Wild Bruce Session Witbier och Unbelievable

Wild Bruce Session Witbier 3,5%

Folkobob fortsätter på den inslagna vägen och provar ytterligare ett öl  från Lidls finhylla. Wild Bruce Session Witbier från det lilla Landskronabryggeriet Brekeriet är ett veteöl av belgisk typ. Huruvida ölet går att hitta utanför Skåne vet jag faktiskt inte.

Färgen är knallgul (jo, faktiskt) och helt klar. Skummet är brusigt och högt och sjunker ner utan att lämna rester. Doft av ananas och tropisk frukt. Smaken är syrlig med citronfizz och ljust bröd. Sträv, men inte särskilt markerad beska. Pigg kolsyra. Koriander i avslutet och lång eftersmak som övergår i krita.

På etiketten ser vi en bevingad gris illustrera uttrycket "when pigs fly" - ett slitet idiom som brukar användas för att beskriva det osannolika och otänkbara.

Unbelievable

Då och då bjuder vår tillvaro på en känsla av svindlande overklighet. Sällan - om ens någonsin - rör det sig om känslor av himlastormande lycka. Istället handlar det om situationer då verkligheten trumfar dikten; stunder då tillvaron upplevs som alltför absurd för att riktigt kunna tas på allvar.

Men hur gör man egentligen för att beskriva en värld som antingen är meningslös eller omöjlig att förstå?  Hypersensibla romantiker, dadaistiska nonsenspoeter och nihilistiska punkrockare. En efter en har de bitit sig i tummen.

Kanske var det därför som Bob Dylan 1990 väljer att göra det omvända. I låten Unbelievable  skildras en svårgreppbar verklighet med hjälp av ett hopkok av slitna klicheér och urvattnade  fraser:

It's unbelievable, it's strange but true

It's inconceivable it could happen to you

You go north and you go south

Just like bait in the fish's mouth

Ya must be livin' in the shadow of some kind of evil star

It's unbelievable it would get this far

It's undeniable what they'd have you to think

it's indescribable, it can drive you to drink 

They said it was the land of milk and honey

Now they say it's the land of money

Who ever thought they could ever make that stick

It's unbelievable you can get this rich this quick

Den danska litteraturvetaren Ann Marie Mai menar i sin bok Bob Dylan the Poet (2018) att Dylans förkärlek till rejält begagnade troper och fraser i allt väsentligt överensstämmer med den amerikanske modernisten T. S. Eliots tankar kring vad som egentligen är poesins kärna. Mai citerar en text från 1921 där Eliot menar att poeten - genom att utgå från andras texter - kan och bör flytta fokus från den egna personen och istället göra sig till ett medium för något större. När poeten använder sig av gamla texter transformeras denne enligt Eliot till en katalysator för traditionen. Därmed förflyttas poesins fokus från individens känslomässiga utlevelse till det sätt på vilket den litterära korpusen blandas och omformas.

Mai understryker dock att Dylans texter varken kan eller bör reduceras till sport i att hitta gömda referenser:

"One experiences each turn of phrase as having a past. that now is part of a new shifting mosaic. Not in the sense that one must of necessity trace this entire prehistory, exploring all its references to exhaustion, to get anything out of the text; it is enough that one is in no doubt that the words have already been used, that they show signs of wear, but that the writer is able to imbue them with new life." (Mai, University Press of Southern Denmark 2018)  

Det är inte helt lätt att avgöra vem, vad eller vilka textens  "you" och "they" egentligen syftar på. Kanske är "they" makten i alla dess former, kanske är det majoritetssamhället eller den allmänna meningen. På samma sätt kan  "you" lika gärna vara den anonyme lyssnaren  som en tänkt olycksbroder utanför systemet. 

I en av mellanverserna - särskiljande både i melodi och och rimstruktur - får vi ta del av en intradiegetisk berättelse vilken utgör en slags sammanfattning av Unbelievables textvärld. Kanske är det till och med en förklaring till varför vi aldrig någonsin kan förstå hur saker och ting hänger ihop. Liksom den blinde mannen är vi nämligen matade med ett falskt medvetande som gör det omöjligt för oss att se världen som den är och därmed tillfredsställa våra egentliga behov.

Once there was a man who had no eyes
Every lady in the land told him lies
He stood beneath the silver sky and his heart began to bleed
Every brain is civilized
Every nerve is analyzed
Everything is criticized when you are in need

Texten levereras med ett distanserat och aningen roat tonfall som känns igen från andra låtar där Dylan med lakonisk humor  konstaterar sakernas tillstånd. Från Highway 61 Revisited och Tombstone Blues till Political World och Everything is Broken. Även det musikaliska arrangemanget blickar bakåt. En  lite stompig tvåackordsrock med klaviaturen långt fram i ljudbilden.

När Unbelievable gavs ut som singel till albumet Under the Red Sky i september 1990 släpptes också en fantastisk MTV-doftande musikvideo.  Liksom texten utgörs den av en serie klichéer: En snygg kille i vit t-tröja kör en röd Ford Mustang genom öknen. En snygg kille i vit t-tröja hamnar i slagsmål på en hillbillybar. En snygg kille i vit t-tröja sticker med en alternativ, rödhårig tjej av nittiotalstyp. Och så vidare. 

 Samtidigt finns det ett återkommande segment i videon som ställer rockklyschorna i skarp ironisk relief. Med jämna mellanrum dyker nämligen en orakad och leende Bob Dylan upp, iklädd chaufförsuniform och med en piercad gris i baksätet. It's Unbelievable. På riktigt.

Bager's veteöl & Father of Night

 Bager's veteöl 3,5%

I Skånes hästmecka Flyinge ligger PAX brygghus. Folkobob har ett svagt minne av att ölet är uppkallat efter bryggeriets huskatt, men det kan också vara något han fantiserat ihop. Nåväl. En nyhet för i år är Bager´s - ett veteöl av amerikansk typ och resultatet av ett samarbete med gården Bagershill som odlar och förädlar Ölandsvete.

Ölet är bärnstensfärgat och nästan helt klart. Skummet är fast och sjunker långsamt ner utan att lämna rester. Doft av honung och aprikos. Ölet är smakstarkt med mycket syrliga bär och kryddig humlebeska. Maltigt avslut. Frisk kolsyra. Medellång eftersmak med ljust bröd och  torr halm.

Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad som menas med veteöl av "amerikansk typ"; de typiska tonerna av jäst och skumbanan som återfinns i tyska och belgiska vetöl saknas. Av etiketten framgår det inte hur stor del av malten som är korn respektive vete, men Bager´s drar mer åt en pale ale

Father of Night

Ett av mina starkaste - och tidigaste - teveminnen är ett avsnitt av Lilla huset på prärien i vilket familjen Ingalls veteskörd blir förstörd av ett skyfall. Tysta och spända väntar mamman och flickorna i köket medan pappan är ute inspekterar åkern. Så kommer han in.  Samlad men sammanbiten tar han av sig hatten (vill jag minnas) och konstaterar sedan lakoniskt att "the wheat is gone".

Wow! Mitt sjuåriga jag förbluffades över att han inte skrek, grät, svor och bar sig åt. Hur var det möjligt? Så här i efterhand förstår jag att Michael Landon - skådisen som i åtta år och 200 avsnitt spelade Charles Ingalls  -antagligen förberedde sig för sin roll genom att lyssna på Bob Dylans Father of Night från albumet  New Morning (1970), en hymn där allt, precis allt, vilar i guds händer.

Father of night, father of day

Father who taketh the darkness away

Father, who teacheth the bird to fly

Builder of rainbows up in the sky

Father of loneliness and pain

Father of love and Father of rain

Father of day, Father of night

Father of black, Father of white

Father, who build the mountain so high

Who shapeth the cloud up in the sky

Father of time, Father of dreams

Father, who turneth the rivers and streams

Father of grain, Father of wheat

Father of cold and Father of heat

Father of air and Father of trees

Who dwells in our hearts and our memories

Father of minutes, Father of days

Father of whom we most solemnly praise

Texten utgår från en bild av Gud som manlig konstruktör;  Han bygger regnbågar och berg, och igångsätter vattendrag. Men samtidigt som han vinnlägger sig om de små detaljerna - som att designa moln och lära fåglarna att flyga - verkar han vara en smula fjär i förhållande till det mänskliga.  Guden i Father of Night är inte en väg bort från "loneliness and pain" utan dess skapare. Visst konsteraras det att han "taketh the darkness away", men det ena framställs varken som bättre eller sämre än det andra.

Att  urmakarguden  i Father of Night känns en smula ålderdomlig kan bero på att låten från början var tänkt att ingå i dramatikern Archibald MacLeishs scenbearbetning av Stephen Vincent Benets novell The Devil and Daniel Webster, i vilken en bonde i 1800-taletsNew Hampshire säljer sin själ till Djävulen. 

I en artikel i New York Times (3/11:2020) skriver Adam Langer att  MacLeish var missnöjd med Dylans text och föreslog en alternativ text där Gud tecknades i än mörkare färger: "Father of night / Father of dread / Father of cold in the void overhead / Father of serpent under the stone / Father of fear in the dark alone".

I sina memoarer beskriver Dylan MacLeishs som den nya världens Yeats med "en regents utstrålning" men att det  under arbetets gång blir tydligt att deras perspektiv och världsuppfattningar är oförenliga. 

Samarbetet går  med andra ord  sådär och när pjäsen väl får premiär våren 1971 är det utan Dylans musik.

Att Father of Night ursprungligen skrevs för teatern kan även förklara varför den musikaliska kompositionen uppvisar drag av konstmusik i form av ett operainspirerat körparti och djärva växlingar mellan moll- och durskalor. Sången framförs i en livlig staccato som ligger ganska långt ifrån slutradens uppmaning om att "most solemnly praise".

Father of Night har aldrig framförts live. Kanske beror det på det lite aviga musikaliska formatet, kanske på att den gudsbild som målades upp snarare var Charles Ingalls än Bob Dylans.  

Summer in Sweden och In the Summertime

Summer in Sweden 3,5%

Det verkar som om Haandbryggeriet i norska Drammen har tillverkat trekommafemman Summer in Sweden speciellt för den svenska marknaden.  Åtminstone hoppas folkobob att det förhåller sig så; med tanke på att det rådande Covid 19-ståhejet antagligen gjort det rätt svårt att kränga svenskflaggad öl i Norge.

Summer in Sweden är hursomhelst en IPA med vetemalt och tillsats av citron. Färgen blekgul och helt klar. Skummet är grovt och sjunker undan med visst kläng. Behaglig grapefruktsdoft. Fin beska och en tydlig citronton i smaken, även om kroppen på det stora hela är något tunn. Sträv munkänsla och pigg kolsyra som gränsar mot det stickiga. Medellång eftersmak med en aning krita.

In the Summertime

Tvärtemot vad många tror så är sommaren inte årets höjdpunkt utan snarare ett slags temporalt undantagstillstånd. Det som händer på sommaren räknas inte riktigt till verkligheten. 

Vad är väl sommarhuset och den tragiska sommarkatten annat än en  fantasi om ett liv i en evig pastoral idyll? En illusion som löses upp i takt med att krusbären mognar.

På samma sätt förhåller det sig med sommarförälskelsen. Ingen förväntar sig att den ska hålla och kanske just därför framlevs den i ett lika intensivt som världsfrånvänt rus. Vi kan lätt konstatera att ingen annan årstidsbunden känsloutlevelse verkar besitta denna kvalitet. Till exempel får ordet "sommarflirt" nästan sjuttontusen träffar på Google medan "vinterflirt" knappt ger tusen.

Det faktum att sommarförälskelsen är en chimär placerad  inuti en parentes utgör själva premissen för Bob Dylans In the Summertime - en ballad i mellantempo  från albumet Shot of Love (1981).

I texten försöker sångjaget få ordning på ett undflyende minne av en sommarförälskelse. Det går sådär - i alla fall i början - varför den första versen utmynnar i en serie frågor:

I was in your presence for an hour or so
Or was it a day? I truly don´t know
Where the sun never set, where the trees hung low
By that soft and shining sea
Did you respect me for what I did
Or for what I didn´t do, or for keeping it hid?
Did I lose my mind when I tried to get rid
Of everything you see?

Den inledande osäkerheten övergår så småningom i en bergsfast övertygelse som i sin tur generar ett lätt profetiskt tonfall:

I got the heart and you got the blood
We cut through iron and we cut through mud
Then came the warnin' that was before the flood
That set everybody free
Fools the made a mock of sin
Our loyalty they tried to win
But you were closer to me than my next of kin
When they didn't want to know or see

Strangers, they meddled in our affairs
Poverty and shame was theirs
But all that sufferin' was not to be compared
With the glory that is to be
And I'm still carrying the gift you gave
It's a part of me now, it's been cherished and saved
It´ll be with me unto the grave
And then unto eternity

De bibliskt färgade raderna om blod, synd och översvämningar står  i skarp kontrast till det avslappnade framförandet. Ett piano flankerat av gitarr, bas och trummor; därtill en lekfull munspelsfigur i introt och efter varje vers. Att det avspänt anspråkslösa uttrycket inte är en tillfällighet  utan resultatet av ett högst medvetet arbete  bekräftas i en intervju med Bill Flanagan 2009 där Dylan i förbigående nämner låten:

"I love those piano ballads. In my hometown walking down dark streets on quiet summer nights you would sometimes hear parlor music coming out of doorways and open windows. (...) I actually tried to conjure up that feeling once in a song I did called In the Summertime."

Under låtens gång inser man att texten kanske inte enbart handlar om en profan kärleksrelation och det är inte utan att man tänker på South Park-avsnittet där Eric Cartman berättar hur man skriver kristen rockmusik:

"All we have to do to make Christian song is take regular old songs and add Jesus stuff to them. See? All we have to do is cross out words like 'baby' and 'darling' and replace them with Jesus."

Även om In the Summerime onekligen är en aning mer subtil så går det lätt att föra över  skildringen av en helande och emanciperande kärlek (som dessutom leder till ett liv bortom graven) till en kristen föreställningsvärld.

Det är förstås också frestande att göra en biografisk tolkning. När Dylan skriver In the Sumertime  närmar han sig slutet på den intensivt religiösa period som inleddes med ett möte med Jesus i ett hotellrum i Tuscon, Arizona den 17 november 1978. Det är som om han nu ser tillbaka på den tid som varit och konstaterar att de insikter och erfarenheter som frälsningen och den religiösa gemenskapen gett honom har varit av godo, men att det var en speciell tid och  att han nu är en annan som inte riktigt passar ihop med  den han en gång var.

Ungefär som en sommarförälskelse med andra ord.

Our Space och When the Deal Goes Down

Our Space 3,5%

Det lilla Malmöbryggeriet Rocket Brewing har tillsammans med bryggkollektivet Secret Sisters Brewing och jord-till-bord inspiratörerna Two Forks (bägge från Malmö) gjort Our Space, ett veteöl smaksatt med kamomill och citron.

Färgen är blekt gul och helt klar. Svag doft av jordgubbar och passionsfrukt. Halvhögt frasigt skum som snabbt försvinner utan att lämna rester. Ölet har en minst sagt försiktig kropp och knappt någon beska alls. Helhetsintrycket lutar mer åt "vuxenläsk" och vitamin-brus än öl. Den utlovade citronsmaken blir något tydligare när ölet stått framme en stund. Diskret kolsyra. Parfymigt avslut (kamomill?) och en medellång eftersmak av krita och fruktsoda. 

På etiketten syns en astronaut med en skåneflagga på axeln och en genomskinlig boll i famnen. I den senare en skarpsynte få syn på både Turning Torso och Hyllie vattentorn.

When the Deal Goes Down

Den 28 januari 1986 exploderar rymdfärjan Challenger med sju ombordvarande astronauter.  Två veckor senare, i Sidney den 12 februari, introducerar Bob Dylan License to Kill (en låt som bland annat innehåller raderna man has invented his doom / first step was touching the moon) med följande ord:

"You see, those people had no business going up there. Like there´s not enough problems on earth to solve. So I wanna dedicate this song to all poor people who where fooled into going a up there."

Uttalandet är förstås uppseendeväckande men knappast överraskande. Två år tidigare, i en intervju med Rolling Stones Kurt Loder, kommenterade Dylan det amerikanska rymdprogrammet så här:

Now they're gonna put a space station up there, and it's gonna cost, what - $600 billion, $700 billion? And who's gonna benefit from it? Drug companies who are gonna be able to make better drugs.

Vid en första anblick kan det framstå som en smula märkligt att Bob Dylan - den moderna rocklyrikens förnyare och vägröjare - uttrycker ogillande mot just rymdresor. Men vid en närmare betraktelse inser man att rymdfärdernas strävan bortåt och utåt på ett sätt utgör Dylans essentiella och existentiella motpol eftersom Dylan utvecklas genom att vara still! 

Ta till exempel refrängen till nämnda License to Kill där själva stillasittandet verkar ha gett insikter om människans vara:

There´s a woman on my block.
She just sit there as the night grows still
She say who gonna take away his license to kill?

Det är lätt att hitta fler exempel, You aínt going nowhere (1967), Tonight I´ll be staying here with you (1969) och Watching the river flow (1971), bara  för att nämna några. I den senare hittar vi dessutom två rader som skulle kunna fungera som denna antirörelses slagkraftiga paroll:  "Grab on to a tree with roots / You ain´t goin´nowhere".

Att vara litterär modernist och samtidigt motståndare till det moderna projektet behöver förstås inte  vara en motsättning och faktum är att många av de poeter som Dylan lutar sig mot (såsom Yeats, Pound, Whitman och Eliot) gjort sig kända både som lyriska nydanare och högljudda kritiker av det framväxande industrisamhället.

Kanske är Dylans rockens motsvarighet till den norske upptäcktsresanden Fritjof Nansen. 1893 lät Nansen sitt farttyg Fram frysa fast i polarisen varefter han i tre års tid drev nästan hela vägen till Nordpolen. Ingen människa hade någonsin varit så lång norrut och Nansen blev förstås världsberömd. Några år senare försökte vår egen ingenjör Andrée nå polen med luftballong. Projekt blev som bekant ett triumfatoriskt fiasko; ballongen havererade och André fick förgäves försöka kämpa sig söderut. Problemet var bara att  istäcket rörde sig i motsatt riktning och när han insåg sitt misstag var det redan försent; André skulle med andra ord ha klarat sig betydligt bättre om han  - liksom Nansen - hade hållit sig stilla på isen.

Att Dylan tagit med sig sin livshållning in i 2000-talet blir tydligt när man hör låten When the Deal Goes Down från 2006 (att låten finns med på ett album som heter just Modern Times är förstås helt igenom logiskt). I fyra verser skildras en värld som befinner sig i ständig rörelse men som  helt och hållet saknar  mål och mening. Lösningen blir den dynamiska ickerörelsen; precis som  Nansen flyter vi  med strömmarna men istället för en nedisad skonare är fixpunkten det "du" som sångjaget gång efter annan lovar att vara med när "the deal goes down":

In the still of the night, in the worlds ancient light
Where wisdom grows up in strife
My bewildering brain, toils in vain
Through the darkness on the pathways of life
Each invisible prayer is like a cloud in the air
Tomorrow keeps turning around
We live and we die, we know not why
But I'll be with you when the deal goes down

We eat and we drink, we feel and we think
Far down the street we stray
I laugh and I cry and I'm haunted by
Things I never meant nor wished to say
The midnight rain follows the train
We all wear the same thorny crown
Soul to soul, our shadows roll
And I'll be with you when the deal goes down

Det stigande versmåttet i kombination med rimschemat (a-a-b-c-c-b) för tankarna till alexandrinen, men de allvarstyngda och ofta religiöst färgade raderna balanseras effektfullt av arrangemangets makliga tretakt. Dylan verkar minst sagt avslappnad och det låter nästan som om han levererar sången genom mungipan, understödd av en smeksam  steelguitar. Resultatet blir en behaglig country-waltz.

Textens pärlband av små och stora vedermödor står således i skarp kontrast mot det musikaliska uttrycket vilket snarare genomsyras av harmoni och upphöjt lugn. Kanske har sångjaget redan nått fram till en insikt om vad som är viktigt i livet och utan motstånd flyter han nu, likt en åldrad Huckleberry Finn på sin flotte, fram genom livets virvlar och bakvatten.

Lusse Lille och Blind Willie McTell

Lusse Lille 3,5%

Lagom till lucia släppte Landskronabryggeriet Brekeriet Lusse Lille - en folkölsvariant av sin storsäljare Lusse Lelle - ett syrligt veteöl smaksatt med saffran. Inspirationen är förstås hämtad från lussekatten, en söt vetebulle smaksatt med saffran.

Färgen är guldgul och om flaskan förvarats stående är det första glaset helt klart och det sista något grumligt. Skummet stiger till ungefär ett halvt finger och försvinner sedan snabbt utan att lämna rester. Tydlig doft av saffran, honung och mandelskorpor. Smaken är stramande sötsyrlig med en tydlig ton av  saffran men också lite frukt (aprikos och nektarin). Munkänslan är juicig. Pigg kolsyra. Lång eftersmak av... lussebulle.

När detta skrivs är julen på väg mot sitt slut. Snart ska julpyntet plockas ner och läggas tillbaka i sina fuktskeva banankartonger. Längst ner (fast de borde ligga överst) hittar vi luciaattiraljerna - slokande stjärngossestrutar med trasiga  hakband och ljuskronor fyllda med batterisyra. Om knappt ett år ska de fram igen så att vi än en gång kan hylla det blinda luciahelgonet från Syrakusa.

Blind Willie McTell

Våren 1983 hemsöks Bob Dylan av det blinda blueshelgonet från Georgia, Blind Willie McTell (1898-1959). Åtminstone verkar det så när man hör låten Blind Willie McTell. Likt de tre andarna i Charles Dickens Julsaga ställer Dylan det förflutna jämsides med nuet och framtiden i en spöklik, retrogressiv vision:

Seen the arrow on the doorpost

Saying, "This land is condemned

All the way from New Orleans

To Jerusalem"

I traveled through East Texas

Where many martyrs fell

And I know no one can sing the blues

Like Blind Willie McTell

Den inledande raden kan lika gärna vara en retorisk fråga riktad till lyssnaren ("have you seen...?") som början på en profetia  ("I have seen...!").  Även symbolspråket är tvetydigt. Är tecknet på dörren det kryss som man gör på pestsmittade hus eller är det offerblodet som israeliterna strök på dörrens tvärbjälke för att rädda sina förstfödda barn?

Från New Orleans - staden som såg jazzen och bluesen födas - till Jerusalem där templet plundrades, Jesus korsfästes och Muhammed mötte Gud.  Mellan de två städerna finns ett avstånd som på en och samma gång är geografiskt, kronologiskt och kulturellt. När Dylan spelar Blind Willie McTell befinner sig Jerusalem sedan länge i centrum för världspolitikens uppmärksamhet. Men vägen mellan New Orleans och Jerusalem beskriver också Dylans egna resa; den judiske rockpoeten som söker sanningen i både bluesen och Bibeln.

Blind Willie McTell var ursprungligen tänkt för albumet Infidels (1983) men låten lyftes av någon oklar anledning ut av Dylan i sista stund. Nästan omedelbart började två läckta inspelningar cirkulera i bootlegkretsar, en lågmäld akustisk version och en mer rockorienterad. Den akustiska ges 1991 ut  på Bootleg Series vol. 1-3 och det är den som avhandlas i denna text.

Ackompanjemanget utgörs av ett piano, diskret flankerad av Mark Knopflers (eller möjligen Mick Taylors) akustiska gitarr. Någonstans anar man också ett minimalistiskt trumkomp men det kan lika gärna vara Knopfler (eller Taylor) som slår takten på gitarrlocket. Melodin är hämtad från St. James Infirmary blues, en folksång av oklar härkomst som är mest känd i en version av Louis Armstrong and his Savoy Ballroom Five från 1928. Liksom Armstrongs St James Infirmary domineras Dylans Blind Willie McTell av ett sorgset, klagande uttryck.

Men Dylans röst bär också på en anklagande ton; det är som om han ser på världen med McTells ögon och ställer oss till svars. Särskilt tydligt blir det i versen som blottar blueskulturens allra äldsta  och djupaste rötter:

See them big plantations burning

Hear the cracking of the whips

Smell that sweet magnolia blooming

See the ghosts of slavery ships

I can hear them tribes a-moaning

Hear the undertaker's bell

Nobody can sing the blues

Like Blind Willie McTell

Det råder nog ingen tvekan om att Blind Willie McTell hör till det absoluta toppskiktet i Dylans konstnärliga produktion. En förklaring till detta är förstås verkets minst sagt suggestiva bildspråk och det är onekligen fascinerande att se hur den rika symbolvärlden ständigt genererar nya tolkningar.

Ta till exempel den andra versen där  "charcoal gypsy maidens" plockar ner tälten till ljudet av en hoande kråsuggla (strix varia).

Well, I heard the hoot owl singing

As they were taking down the tents

The stars above the barren trees

Were his only audience

The charcoal gypsy maidens

Can strut their feathers well

But nobody can sing the blues

Linke Blind Willie McTell

Där musikjournalisten Greil Marcus ser ett bönetält på ett väckelsemöte [1] hittar musikkritikern David Yaffe istället kringresande varietéer och ambulerande tivolin varpå textens "charcoal gypsy maidens" blir till blackfacemålade minstrelartister. [2] Fjädrarna är med andra ord lånta och återigen pekar Blind Willie McTell  tillbaka på Dylan själv och hans lek med - och lån av - identiteter.

Litteraturvetaren Ola Holmgren är inne på samma spår som Yaffe men noterar också att ugglan spelar en viktig roll i den Nordamerikanska indiankulturen. Enligt Holmgren kan tälten därför även ses som indiantipier vilket förstås ger texten ytterligare en dimension. [3]

Blind Willie McTell slutar med att sångjaget dystert blickar ut genom fönstret från St. James Hotel:

Well, God is in his heaven

And we all want what's his

But power and greed and corruptible seed

Seem to be all that there is

I'm gazing out the window

Of the St. James Hotel

And I know no one can sing the blues

Like Blind Willie McTell 

Dylanologen Clinton Heylin ser valet av St. James Hotel som en blinkning åt den ovan nämnda St. James Infirmary Blues - särskilt som orden hotel och hospital har en gemensam etymologi. [4] Holmgren menar däremot att hotellet är St. James Hotel i Red Wing Minnesota, ett anrikt hotel med utsikt både över Mississippifloden och highway 61. [3] De två färdlederna förbinder Dylans Minnesota med Elvis Presleys  Memphis, Chuck Berrys St Louis och Robert Johnssons Mississippi.

I snart fyra decennier har Dylanentusiaster världen över grubblat över varför Bob Dylan lyfte ut Blind Willie McTell från Infidels.

Enligt Dylan själv berodde strykningen  på att Blind Willie McTell aldrig blev riktigt färdig: "It was never developed fully; I never got around to completing it. There wouldn´t be any other reason for leaving it off the record. It´s like taking a painting by Manet or Picasso - goin' to his house and lookin' at a half-finished painting and grabbing it and selling it to people who are 'Picasso fans'." [5]

Holmgren noterar att  Blind Willie McTell fått ett eget liv genom att befrias från  albumkontexten: "Dessa outtakes är räddningar undan den förstörande, kronologiska tiden. De äger kvaliteter som gör att de istället hör hemma i den skapande tidens evighet." [3]

Heylin å sin sida menar att inspelningen ströks för att Dylan kände att han inte kunde möta de krav som låten ställde på honom: "Like that equally fatalistic reinvention of tradition, Dylan was determined to put every ounce of expression into 'Blind Willie McTell' in the studio [...] and when he hadn´t delivered, he decided the world deserved better." [4] 

Man kan förstås fråga sig om det är ett konstnärligt tillkortakommande eller ett bevis på kreativ briljans att skriva en låt som är större än en själv.

Källor:
1. Greil Marcus: "Dylan as Historian" (1991) ur Bob Dylan, Writings 1968 - 2010 (2010)
2. David Yaffe: "Not Dark Yet - How Bob Dylan got his groove back " ur Bob Dylan - Like a Complete Unknown (2011)
3. Ola Holmgren: "Blind WillieMcTell eller ingen kan sjunga blues som Bob Dylan" ur Stickspår (2016)
4. Clinton Heylin: Still on the Road - the songs of Bob Dylan 1974-2008 (2010) 
5. Ur en intervju med Jonathan Lethem i Rolling Stone (September 2007)

The Tail of a Whale och Bob Dylan's 115th Dream (live version 1988)

The Tail of a Whale 3,5%

The Tail of a Whale är ett ofiltrerat veteöl av tysk typ, tillverkat av Spendrups via underetiketten Brutal Brewing.

Färgen är ljust gul och oklar. Doften är parfymig med bergamott och koriander. Skummet är lågt, kompakt och med god vidhäftningsförmåga.  Det sjunker långsamt undan och lämnar tydliga reminiscenser. Ölet är inte särskilt beskt men har en tydlig, något syrlig, grapefruktton. Diskret kolsyra och lite josig munkänsla. Medellång eftersmak av ljust bröd.

Att bryggeriet hellre kallar ölet för white ale än weizenbier är förstås förståeligt. White ale rimmar på white whale och tillsammans med burkens stiliserade valstjärt förs tankarna ofelbart till Moby Dick.

Bob Dylans 115th Dream (live version 1988)

Den 5 juni 2017 - fem dagar före deadline - meddelar Svenska Akademien att Bob Dylan har spelat in och skickat en Nobelföreläsning. Den handlar om böckerna som inspirerat och format honom, däribland Herman Melvilles Moby Dick. Det kommer förstås knappast som  en överraskning; liksom Melville rör sig Dylan fritt mellan genrer och stilar och blandar friskt personliga erfarenheter med myter och bibelspråk.

Även tematiskt finns det flera beröringspunkter mellan Melville och Bob Dylan. Båda skildrar människans fåfänga kamp mot sitt öde och sin inre natur och båda underhåller tanken om att besatthet och rastlöshet på en och samma gång är människans bästa vän och värsta fiende.

På ett ytligt plan är dock påverkan från Melvilles Moby Dick inte lika tydlig; tyvärr saknas såväl kaskelotalbiner som  avgudadyrkande harpunerare i Dylans digra låtkatalog. Men det finns ett lysande undantag... I Bob Dylans 115th dream hittar vi inte bara en lätt förklädd kapten Ahab, utan även valar, maritim lingo och en hoper sjungande sjömän:

I was riding on the Mayflower
When I thought I spied some land
I yelled for Captain Arab
I have yuh understand
Who came running to the deck
Said, "Boys, forget the whale
Look on over yonder
Cut the engines 
Change the sail
Haul on the bowline"
We sang that melody
Like all tough sailors do 
When they are far away at sea

Låt vara att retstickan Dylan inte kan motstå frestelsen att uttala Ahab som Arab [ӕrɘb] - de inledande raderna är ingenting annat  än smått genialiska. De puritanska kolonisterna som korsade Atlanten med Mayflower 1620 utgör en hörnsten i det amerikanska identitetsbygget. Genom att placera kapten  Arab på just Mayflower sammanfogas en central, om än starkt mytologiserad händelse i amerikansk historia med ett portalverk i den modernistiska litteraturen.

Huruvida besättningen på kapten Arabs Mayflower är valfångare, upptäcktsresande eller helt vanliga kolonisatörer blir aldrig riktigt klarlagt. Men hursomhelst utropar sångjaget det nya landet till America varpå han omedelbart tuppar av. Måhända drabbas han av stundens allvar eller så nås han tvärtom av en insikt om situationens absurditet.

På klassiskt kolonialmanér börjar man bygga fort och lura till sig mark i utbyte mot krimskrams. Projektet kvävs dock i sin linda när en polis plötsligt dyker upp:

"I think I´ll call it America"
I said as we hit land
I took a deep breath
I fell down, I could not stand
Captain Arab he started writing up some deeds
He said, "Let´s set up a fort
And start buying the place with beads"
Just then this cop comes down the street
Crazy as a loon
He throw us all in jail
For carrying harpoons

Berättarjaget i Moby Dick är den understimulerade akademikern Ismael som mönstrar på valfångstfartyget Pequod för att få lite spänning i livet. Även om hans önskan uppfylls med råge är Ismael framförallt en passiv, men extremt uppmärksam betraktare som ständigt och jämt råkar hamna mitt i händelsernas centrum.

Detsamma kan sägas om sångjaget i Bob Dylans 115th Dream. Utan att egentligen veta hur och varför kastas han in i den ena absurda situationen efter den andra. När han ska äta crêpes på en restaurang exploderar köket. När han följer med en uppvaktande fransyska hem blir han rånad och misshandlad. Sådär fortsätter det. Till slut ger han upp varje försök att påverka sin situation och överlämnar istället beslutsfattandet helt åt slumpen:

Well, by this time I was fed up
At tryin' to make a stab
At bringin' back any help
For my friends and Captain Arab
I decided to flip a coin
Like either heads or tails
Would let me know if I should go
Back to ship or back to jail
So I hocked my sailor suit
And I got a coin to flip
It came up tails
It rhymed with sails
So I made it back to the ship

Bob Dylans 115th Dream är fylld av verb som signalerar energi och framåtrörelse. Running, jumping, hopping, leaping, busting, exploding, throwing, blowing... listan går att göra ännu längre. Musiken följer efter och på albumet Bringing It All Back Home (1965) utgörs ackompanjemanget av snabb och slamrig garagerock.

Av någon anledning ska det dröja mer än tjugo år innan Bob Dylans 115th Dream framförs live. Kanske var kompositionen svår att få bukt med (det missade introt på Bringing It All Back Home beror nog inte bara på braja) eller så var Bob Dylans 115th Dream  helt enkelt roligare på pappret än i verkligheten.

Faktum är att Bob Dylans 115th dream bara har spelats live vid sex tillfällen - samtliga under oktober månad 1988. Sista gången blir den 19 oktober i Radio City Music Hall i New York. Framförandet är både tajtare snabbare än albumversionen från 1965; trummorna slår Ramones-fjärdedelar på virveln medan gitarren då och då vevar fram ett kvint-ackord.

Men den största skillnaden ligger i sången; dels gör det uppskruvade tempot att en del ord måste strykas och dels levererar Dylan texten en smula distanserat. Det låter snarare som om han sätter rubriker än sjunger. Resultatet påminner om den där farbrorn på släktkalaset som i åratal berättat samma gamla rövarhistoria. De begeistrade åhörarna kan historien utan och innan och kan själva fylla i luckorna när berättaren väl pekat ut riktningen.

1988 är ett märkesår i Dylans karriär.  1988 inleds det  ändlösa turnerande som publik och kritiker ska komma att kalla The Never Ending Tour. Drygt trettio år senare pågår den fortfarande och det känns därför logiskt när Dylan i sin Nobelföreläsning väljer följande citat ur Moby Dick:

"The path to my fixed purposes is laid with iron rails whereon my soul is grooved to run"

La Bella Lola och Spanish is the Loving Tongue (piano version)

La Bella Lola 3,5%

I somras skrev folkobob att San Miguel var den enda spanska trekommafemman som fanns att tillgå i Sverige. Om detta stämde då så stämmer det icke längre. Tack vare Bottl3.5hop's samarbete med ICA-koncernen kan man numera köpa veteölet La Bella Donna i de flesta välsorterade ICA-affärer.

Själva flaskan ser mer än lovligt inbjudande ut med en trevlig rondör som signalerar portvinsbutelj. Dock är La Bella Lola raka motsatsen till portvinets mörka intensitet; ölet är nämligen ljust gult (nästan helt klart) och doftar av både tropisk frukt och smågodis. Skummet är varken till nöje eller besvär. Det finns toner av såväl grapefrukt som ljust bröd. Men trots att beskan inte är särskilt stor känns den ändå lite bitig då kroppen i övrigt är ganska tunn. Kolsyran är något påträngande och gör att men La Bella Donna - den diskreta portvinsestetiken till trots-känns lite som en spritsig sommardrink så här i när hösten övergår i vinter.

La Bella Lola tillverkas av det spanienbaserade bryggeriet Barcelona Beer Company som själva kallar ölstilen för Mediterranean Blonde Ale

Spanish is the Loving Tongue (piano version)

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, [...] it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us.

Antagligen är Charles Dickens inledning till Tale of two Cities från 1890 den mest  träffande beskrivning av Dylanåret 1970 som någonsin formulerats. Det har snart gått tre år sedan det lågmälda mästerverket John Wesly Harding  samtidigt som skämtet, provokationen och mobboffret Self Portrait ligger rykande färsk på skivdiskarna. Ännu är det flera år kvar till återföreningsturnén med the Band och till album som Desire och Blood on the Tracks.

Sommaren 1970 måste det onekligen ha känts som om de feta åren var förbi. Föga visste publiken att inspelningen av Self Portrait genererat en skatt av outtakes som ska komma att samla damm ända till 2013 då  Bootleg Series vol. 10: Another Self Portrait ser dagens ljus. Bland pärlorna i samlingen märks en akustisk  pianoversion av Spanish Is the Loving Tongue (en låt som i och för sig redan getts ut, men då gömd på baksidan av singeln Watching the River Flow)

Låten passar hursomhelst Dylan som hand i handske. Spanish is the Loving Tongue är ett tillsynes outslitligt folk- och countryörhänge som bygger på en tonsatt dikt av vildmarkspoeten Charles Badger Clark.  Texten utforskar en olycklig kärleksrelation där konsekvenserna av "a gambling fight" separerar en mexikanska och en amerikan.

I sin helhet lyder texten som följer:

Spanish is the lovin' tongue

Soft as music light as spray

It was a girl I learned it from

Living down Sonora way

I don´t look much like a lover

Still I hear her love words over

Mostly when I'm all alone

"Mi amor, mi corazon"

On the nights that I would ride

She would listen for my spurs

Throw that big door open wide

Raise those laughing eyes of her

Oh how night would go a-flyin'

All too soon I'd hear her sighin'

In her sweet and quiet tone:

"Mi amor, mi corazon"

Haven't seen her since that night

I can't cross the line you know

They want me for a gambling fight

Like as none its better so

Still I always kind of missed her

Since that last sad  night I kissed her

Left her heart I broke my own

"Adios, mi corazon"

Dylan sjunger avslappnat och innerligt, långt ifrån det nasala och lite spelade tonfall man kommit att förknippa med Self Portrait. Att pianot ibland sackar understryker  känslan av spontanitet, och tillsammans med sången bidrar ackompanjemanget till att bekräfta en diegetisk situation där ett berättarjag ärligt och utan omsvep redogör för ett känslomässigt trauma som sakta men säkert blivit till en identitetsskapande del av honom själv.

En radikalt annorlunda version av Spanish is the Loving Kind hittar man på Dylan (1973) - albumet som Columbia ger ut när Dylan byter skivbolag till Asylum. En del ser Dylan som en cynisk cash-in, andra som en slags hämndaktion från Columbias sida. Kanske utesluter det ena inte det andra.  På albumet - vilket  består av en hoper ratade outtakes från Self Portrait - hittar man en kitschig, men också ganska rolig version av Spanish Is the Loving Tongue, komplett med mariachigitarr och kvinnokörer. (Den intresserade hänvisas till Spotifyspelaren här intill.)

Oavsett vilken version man lyssnar på så förmedlar slutraden "Adios, mi Corazon"  en fascinerande mångtydighet som gör att kärlekshistorien trots allt inte känns som ett helt avslutat kapitel. Är det hon som som säger farväl till honom, han som säger farväl till henne eller berättarjaget som säger farväl till sitt egna hjärta; smärtsamt medveten om att han aldrig mer kommer att älska någon annan igen? Den senare tolkningen är kanske den mest kongeniala; genom att låta berättarjaget uttala den fras som kvinnan dittills sagt  antyder man elegant hur han gjort kvinnan till en del av sitt egna jag.

En fråga som infinner sig när man hör Bob Dylan tsjunga Spanish is the Loving Tongue är förstås om han själv behärskar detta kärlekens språk? Den brittiske språk- och kulturvetaren  Christopher Rollason ger i sin artikel "Solo Soy un Guitarista: Bob Dylan in the Spanish-Speaking World" (i Oral Tradition #22/1 2001) flera exempel på hur Dylan använder Spanska uttryck i sina texter. Rollason konstaterar inledningsvis att Dylan tvivelsutan verkar vara intresserad av den spansktalande världen och att den spansktalande världen i sin tur intresserar sig för Dylan. Därefter tar Rollason upp Dylans bok Tarantula där han hittat 26 spanska fraser, varav flera utgörs av slangspråk och idiomatiska uttryck vilka kräver mycket goda kunskaper i mexikansk spanska. Rollason spekulerar i om Dylan tagit hjälp av en spansktalande person men ger inget definitivt svar.

I prosadikten My Life in Stolen Moments (1962) hävdar Dylan själv att han var en fena på spanska i skolan. Pero si eso realmente es verdad nadie puede saber.  (Men om detta verkligen är sant kan ingen gärna veta.)

Mikkeller Sally Monroe och Just Like A Woman (live version 1966)

Mikkeller Sally Monroe 3,5%

Mikkeller är ett danskt bryggeri som numera även är ett bränneri och ett internationellt barkoncept. Företaget var tidiga med att använda nomadbryggandet som en del sin urbana och kosmopolitiska varumärkesprofil. Till exempel bryggs deras glutenfria Pale Ale Sally Monroe i Belgien.

Till att börja med kan folkobob informera om att Sally Monroe bjuder på en rejäl skumfontän vid öppnandet. Antingen är detta precis vad man ska förvänta sig av glutenfria vete-ale från Belgien eller så var det något skumt (ordvits) med de två burkar jag fick med mig från Möllans Folkis. folkobob vill dock understryka att  burkarna varken var frusna, kantstötta eller gamla (bäst före datum (2018-05-30 för båda). Nåväl. När folkobob rengjort köket och  burkarna slutat skumma konstaterades följande:

Sally Monroe är bärnstensfärgat och inte helt klart. Svag doft av skumgodis (ingen ordvits). Skummet (i glaset) är tätt och segt med rejält kläng. Ölet smakar friskt med toner av citrus, örter och nysågad furu. Rejäl och ganska torr humlebeska. Beskan dröjer sig sedan kvar i eftersmaken där den får sällskap av ljust bröd och mjöl.

Just Like a Woman

Samma år som Marilyn Monroe hittas död i sitt hem 1962 gör New York-konstnären Andy Warhol en serie screentryck utifrån ett porträtt av stjärnan. Warhol återvänder till Monroemotivet flera gånger under sextiotalet  - sista gången 1967.

Det är ett minst sagt illustrativt sammanträffande att Warhols Monroe-svit precis ramar in Bob Dylans dynamiska sextiotalsår. I boken Det är inte mig ni söker (ICA bokförlag 2013) viker rockjournalisten David Dalton kapitlet "Godzilla mot Mothra" åt relationen mellan Bob Dylan och Andy Warhol. Den bild som Dalton tecknar av de två popkulturella giganterna är inte särskilt smickrande: Båda två försöker stärka sina egna coolhetsaktier på bekostnad av den andre och deras samröre verkar mest bestå av ett ganska barnsligt socialt spel med fotomodellen Edie Sedgwick i centrum. Sedgwick - som är en lite kantstött figur i Warhols entourage - attraheras av Dylan och antagligen är intresset ömsesidigt. Åtminstone för en tid. Mot slutet av sextiotalet accelererar Sedgwicks drogmissbruk och hon dör 1971, endast 28 år gammal.

Även om Dylan själv sällan talar om sina inspirationskällor så är det en hyfsat vedertaget uppfattning är att låten Just Like a Woman har någon slags koppling till Edie Sedgwick. I texten skildrar sångjaget ett vuxet barn vars band och rosetter först nyligen "have fallen from her curls":

Nobody feels any pain

Tonight as I stand inside the rain

Everybody knows

That Baby's got new clothes

But lately I see her ribbons and her bows

Have fallen from her curls

Det som den första versen antyder - att man aldrig helt kan frigöra sig från sitt inre barn - proklamerar sedan refrängen mer explicit:

She takes just like a woman, yes, she does
She makes love just like a woman, yes, she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl

När man diskuterar Dylan ur ett genusperspektiv brukar Just Like a Woman av olika anledningar tas upp som exempel på misogyni. Ett av skälen är förstås att låten ingår i en rocklyrisk tradition där män romantiserar psykiskt sköra kvinnor med ett psykosocialt utanförskap (andra exempel skulle kunna vara Joy Division's Shes Lost Control, Ramones' She Talks to Rainbows eller Hellacopter's Baby Borderline).

I den andra versen framgår det att Baby - i likhet med Edie Sedgwick - både använder pärlsmycken och amfetamin:

Queen Mary, she's my friend
Yes, I believe I'll go see her again
Nobody has to guess
The Baby can't be blessed
Till she sees finally that she's like all the rest
With her fog, her amphetamine and her pearls

En annan anledning till att Just Like a Woman hamnar i giftskåpet är adverbet just. Att kvinnan i texten "makes love just like a woman" implicerar att det finns en uttalad och specifik kvinnlighet att förhålla sig till. Refrängen ses med andra ord som ett uttryck för ett normerande kvinnoideal vilket i sin tur står i direkt motsättning till dagens strävan efter ett mer mångfasetterat och dynamiskt könsuttryck.

Efter de två första verserna kommer dock ett stick där styrkeförhållandena kastas om. Det är nu sångjaget som är den svage och utlämnade - även om desperationen och utsattheten till viss dels maskeras av ett lekfullt rimmande (first-thirst-curse-hurst-worse):


It was raining from the first
And I was dying there of thirst
So I came in here
And your long-time curse hurts
But what's worseIs this pain in here
I can't stay in here
Ain't it clear that - 

I den sista versen ändras rollerna igen. För första gången beskriver sångjaget sig själv och kvinnan utifrån ett "oss" och ett "vi". Samtidigt vädjar han till kvinnan att hon inte ska låtsas om att de har haft ett gemensamt förflutet.

I just can't fit

Yes, I believe it's time for us to quit

When we meet again

Introduced as friends

Please don't let on that you knew me when

I was hungry and it was your world

Det går nästan att skymta en slags sadomasochistisk maktlek mellan raderna. Vem är det nu som befinner sig i överläge; han som inte längre är i behov av henne, eller hon som när som helst kan avslöja honom? I den  sista refrängen vänder sig sångjaget för för första gången direkt till kvinnan. Kanske kan det ses som ett uttryck för att de nu befinner sig på en jämställd nivå. Men frågan kvarstår: Vem är det som har stigit och vem är det som har sjunkit?

You fake just like a awoman, yes, you do

You make love just like a woman, yes, you do

And you ache just like a woman

But you break just like a little girl

Genom åren har Dylan sjungit Just like a Woman  på en mängd olika sätt. Ibland har han låtit syrlig och anklagande, andra gånger arg och förorättad. I den version som man kan höra på Bootleg series vol 4 - Bob Dylan Live 1966 framförs texten på ett sätt som lättast låter sig beskrivas som ömt. Det börjar med några trevande gitarrackord; efter en stund kommer sången in, försiktigt och smekande. Det är som om Dylan vill försäkra kvinnan om att han sett både det starka och vackra liksom det svaga och patetiska men att allt är okej oavsett. Sångens sista femtedel domineras av ett munspel som spelas högt upp på den obrutna durskalan. De gälla tonerna kontrasterar mot röstens mjukhet, men lyfter samtidigt fram det sköra och ömtåliga.

Om vi för en stund leker med tanken att Just Like a Woman inte bara inspirerats av Edie Sedgwick utan även handlar om henne så kan texten ses som en skildring av den hudlöshet som finns bakom offentlighetens persona. Om Edie Sedgwick hade varit trubadur istället för fotomodell hade det kanske också funnits en Just Like a Woman om Bob Dylan - och förhoppningsvis hade hon då också sjungit den lika varsamt. Åtminstone någon gång ibland.