Three Hearts Green Eko Lager och Girl from the North Country (live television version 1969)

Three Hearts Green eko lager 3,5%

Det fanns en tid när ekologiska matvaror inte var något annat än just ekologiska. Idag skulle ingen få för sig att enbart köpa eko-kaffe eller eko-ost. Istället väljer den medvetne konsumenten ekologiskt kaffe från ett reformsocialistiskt kvinnokollektiv på Colombianska höglandet eller en ekologisk ost gjord av mjölk från lowbrow-inbred-cattle betande i motlut.

Därför känns det på något sätt befriande att Krönleins ekologiska lager inte gör anspråk på någonting annat än att enbart vara en ekologisk lager.

Färgen är ljust gul och helt klar. Långvarig och överraskande slitstark skumkrona med viss vidhäftnings-förmåga. Doften är överlag svag, men med viss ansträngning går det att hitta toner av malt och äpple. Ölet är överlag friskt  med behagliga brödtoner toner och viss beska. Stickig kolsyra. Medellång eftersmak med knäckebröd, gräs och krita. Vaniljsötma i avslutet.  En  ljus filtrerad lager på burk. Men eko.

Girl from the North Country (live televison version 1969)

Om man slår upp Echo Helstrom i Karsten Jörgensens Dylanlexikon (Accent förlag 2003) får man bland annat lära sig att  Bob Dylans första flickvän döptes till Echo eftersom hon föddes precis på dagen fjorton år efter sin storebror Matt. Att Echo var ett kalendariskt eko i familjealmanackan är ett lärospån som tvivelsutan sorterar under knappologin men det säger en hel del om det smått bisarra Echo-intresse som länge odlats i Dylankretsar.

En av Echologins (hepp!) pionjärer torde vara frilansskribenten Toby Thompson som 1968 reser till  Hibbing för att bokstavligen vandra i Dylans fotspår. Idag är denna typ av musikjournalistik ett väl beprövat grepp men i slutet av sextiotalet var det få - om ens någon - som intresserade sig för excentriska rockstjärnors psykosociala uppväxtmiljöer.

Thompsons artiklar publiceras först som ett följetongsreportage i veckotidningen Village Voice och ges sedan ut i samlad form under titeln Positively Main Street  - An Unorthodox View of Bob Dylan (Coronet 1971)

Det är onekligen en fascinerande läsning. Thompsson stryker längs väggarna i Hibbing High School och träffar Dylans musiklärarinna... han tar ett glas med Dylans gamla barnvakt (Don McKenzie).... han  får en uppsträckning av Dylans mamma Betty.....

Men mest av allt umgås han med Echo Helstrom -  kvinnan som enligt legenden (och  henne själv)  inspirerade Bob Dylan att skriva Girl from the North Country.  Men den som letar efter en frostnupen skogsviol får leta någon annanstans. Den Echo som Thompson möter är rivig, energisk och helt igenom osentimental.

Mellan raderna förstår man att Thompson blir  alltmer betuttad i sitt undersökningsobjekt och ibland övergår reportagen till ren gonzojournalistik. Som när Thompsson tonsätter och sjunger in en dikt som Echo har skrivit om Bob varunder han nästan förvandlas till Dylan själv:

"It´s amazing how much you sound like Bob!" Echo was saying. "I mean, I realize you've listened to his records a lot, but the similarity is more than just that; it's positively weird!"

Våren 1969 - samtidigt som Thompson befinner sig i Hibbing - landar  Dylans Nashville Skyline på skivdiskarna. Albumet inleds med en nyinspelad version av Girl from the North Country,  framförd som duett tillsammans med legendaren Johnny Cash. Så här i backspegeln kan valet av sångpartner verka oproblematiskt men 1969 avfärdades han av många som reaktionär Nixonsupporter och chauvinistisk prånglare av kommersiell countrymusik.  Dylan och Cash hade dock umgåtts sporadiskt sedan de  möttes på Newportfestivalen 1964 och då passat på att uttrycka sin ömsesidiga beundran för varandras arbete.

1969 har också  teveprogrammet the Johnny Cash Show premiär. Upplägget är enkelt: en timmes blandad musikunderhållning med husband och gästartister och med the Man in Black som värd och ciceron. Premiäravsnittet sänds den 7 juni och på gästlistan hittar vi ingen mindre än Bob Dylan och enligt en samtida artikel i Rolling Stone är intresset stort; sedan motorcykelolyckan 1966 har Dylan nästan helt hållit sig borta från strålkastarljuset.

I programmet  framför Dylan först två låtar (I Threw It All Away  och  Living the Blues) ensam på scen men innan applåderna har lagt sig går han vidare till en studiokuliss (föreställande en vitmenad gillestuga)  där han slår sig ner bredvid Cash. Tillsammans sjunger de sedan Girl from the North Country.

Jämfört med studioversionen på Nashville Skyline är framförandet i The Johnny Cash Show mer avslappnat och  mindre teatraliskt. Faktiskt påminner det en aning om två sentimentala nattsuddare vilka med gemensamma krafter försöker frammana  minnet av en person som båda en gång känt.

If you´re travelin' in the north country fair
Where the winds hit heavy on the borderline
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine

Dylan och Cash sjunger varannan vers så att Dylan får två och Cash en. Den sista versen sjunger de tillsammans.  Duettformatet skapar en viss perspektivförskjutning i jämförelse med solosången på Freewheelin'. Då riktades sången utåt till lyssnaren så att vem som än månde höra fick en hälsning att ta med till flickan i norr. Nu blir sångens "you" istället personen som sitter bredvid, en person som dessutom  returnerar hälsningen med ännu ett uppdrag:

See for me that her hair hanging long,
It curls and falls all down her breast.
See for me if her hair hanging long,
That´s the way I remember her best. 

Sången avslutas med att de två sångarna upprepar och flätar samman raden "true love of mine". De två rösterna - Dylans androgyna tenor och Cashs härjade baryton - kontrasterar varandra och öppnar upp för en helt annan läsning där en far och en son tillsammans vårdar sitt minne av en förlorad dotter, syster, maka eller mor. 

Three Hearts Julöl och Hark the Herald Angels Sing

Three Hearts Julöl 3,5%

Så ge mig trettio grader kallt / tomtar överallt / och en skog av gröna granar 

Utan att veta alltför mycket om Adolphson & Falks ölpreferenser så är det nog ett hyfsat säkert kort att duon skulle uppskatta etiketten till Three Hearts Julöl - en fulländad Jenny Nyström-pastisch, komplett med  skuggad frakturstil och snötyngd logotyp.

Svag doft av bröd. Skummet är frasigt och grovt utan kläng.  Färgen är mörkbrun, smaken maltig och sirapssöt med en ton av clementin och kanderade apelsinskal. Något stickig kolsyra. Bröd och kola i eftersmaken. Beskan är inte särskilt markerad, men den finns.

Three Hearts Julöl är verkligen i sötaste laget, men är man beredd på det så finns det en del att hämta. Ölet kan nog fungera både till Skånsk äggakaka (istället för svagdricka) och som ett snabbalternativ till mumma.

Hark the Herald Angels Sing

När Dylan julen 2009 ger ut julalbumet (och tillika välgörenhetsskivan) Christmas in the Heart är det många som först ser det hela som ett skämt. Ett ganska charmigt och oförargligt skämt förvisso, men likväl en kuriositet.

Men även om det  knappast är någon risk att Christmas in the Heart någonsin kommer att räknas in bland de stora Dylan-albumet, så finns det ingen anledning att för den sakens skull avfärda albumet helt och hållet. Med facit i hand kan Christmas in the Heart ses som en vägvisare som pekar såväl framåt som bakåt.

Ta till exempel Hark the Herald Angels Sing som - tillsammans med ett par andra spår på skivan -hyllar det nyfödda Jesusbarnet. För första gången på trettio år hör vi alltså en studioinspelning där Dylan lovsjunger Jesus. Visserligen har Hark the Herald Angels Sing - i likhet med de flesta hymner som skildrar Jesus födelse - sedan länge tömts på sitt innehåll genom att spelas sönder och samman i varuhus och på företagsjulbord, men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att en så  textmedveten person som Dylan helt skulle kunna bortse från orden han sjunger.

Det textmässiga innehållet i en sång som Hark the Herald Angels Sing kan med andra ord (och med lite god vilja) ses som:
A) ... en ironisk kommentar av...
B) ... en temporär återgång till ....
                 ...eller...
C)... en vänskaplig uppgörelse med....
... de texter Dylan skapade under "gospelåren" 1979-81.

Om texten pekar bakåt mot det som varit, så pekar det musikaliska uttrycket snarare snett framåt. Låten är nämligen inget mindre än julevergreenens  mästarprov. Vad O helga natt är för Christer Sjögren och Peter Jöback var Hark! The Herald Angels sing för  Frank Sinatra och Nat King Cole.

Den 14 december 2017 publicerar DN en lista där  nöjesjournalisten Nicolas Ringskoog Ferradi- Noli utser årets bästa skivor. Så här skriver han om Triplicate:

Det största som har hänt Bob Dylan de senaste åren är inte Nobelpriset utan att han har räddat "the great American songbook" från ytlighetens och retrokitchens klor. I år kulminerade projektet med detta korta trippelalbum. Aldrig tidigare har han ansträngt sig så mycket för att sjunga vackert...

Det skulle i så fall vara på Hark the Herald Angels Sing. När man hör Dylan leverera texten tänker man osökt på hur en cowboy i någon gammal westernfilm rider in en häst. Dylan angriper texten, betvingar den och gör den till sin egen. Det är bitvis svajigt, men aldrig osäkert.

Dylan använder samma upplägg som Frank Sinatra gör på albumet A Jolly Christmas from Frank Sinatra (1957). Enbart den första versen sjungs, men denna upprepas å andra sidan två gånger. Precis som hos Sinatra kommer en kvinnokör in i mitten och sjunger en halv vers. Hos Sinatra låter kören just som de upphöjda, könlösa varelser texten handlar om medan den i Dylans version snarare för tankarna till en lockande girl-group av Phil Spector-typ. När Dylan återvänder för att sjunga slutet får man intrycket av en gammal  andlig patriark som förgäves (?) försöker driva iväg de hotande frestelserna.

Kontrasten förstärks ytterligare av det musikaliska arrangemanget. När Dylan sjunger utgörs kompet av ett strängt hamrande piano med påtaglig missionshuskänsla. När kören  sjunger får ackompanjeras de av ett sockersött klockspel; Phil Spector igen med andra ord.

Sex år  efter  det att Christmas in the Heart (och Hark the Angels Sing) spelats in påbörjar Dylan ett mer systematiskt utforskande av jazzschlagern från 1900-talets första hälft. Kanske skulle detta projekt aldrig blivit av om det inte vore för Christmas in the Heart.

Three Hearts Stockholm och Day of the Locusts

Three Hearts Stockholm 3,5%

Three Hearts/Krönleins Stockholm Festival Beer är en ljus folkölslager av klassisk sexpackstyp . 

Färgen är ljust halmfärgad; gränsande mot blek. Svag bröddoft. Frasigt skum som sjunker undan utan kläng. Kroppen är tunn med rena, ljusa brödtoner. Beskan finns men är varken framträdande eller långvarig. Lite sötma av övermoget äpple i avslutet. Något stickig kolsyra.

Att ett öl som tillverkas i i Halmstad döps till Stockholm väcker förstås en hel del frågor. Räknar man kallt med att förlora Göteborgsmarknaden? Riktar man sig till Stockholmare med sommartorp och hemlängtan? Nåväl. På etiketten syns Stadshuset, känt för bland annat den Nobelprisbankett som brukar hållas i Blå hallen.

Day of the Locusts 

Idag är det precis ett år sedan Sara Danius tillkännagav beslutet att tilldela Bob Dylan 2016 års Nobelpris i litteratur. Det som sedan följde tillhör nog kategorin allmängods, men om någon i läsekretsen nyss kommit hem från en grotta i Tibet så såg det dramatiska narrativet ut så här:

13 oktober 2016: Svenska akademin meddelar via sin ständiga sekreterare Sara Danius att Dylan fått nobelpriset för att ha "skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen". Reaktionerna varierar. Dalademokratens Göran Greider utropar Dylan till "Amerikas främste efterkrigspoet" medan Sydsvenskans Per Svensson kallar valet pinsamt och "en trumpifiering av priset". Därefter vidtar en period av spänd väntan på att Dylan ska visa någon slags reaktion över att ha fått priset. Det gör han inte, varpå akademiledamoten Per Wästberg lackar ur och kallar Dylan "oartig och arrogant".

16 november: Svenska Akademien meddelar att Dylan inte kommer att delta på priscermonin i Stockholms konserthus och än mindre på banketten i Blå hallen.  Lite oväntat rycker Magadalena Ribbing ut till Dylans försvar och hävdar att rockstjärnor måste få spela efter andra regler.

10 december (Nobeldagen):  Amerikas ambassadör Azita Raji läser upp Dylans tacktal i Blå hallen. "Om någon hade sagt att jag skulle tilldelas detta pris skulle det vara som att säga att jag skulle gå på månen" säger Dylan (via Raji). Patti Smith glömmer texten till A Hard Rain´s A-Gonna Fall. 

1 april 2017: Dylan kommer till Stockholm för att ge två konserter på Water Front. Svenska akademin får till en träff, bjuder på champagne och överlämnar medaljen tillsammans med diplomet . Nu inleds en ny väntan; kommer Dylan att hålla en Nobelförelsäsning innan den 10 juni eller kommer han att låta de åtta miljonerna brinna inne?

5 juni: Svenska Akademien meddelar att de mottagit Dylans nobelföreläsning. Föreläsningen - som läggs ut på Akademiens webbplats - handlar om hur hans kulturella liv och världssyn formats av tre verk: Homeros Odysséen, Melvilles Moby Dick och Remarques På Västfronten intet nytt.

14 juni: Media slår upp nyheten att Dylans verkar ha snott/lånat en del av  handlingsreferaten från Sparknotes. En del blir upprörda medan Dylanentusiasterna  - som ju ägnar stora delar av sin vakna tid åt att leta, analysera och diskutera Dylans textlån - mest verkar tycka att det är roligt.

Man kan förstås förvånas över den massmediala upprördhet som ramade in det hela. Ingen som lyssnat på Day of the Locust från New Morning (1970)  kan på allvar överraskats av de olika turerna i Dylans nobelprisodyssé. I låten Day of the Locust beskrivs nämligen i lätt förtäckta ordalag hur det gick till när Dylan promoverades till hedersdoktor vid universitetet i Princeton den 9 juni 1970:

Oh, the benches were stained with tears and perspiration.

The birdies where flying from tree to tree

There was little to say, there was no conversation

As I stepped to the stage to pick up my degree

And the locust sang off in the distance

Yeah, the locusts sang such a sweet melody

Oh the locust sang off in the distance

Yeah, the locusts sang and they where singing for me

Den naturromantik som genomsyrar New Morning gör sig påmind mellan raderna i Day of the Locust. Det verkliga livet finns utanför universitetets väggar; något som både gräshoppor och fåglarna högljutt vittnar om. I den andra versen  blir känslan av instängdhet och stagnation än mer explicit när  i Princetons Nassau-sal  jämförs med en krypta:

I glanced into the chamber where the judges were talking

Darkness was everywhere, it smelled like a tomb

I was ready to leave, I was already talking

But the next time I looked there was light in the room

And the locust sang, yeah, it give me a chill

Oh, the locust sang such a sweet melody

Oh, the locust sang their high whining trill

Yeah, the locusts sang and they were singing for me.

Frågan är hur man egentligen ska förstå raden "But the next time I looked there was light in the room". Är det en beskrivning av hur det allomslutande gravkammarmörkret plötsligt rämnar och försvinner? Eller är det så att berättarjaget står utanför och tittar in på en gemenskap som han själv aldrig kan bli en del av; som en slags mellanvästerns svar på Mårran?  

Även om Day of the Locust återger en fiktiviserad version av händelseförloppet råder det ingen tvekan om att  Dylan har en problematisk relation till akademiska prisutdelningscermonier. I sina Memoarer (2004) berättar Dylan - som kommer till Princeton i sällskap med Sara Lownds och David Crosby - hur han under ceremonin med bestörtning inser att han fortfarande  beskrivs som "det unga Amerikas oroade och engagerade samvete". Just den roll som han med självdestruktiv ihärdighet så länge försökt att bli av med.

I en samtida artikel i Rolling Stone (9 juli 1970) bekräftar Princetonprofessorn Meir Ribilow bilden av en patologiskt obekväm Dylan: "He came romping in his shades and he was very nervous." Vidare skriver Rolling Stone hur Ribilow "found him "extremely uncommunicative" tending to mumble..."

Den som såg Polarprisutdelningen år 2000 känner igen det som beskrivits; såväl talarnas klicheartade beskrivningar av Dylans konstnärskap som dennes aviga förhållningssätt  inför desamma. Och som man kan vänta sig avslutas Day of the Locust  med något som närmaste liknar en flykt. Återigen är det naturen som representerar friheten - denna gång i form av Dakotas svarta berg:

I put down my robe, picked up my diploma

Took hold of my sweetheart and away we did drive

Staright to the hills, the black hills of Dakota

Sure was glad to get out of there alive

And the locust sang, well, it give me a chill

Yeah, the locusts sang such a sweet melody

And the locust sang such with a high whinin' trill

Yeah, the locust sang and the was singing for me

Att Dylans förhållande till litterära priser och institutioner  är kluvet blir tydligt när han i Memoarer sammanfattar sommardagen på universitet i Princeton:

Jag var ändå glad att jag kommit för att ta emot hedersdoktoratet. Jag kunde ha nytta av det. Det  utstrålade aktning och hade något av universums ande över sig. Efter att jag viskat och mumlat mig genom ceremonin överräcktes rullen med diplomet. Vi hoppade in i den stora Buicken och körde iväg. Det hade varit en märklig dag. "Ett gäng runkande kukhuvuden", sa Crosby. (Översättning: Mats Gellerfelt)

Vi kan i nuläget förstås bara hoppas på två saker: Dels att den andra delen av Bob Dylans memoarer  snart  kommer att få se dagens ljus och dels att han då har lite större fördragsamhet med vår svenska akademi.

Three Hearts Påskbrygd och In the Garden

Three Hearts Påskbrygd 3,5%

Påskebrygd från Krönleins Three Hearts är, jämte sädesärlor och vitsippor, ett mycket säkert vårtecken. Ölet är en dunkel lager av Münchentyp. Färgen är mörkbrun men klar och möjlig att se igenom om man håller upp glaset mot en lampa.

Doften är brödig med inslag av torkad frukt. Ölet skummar på bra men frasar snabbt ner till en float. Kanske kan Påskbrygd upplevas som något stickigt kolsyrat om man skulle ta en stor klunk. Three hearts Påskbrygd vinner rejält på att inte drickas allt för kall. När den börjar närma sig rumstemperatur ger sig en rejäl bränd sötma tillkänna i sällskap med lite apelsin och mörkt bröd. Ölet är inte särskilt beskt och eftersmaken domineras av sirapsmacka med en aning papp.

In the Garden

Inom country- och gospel finns en lång tradition av att återberätta bearbetade delar av evangelierna. Som exempel kan nämnas He turned the water into wine, It was Jesus och Where you there when they crucified ny lord. De texter som Dylan skriver under sin "kristna period" 1979-81 handlar däremot oftast om Jesus som ett abstrakt uttryck för kristen tro; bara undantagsvis handlar de om den historiske och bibliske Jesus.

Ett av dessa sällsynta undantag är låten In the Garden från albumet Saved (1980) som skildrar händelserna under påskhelgen. Varje vers utgår från en fråga som sedan förtydligas med hjälp av en följdfråga eller en nedkokad bibelpassage. I den inledande versen berättas det om hur prästerskapet tillsammans med vaktstyrkan kommer till Getsemanes trädgård för att fängsla Jesus och hur denne då ber Petrus att lägga ner svärdet:

When they came for Him in the garden, did they now?
When they came for Him in the garden, did they now?
Did they know he was the son of God, did they know that He was Lord?
Did they hear when He told Peter, "Peter, put up your sword"
When they came for Him in the garden, did they now?
When they came for Him in the garden, did they now?

I evangelierna återges Jesus  uppmaning till Petrus att stoppa tillbaka svärdet på två helt olika sätt. I Matteus 26:52 säger Jesus: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd". Men i Johannes 18:11 säger han istället "Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern räckt mig?".  Hos Matteus lägger alltså Petrus ner vapnet för att inte själv bli dödad, medan Johannes istället framställer problemet med väpnat motstånd främst som att det kan göra det svårare för Jesus att axla bördan och möta det öde som är honom förutbestämt.

Att det just är Johannesevangeliet, och inget annat, som legat till grund för In the Garden  förstår man när farisén Nikodemus dyker upp i andra versen. Denne skriftlärde omnämns enbart i Johannesevangeliet där han en natt besöker Jesus för att dryfta frågan om återfödelse och evigt liv (Johannes 3:1-12):

When He spoke to them in the city, did they hear?
When He spoke to them in the city, did they hear?
Nicodemus came at night so he wouldn´t be seen by men
Saying, Master, tell me why a man must be born again"
When He spoke to them in the city did they here?
When He spoke to the in the city, did they hear?

Till en början är det inte helt klart vilka frågans "they" egentligen syftar på. Under låtens första hälft tror man att det är prästerskapet eller kanske den stora massan av Jerusalems befolkning, men allteftersom låten fortskrider förstår man att det är inga mindre än lärjungarna som "they" refererar till:

Did they speak out against Him did they dare?
Did they speak out against Him did they dare?
The multitude wanted to make Him king, put a crown upon his head
Why did He slip away to a quiet place instead?
Did they speak out against Him did they dare?
Did they speak out against Him did they dare?

When He rose from the dead did they Believe?
When He rose from the dead did they Believe?
He said, "All power is given to Me in heaven and on earth"
Did they know right then and there what the power was worth?
When He rose from the dead did they Believe?
When He rose from the dead did they Believe?

Lärjungarnas vacklan och bristande tro är ett återkommande motiv i evangelierna och under påskveckan tillkommer ytterligare en dimension som sätter frågan om de kristna tron och den fria viljan i blixtbelysning: Om lärjungarna vill bevisa sin tro på att Jesus verkligen är Guds son så måste de paradoxalt nog också sätta sig över sin vilja att rädda honom undan korsfästelsen.

Att Bob Dylan - när låten skrivs och spelas in - är en bekännande kristen som valt att vandra i Jesu fotspår tillför onekligen ett fascinerande metaperspektiv. Kanske framför Dylan sången med den nyfrälstes bergfasta övertygelse; till skillnad från lärjungarna så vet Dylan och hans evangelistiska vänner i Vineyard att Jesus verkligen är Guds son som besegrat döden. Eller så förhåller sig kanske precis tvärtom; Dylan är nu vid 1980-talets början själv en slags Jesu lärjunge och missionerande apostel, och de tvivel som ansatte lärjungarna är kanske även hans egna.