Svenska Hallon och Lovesick

Svenska Hallon 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett öl från Remmarlöv, ett gårdsbryggeri strax utanför Eslöv. Denna gång har de tagit ut svängarna rejält med Svenska hallon, ett smaksatt, syrligt veteöl av Berliner-typ.

Färgen är rosaröd och helt klar. Ölet skummar upp med ett brusande, ljusrosa läskeblaskskum som sedan snabbt försvinner helt. Tydlig doft av hallosoda. Smaken är syrlig  med väldigt liten beska och balanserad av en körsbärssötma som blir särskilt tydlig i avslutet. Frisk munkänsla med spritzig kolsyra. Kort eftersmak av körsbärspez. Med andra ord en riktig Erfrischungsgetränk!

På engelska heter hallon som bekant Raspberry. Namnet  härstammar från fornfranskans rasper, ett ord som på svenska blivit verbet raspar och sedan knoppat av sig i substantivet rasp adjektivet raspig. Huruvida raspigheten syftar på själva busken eller det ibland, något sträva bäret är dock oklart. En annan, men inte mindre angelägen fråga är varför hallon aldrig har kallats för "raspebär" i Skåne. 

Lovesick

Säg mig vad du tycker om Dylans raspiga stämma och jag ska säga dig vem du är. För vissa är mötet med Dylans röst en omedelbar förälskelse, för andra är den något man successivt lär sig att uppskatta - strof för strof, låt för låt.

Men att påstå att Dylans röst är unik är förstås en sanning med modifikation. Pop- och rockhistorien är som bekant fylld med raspiga röster. Från Howlin' Wolf och Janis Joplin till Rod Stewart och Tom Waits. Det speciella med Bob Dylans röst är i stället dess spännvidd och artistiska precision. I början av karriären modulerade rösten gamla knarriga folksångare, senare accentuerade den lätt nasala tonen istället ett tonfall av upphöjd ironi och roat förakt.

Den franske litteraturvetaren Christophe Lebold argumenterar i artikeln "A face like a Mask and a Voice that Croaks: An integrated Poetics of Bob Dylans Voice, Personae and Lyrics" (i Oral Tradition #1/2007) för att de förändringar som Dylans röst genomgått utgjort - och utgör - en central del av ett konstnärliga projekt som kännetecknas av en ständigt pågående lek med identiteter.

[T]he tonal quality of Dylan's voice intervenes in the construction of meaning in the songs. His timbre and the limitations of that timbre are part and parcel of his project. (...) His so called "bad" voice is a sonic echo of the recurring theme of human imperfection and of the motif of the fall of man (into sin, old age, or wretchedness). Dylans more recent songs - this voice carries us across the landscapes of a broken, fallen world. (Leobold 2007)

Det senare är kanske särskilt giltigt för Lovesick, det inledande spåret på Time Out of Mind från 1997. Här låter det nämligen som om Dylan bokstavligen balanserar på gränsen till de levande:

I´m walking through streets that are dead

Walking, walking with you in my head

My feet are so tired, my brain is so wired

And the clouds are weeping

Did I hear someone tell a lie?

Did I hear someone's distant cry?

You thrilled me to my heart, then you ripped it all apart

You went through my pockets when I was sleeping

En orgel pulserar fram mollackord i baktakt. Kanske är det ett hjärta som i rent trots fortsätter att slå, kanske är det kryckan som håller sångjaget upprätt. Därtill har producenten Daniel Lanois lagt en diskret distortionseffekt på rösten vilket får den att än mer låta som ett telefonsamtal från andra sidan. 

För den breda, skivköpande allmänheten - som varken gått på konserter eller jagat piratinspelningar -  måste förändringen ha kommit som en smärre chock. Det hade gått sju år sedan den senaste "riktiga" Dylanskivan - Under the Red Sky (1990) och det är uppenbart att rösten här används på ett radikalt annat sätt. Den nya rösten gestaltar i Lovesick ett sönderfall på alla plan - såväl känslomässigt och kroppsligt som moraliskt och socialt.

Sometimes the silence can be like thunder

Sometimes I wanna take to the road of plunder

Could you ever be true

I think of you and I wonder

Orsaken till förändringen är i slutändan lika mycket artistisk som geriatrisk. När vi åldras minskar elasticiteten i stämbandens bindväv vilket gör rösten strävare och för en artist som då ägnat de senaste tio åren åt att  turnera och nattsudda blir detta förstås ännu tydligare. De höga tonerna - vilka Dylan tenderat att pressa fram nasalt - lyser med sin frånvaro på Lovesick. Dylan har nu definitivt brutit med den krets av hesa rockare (Bruce Springsteen, Steve Earle) han en gång i tiden inspirerat. 

Passion för folk och Make You Feel My Love

Passion för folk 3,5%

folkobob har tidigare uppmärksammat att den tyska matvarukedjan Lidl då och då tar in  partier från mindre bryggerier. Huruvida detta är resultatet av vakna inköpschefer med fingerspitzengefühl eller cyniskt varumärkesbyggande är en fråga som är öppen för spekulation.

Nåväl. På Lidl i Staffanstorp kunde man i höstas hitta Passion för folk -en IPA från Göteborgsbryggeriet Beersmiths, smaksatt med fruktpuré av mango och passionsfrukt.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Snabbt, frasigt läskedrycksskum som sjunker undan utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och aprikoskräm. Smaken domineras av fruktsötma  men det finns även en hel del syrlighet. Örtigt humleavslut och mineralvattenssälta i eftersmaken  Kolsyran är något stickig, men passar på något vis bra till läskkänslan.

Make You Feel My Love

Idag betecknar ordet passion främst en  brinnande kärlekskänsla som eldas på av fysisk lusta och kroppslig åtrå men så har det förstås inte alltid varit.  Passion kommer från latinets ord för lidande, passio, en betydelse som fortfarande lever kvar bland påskens religiösa passionsspel och hos sjukhusens plågade patienter.  

Men alla som någon gång haft förmånen att studera en passionerad förälskelse på nära håll vet förstås att lidandet aldrig är långt borta. Med kärleken kommer ju - förutom det ständiga hotet om separation - även smärtsamma känslor av svartsjuka, ovisshet och otillräcklighet.

Med detta sagt kan vi konstatera att Make You Feel My Love är Bob Dylans mest passionerade kärlekssång; här bor nämligen lidandet granne med kärleken. Dock framstår det hela som tämligen okomplicerat; genom att dela med sig av sin kärlek kan den ene befria den andre från svårmod och mörker:

When the rain is blowing in your face

And the whole world is on your case

I could offer you a warm embrace

To make you feel my love

When the evening shadows and the stars appear.

And there is no one there to dry your tears

I could hold you for a million years

To make you feel my love 

Tillsammans med Blowin' in the Wind och Knockin' On Heavens Door är Make You Feel My Love är en av de Dylanlåtar som har tolkats av störst antal artister. Sedan den debuterade på albumet Time Out of Mind 1997 har den sjungits in av såväl Adele och Ane Brun som Billy Joel och Engel Humperdnick. Detta kan dels på bero att texten bärs fram av en extrem slitstark melodi (vilken i sin tur utgår från 50-tals schlagern You Belong to Me)  och dels på att texten vid en första anblick är påfallande rak och enkel. Åtminstone med Dylanmått mätt.

Men skenet bedrar, för saken är den att den återkommande raden  "to make you feel my love" kan förstås på två olika sätt. Antingen som att sångjaget vill dela med sig av sin kärlek och värme eller som att sångjaget vill tvinga den andre att känna samma sak (och lika mycket) som han själv. Även om det förra alternativet är avgjort gemytligare än det senare så blir det i  sticket tydligt att kärleken inte är besvarad men att sångjaget likväl framhärdar i uppfattningen att den andre hör hemma hos just honom.

I know you haven't made your mind up yet

But I would never do you wrong

I've known it  from the moment that we met

No doubt in my mind where you belong

Vad som verkar vara viktigare än den andres välbefinnande är att denne upplever samma slags kärlek som sångjaget; ett mål som av allt att döma ska kunna uppnås genom umbäranden och lidande.

I'd go hungry, I'd go black and blue

I'd go crawling down the avenue

There's nothing that I wouldn't do

To make you feel my love

The storms are raging on the rollin' sea

And on the highway of regret

The winds of treason blowing wild and free

You ain't seen nothing like me yet.

Den kanadensiske poeten och litteraturvetaren Stephen Scobie konstaterar i sin bok Alias - Bob Dylan Revisited (2003) att den lätta banala och klichétyngda texten förstärker känslan av att sångjaget är oförmögen att ge uttryck för sina känslor:

[T]he increasingly desperate nature of the singers´s gestures - "crawl down the avenue", "go to the ends of the earth" - only serves to underline his inability to "make you feel" his love; that is, he cannot bring his words and his emotions together, cannot make things the same. It is not so much that the loved one cannot feel; the problem is that the singer thinks his lover has to be "made to" feel. (Scobie 2003)

På studioversionen framför Dylan Make You Feel My Love som en traditionell  pianoballad, understödd av en diskret orgel vilken för med sig en subtilt sakral  känsla. Sången, som ligger långt fram i ljudbilden, balanserar hela tiden mellan det naket utlämnande och det utsökt sentimentala.  

Trots det - eller kanske just på grund av det - är det svårt att skaka av sig känslan av att raden  you ain't seen nothing like me yet lika gärna kan uppfattas som ett förtäckt hot som en känslosam försäkran om att det alltid finns kraft och kärlek kvar.

The Down Low Ale och Cold Irons Bound

The Down Low Ale 3,5%

Lagunitas Brewing Company är ett sånt där modernt amerikanskt bryggeri som också är ett livsstilskoncept. Man prånglar cannabisöl och man har en webshop där man kan köpa alltifrån plektrum och hundleksaker till öldoftljus och öltvål.

På svenska folkölshyllor representeras Lagunitas av The Down low Ale; en öl som man kan hitta lite här och var om man har ögonen med sig.

Färgen är klar och mörkt gul, inte helt olik äppeljuice. Ölet har en tydlig doft av tropisk frukt. Ett frasande skum sjunker  ner till ett tätt lock. Kolsyran är diskret. Lång brödig beska samsas med blommiga humlesmaker. Trevlig munkänsla. Lång, "dov" eftersmak med mycket humle och grapefrukt.

En återkommande Lagunitas-slogan är "we brew in two great cities". Dessa två städer är Petaluma i Californien och Chicago i Illinois.

Cold Irons Bound

Den enda gång som Chicago nämns¹ i en  Dylantext  är i Cold Irons Bonds från albumet Time Out of Mind (1997). I låten skildras med plågsam skärpa de svårigheter berättarjaget har att gå vidare efter en avslutad relation. Problemet är tvådelat: Förutom att känslorna för den andre vägrar att försvinna så verkar berättarjaget dessutom ha uppenbara problem med att hitta tillbaka till sig själv.

Musiken börjar  trevande, som om musikerna inte riktigt når fram till varandra, men snart tar en stompig blues i moll fart. När sången börjar står det klart att introt egentligen är det som bäst överensstämmer med textens inledande vers vilken beskriver en uttunning av självet; inte helt olik den schizofrenes jagupplösning:

Im beginning to hear voices and there´s no one around
Well, I´m all used up and the fields have turned brown
I went to church on Sunday and she passed by
My love for her is taking such a long time to die.

I´m waist deep, waist deep in the mist
It´s almost like, almost like I don´t exist
I´m twenty miles out of town in cold irons bound

Att låta den yttre omgivningen samspela med en karaktärs själsliv är förstås ett vanligt grepp i litteraturen, men i Cold Irons Bound är det inte enbart så att känslan och miljön förstärker varandra; det hela drivs ett steg längre så att det inre och yttre landskapet till slut sammansmälter helt:

There's too many people, too many to recall
I thought some of'm were friends of mine, I was wrong about'm all
Well the road is rocky and the hillside's mud
Up over my head nothing but clouds of blood.

I found my world, found my world in you
But your love hasn't proved true
I'm twenty miles out of town in cold irons bound

Beskrivningen av hur berättarjaget först hittat och sedan förlorat sin värld förklarar varför hela det existensiella varat blivit hemlöst. Sammanblandningen av det objektiva och det subjektiva, det verkliga och det upplevda gör också att man inledningsvis tolkar den stad som nämns i den återkommande raden "I'm twenty miles out of town in cold irons bound" metaforiskt. I den näst sista versen står det dock klart att det verkligen finns en stad och att denna stad är Chicago.

Oh, the winds in Chicago have torn me to shreds
Reality has always had too many heads
Some things last longer than you think they will
There are some kind of things you can never kill

It's you and you only I been thinking about
But you can't see in and it's hard lookin' out
I'm twenty miles out of town in cold irons bound

Den brittiske litteraturvetaren Richard Brown undersöker i sin artikel "Higway 61 and Other American States of Mind²  Bob Dylans texter ur ett mer geografiskt perspektiv. Genom att lyfta fram och renodla rumsliga aspekter som landskap, platser och färdvägar träder likheter och förändringar fram:

Dylan's "roadmaps for the soul" typically mark conditions of transition and becoming as well as point of location, and these conditions are independently observed in his work and yet can also be seen to be mediated by an extensive  literary and cinematic cultural inheritance or intertextuality. 

Brown menar att omkvädet I'm twenty miles out of town in cold irons bound" ger uttryck för en paradox där berättarjaget står utanför den sociala och samhälleliga gemenskapen, men ändå är bunden och fjättrad. Kärnfullt pekar han på den tematiska gemenskap som Cold Iron Bound har med den avslutande frågan i Ballad in Plain D: "Are birds free from the chains of the skyway?"

En stor del av Browns text handlar om specifika platser i Dylans texter - och då särskild städerna New Orleans och New York. Även om Brown inte specifikt tar upp the Windy City i sin text så är går det utan problem att överföra tankegångarna till Chicago och  Cold Irons Bound. Om staden förr symboliserade modernitet och amerikansk framstegsoptimism representerar Chicago idag snarare den typ av rostiga industrisamhälle som ingen längre verkar vilja kännas vid. Kanske tänker man också på Chicagoblues och Chess Records. Oavsett vilket så blir resultatet detsamma, nämligen känslan av att de bästa åren oåterkalleligen är förbi.

Som vi konstaterade inledningsvis kontrasterar det driviga ackompanjemanget mot textens skildring av bräcklighet och hemlös kärlek. Undantaget är den sista versen då lyssnaren får sig en handfull hurtfriska klyschor till livs (och plötsligt passar den musikaliska kostymen perfekt):

Well the fat's in the fire and the water's in the tank
The whiskey's in the jar and the money's in the bank
I tried to love and protect you because I cared
I'm gonna remember forever the joy that we shared

Looking at you and I'm on my bended knee
You have no idea what you do to me
I'm twenty miles out of town in cold irons bound

En svenskspråkig uttolkare hade haft en ocean att ösa ur. "Klappat och klart", "Det är som det är", "Gläds åt det som varit". Och så vidare. På många sätt är denna vers  den mörkaste. Posen av tillkämpad bekymmerslöshet känns påklistrad. Den som måste låtsas och förställa sig har ju i någon bemärkelse redan förlorat sig själv.


Fotnoter:
¹ Åtminstone om man räknar "vanliga" album. På Witmark Demos nämns Chicago i  sången "The Death of Emmet Till"
² Artikeln hittar man i antologin "Do you, Mr Jones? - Bob Dylan with the Poets and Professors" red. Neil Corcoran (2002)