Argus Camaro och Romance in Durango (live version 1975)

Argus Camaro 3,5%

Lite då och då har den tyska lågpriskedjan Lidl mexikanska kampanjveckor.  Huruvida utökat tacosortiment är ett spännande grepp eller ett trött geschäft låter folkobob vara osagt. Istället noterar vi fackmannamässigt att nachopåsarna och salsaburkarna ofta får sällskap av trekommafemman Argus Camaro.

Ölet är en ljus lager med majs i malten och det är uppenbart att Lidl har designat flaskan efter mexikanska storsäljare som Sol och Corona (om än med ett extra lager kitsch i form av en aztekkalender och en sombrero). 

Färgen är gul och helt klar. Skummet är varken högt eller långvarigt, men bildar en fin och slitstark float över hela ytan. Svag doft av picklad lime. Kroppen är klen och smaken tunn. Något stickig munkänsla. En tydlig citronton (typ WC-anka) livar upp avslutet. Den långa eftersmaken domineras helt av en kemisk beska som påminner en hel del om de blanddrycker med tequila, lime och öl som man mot bättre vetande köper på utlandssemestern.

Romance in Durango (live version 1975)

Att den amerikanske rockpoeten Bob Dylan hyser en fascination för Mexico och Latinamerika är allmänt känt. Åtminstone i Dylankretsar. Folkobob har tidigare berört ämnet i en post om Spanish is the Loving Tongue, men frågan är om Dylans latinofili någonsin varit mer uppenbar än på Romance in Durango. Låten skrevs och spelades in sommaren 1975 och framfördes sedan ett trettiotal gånger under Rolling Thunder turnén. 

På Palace Theater i Waterbury, Connecticut den 11 november 1975 introducerar Dylan låten så här:

”Here is a new song. You probably haven’t heard this one before. We gonna’ dedicate it to Sam Peckinpah”.

Att Dylan väljer att föra samman Romance in Durango med regissören Peckinpah är intressant, men knappast förvånande.

För det första hade Dylan en liten roll i Peckinpahs film Pat Garrett and Billy the Kid (1973). Produktionen kantades av problem och Dylan fick tillbringa åtskilliga månader i mexikanska Durango.

För det andra har Romance in Durango många likheter med flera av Peckinpahs westernfilmer.  I texten möter vi - liksom i Pat Garrett and Billy the Kid - en person som lever på lånad tid. En viddernas man med döden i hälarna. Trots detta - eller kanske just på grund av detta - genomsyras texten av en uppskruvad livskänsla där varje ögonblick är en källa till berusning och förundran. De inledande verserna anger tonen:

Hot chili peppers in the blistering sun

Dust on my face and my cape

Me and Magdalena on the run

I think this time we shall escape

Sold my guitar to the bakers son

For a few crumbs and a place to hide

But I can get another one

And I´ll play for Magdalena as we ride

Exakt vad som tvingat sångjaget och Magdalena på flykt får vi förstås aldrig reda på. Är det en urspårad kärleksaffär eller ett revolutionärt bankrån? Ingen vet.

Ett återkommande motiv i Romance in Durango är bilden av hur människan framlever sina dagar i spåren av det förflutna:

Past Aztec ruins and the ghost of our people
hoofbeats like castanets on stone

At night I dream of bells in the village steeple

Then I see the bloody face of Ramon

Was it me that shot him down in the cantina

Was it my hand that held the gun?

Come, let us fly, my Magdalena

The dogs are barking and what´s done is done

Tanken på en tillvaro som går att reducera till en obetydlig länk i en existentiell kedja utan slut kan vid en första anblick verka nedslående, men faktiskt förstärker den indirekt textens allmänna livseufori. I kontrast mot den döde Ramon blir livet både en besvärjelse och en lovsång. Tillvaron är ett rasande, berusande nu, det förflutna ett töcken och döden ett oåterkalleligt slut.

Betraktat ur detta perspektiv blir den spanska refrängraden ”Agarrame, mi vida” utsökt tvetydig. I sin helhet lyder refrängen så här:

No Ilores, mi querida (gråt inte min kära)

Dios no vigila (Gud vakar över oss)

Soon the horse will tak us to Durango

Agarrame, mi vida (håll fast mig, mitt liv/min livs älskade)

Soon the desert will be gone

Soon you will be dancing the fandango

Mi vida översätts enklast till ”mitt liv”, men i överförd betydelse kan uttrycket också syfta på kärleken till en person. Således kan aggarame mi vida på en och samma gång - och helt utan motsättning - både beskriva sångjagets strävan att  leva livet fullt ut och på  kärleken till Magdalena.  Och faktum är att sångjaget är så upptagen av livet att han knappt märker när han dör:

Was that the thunder that I heard?
My head is vibrating, I feel a sharp pain
Come sit by me don´t say a word
Oh, can it be that I am slain

I jämförelse med den såsiga albumversionen på Desire (1976) är framförandena av Romance in Durango under 1975 års turné betydligt mer dynamiska. Ta till exempel inspelningen från Waterbury, Connecticut.

De mexikanska inslagen är uppskruvade till max. Sången i versen går i Bolerotakt och ackompanjeras av en fiol, ett par kastanjetter och en handfull akustiska gitarrer. Det hela påminner inte så lite om en Mariachiorkester utan blås. I skarp kontrast till versens staccatoartade frasering står refrängen; smidig och melodisk rinner den fram.

Romance in Durango är ett samarbete mellan Dylan och Jacques Levy och kanske kan den senares teaterbakgrund vara förklaringen till att nästan varje vers innehåller en rad som förmedlar ett direkt och omedelbart sinnesintryck - alltifrån upplevelser av smak och temperatur (Hot Chili peppers in the blistering sun) till audiella (Hoofbeats like castanets on stone) och taktila förnimmelser (My head is vibrating, I feel a sharp pain). 

De många kärnfulla beskrivningarna skapar tillsammans en närvarokänsla bortom det intellektuella och det analytiska. Det är förstås logiskt och man behöver varken vara en hästburen revolverman eller new age-anstruken livscoach för att erkänna  motsättningen mellan känsla och tanke. 

Sentir es vivir - att känna är att leva.

NKB Southern Session Pale Ale och Oh, Sister (live version 1978)

NKB Southern Session Pale Ale 3,5%

Nordic Kiwi Brewers (NKB) är ett svenskt bryggeri som startades av de två Nya Zeeländarna Kerryn Beattie och Daniel Craig. Enligt företagets hemsida är målet att brygga öl med humle från Nya Zeeland. Det är därför logiskt att NKB:s  folkölsrepresentant är en Session Pale Ale - en alkoholsvag  öltyp med mycket florala humletoner

Färgen är gul och inte helt klar. Skummet är långvarigt och med mycket god vidhäftningsförmåga. Doft av fruktsoppa och aprikoskräm Ölet är smakstarkt med både humlebeska och grapefrukt. Bergamott och en nypa vitpeppar i avslutet. Kolsyran är pigg, men inte stickande. Den uppmärksamme hittar lätt ett behagligt stråk citruszest i den långa eftersmaken

Oh, sister (live version 1978)

Den 9 mars 1978 ger Bob Dylan för första gången en konsert i Nya Zeeland. Spelningen äger rum på Western Springs Stadium i Auckland och recensionerna är övervägande positiva. Musikjournalisten John Dix skriver bland annat så här i Rolling Stone:

A glossy program listed him as "Bob Dylan, Entertainer". A nice touch, also an appropriate one, for Dylan entertained us with an eclectic show, presenting a résumé of his career (...)  There were no new songs, and every number was rearranged, so much so that a few were almost unrecognizable. Some of the new arrangements worked, some didn't. No matter - it was still another great step for Dylan to take. (Rolling stone May 18,  1978)

En låt som genomgått en särskilt radikal bearbetning är Oh, Sister.  Om detta nya arrangemang  tillhör dem som faller Dix på läppen framgår tyvärr inte av artikeln i Rolling Stone. 

Inte heller vet jag exakt hur Oh Sister lät i just Auckland Nya Zeeland den 9 mars 1978. Men om man använder sig av en - för Dylanologer - vansklig metod och jämför den officiella liveskivan Bob Dylan at Budokan (Tokyo, Japan den 28 februari och 1 mars 1978)  med booten OK I Still Get Stoned  (Brisbane, Australien den 15 mars) verkar åtminstone Oh Sister hålla sig hyfsat stabil under mars månad.

På albumet Desire (1976) är Oh, Sister en vacker sång om försoning och om hur tiden både kan föra samman och skapa avstånd. Texten - som är skriven tillsammans med Jaques Levy - kan både tolkas som en bild av andligt sökande och som en skildring av kärleks-, vänskaps- och syskonrelationer. Ett trevande munspel och en slingrande fiol har skjutits fram i ljudbilden och understryker tillsammans det spröda och det förgängliga.

Oh, sister, when I come to lie in your arms
You should not treat me like a stranger
Our Father would not like the way you act
And you must realize the danger

Oh, sister, am I not a brother to you
And one deserving of affection?
And is our purpose not the same on this earth
To love and follow His direction?

We grew up together
From the cradle to the grave
We died and were reborn
And then mysteriously saved

Oh, sister when I come to knock on your door
Don't turn away, you'll create sorrow
Time is an ocean but it ends at the shore
You may not see me tomorrow

Under 1978 års världsturné möter publiken dock en helt annan Oh, Sister. Instrumenteringen utgår från Bobbye Halls och Ian Wallaces slagverk, understödda av Jerry Scheffs bas. Kompet är monotont och påminner inte så lite om de hotande trummorna i en gammal Tarzanfilm. Då och då stiger Steve Douglas saxofon fram och målar grälla sjok över den mörka djungelkulissen.

Texten framförs entonigt och med ett lätt klagande tonfall. Mellan verserna gör Dylan ett ljud som ligger precis mitt emellan ett rop och ett stön och som lika gärna uttrycka plåga som njutning.

Det är som om Dylan vill reducera och skala ner sången så att bara själva kärnan återstår. Ett arketypiskt, gammaltestamentligt urtillstånd där jaget, systern och fadern kan rymma en hel värld. 

Skelderwikens this Ale is Folköl och Black Diamond Bay

Skelderwikens this Ale is Folköl 3,5%

Någonstans i Ängelholm ligger det lilla bryggeriet SkelderWikens Brygghus. Hur stor spridning deras folköls-ale har vet jag inte, men nedanstående recensionsexemplar är i alla fall inhandlat på ICA  i Grevie.

Färgen är halmgul. Skummet luftigt men långvarigt och med visst kläng. Tydlig doft av passionsfrukt. Kroppen är aningen tunn. Örtig, men försiktig, humlebeska. Bröd och apelsinmarmelad. Lite gräsklippargas i avslutet. Kolsyran är tydlig men inte skarp. Medellång eftersmak. 

Skälderviken ligger i nordvästra Skåne, instucken mellan Kullaberg och Bjärehalvön. Om man ska vara helt ärlig är nog Skälderviken mer en bukt än en vik, fast skillnaden är snarare semantisk än geografisk. I engelskan använder man som bekant ordet "bay" för både vik och bukt. 

Black Diamond Bay

Sommaren 1975 skriver Bob Dylan en handfull texter tillsammans med teaterregissören Jacques Levy. Hur det gemensamma skapandet går till rent praktiskt vet man inte riktigt, men helt klart är att Black Diamond Bay utgör en av samarbetets kreativa och konstnärliga höjdpunkter.

Efter ett långt svepande intro med munspel och fiol finner vi oss stående på verandan till ett hotell som verkar vara hämtat från en gammal sepiafärgad matinéföreställning. Kanske ligger hotellet i Karibien, kanske på Tahiti eller Filippinerna. I handlingens centrum hittar vi hur som helst en kvinna med slips och Panamahatt:

Up on the white veranda
She wears a necktie and a Panama hat
Her passport shows a face
From another time and place
She looks nothin' like that
And all the remnants of her recent past
Are scattered in the wild wind
She walks across the marble floor
Where a voice from the gambling room is callin´her to come on in
She smiles, walks the other way
As the last ship sails and the moon fades away
From black Diamond Bay

As  the mornin' light breaks open, the Greek comes down
And he asks for a rope and a pen that will write
"Pardon, monsieur," the desk clerk says
Carefully removes his fez
"Am I hearin' you right?"
And as the yellow fog is liftin'
The greek is quickly headin' for the second floor
She passes him on the spiral staircase
Thinkin' he 's the Soviet Ambassador
She starts to speak, but he walks away
As the storm clouds rise and the palm branches sway
On Black Diamond Bay

Kvinnan i Panamahatten fungerar som en  dramaturgisk katalysator, vilken både för samman och driver på textens bihandlingar och sidospår. Till exempel kommer ägaren till rösten i hotellkasinot att dyka upp några verser senare, liksom den självmordsbenägna greken i trappan.

Det  myllrande persongalleriet för tankarna till romaner av Graham Greene och Ernest Hemingway. Karaktärerna är både färgstarka och mångbottnade, men  också en aning livströtta och patinerade. Akterseglade av tiden och rummet sitter de fast på ett hotell i någon kvarglömd koloni.

Men inget varar för evigt. Ett vulkanutbrott välter tillvaron över ända och påminner såväl lyssnaren som hotellgästerna om vad som egentligen är viktigt i livet.  Således blir spelarens storvinst meningslös när ön obönhörligt sjunker i havet, samtidigt som kvinnan i Panamahatten rörs till tårar av en sliten rad från 40-talsschlagern Darling, Je Vous Aime Beaucoup:

As the island slowly sank
The loser finally broke the bank in the gambling room
The dealer said, "It´s too late now
You can take your money, but I don´t know how
You'll spend it in the tomb"
The tiny man bit the soldier's ear
As the floor caved in and the boiler in the basement blew
While she´s out on the balcony, where a stranger tells her
"My darling, je vous aime beaucoup"
She sheds a tear and then begins to pray
As the fire burns and the smoke drifts away
From Black Diamond Bay

Black Diamond Bay är inte bara extremt melodistark, den är också snillrikt rimmad. Med jämna mellanrum faller Emmylou Harris in i slutet av versraden. Hennes röst ligger oktaven över Dylans och tillsammans får de slutrimmen att lysa.

I den sjunde, avslutande versen förskjuts berättarperspekivet  från en allvetande, extern fokalisering till  till en explicit jagberättare. Samtidigt förflyttas vi från det sammanstörtande Black Diamond Bay till en tevesoffa i Los Angeles:

I was sittin' home alone one night in L.A.
Watchin' old Cronkite on the seven o'clock news
It seems there was an earthquake that
Left nothing 'but a Panama hat
And a pair of old Greek shoes
Didn't seem like much was happenin',
So I turned it off and went to grab another beer
Seems like every time you turn around
There´s another hard-luck story that you're gonna hear
And there´s really nothin´anyone can say
And I never did plan to go anyway
To Black Diamond Bay

Till en början känns det förstås som ett enormt antiklimax; skrönan från Black Diamond Bay var alltså bara ett nyhetsinslag bland andra. Och även om Panamahatten och de grekiska skorna vittnar om att allt inte var ett påhitt så går det inte att frigöra sig från känslan av att det är kvinnan i Black Diamond Bay som är en fantasi medan öldrickaren befinner sig i verkligheten.

Men kanske är förhållandet det rakt motsatta. De filosofer som ägnat sig åt människans existentiella villkor (till exempel Heidegger och Sartre) brukar ju också fastna för idéer om den autentiska tillvaron. Den autentiska människan är kännande, medveten och ansvarstagande och således motsatsen till den slentrianmässiga  drönartillvaro som skildras i sista versen.

Denna  sista vers är - i jämförelse med de föregående - blek, händelsefattig och känslobefriad; därmed befinner den sig också flera steg bort från det som Heidegger och Sartre förknippar med det autentiska, verkliga varat.

Arabicaporter och One More Cup of Coffee (Valley Below)

Arabicaporter 3,5%

Arabicaporter är en porter med kaffetillsats (0,9% enligt etiketten) som tillverkas av det italienska bryggeriet Birrificio Grado Plato. folkobobs exemplar är köpt på Möllans folkis i Malmö, men det går nog att köpa på fler ställen.

Färgen är mörkt brun, nästan svart. Skummet är beigt och klängigt men inte särskilt fast. Doften är lite rökig (men ännu inget kaffe). Dock hittar man lite kaffe i smaken, tillsammans med prickig korv och söta toner av chokladkola. Arabicaporter har en ganska liten kropp för att vara porter. Beskan är varken markerad eller långvarig. Lite bröd och mjöl i eftersmaken

Då kallnat kaffe är bland det äckligaste man kan dricka så var jag i ärlighetens namn en smula skeptisk till Arabicaporter. Så illa är det dock inte. Tvärtom faktiskt. Ölet är en lättdrucken porter, med en aning kaffe. Ungefär som det var tänkt antar jag.

One More Cup of Coffee (Valley Below)

En fråga som pockar på svar är hur ofta det amerikanska kaffeföretaget Maxwell House hör av sig till Bob Dylan för att köpslå om rättigheterna till One More Cup of Coffee (Valle Below) från albumet Desire (1976). Jag gissar på så gott som dagligen; låten skulle nämligen passa perfekt till den typ av larger than life-reklam som man möter när det ska krängas bilar, öl och.... kaffe.

I tre verser berättar sångjaget om en kvinna och hennes familj. Vilken relation sångjaget egentligen har (eller haft) till kvinnan sägs aldrig, men man förstår att det känslomässiga utbytet knappast är reciprokt:

Your breath is sweet
your eyes are like two jewels in the sky
Your back is straight, your hair is smooth
On the pillow where you lie
But I don´t sense affection
No gratitude or love
Your loyalty is not to me
But to the stars above

I den andra versen introduceras kvinnans far samtidigt som presentationen av dottern fördjupas.  Vi får också reda på att fadern lärt henne både det ena och det andra:

Your daddy he´s an outlaw 
And a wanderer by trade
He´ll teach you how to pick and choose
And how to throw the blade
He oversees his kingdom
So no stranger does intrude
His voice it trembles as he calls out
For another plate of food

Även om texten mejslar ut en en högst levande och märgfull  bild av den laglöse patriarken så förblir flera viktiga frågor obesvarade: Är han en allierad eller en antagonist till sångjaget? Är det välbevakade kungariket ett uttryck för verklig makt eller en ironisk metafor för att beskriva en småaktig hustyrann?

I den tredje och avslutande versen återvänder vi till kvinnan vars övernaturliga förmågor nu indirekt  beskrivs via mamman och systern:

Your sister sees the future
Like your mama and yourself
You´ve never learned to read or write
There´s no books upon your shelf
And your pleasure knows no limits
Your voice is like a meadowlark
But your heart is like an ocean
Mysterious and dark.

Varje vers följs av en refräng - unisont framsjungen tillsammans med Emmylou Harris. De två rösterna skapar en intressant tvetydighet. Vem är det egentligen som är på väg bort från vem?

One more cup of cofee for the road
One more cup of coffee 'fore I go
To the valley below


Den musikaliska iscensättningen är kongenial och harmonierar perfekt med textens vagt exotiserande persongalleri. Scarlet Ravieras fiolslingor och Bob Dylans långsamma gitarrkomp mutar tillsammans in ett område som rymmer såväl  portugisisk fado som romsk folkmusik. Sättet som sången framförs på tillför ytterligare en dimension; Dylan drar konstfullt ut tonerna och låter dem sedan oktav-vis glida upp och ner. Det hela påminner om den lite sorgsna sångstil man ibland kan höra i traditionell arabisk och hebreisk musik

En stor del av One More Cup of Coffees suggestionskraft ligger i hur texten lyckas med konststycket att förmedla en scen som känns konkret och fysisk samtidigt som den paradoxalt nog är vidöppen för lyssnarens egna associationer och projektioner. Någon ser hur antihjälten i en Peckinpah-western  beger sig mot den slutgiltiga uppgörelsen. En annan hör hur ödestimman slår i ett stekhett mellanösternlandskap. Och helst utan sällskap av en Maxwell House logotyp.

Käbliku Summer Briis och Mozambique

Käbliku Summer Briis 3,5%

Det var förstås bara en tidsfråga innan trenden med syrliga öl skulle leta sig in i folkobob. För att hitta syrliga trekommafemmor behövs dock en butik med ett något bredare sortiment och  folkobob  styrde därför häromveckan stegen till Möllans folkis på Sofielundsvägen i Malmö. På Möllan Folkis (som alltså inte är en egen butik utan namnet på ICA Möllevångens ambitiösa folkölshylla) införskaffades bland annat Summer Briis från estländska Käbliku -en sour session IPA med vetemalt.

Summer Briis är ljust gulbrun och lite dimmig, inte helt olik äppelmust. Skummet är fast, nästan segt. Rejäl doft av passionsfrukt och aprikos. Smaken är uppfriskande syrlig med smak av både havtorn och tropisk frukt. Ananas, citron och passionsfrukt; allt finns där, men utan att det känns klibbigt eller artificiellt. Simmig munkänsla. Lång eftersmak med aprikos och persika. Det är lite lurigt att hitta beskan bland allt det syrliga, men nog finns den där.

Kanske bör det vara på sin plats med brasklapp: Då folkobobs erfarenhet av syrliga öl är något begränsad (se ovan) har jag inte riktigt något att jämföra smaken med. Kanske är Summer Briis otroligt syrlig för att vara en sur IPA. Kanske är den rena barnleken. Jag vet inte riktigt.

Spontant förknippar jag de fruktiga smakerna med den typ av sommaröl som kan fungera som apertif. Etiketten - där en parant dam i bikini blickar ut över stranden - skvallrar om att jag inte är ensam om den associationen.

Mozambique

Även om Bob Dylan inte brukar förknippas  med strandhäng och solbad så behöver han för den sakens skull inte vara  helt främmande inför solstolar, luftmadrasser och glass-strutar. Han har ju faktiskt burit solglasögon i över femtio år. 

Sommaren 1975 skriver Dylan  tillsammans med med mångsysslaren och teatermannen Jacques Levy flertalet av texterna till det album som skall bli Desire.  Jämfört med den tidiga sjuttiotals-produktionen är Desire betydligt mer kosmopolitisk såväl textmässigt som musikaliskt. Som tredje spår hittar man låten Mozambique - ett tre minuter långt vykort från ett av världens fattigaste länder:

I like to spend som time in Mozambique
The sunny sky is aqua blue
And all the couples dancing cheek to cheek
It's very nice to stay a week or two

There's lot of pretty girls in Mozambique
And plenty time for good romance
And everybody likes to stop and speak
To give the special one you seek a chance
Or maybe say hello with just a glance

Ackompanjemangets diskreta men icke desto mindre soliga calypsorytm utgör på inga sätt en kontrast till (eller ens en nyansering av) den utstuderat tvådimensionella texten. Och frågan man ställer sig som lyssnare blir förstås följande: Varför gör man en låt om just Mozambique?

När Dylan och Levy skriver texten till  Mozambique sommaren 1975 är läget i  landet minst sagt turbulent.  På samma gång som Nejlikerevolutionen störtade det fascistiska i Portugal genom Nejlikerevolutionen 1974 upplöses också kolonialväldet i Mozambique. Den marxistiska guerillan  FRELIMO kunde därmed ta makten efter 13 års väpnad kamp och med hjälp av Kuba och Sovjet  påbörjades arbetet med att bygga socialismen. 1975 utbryter dock ett nytt inbördeskrig ut när RENAMO (Mozambiques Nationella motstånd) tar till vapen mot  FRELIMO med stöd av Sydafrika och Rhodesia

Så varför Mozambique?

Den enklaste förklaringen är att Mozambique -med sitt "q" och sitt "z" -  är ett spännande ord som genererar en hel bukett med spänstiga rim såsom cheek, speak och peek. Det är inte heller omöjligt att Dylan och Levy också påverkas på ett mer omedvetet plan av att Mozambique ofta nämns i radio, teve och tidningar under den tid som skrivprocessen pågår.

Eller så  handlar låten om ett förflutet (eller snarare drömt) Mozambique.  Det är lätt att se hur sångjaget, iklädd ljus linnekostym slår sig ner framför sin bungalow med en ginfizz i handen. Och Mozambique är i gott sällskap. Desire  är ett album som till stor del rör sig i en slags förgången Matinévärld, befolkad av äventyrare och lycksökare. Kvinnan i Black Diamond Bay som "shows a face from another time and place" skulle med sin "necktie and Panama hat" smälta in fint bland de jet-set-européer som på 50- och 60-talet spenderade nätterna i Laurenço Marque (idag Maputo) och dagarna på Bazarutoöarna.

En tredje - rakt motsatt teori är att låtens skildring av paradisiska stränder, hav och kvinnor tvärtom uttrycker ett försiktigt stöd till den nya regimen i Mozambique. När texten skrivs är det fortfarande ovanligt för världsartister att stödja afrikanska befrielserörelser. Detta kommer som bekant att ändras de följande åren med Bob Marleys Zimbabwe (1979), Peter Gabriels Biko (1980) och The Specials Free Nelson Mandela (1984), men sommaren 1975 kan det kanske ses som ett utslag av charmfull salongsbolsjevism att beskriva hur det socialistiska Mozambiques sol lyser såväl över landets stränder  som dess befriade folk:

And when it´s  time for leaving Mozambique
To say goodbye to sand and sea
You turn around to take a final peek
And you see why it´s so unique to be
Among the lovely people living free
Upon the beach of sunny Mozambique

Frågan om vilken roll Mozambique spelade i Dylan och Levys föreställningsvärd sommaren 1975 kommer antagligen aldrig att  få ett defintivt svar. Hur man än vänder på det finns det ett slags metaironiskt element som är svårt att helt frigöra sig från: Desires svängigaste och mest obekymrade låt handlar om ett land som kämpar för att inte slukas av avgrunden...

Mora Guld-Pilsner och Golden Loom

Mora Guld-Pilsner 3,5%

Livsmedelsattributering utgör ett helt eget universum med en helt egen estetik. Att något är gammeldags betyder oftast att något har högre fetthalt och att produkten har en förpackning gjord av av matt, ljusbrunt papper. Gammeldags kola, gammeldags mjölk, gammeldags marmelad och så vidare. Ibland är det också en gammal gumma på nämnda förpackning.

Guld kan däremot betyda lite vad som helst. Guld-nougat, Guld-marie-kex, Kalles kaviar guld för att nämna några. Oftast innebär guld-förledet att produkten är märkbart dyrare (eller billigare). Det kan också  betyda att det är fotbolls-VM på gång.

Guld-pilsner från Mora Bryggeri har en lite rustikare framtoning än de flesta andra guldöl på folkölshyllan (till exempel Norrlands guld eller den sorgligt avsomnade Tuborg guld). Men så skulle Guld-pilsner också lika gärna kunna heta Gammeldags pilsner, då det är ett gammalt sextiotalsöl som återupplivats av Mora Bryggeri.

Färgen är gul och helt klar. Skummet är snabbt, frasigt och utan kläng. Doften är brödig. Som pilsner betraktad så ligger Guld-pilsner mitt emellan den tjeckiska och den tyska stilen. Ölet är smakstarkt och maltigt, men det är inte särskilt beskt. En svag jästton skymtar fram ibland. Lite gasig munkänsla. Stickig kolsyra och en kort eftersmak med vitt bröd.

Golden Loom

På  Bootleg Series vol. 1-3 hittar man Golden Loom - en outtake från Desire (1974). Varför låten inte fick plats på skivan kan man förstås bara spekulera i, men det är lätt att konstatera att Golden Loom tematiskt och musikaliskt har en del gemensamt med Isis - även om skillnaderna är fler än likheterna.

Vad golden loom betyder är dock inte helt lätt att få rätsida på. I sin allra mest konkreta form så är loom antingen en vävstol eller den lite tjockare del av åran som ligger an mot årklykan. Loom kan också vara ett verb som beskriver att någonting tar form eller lurar i bakgrunden. I en något utvidgad betydelse kan loom även syfta på smycken som vävts eller skapats av metalltrådar.

Texten till Golden Loom anknyter till en  klassisk rocklyrisk tradition där man omsjunger en vacker men undflyende kvinna som verkar besitta nästan överjordiska egenskaper Huruvida detta är tidlöst och intressant eller förlegat och uttjatat bestämmer man förstås själv.

Den första versen förflyttar lyssnaren till en kuststad där eukalyptusträden hänger över gatorna och båtarna seglar fram över bukten. Hopningen på den näst sista raden som beskriver hur månskenet reflekteras i vattnet medan fiskarens dotter flyter i in rummet harmonierar fint med ordet looms marina konnotationer med ord som  oar loom (årlom) och boat loom (vävskyttel).

Smokey autumn night, stars up in the sky.
I see the sailin´boats across the bay go by
Eucalyptus trees hang above the street
And then I turn my head, for you´re approachin´ me
Moonlight on the water, fishermans daughter, floatin´in to my room.
With a golden loom.

Även om slutradens golden loom skulle kunna vara ett högst konkret guldarmaband så är det ändå ordets eteriska kvaliteter som tar överhanden. Kanske är kvinnan en strålande drömvarelse, kanske omges hon av det ett slags gyllene skimmer eller så är det helt enkelt så att håret  skapar illusionen av en gloria i månskenet.

I den andra versen förs en stegrande  känsla av problem, sorgsenhet och ledsnad in (hungry clouds... , tears roll down ....., bitter taste ....). Samtidigt blir innehållet än mer drömlikt och ett bibliskt färgat symbolspråk introduceras:

First we wash our feet near the immortal shrine
And then our shadows meet and then we drink the wine
I see the hungry clouds up above your face
And then the tears roll down, what a bitter taste
And then you drift away on a summer´s day whereer the wildflowers bloom
With your golden loom.

Det bibliska övergår i det esoteriska när berättarjaget i den tredje versen ser ett darrande lejon med lotussvans. Västerlandet möter österlandet - det materiella och det andliga, det linjära och det cirkulära.

I walk across the bridge in the dismal light
Where all the cars are stripped between the gates of night
I see the trembling lion with the lotus flower tail
And then I kiss your lips as I lift your veil
But you´re gone and then all I seem to recall i the smell of perfume
And your golden loom

I den tredje avslutande versen återförs lyssnaren i viss mån till verkligheten. Ljuset är nu motbjudande och någon slags gräns har passerats. Oavsett om det är gränsen mellan dröm och verklighet eller det förflutna och nuet som beskrivs får denna skiljelinje ett rent fysiskt uttryck i formuleringar som across the bridge och between the gate. En doftstrimma är passande nog det enda som återstår - flyktig och svårgripbar, men samtidigt ett resultat av en fysisk och mätbar verklighet.

Rent metriskt är Golden Loom överraskande bunden för att vara Dylan. Om antalet stavelser (s) markeras med en siffra och rimmen anges i parentes får man följande bild:

5 x s  / 5 x s (a)
6 x s / 6 x s (a)
5 x s / 5 x s (b)
6 x s / 6 x s (b)
6 x s (c) / 5 x s (c)  / 6 x s (d)
5 x s (d)

Strukturen påminner lite om en förenklad version av den engelska sonetten eller den franska alexandrinen och den klassiska formen stämmer onekligen väl överens med Golden Looms tidlösa (?)  tematik och kongeniala symbolism. Dock saknas sonettens lätthet i det musikaliska uttrycket. Framförandet är fyrtakts-stompigt och Scarlet Riveras fiol, som på Desire-albumet lockar lyssnaren till orientaliskt svärmeri inbjuder här mer till sällskapsdans.  Det är som om man valt bort själva drömmen och istället skildrar den nyvaknades försök att minnas den; segt sömndrucken men behagligt tungtänkt.