Bager's veteöl & Father of Night

 Bager's veteöl 3,5%

I Skånes hästmecka Flyinge ligger PAX brygghus. Folkobob har ett svagt minne av att ölet är uppkallat efter bryggeriets huskatt, men det kan också vara något han fantiserat ihop. Nåväl. En nyhet för i år är Bager´s - ett veteöl av amerikansk typ och resultatet av ett samarbete med gården Bagershill som odlar och förädlar Ölandsvete.

Ölet är bärnstensfärgat och nästan helt klart. Skummet är fast och sjunker långsamt ner utan att lämna rester. Doft av honung och aprikos. Ölet är smakstarkt med mycket syrliga bär och kryddig humlebeska. Maltigt avslut. Frisk kolsyra. Medellång eftersmak med ljust bröd och  torr halm.

Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad som menas med veteöl av "amerikansk typ"; de typiska tonerna av jäst och skumbanan som återfinns i tyska och belgiska vetöl saknas. Av etiketten framgår det inte hur stor del av malten som är korn respektive vete, men Bager´s drar mer åt en pale ale

Father of Night

Ett av mina starkaste - och tidigaste - teveminnen är ett avsnitt av Lilla huset på prärien i vilket familjen Ingalls veteskörd blir förstörd av ett skyfall. Tysta och spända väntar mamman och flickorna i köket medan pappan är ute inspekterar åkern. Så kommer han in.  Samlad men sammanbiten tar han av sig hatten (vill jag minnas) och konstaterar sedan lakoniskt att "the wheat is gone".

Wow! Mitt sjuåriga jag förbluffades över att han inte skrek, grät, svor och bar sig åt. Hur var det möjligt? Så här i efterhand förstår jag att Michael Landon - skådisen som i åtta år och 200 avsnitt spelade Charles Ingalls  -antagligen förberedde sig för sin roll genom att lyssna på Bob Dylans Father of Night från albumet  New Morning (1970), en hymn där allt, precis allt, vilar i guds händer.

Father of night, father of day

Father who taketh the darkness away

Father, who teacheth the bird to fly

Builder of rainbows up in the sky

Father of loneliness and pain

Father of love and Father of rain

Father of day, Father of night

Father of black, Father of white

Father, who build the mountain so high

Who shapeth the cloud up in the sky

Father of time, Father of dreams

Father, who turneth the rivers and streams

Father of grain, Father of wheat

Father of cold and Father of heat

Father of air and Father of trees

Who dwells in our hearts and our memories

Father of minutes, Father of days

Father of whom we most solemnly praise

Texten utgår från en bild av Gud som manlig konstruktör;  Han bygger regnbågar och berg, och igångsätter vattendrag. Men samtidigt som han vinnlägger sig om de små detaljerna - som att designa moln och lära fåglarna att flyga - verkar han vara en smula fjär i förhållande till det mänskliga.  Guden i Father of Night är inte en väg bort från "loneliness and pain" utan dess skapare. Visst konsteraras det att han "taketh the darkness away", men det ena framställs varken som bättre eller sämre än det andra.

Att  urmakarguden  i Father of Night känns en smula ålderdomlig kan bero på att låten från början var tänkt att ingå i dramatikern Archibald MacLeishs scenbearbetning av Stephen Vincent Benets novell The Devil and Daniel Webster, i vilken en bonde i 1800-taletsNew Hampshire säljer sin själ till Djävulen. 

I en artikel i New York Times (3/11:2020) skriver Adam Langer att  MacLeish var missnöjd med Dylans text och föreslog en alternativ text där Gud tecknades i än mörkare färger: "Father of night / Father of dread / Father of cold in the void overhead / Father of serpent under the stone / Father of fear in the dark alone".

I sina memoarer beskriver Dylan MacLeishs som den nya världens Yeats med "en regents utstrålning" men att det  under arbetets gång blir tydligt att deras perspektiv och världsuppfattningar är oförenliga. 

Samarbetet går  med andra ord  sådär och när pjäsen väl får premiär våren 1971 är det utan Dylans musik.

Att Father of Night ursprungligen skrevs för teatern kan även förklara varför den musikaliska kompositionen uppvisar drag av konstmusik i form av ett operainspirerat körparti och djärva växlingar mellan moll- och durskalor. Sången framförs i en livlig staccato som ligger ganska långt ifrån slutradens uppmaning om att "most solemnly praise".

Father of Night har aldrig framförts live. Kanske beror det på det lite aviga musikaliska formatet, kanske på att den gudsbild som målades upp snarare var Charles Ingalls än Bob Dylans.  

Grebbestads Fotbollslager och If Not For You

Grebbestads Fotbollslager 3,5%

En inte alltför vågad gissning är att Fotbollslager från Grebbestads Bryggeri  gjordes speciellt för  FIFA 2018. Recensionsexemplaret i denna post skänktes hur som helst av folkobobs farsa i somras, och det skulle förvåna om ölet fortfarande går att köpa. Huruvida det rör sig om en simpel ometikettering av den vanliga lagern, eller ett helt nytt recept, vågar jag dock inte uttala mig om.

Färgen är djupt halmgul och helt klar. Skummet är luftigt, ytan tät, och sjunker långsamt undan utan att lämna spår. Doft av bröd och honung. Kroppen är rund med en tydlig, maltig sirapssötma. Försiktig beska. Ganska kort eftersmak (om än med rena fina smaker). Kolsyran är pigg men inte stickig.

På det hela taget är Grebbestads Fotbollslager en bra representant för en välgjord, filtrerad ljus lager.  Även om man så här i november gärna vill ha ett stabbigare öl bör Fotbollslagern ha suttit som en rökare i krysset under den klimatkatastrofalt varma fotbollssommaren 2018.

If Not For You

Fotbollstränaren Pia Sundhage har genom åren knappast gjort någon hemlighet av sitt intresse för Bob Dylan. När hon på FIFA-galan 2013 utses till årets bästa damtränare väljer hon således att avsluta sitt tacktal med att sjunga den inledande versen av Dylans If Not For You:

If  not for you
Babe, I couldn´t find the door
Couldn´t even see the floor
I´d be sad and blue
If not for you

Sundhages framträdande är intressant av flera anledningar. Dels visar hon sig vara en överraskande bra sångare, och dels tar hon på ett högst konkret sätt ställning för en dekonstruktivistisk litteratursyn.

Enligt filosofen Jacques Derrida och dekonstruktivismen är en text aldrig meningsfull i sig, utan får sin innebörd först när den ställs i förhållande till något annat. Till exempel är såväl sångens personer (jag:et och du:et) som deras inbördes relationer innehållslösa tills dess att Sundhage tillägnar If Not For You till spelarna i sitt amerikanska damlandslag. Därmed blir sången till en skildring av hur en fotbollstränares existentiella vara är beroende av laget den tränar.

En annan, något mer etablerad tolkning, är att If Not For You är en kärleksförklaring till Dylans dåvarande fru Sara Lownds. Detta spelar dock mindre roll i ett dekonstruktivt perspektiv. Dylan har inte automatiskt företräde till texten, bara för att han råkar ha skrivit den. Det enda som i slutändan räknas är huruvida tolkningen har textstöd eller inte. Här får Sundhage stöd av av språket självt, då engelskan -till skillnad från svenskan - inte gör grammatisk skillnad på pronomenet you i singular (du) och plural (ni).

Kanske är just rocklyriken särskilt särskilt tacksam för en dekonstruktiv läsning då denna alltid utgår från textens möte med läsare och lyssnare. Låten If Not For You är ju till exempel något annat än den transkriberade texten (även om den försetts med noter och ackordanalyser).  If Not For You finns först när någon framför den.

Nåväl. Dylan spelar in låten flera gånger under våren och sommaren 1970; vilken inspelning som är bäst har diskuterats. Personligen föredrar jag den snabbfotade version som inleder albumet New Morning (1970). Kanske beror detta på att jag anslutit mig till den vanligaste  tolkningen av If Not For You, och ser det överentusiastiska, men samtidigt  lätt nervösa framförandet som en återspegling av det  känslomässiga landskapet i en nybildad småbarnsfamilj. Visserligen är även detta en konstruktion - denna gång från lyssnarens sida.

Grebbestad Påsköl och New Morning

Grebbestad Påsköl 3,5%

folkobob körde under påskhelgen bil genom Bohuslän och passade då på att att köpa ett gäng trekommafemmor från Grebbestad Bryggeri. Och då påsken som bekant inföll hyfsat tidigt i år passar folkobob på att förlänga denna ystra vårhögtid genom att prova ytterligare ett påsköl.

Färgen är mörkt kopparröd. Skummet är fluffigt och hyfsat långvarigt. Brödig och maltig doft med en diskret antydan av (jo, faktiskt) påskmust. Kolsyran är något stickig Ölet är fylligt men också ganska sött (kola och sirap). Mycket malt och vörttoner i smaken , men inte så mycket beska. Russin i avslutet.

På etiketten ser vi en färgglad tupp sprätta omkring i pastoral idyll.

New Morning

Trots att fågelvärlden vimlar av stolta örnar, kloka ugglor och kärlekskranka duvor råder det nog ingen tvekan om att det är tuppen som uppvisar den allra största symboliska diversiteten.

Ta till exempel den tibetanska buddhismen där människans åtrå och begär  - såväl materiellt som sexuellt - symboliseras av en röd tupp. Den som kan sin rockhistoria nickar förstås instämmande och sänder en tanke till Willie Dixons bluesklassiker Little Red Rooster  ("watch out strange cat people /little red rooster's on the prowl").

Inom den kristna kulturen representerar tuppen istället slut och  återfödelse.  När Petrus förnekar Jesus tre gånger innan tuppen gal beseglar han sin mästares öde samtidigt som hans egen omvändelse inleds. Det är tuppen som varje morgon hälsar dagen välkommen och som på kyrktornets flöjel trotsigt vänder näbben mot nya vindar.

Det är också denna tupp vi då och då möter hos Bob Dylan. I låten Don´t Think Twice It's All Right från 1963 bryter berättarjaget upp från ett stagnerat förhållande för att söka det nya och okända. Beslutet har - kan man gissa - växt fram under en längre tid, men det är först när tuppen gal som uppbrottet blir verkligt och definitivt: "When your rooster crows at the break of dawn / Look out your window and I'll be gone".

På titellåten till albumet New Morning möter vi återigen en tupp. Sju år har gått sedan hanen gol i Don't Think Twice It's All Right och Dylan lever nu ett tillbakadraget familjeliv i Woodstock. Kanske signalerar tuppen att en ny tid har randats; att sextiotalets strider, hets och positionerande äntligen är över:

Can´t you hear the rooster crowin'?
Rabbit runnin' down across the road
Underneath the bridge where the water flowed through
So happy just to see you smile
Underneath the sky of blue
On this new morning, new morning
On this new morning with you.

Eller så är tuppen just ingenting annat än en tupp. Bor man på landet hör man ibland en tupp, inget konstigt med det. För om föregångaren Nashville Skyline (1969) skildrade lantlivet med ironi och lekfull banalitet (till exempel  Peggy Day och Country Pie) så är New Morning istället helt befriad från subtextuella koder och metaforer:

Can´t you feel that sun a-shinin'?
Groundhog runnin' by the country stream
This must be the day that all of my dreams come true
So happy just to be alive
Underneath the sky of blue
On this new, morning, new morning
On this new morning with you.

New Morning är lika mycket en hyllning till livet självt som till den kvinna sångjaget delar det med, om de två delarna nu överhuvudtaget går att separera.  New Morning beskriver nämligen en existensiell synergieffekt; livskänslan ökar kärlekskänslan som ökar livskänslan som ökar kärlekskänslan....

Även den musikaliska inramningen erbjuder solsken och blå himmel. New Morning är en poplåt i dur som rent  melodimässigt påminner om en opolerad Beatleslåt. Dylan sjunger rättframt och chosefritt och den nasala crooner-tenoren från Nashville Skyline och Self Portrait har delvis ersatts av den gamla vanliga heslena rösten. Lyckligtvis kan vi  konstatera att den knivskarpa precisionen i fraseringen är intakt, för när trummorna slamrar och orgeln smetar ut är det Dylans röst som får skapa melodi och rytm i New Morning.

Ändå är det något som skaver. Kanske beror det på att varje vers inleds med en negerande fråga (Can't you hear that rooster crowin'? Can't you feel that sun a-shinin'?).  Negationen gör frågan ledande och det låter nästan som om sångjaget tvivlar på sin egen upplevelser och vädjar om någon slags bekräftelse.

 I Dylanbiografin Det är inte mig ni söker (2013) skriver rockjournalisten David Dalton så här:

Den dubbelgångare som han skapade till New Morning var den lyckliga familjefadern - den mest skrämmande av alla hans versioner av sig själv, och en mardrömslik tanke för fansen. (...) Att Dylan nu kastade sig in en stämning av pastoral enkelhet och evig familjelycka var en så extrem vändning att man (ännu en gång) inte kunde låta bli att undra: "Skämtar han med oss?"

Svaret på Daltons fråga är nog nja... Dylan själv beskriver tiden som föregick New Morning på följande sätt:

Vad var jag skyldig resten av världen? Ingenting. Inte ett skit. Pressen? Jag tänkte att det var lika bra att ljuga för den. Så mycket som möjligt lät jag allmänheten få uppfattningen att jag övergått till det idylliska och triviala. I mitt verkliga liv fick jag göra sånt som jag älskade mest, och det var allt som betydde någonting - matcher i knatteligan, födelsedagsfester, ta ungarna till skolan, campingturer, segling, åka flotte, kanotpaddling, fiske... Jag levde på skivroyalties. (ur Memoarer: Första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)

Man får knappast intryck av en människa i kris, och det är långt till det "skrämmande" och  "mardrömslika". Det enda som möjligtvis kan provocera är att Dylan varken gjorde en Little League talking blues eller en River Raft Rag.

Three Hearts Stockholm och Day of the Locusts

Three Hearts Stockholm 3,5%

Three Hearts/Krönleins Stockholm Festival Beer är en ljus folkölslager av klassisk sexpackstyp . 

Färgen är ljust halmfärgad; gränsande mot blek. Svag bröddoft. Frasigt skum som sjunker undan utan kläng. Kroppen är tunn med rena, ljusa brödtoner. Beskan finns men är varken framträdande eller långvarig. Lite sötma av övermoget äpple i avslutet. Något stickig kolsyra.

Att ett öl som tillverkas i i Halmstad döps till Stockholm väcker förstås en hel del frågor. Räknar man kallt med att förlora Göteborgsmarknaden? Riktar man sig till Stockholmare med sommartorp och hemlängtan? Nåväl. På etiketten syns Stadshuset, känt för bland annat den Nobelprisbankett som brukar hållas i Blå hallen.

Day of the Locusts 

Idag är det precis ett år sedan Sara Danius tillkännagav beslutet att tilldela Bob Dylan 2016 års Nobelpris i litteratur. Det som sedan följde tillhör nog kategorin allmängods, men om någon i läsekretsen nyss kommit hem från en grotta i Tibet så såg det dramatiska narrativet ut så här:

13 oktober 2016: Svenska akademin meddelar via sin ständiga sekreterare Sara Danius att Dylan fått nobelpriset för att ha "skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen". Reaktionerna varierar. Dalademokratens Göran Greider utropar Dylan till "Amerikas främste efterkrigspoet" medan Sydsvenskans Per Svensson kallar valet pinsamt och "en trumpifiering av priset". Därefter vidtar en period av spänd väntan på att Dylan ska visa någon slags reaktion över att ha fått priset. Det gör han inte, varpå akademiledamoten Per Wästberg lackar ur och kallar Dylan "oartig och arrogant".

16 november: Svenska Akademien meddelar att Dylan inte kommer att delta på priscermonin i Stockholms konserthus och än mindre på banketten i Blå hallen.  Lite oväntat rycker Magadalena Ribbing ut till Dylans försvar och hävdar att rockstjärnor måste få spela efter andra regler.

10 december (Nobeldagen):  Amerikas ambassadör Azita Raji läser upp Dylans tacktal i Blå hallen. "Om någon hade sagt att jag skulle tilldelas detta pris skulle det vara som att säga att jag skulle gå på månen" säger Dylan (via Raji). Patti Smith glömmer texten till A Hard Rain´s A-Gonna Fall. 

1 april 2017: Dylan kommer till Stockholm för att ge två konserter på Water Front. Svenska akademin får till en träff, bjuder på champagne och överlämnar medaljen tillsammans med diplomet . Nu inleds en ny väntan; kommer Dylan att hålla en Nobelförelsäsning innan den 10 juni eller kommer han att låta de åtta miljonerna brinna inne?

5 juni: Svenska Akademien meddelar att de mottagit Dylans nobelföreläsning. Föreläsningen - som läggs ut på Akademiens webbplats - handlar om hur hans kulturella liv och världssyn formats av tre verk: Homeros Odysséen, Melvilles Moby Dick och Remarques På Västfronten intet nytt.

14 juni: Media slår upp nyheten att Dylans verkar ha snott/lånat en del av  handlingsreferaten från Sparknotes. En del blir upprörda medan Dylanentusiasterna  - som ju ägnar stora delar av sin vakna tid åt att leta, analysera och diskutera Dylans textlån - mest verkar tycka att det är roligt.

Man kan förstås förvånas över den massmediala upprördhet som ramade in det hela. Ingen som lyssnat på Day of the Locust från New Morning (1970)  kan på allvar överraskats av de olika turerna i Dylans nobelprisodyssé. I låten Day of the Locust beskrivs nämligen i lätt förtäckta ordalag hur det gick till när Dylan promoverades till hedersdoktor vid universitetet i Princeton den 9 juni 1970:

Oh, the benches were stained with tears and perspiration.

The birdies where flying from tree to tree

There was little to say, there was no conversation

As I stepped to the stage to pick up my degree

And the locust sang off in the distance

Yeah, the locusts sang such a sweet melody

Oh the locust sang off in the distance

Yeah, the locusts sang and they where singing for me

Den naturromantik som genomsyrar New Morning gör sig påmind mellan raderna i Day of the Locust. Det verkliga livet finns utanför universitetets väggar; något som både gräshoppor och fåglarna högljutt vittnar om. I den andra versen  blir känslan av instängdhet och stagnation än mer explicit när  i Princetons Nassau-sal  jämförs med en krypta:

I glanced into the chamber where the judges were talking

Darkness was everywhere, it smelled like a tomb

I was ready to leave, I was already talking

But the next time I looked there was light in the room

And the locust sang, yeah, it give me a chill

Oh, the locust sang such a sweet melody

Oh, the locust sang their high whining trill

Yeah, the locusts sang and they were singing for me.

Frågan är hur man egentligen ska förstå raden "But the next time I looked there was light in the room". Är det en beskrivning av hur det allomslutande gravkammarmörkret plötsligt rämnar och försvinner? Eller är det så att berättarjaget står utanför och tittar in på en gemenskap som han själv aldrig kan bli en del av; som en slags mellanvästerns svar på Mårran?  

Även om Day of the Locust återger en fiktiviserad version av händelseförloppet råder det ingen tvekan om att  Dylan har en problematisk relation till akademiska prisutdelningscermonier. I sina Memoarer (2004) berättar Dylan - som kommer till Princeton i sällskap med Sara Lownds och David Crosby - hur han under ceremonin med bestörtning inser att han fortfarande  beskrivs som "det unga Amerikas oroade och engagerade samvete". Just den roll som han med självdestruktiv ihärdighet så länge försökt att bli av med.

I en samtida artikel i Rolling Stone (9 juli 1970) bekräftar Princetonprofessorn Meir Ribilow bilden av en patologiskt obekväm Dylan: "He came romping in his shades and he was very nervous." Vidare skriver Rolling Stone hur Ribilow "found him "extremely uncommunicative" tending to mumble..."

Den som såg Polarprisutdelningen år 2000 känner igen det som beskrivits; såväl talarnas klicheartade beskrivningar av Dylans konstnärskap som dennes aviga förhållningssätt  inför desamma. Och som man kan vänta sig avslutas Day of the Locust  med något som närmaste liknar en flykt. Återigen är det naturen som representerar friheten - denna gång i form av Dakotas svarta berg:

I put down my robe, picked up my diploma

Took hold of my sweetheart and away we did drive

Staright to the hills, the black hills of Dakota

Sure was glad to get out of there alive

And the locust sang, well, it give me a chill

Yeah, the locusts sang such a sweet melody

And the locust sang such with a high whinin' trill

Yeah, the locust sang and the was singing for me

Att Dylans förhållande till litterära priser och institutioner  är kluvet blir tydligt när han i Memoarer sammanfattar sommardagen på universitet i Princeton:

Jag var ändå glad att jag kommit för att ta emot hedersdoktoratet. Jag kunde ha nytta av det. Det  utstrålade aktning och hade något av universums ande över sig. Efter att jag viskat och mumlat mig genom ceremonin överräcktes rullen med diplomet. Vi hoppade in i den stora Buicken och körde iväg. Det hade varit en märklig dag. "Ett gäng runkande kukhuvuden", sa Crosby. (Översättning: Mats Gellerfelt)

Vi kan i nuläget förstås bara hoppas på två saker: Dels att den andra delen av Bob Dylans memoarer  snart  kommer att få se dagens ljus och dels att han då har lite större fördragsamhet med vår svenska akademi.

Ysta Trekommafem och Three Angels

Ysta Trekommafem 

I julas provade folkobob julölet från Österlenbryggarna och Bryggeriet i Ystad. Nu har turen kommit till deras ordinarie trekommafemma. Ölet - som lämpligt nog heter Ysta Trekommafem - är ett ofiltrerat färsköl med en hel del syra och jäst. Paletten känns igen från julölet, men fungerar avsevärt bättre i ett ljust öl med lite mikrobryggeri-färsköl-stuk. Däremot  fattar jag fortfarande inte varför man slopar d:et i Ystad.

Färgen är guldgul och något oklar. Doften är svag med malt, jäst, och jasmin. Det grova skummet sjunker undan ganska snabbt. Behagligt kolsyrat. Ölet är inte särskilt beskt, men däremot lite syrligt. Jäst, citrus och lite aprikos smaken. Eftersmaken är medellång med en del bröd (och jäst).

Ängeln som dricker öl på etiketten är hämtad från Änglahuset på Stora Norregatan; en klassisk sevärdhet för tyskar och mellanstadieklasser. En annan, mer audiell attraktion är den tornväktare som nattetid blåser i en lur från Mariakyrkans torn. 

Three Angels

Som näst sista spår på New Morning (1970) hittar man Three Angels, en låt om änglar som blåser i lurar. Om man nu kan kalla det för låt. Mot  en  sakralt färgad ljudkuliss reciteras följande text:

Three angels up above the street
Each one plying a horn
Dressed in green robes with wings that stick out
They've been there since Christmas morn
The wildest cat from a Montana passes by in a flash
Then a lady in a bright orange dress
One U-Haul trailer, a truck with no wheels
The Tenth Avenue bus going west
The dogs and pigeons fly up and they flutter around
A man with a badge skips by
Three fellas crawlin' on their way back to work
Nobody stops to ask why
The bakery truck stops outside of that fence
Where the angels stand high on their poles
The driver peeks out, trying to find one face
In this concrete world full of souls
The angels play on their horns all day
The whole earth in progression seems to pass by
But does anyone hear the music they play
Does anyone even try?

Deklamationen samverkar med ett enkelt ackompanjemang där bas, trummor och gitarr understödjer en kyrkodoftande orgel och kör.  Vidare har uppläsningen anpassats till rytmen så att varje rad sträcker sig över precis fyra takter. På ett sätt utgör Three Angels en slags tonsatta linernotes; en bakgrund mot vilken resten av albumet kan förstås.  Ett annat sätt att se det är att Three Angels fungerar som ett intro till den låt som följer; lovsången och bönen Father of Night. Eller så är recitationen helt enkelt en uttrycksform som Dylan experimenterade med vid denna tid. På samma skiva finns nämligen också den formmässigt besläktade låten  If Dogs Run Free där en text om frihet och självförverkligande läses upp till tonerna av ett jazzigt cocktailpiano.

Även om själva framförande lutar åt det kuriosa så är texten av klassiskt Dylansnitt. Halvsmälta intryck från gatuvimlet förs ihop lite huller om buller till en impressionistisk ögonblicksbild. (The wildest cat from a Montana passes by in a flash / Then a lady in a bright orange dress / One U-Haul trailer, a truck with no wheels / The Tenth Avenue bus going west). Känslan av spontanitet förstärks av att assonanserna är precis lagom tydliga och precis lagom inkonsekventa för att skapa en känsla av oreflekterat talflöde. Greppet  känns igen från otaliga Dylan-låtar.

Änglarna i Three Angels verkar vara ett konglomerat av flera bibliska änglar. Förutom den ängel som förkunnar Jesu födelse (Luk. 2:10-12) så hittar vi även de sju änglar vars basunspelande startar apokalypsen (Upp. 8:6-13) samt de tre änglar som proklamerar att Guds rike är nära (Upp. 14:6-19).

I skarp kontrast till de bibliska änglarna och deras ömsom skräckslagna, ömsom vördnadsfulla publik står Dylans änglar som helt obemärkta blåser i sina horn: "The angels play on their horns all day / The whole earth in progression seems to pass by / But does anyone hear the music they play / Does anyone even try?". Vi är med andra ord oförmögna att höra Guds röst och uppfatta tillvarons mirakel där vi hastar fram genom livet.

Paradoxalt nog så vänds detta budskap till sin egna motsats i Three Angels. Det verkar snarare vara som så att det är änglarna som är statiska och frånkopplade, medan de framrusande människorna är verkliga och närvarande. "But does anyone hear the music they play / Does anyone even try?" Svaret på frågan är nog att den ständiga  rörelse och mänskliga mångfald som omger oss är minst lika intressant som änglatrumpeterna. Åtminstone när den skildras av Dylan.

117 Bohemian lager och Went to See the Gypsy

117 Bohemian Lager 3,5%

I Grythyttan utanför Hällefors ligger Grythyttans Brygghus. Här gör en man ölserie som namngetts efter ortens gamla anknytningsnummer 117. Grythyttans Brygghus ligger också bakom de något tveksamma öl som utgör ICA-selection vilka folkobob drack för några veckor sedan i samband med Triplicate-specialen. Det var med andra ord en lätt skeptisk folkobob som skred till verket för att prova 117 Bohemian Lager. . 

Låt oss först konstatera att 117 Bohemian Lager generellt sett är något bättre än de tre ölen från  ICA Selection. Visserligen känns den kemiska doften igen, men den är inte riktigt lika mysko som t.ex. ICA Selection Ale. Färgen är gul och grumlig och skummet försvinner snabbt. Faktum är att skummet var så kortvarigt att ölet för säkerhets skull fick testas i flera glas för att utesluta diskmedelsresiduum. Resultatet blev dock detsamma. För att vara en lager av tjeckisk typ har ölet ganska liten kolsyra. Ölet är smakstarkt med ljust bröd och jäst. Medelstor beska. Mot slutet dyker en syrlig citruston upp vilken bäst beskrivs som grapefrukt. Eftersmaken är lika delar bröd, papp och konservburk.

Det är något som är lite skumt med ölen från Grythyttans Brygghus. Antingen har jag haft en extrem otur och bara fått defekta flaskor; eller så gör de en öl som jag helt enkelt inte förstår charmen med. Kanske är Grythyttan trekommafemmans motsvarighet till Marmite.

Bohemia är ett annat namn på Böhmen, ett område i nuvarande Tjeckien. Bohémien kallades också romer i Frankrike, då man (felaktigt) trodde att dessa härstammade från just Bohemia. 

Went to See the Gypsy

När  man talar om Bob Dylan brukar samtalet förr eller senare handla om den fina linje som skiljer det personliga från det privata och hur denna linje i sin tur förhåller sig till den betydligt suddigare gräns som separerar myten från verkligheten. Efter en stund enas man om att Dylans storhet ligger i sättet han använder personliga erfarenheter för att skildra det allmänmänskliga.

Trots - eller kanske på grund av - att sångerna beskriver något som de flesta kan känna igen sig i känner lyssnaren ett behov efter att söka det som gömmer sig bakom orden. Vad är det egentligen som är den verkliga bakgrunden till sången? Men då Dylan sedan länge slutat tala om sina texter återstår så bara spekulationerna som spär på myten samtidigt som myten på samma gång ger näring åt spekulationerna.

En låt som kan illustrera detta är Went to See the Gypsy från albumet New Morning (1970). Texten är uppbyggd som ett enda långt antiklimax och skildrar hur berättarjaget besöker the gypsy; som av någon anledning bor på hotell.  Förutom utbytet av några artighetsfraser händer i princip ingenting:

Went to see the gypsy
Stayin' in a big hotel
He smiled when he saw me coming 
And said, "Well, well, well"
His room was dark and crowded
Lights were low and dim
"How are you?" he said to me
I said it back to him

Melodi och ackompanjemang påminner en hel del om The Basement Tapes och Went to see the Gypsy rör sig också i gränslandet mellan dröm och verklighet på samma sätt som många av låtarna från The Basement Tapes gör. 

Berättarjaget lämnar efter en stund rummet för att ringa ett samtal. En dansande flicka uppmanar honom att gå tillbaka och berättar härvid om de näst intill övernaturliga förmågor som the Gypsy verkar besitta. Det hela för tankarna till någon slags Hollywoodguru av Maharishi Mahesh eller Deepak Chopra-typ. Om man tidigare inte noterat att guru och gypsy faktiskt ligger rätt nära varandra rent ljudmässigt, så gör man det ofelbart nu:

I went down to the lobby

To make a small call out 

A pretty dancing girl was there

And She began to shout

"Go on back to see the gypsy

He can move you from the rear

Drive you from the fear

Bring you through the mirror

he did it in Las Vegas 

And he can do it here"

Den vanligaste tolkningen av Went to See the Gypsy är att den skildrar ett  möte mellan Elvis Presley och Bob Dylan. Att Elvis Presley var en extremt viktig inspirationskälla för Dylan under uppväxtåren i Hibbing är nog ställt bortom allt tvivel, men huruvida de två någonsin träffades har länge varit föremål för diskussion. Idag lutar nog de flesta åt att åt att de två storheterna aldrig möttes även om de bevisligen var ömsesidigt fascinerade av varandra.

I den avslutande versen återvänder berättarjaget till hotellrummet. Dörren står på vid gavel men the gypsy inte längre där. Istället ser han soluppgången komma "From that little minnesota town". Den avslutande raden ger förstås ett starkt stöd stöd för en biografisk läsning. Den verklige Elvis i sin paljettprydda 70-talsmundering spelar mindre roll; det är istället den odödlige barndomshjälten som nu strålar från Hibbing. Kanske lämnade han aldrig pojkrummets affischer. Denna känsla förstärks av att musiken skjuter fart efter sista versen. Trummorna spelas  både snabbare och hårdare samtidigt som gitarren kliver fram med twang och energi. Det hela varar bara några takter och man förstår att det är musikminnen som väckts av ljuset från barndomsstaden.

Exonymen zigenare har som bekant under de senaste tjugo, femton åren successivt, men oåterkalleligt placerats i det lexikala giftskåpet för att istället ersättas med endonymen rom och romer. En svensk Dylantolkare skulle med andra ord få vissa problem med översättningen av Went to See the Gypsy. "Jag gick för att möta zigenaren" låter inte helt hundra, men "Jag gick för att möta romen" låter nog  ännu värre.

En enkel förklaring är förstås att gypsy inte var ett särskilt problematiskt ord när låten  spelades in och frågan är om det ens är det idag i engelskspråkiga länder. En viss förskjutning mot "romani people" har visserligen skett, men fortfarande verkar gypsies vara det ords som används mest i amerikansk och brittisk press.

En annan, mer djuplodande förklaring, är att rocklyriken har ett betydligt större spelrum än den traditionella skönlitteraturen när det kommer till att utforska, karikera - och för all del även exploatera - klichéer och stereotyper. Vad detta beror på kan man förstås diskutera. Kanske beror det på sociohistoriska faktorer där utanförskap, etnicitet och status på olika sätt har samverkat för att skapa ett unikt karnevalistiskt kontrakt där den goda smaken hela tiden kan (och måste) utmanas och omförhandlas. Vår stackars Dylantolkare måste alltså obönhörligen välja vilket kontrakt som skall brytas. Det sociala kontrakt som säger att den som kommunicerar bör göra detta på ett konstruktivt och ansvarstagande sätt; eller rock´n roll-kontraktet där förväntningarna istället består i att varken ta sig själv eller verkligheten på alltför stort allvar.

När man studerar Dylans textvärld är det tydligt att han verkar hysa en fascination för ordet "gypsy". I Gates of Eden rullar "[The] two wheeled gypsy queen and her silver studded phantom", i Tombstone Blues härjar "Gypsy Davey with a blowtorch" och i Blind Wille Mctell besjungs "them charcoal gypsy maidens". På samma sätt som de tidiga beatpoeterna använde ordet "negro" för att understryka det autentiska och det själfulla använder Dylan ordet "gypsy" för att förmedla  en känsla av mörk magi och outsläcklig frihetstörst. Förmodligen skulle Katarina Taikon haft en del att säga om det faktum att Dylan konsekvent använder gypsy för att beskriva mysticism och rotlöshet. Kanske skulle hon tycka att det var tröttsamt, kanske skulle hon tycka att det var intressant. Vad vet man.

Huruvida Elvis Presleys hade romska rötter, och vad dessa i så fall betydde för honom, har diskuterats lite fram och tillbaka. Ibland är det svårt att veta om diskussionen drivs av ett genuint intresse eller av en insinuant antiziganism. Ännu svårare att veta är hur Bob Dylan såg på saken nu snart femtio år senare. Dock är det av underordnad betydelse om Elvis faktiskt var av romsk härkomst och om detta i så fall var allmänt känt i de kretsar Dylan rörde sig i. Viktigare är istället att Elvis sågs som bärare av de egenskaper som begreppet gypsy representerade för Dylan.  

Frosty Bulldog och Winterlude

Frosty Bulldog 3,5%

När detta skrivs så är julen visserligen förbi, men det fortfarande januari och således helt legitimt att dricka en "seasonal ale" med vintertema. Just denna kommer från Gotlands bryggeri och heter Frosty Bulldog.

Frosty Bulldog är mörk och kopparfärgad med ett skum som är fast, ulligt och långvarigt. Lukten har toner av vanilj och apelsin. Ölet är smakrikt och aromatiskt åt det blommiga hållet.

Ölet är utan tvekan välhumlat och beskan är överraskande, nästan skarp - men alls inte oangenäm. Eftersmaken är lång. Och besk.

Winterlude

Winterlude från albumet New Morning (1970) är en stilfull men oförarglig skildring av kombinationen okomplicerad kärlek och gnistrande vinter. Titeln verkar vara resultatet av en ordlek där Winter och Interlude har smälts samman till kvinnonamnet Winterlude. Namnet har sin poäng då ju både vintern och förälskelsen kan ses som ett slags undantagstillstånd - ett avbrott från det normala och det vardagliga. Kort sagt; ett interlude.

Winterlude är en vals där varje stavelse i texten är omsorgsfullt inbäddad i tretakten. Därtill är texten ordnad i en sonettliknande rimkedja enligt modellen ABABCDEED: 

Winterlude, winterlude, oh darlin´
Winterlude by the road tonight
Tonight there will be no quarelling
Ev´rything is gonna be all right
Oh I see by the angel beside me
That love has a reason to shine
You´re the one I adore
Come over here and give me more
Then Winterlude, this dude thinks you´re fine


Dylan använder den countrycrooner-röst som introducerades på Nashville Skyline och under större delen av låten har han sällskap av en doakör som sjunger statiskt och unisont över valsrytmen. Ackompanjemanget utgörs av ett piano, en vispad virveltrumma och ett stränginstrument som kanske är en cittra. Eller så är det en gitarr som låter som en cittra.  Resultatet blir hur som helst en   arkaiserande ljudbild som för tankarna till såväl musikalen som operetten; närsomhelst förväntar man sig att Rosemary Clooney skall dyka upp som duettpartner i rollen som fröken Winterlude. Det är dock inte bara den musikaliska kostymen som känns en smula ålderdomlig utan även själva textinnehållet:

Winterlude, Winterlude, my little apple
Winterlude by the corn in the field
Winterlude, let´s go down to the chapel
Then come back and cook up a meal
Well come out when the skating rink glistens
By the sun, near the old crossroads sign
The snow is so cold, but our love can be bold
Winterlude, don´t be rude, please be mine

Verbet cooking är ju inom rocklyriken en välanvänd metafor för sex, men i Winterlude verkar den faktiskt bara syfta på matlagning. På samma sätt ger frasen The snow is so cold, but our love can be bold  knappast mer avancerade associationer än en kyss i långkalsonger.  Det är frestande att se Winterlude som en slags förövning till den tidlösa country/hawaii-loungemusik som Dylan kommer att göra 45 år senare på Shadows of the Night. Det enda i Winterlude som faktiskt känns som 1970 är den avslutande raden i första och sista versen där berättarjaget besjunger sig själv som "this dude". Kanske är rimmet dude-Winterlude alltför frestande att motstå? Eller så vill Dylan helt enkelt säkerställa att Winterlude inte tas på alltför stort allvar, utan blir just den charmerande bagatell som den är tänkt att vara.

Hobgoblin och Time Passes Slowly (Alternate Versions)

Hobgoblin 3,5%

Wychwood är ett brittiskt bryggeri som ger ut öl med lite fantasystuk. Ett av dem heter Hobgoblin och jag var fram till alldeles nyss helt säker på att det var en ale. När jag undersöker saken närmare så förstår jag dock att så inte är fallet. Bryggeriet kallar typen kort och gott för "Ruby Beer". Vad nu det kan vara.

Skummet är klängigt och långvarigt med en textur som är varierad med både stora bubblor och fasta molntussar. Doften är söt och bärig. Färgen drar lite åt rött, ungefär som starkt te upphällt i glas. Det är många smaker som samsas och det är lätt att se hur Hobgoblin blir ett livligt sällskap till indisk mat där smakspektrat är brett.  Det finns lite bränt socker och torkad aprikos i smaken, men också röda trädgårdsbär. Munkänslan är torr och lite sträv. Resultatet är något som ligger mittemellan lambic och blommig lager. Beskan är rund och eftersmaken något söt.

Hobgoblins var JRR Tolkiens namn på Orcherna i The Hobbit, och även om den lille gynnaren på etiketten ser gemytligare ut än sina olycksbröder i Mordor så andas han likväl Midgårdsluft.

Time Passes Slowly (Alternate Versions)

I klassisk fantasy hittar man ofta en polder, ett anakronistiskt mikrokosmos där ingenting förändras. Ofta bebos poldern av någon slags varelse som kan neutralisera den omgivande världens nedbrytande och destruktiva krafter. I Tolkiens romantrilogi om Härskarringen är Tom Bombadill och hans stuga ett klassiskt exempel på poldermotiv.

I början av 1970 talet  lever Bob Dylan ett Tom Bombadill-liknande liv tillsammans med sin familj i en polder någonstans längs Ohayo Mountain Road utanför Woodstock. I alla fall är det intrycket man får om man väljer att tolka Time Passes Slowly  från  albumet New Morning (1970) biografiskt. Sången skildrar en tillbakadraget, till synes idylliskt lantliv, där tiden har - om inte stannat, så åtminstone saktat in rejält:

Time passes slowly up here in the mountains
We sit beside bridges and walk besides fountains
Catch the wild fishes that float through the stream
Time passes slowly when you´re lost in a dream

Den subjektiva upplevelsen av att tiden rör sig relativt fritt i förhållande till klockor och kalendrar är ett återkommande motiv hos Dylan. Ta till exempel raderna  And the world is on it´s side / And time is running backwards / And so is the bride   från  Ring Them Bells (1989).

Vidare antyder den avslutande raden i Time Passes Slowly att allt inte står helt rätt till där uppe bland bergen. Att detta pastorala paradis bara är en dröm, ett slags självbedrägeri. Frågan är alltså om berättarjaget i sången befinner sig i ett lustfyllt paradis eller i ett viljeutplånande limbo. Efter andra versen kommer en brygga som pekar i riktning åt det senare:

Ain´t no reason to go in a wagon to town
Ain´t no reason to go to the fair
Ain´t no reason to go up, ain´t no reason to go down
Ain´t no reason to go anywhere

Det sätt på vilket låten framförs på New Morning förstärker känslan av att ingenting längre spelar någon riktig roll. Dylans piano är lojt, nästan förstrött och de andra instrumenten (elgitarr, bas och trummor) kommer och går lite hur som helst. När sången ibland sjungs med emfas så understryks det inte heller riktigt av kompet.

I den sista versen förstår man att  inte ens livet bland bergen är förskonat från de  frestelser som hotar ett rättfärdigt liv. Och vad värre är: kanske innebär tidens skenbara långsamhet paradoxalt nog att livskänslan blir än mer diminutiv?

Time passes slowly up here in the daylight
We stare straight ahead and try so hard to stay right
Like the red rose of summer that blooms in the day
Time passes slowly and fades away

2013 kom samlingen Another Selfportrait - Bootleg Series vol. 10  På skivan hittar man två ditills outgivna varianter av Time Passes Slowly (hädanefter benämnda Time Passes Slowly #1 och #2). Time Passes slowly #1  är betydligt mer fokuserad än den som man hittar på New Morning. Tempot är detsamma, men pianot är försvunnet och slagverket är pålitligare. Mellan varje vers klämmer dessutom Bob Dylan och George Harrison i med ett sorglöst och okonstlat "lalalalala". Det låter charmigt, men också frikyrkligt naivt.  Textens antydan om att denna lycka bara är en chimär understryks av att melodin ändrats så att den tredje raden i varje vers sjungs fallande. Detta skapar i sin tur ett stråk av melankoli som för tankarna till Talking Heads Heaven från 1979; en popklassiker där himmelriket beskrivs som en plats där det underbara - liksom i Time Passes Slowly - blivit statiskt och därför meningslöst.

I Time Passes Slowly #2 är versens melodi återigen densamma som på New Morning. Sättningen har utökats med en orgel, vars intensitet successivt stegras under versen så att den når sitt crescendo på samma ställe som man hittade kören i  Time Passes Slowly #1. Det känslotillstånd som förmedlas är närmast att beskriva som transcendentalt. Livet består här av en ständigt stegrande lycka, och om detta på något sätt skulle  kunna vara  ett problem så framgår det i alla fall inte av musiken. Inte ens den avslutande liknelsen om hur  tiden (och därmed livet) försvinner bort likt en utblommad ros kan hämma den extatiska känsloutlevelsen.

Enligt de uppgifter som finns på bobdylan.com så har Time Passes Slowly aldrig framförts live. Detta är ju också helt logiskt. Om tillvaron är perfekt och därmed omöjlig att förbättra så är det ju knappast heller någon mening att berätta om det. Livet i poldern skall upplevas, inte omsjungas.