tidsnivåerna i Tangled up in Blue som högst naturliga, för att inte säga existentiellt nödvändiga.


Fotnot:
Den som har ögonen med sig noterar att de verser från Tangled up in Blue som citeras i texten  bara har 13 rader  trots att en sonett  kräver 14. Detta beror på att  Hampton delar den näst sista raden i två delar (inrimmet blir med andra ord ett slutrim) vilket ger totalt fjorton rader.

Sofiero och Early Roman Kings

Sofiero 3,5%

Inom en mycket snar framtid  börjar högsäsongen för utomhusätning. Oavsett om man avnjuter bränd varmkorv på pinne, varmrökt lax på papptallrik eller busskorts-skuren pizza i kartong så är chansen stor att kalaset sköljs ned med den ljusa lagern Sofiero 3,5%.

Färgen är blekgul och helt klar. Skummet är långvarigt och lämnar en hel del rester. Svag doft av knäckebröd och en aning nyskuren potatis. Ljusa brödtoner och en klen beska som inte riktigt klarar av att balansera sirapssötman. Äppeljuice i avslutet. Försiktig kolsyra. Medellång eftersmak med inslag av halm

Ölet Sofiero - som lanserades av Kopparbergs 2003 - är uppkallat efter Sofiero bryggeri i Laholm (grundat 1888 och uppköpt av Kopparbergs 1999). Det lilla Laholmsbryggeriet tog i sin tur namnet från kung Oskar II:s rymliga sommarhus utanför Helsingborg. Bygget av Sofiero slott pågick i omgångar mellan 1864 och 1874 och orsakade en epidemisk spridning av namnet Sofiero under 1800-talets andra hälft.

Sofiero slott är idag ett populärt, skånskt utflyktsmål och i slottsparken anordnas under somrarna konserter med picknickmöjligheter.

Early Roman Kings

Den 14 juni 2014 spelar Bob Dylan på Sofiero slott. Sex låtar är hämtade från albumet Tempest (2012), däribland  bluesstänkaren Early Roman Kings. Albumversionen är inrökt och nattklubbsmurrig. En ensam gitarr får svar av en orgel och tillsammans vevar de sedan outtröttligt runt riffet till Muddy Waters Manish Boy. Efter ett par takter faller Dylans sång in:

All the Roman Kings in their sharkskin suits
Bowties and buttons, high top boots
Driving the spikes in, blazing the rails
Nailed in their coffins in top hats and tails
Fly away little bird, fly away flap your wings
Fly by night like the early Roman Kings

Vilka dessa romerska kungar egentligen är får man förstås aldrig riktigt veta. Namnet kan lika gärna alludera på ett gatugäng som härjade i Bronx under 70-talet som  kungarna i det  tidiga romarriket. Däremot råder det ingen som helst tvekan om vad de är - snajdare av värsta sorten, sylvassa lirare som tar vad de vill ha utan att fråga eller be om lov.

All the early roman Kings in the early, early morn´
Coming down the mountain, distributing the corn
Speeding through the forest, racing down the track
You try to get away, they drag you back
Tomorrow is Friday, we'll see what it brings
Everybody´s talking ´bout the early Roman Kings

They´re peddlers and they´re meddlers, they buy and they sell
They destroyed your city, they'll destroy you as well
They´re lecherous and treacherous, hell bent for leather
Each of them bigger than all men put together
Sluggers and muggers wearing fancy gold rings
All the woman going crazy for the early Roman Kings.

Early Roman Kings är på många sätt typisk för Dylans 2000-tal. Det musikaliska arrangemanget präglas av en slitstark enkelhet, gränsande mot minimalism.  Mellan verserna hörs ett dragspel som låter som ett munspel (eller är det ett munspel som låter som ett dragspel) vilket ger en pikant café-accent åt det rustika bluesriffet. Texten är parvis rimmad (även det typiskt för Dylans 2000-tal) och framförs med nerv och frenesi. Trots att  the Roman Kings framställs som livsfarliga översittare låter Dylan närmast upprymd och man får känslan av att gapskrattet inte är särskilt långt borta.

Mitt i låten förskjuts plötsligt berättarperspektivet från en utomstående, allvetande berättare till ett explicit förstapersonsperspektiv. Samtidigt förändras Du-tilltalet från välmenande varningar till direkta hot:

I´ll dress up your wounds with a blood clotted rag
I ain´t afraid to make love to a bitch or a hag
If you see me coming and you´re standing there
Wave your handkerchief in the air
I ain´t dead yet, my bell still rings
I keep my fingers crossed like the early Roman Kings

I'll strip you of life, strip you of breath
Ship you down to the house of death
One day you will ask for me
There´ll be no one else that you´ll want to see
Bring down my fiddle, tune up my strings
Gonna bring it wide open like the early Roman Kings

Det är inte utan att man undrar vilket förhållande detta berättarjag egentligen har till kungarna av Rom. Är han en devot beundrare eller en insvuren medlem?  Denna tvehågsenhet inför den Nietzscheanska övermänniskan som lever helt efter sina egna lagar är kanske också Dylans egna; han har utforskat temat tidigare - bland annat i John Wesley Harding (1967) och Joey (1976)

I den avslutande versen överraskas lyssnaren av två geografiska fixpunkter som gör det möjligt att någorlunda placera texten i tid och rum:

I was up on black mountain the day Detroit fell
They killed them all off and they sent them to hell
Ding Dong Daddy, you´re coming up short
Gonna put you on trial in a Sicilian court
I´ve had my fun, I´ve had my flings
Gonna shake ´em all down like the early Roman Kings

2011 - året innan Early Roman Kings spelas in - går Detroit in i en djup ekonomisk kris när flera av stadens bilfabriker flyttar produktionen utomlands. Kanske är Ding Dong Daddy en arbetslös bilarbetare eller en finanshaj med fickorna fyllda av trix och nedläggningsbeslut? Och om det senare är fallet så infinner sig genast frågan om Ding Dong Daddy kommer att sitta bakom skranket eller på den anklagades bänk när domen faller i maffia-målet.

Argus Camaro och Romance in Durango (live version 1975)

Argus Camaro 3,5%

Lite då och då har den tyska lågpriskedjan Lidl mexikanska kampanjveckor.  Huruvida utökat tacosortiment är ett spännande grepp eller ett trött geschäft låter folkobob vara osagt. Istället noterar vi fackmannamässigt att nachopåsarna och salsaburkarna ofta får sällskap av trekommafemman Argus Camaro.

Ölet är en ljus lager med majs i malten och det är uppenbart att Lidl har designat flaskan efter mexikanska storsäljare som Sol och Corona (om än med ett extra lager kitsch i form av en aztekkalender och en sombrero). 

Färgen är gul och helt klar. Skummet är varken högt eller långvarigt, men bildar en fin och slitstark float över hela ytan. Svag doft av picklad lime. Kroppen är klen och smaken tunn. Något stickig munkänsla. En tydlig citronton (typ WC-anka) livar upp avslutet. Den långa eftersmaken domineras helt av en kemisk beska som påminner en hel del om de blanddrycker med tequila, lime och öl som man mot bättre vetande köper på utlandssemestern.

Romance in Durango (live version 1975)

Att den amerikanske rockpoeten Bob Dylan hyser en fascination för Mexico och Latinamerika är allmänt känt. Åtminstone i Dylankretsar. Folkobob har tidigare berört ämnet i en post om Spanish is the Loving Tongue, men frågan är om Dylans latinofili någonsin varit mer uppenbar än på Romance in Durango. Låten skrevs och spelades in sommaren 1975 och framfördes sedan ett trettiotal gånger under Rolling Thunder turnén. 

På Palace Theater i Waterbury, Connecticut den 11 november 1975 introducerar Dylan låten så här:

”Here is a new song. You probably haven’t heard this one before. We gonna’ dedicate it to Sam Peckinpah”.

Att Dylan väljer att föra samman Romance in Durango med regissören Peckinpah är intressant, men knappast förvånande.

För det första hade Dylan en liten roll i Peckinpahs film Pat Garrett and Billy the Kid (1973). Produktionen kantades av problem och Dylan fick tillbringa åtskilliga månader i mexikanska Durango.

För det andra har Romance in Durango många likheter med flera av Peckinpahs westernfilmer.  I texten möter vi - liksom i Pat Garrett and Billy the Kid - en person som lever på lånad tid. En viddernas man med döden i hälarna. Trots detta - eller kanske just på grund av detta - genomsyras texten av en uppskruvad livskänsla där varje ögonblick är en källa till berusning och förundran. De inledande verserna anger tonen:

Hot chili peppers in the blistering sun

Dust on my face and my cape

Me and Magdalena on the run

I think this time we shall escape

Sold my guitar to the bakers son

For a few crumbs and a place to hide

But I can get another one

And I´ll play for Magdalena as we ride

Exakt vad som tvingat sångjaget och Magdalena på flykt får vi förstås aldrig reda på. Är det en urspårad kärleksaffär eller ett revolutionärt bankrån? Ingen vet.

Ett återkommande motiv i Romance in Durango är bilden av hur människan framlever sina dagar i spåren av det förflutna:

Past Aztec ruins and the ghost of our people
hoofbeats like castanets on stone

At night I dream of bells in the village steeple

Then I see the bloody face of Ramon

Was it me that shot him down in the cantina

Was it my hand that held the gun?

Come, let us fly, my Magdalena

The dogs are barking and what´s done is done

Tanken på en tillvaro som går att reducera till en obetydlig länk i en existentiell kedja utan slut kan vid en första anblick verka nedslående, men faktiskt förstärker den indirekt textens allmänna livseufori. I kontrast mot den döde Ramon blir livet både en besvärjelse och en lovsång. Tillvaron är ett rasande, berusande nu, det förflutna ett töcken och döden ett oåterkalleligt slut.

Betraktat ur detta perspektiv blir den spanska refrängraden ”Agarrame, mi vida” utsökt tvetydig. I sin helhet lyder refrängen så här:

No Ilores, mi querida (gråt inte min kära)

Dios no vigila (Gud vakar över oss)

Soon the horse will tak us to Durango

Agarrame, mi vida (håll fast mig, mitt liv/min livs älskade)

Soon the desert will be gone

Soon you will be dancing the fandango

Mi vida översätts enklast till ”mitt liv”, men i överförd betydelse kan uttrycket också syfta på kärleken till en person. Således kan aggarame mi vida på en och samma gång - och helt utan motsättning - både beskriva sångjagets strävan att  leva livet fullt ut och på  kärleken till Magdalena.  Och faktum är att sångjaget är så upptagen av livet att han knappt märker när han dör:

Was that the thunder that I heard?
My head is vibrating, I feel a sharp pain
Come sit by me don´t say a word
Oh, can it be that I am slain

I jämförelse med den såsiga albumversionen på Desire (1976) är framförandena av Romance in Durango under 1975 års turné betydligt mer dynamiska. Ta till exempel inspelningen från Waterbury, Connecticut.

De mexikanska inslagen är uppskruvade till max. Sången i versen går i Bolerotakt och ackompanjeras av en fiol, ett par kastanjetter och en handfull akustiska gitarrer. Det hela påminner inte så lite om en Mariachiorkester utan blås. I skarp kontrast till versens staccatoartade frasering står refrängen; smidig och melodisk rinner den fram.

Romance in Durango är ett samarbete mellan Dylan och Jacques Levy och kanske kan den senares teaterbakgrund vara förklaringen till att nästan varje vers innehåller en rad som förmedlar ett direkt och omedelbart sinnesintryck - alltifrån upplevelser av smak och temperatur (Hot Chili peppers in the blistering sun) till audiella (Hoofbeats like castanets on stone) och taktila förnimmelser (My head is vibrating, I feel a sharp pain). 

De många kärnfulla beskrivningarna skapar tillsammans en närvarokänsla bortom det intellektuella och det analytiska. Det är förstås logiskt och man behöver varken vara en hästburen revolverman eller new age-anstruken livscoach för att erkänna  motsättningen mellan känsla och tanke. 

Sentir es vivir - att känna är att leva.