Fuller's London Pride och Union Sundown

Fuller's London Pride 3,5 %

London Pride är en pale ale som tillverkas av Fuller's bryggeri i Chiswick. Sedan något år tillbaka importeras de klassiskt röda flaskorna till svenska folkölshyllor av kaffetrillarna på Arvid Nordqvist.

Svag doft av apelsinmarmelad. Färgen är gyllengul. Kortvarigt, halgrovt skum som sjunker undan utan att lämna rester och efter en stund är helt försvunnet. Smaken är brödig med mycket malt och några smulor vaniljkex. Behaglig, torr beska. Något stickig kolsyra. Medellång eftersmak  med en aning krita.

Tidigare i år tillkännagav Fuller's att de skulle sälja av hela sin bryggeriverksamhet till den Japanska öljätten Asahi. De traditionstyngda, brittiska öldrickarna knorrade i ungefär en kvart och glömde sedan bort alltsammans. Och varför inte, att Londons stolthet är japanägt är förstås inte märkligare än att Volvo är kinesiskt?

Union Sundown

Sommaren 1981, ett drygt halvår efter det att Ronald Reagan tillträtt som president, går USA in i en  djup ekonomisk recession med sjunkande tillväxtsiffror och stigande inflation. Särskilt knackigt går det för exportindustrin  och många företag väljer att lägga ner eller flytta produktionen utomlands.

Samtidigt som arbetslösheten i december 1982  når rekordhöga 11%  (den högsta siffran sedan depressionen) snickrar Bob Dylan på det som så småningom ska bli Union Sundown på albumet Infidels (1983), en svängig upptempolåt om fackföreningar, frihandel och globalisering.

I de två inledande verserna staplas varorna på varandra i en växande hög, varefter det krasst konstateras att solen håller på att gå ner över fackföreningsrörelsen.

Well, my shoes, they come from Singapore
My flashlights from Taiwan
My tablecloth´s from Malaysia
My belt buckle´s from Amazon
You know, this shirt I wear comes from the Philippines
And the car I drive is a Chevrolet
It was put together down in Argentina 

Well, it´s sundown on the union
Ans what´s made in the U.S.A.
Sure was a good idea
'Til greed got in the way

Well, this silk dress is from Hong Kong
And the pearls are from Japan
Well, the dog collar´s from India
And the flower pot´s from Pakistan
All the furniture, it says "Made in Brazil"
Where a woman, she slaved for sure
Bringin´home thirty cents a day to a family of twelve
You know, that´s a lot of money to her.

Well, it´s sundown on the union ...

Rösten är ömsom indignerad, ömsom anklagande. Som producent står ingen mindre än Dire Straits-gitarristen Mark Knopfler och även om Union Sundown saknar den engelska supergruppens behärskade precision är Union Sundown  ändå det spår på Infidels som påminner mest om en Dire Straits-låt. Dels beror det på en effektiv gitarrfigur som driver på och binder samman och dels på sångens diskreta delayeffekt.

I en intervju från 1985 med rockkjournalisten Kurt Loder lägger Bob Dylan generöst ut texten om sakernas tillstånd.  Resonemangen är kanske inte helt stringenta men de ger en värdefull inblick i Dylans världsbild vid  tiden för Union Sundown:

Somebody's gonna have to come along and figure out whats happening with the United States. Is this just an island that´s going to be blown out of the ocean, or does it really figure into things? I really don't know. At this point right know, it seems that it figures into things. But later on, it will have to be country that´s self-sufficient, that can make it by itself without that many imports.

Den isolationistiska proamerikanism som Dylan ger uttryck för i intervjun blir i Union Sundown tydligast i låtens andra hälft:

Well, you know lots of people are complaining that there is no work
I say, "Why do you say that for?
When nothin' you got is U.S.-made"
They don't make nothin' here no more
You know capitalism is above the law
It say, "It don't count 'less it sells" 
When it costs too much to build it at home 
You just build it cheaper someplace else

Well, it's sundown in the union ....

Well, the job that you used to have
The gave it to somebody down in El Salvador
The unions are big business, friend
And they're going goin' out like a dinosaur
The used to grow food in Kansas
Now they want to grow it on the moon and eat it raw
I can see the day coming when even your home garden
Is gonna be against the law

Albumet Infidels - och då inte minst Union Sundown - representerar en brytpunkt i Dylans konstnärskap; för första gången sedan den kristna omvändelsen närmar han sig både livs- och sakpolitiska frågor från ett icke-evangelistiskt perspektiv.

Samtidigt representerar Union Sundown kontinuitet och tillbakablickande; utan att blinka plockar den upp en gammal tråd från 1963 och North Country Blues (They complained in the east / They are paying too high / They say that your ore ain´t worth digging/ That it´s much cheaper down / In the South American towns / Where the miners work  almost for nothing).

Det finns också idémässiga likheter med sången Who Killed Davey Moore (även den från 1963) i vilken Dylan frågar lyssnaren vem som egentligen bär ansvar för proffsboxarens död. Publiken? Managern? Bookmakern?

För vem är det egentligen som bär ansvaret i Union Sundown? Det amerikanska folket som köper billiga, utländska varor? Den sydamerikanska kvinnan som vill försörja sin familj?  Kapitalisterna som måste tillgodose aktieägarna?

Den som brukar roa sig med att försöka klura ut var Dylan står politiskt får faktiskt inte särskilt stor hjälp av Union Sundown. Låten pekar i flera riktningar på en och samma gång. Står hoppet till närodlade och lokalproducerade varor, till protektionistiska skyddstullar eller till en radikaliserad och internationell fackföreningsrörelse?  Dylan är observerande snarare än värderande och blir oss - som vanligt - svaret skyldig.

Senast Dylan framförde Union Sundown live var 1992. En klimatkris och ett kvartssekel senare  borde det vara läge att plocka fram låten igen. 

Texas State of Mind och Man of Peace.

Texas State of Mind 3,5%

Denna post är sommarens sista och kanske är det i senaste laget att avsmaka Texas State of Mind - ett öl som verkar vara designat för klotgrillar och trädäck. Öltypen Austin amber har jag hur som helst inte stött på tidigare, men den verkar vara någon slags ale. 

Ölet är kopparfärgat och helt klart. Skummet försvinner tämligen snabbt, men klänger å andra sidan bra längs glaset. Doften är örtig med en mild vaniljton. Texas State of Mind är brödigt och smakstarkt på ett lite kryddigt sätt. Det finns även en del sötma och om man blöter av etiketten så kan ölet nog försvara sin plats på ett julbord. Kolsyran är pigg men inte stickig. Humlebesk eftersmak med en aning kaneltuggummi

Texas State of Mind är resultatet av ett samarbete mellan Spendrups Brutal Brewing och restaurangkedjan Texas Longhorn - en matfranchise som i sin tur tagit sitt namn från en nötkreatursras med extremt långa horn.

Man of Peace 

Faktum är att horn är ett relativt sent tillskott i djävulens ikonografi. I Bibeln kopplas horn nästan uteslutande ihop med livets goda; antingen pryder de huvuden på välmående boskap och feta offerdjur eller så återfinns de i händerna på festprissar och triumferande härförare.

Djävulen utseende beskrivs knappt alls i skriften och i början av medeltiden framställer bildkonstnärer Djävulen mer hundlik, om än med tydliga inslag av sjakal och hyena. Det är först i slutet av medeltiden som hornen och bockfötterna kommer på plats; lånade från antikens fauner.

I låten Man of Peace från albumet Infidels (1983) tecknar Bob Dylan en bild av djävulen som ligger betydligt närmare bilskojaren och fondförvaltaren än mörkrets furste och flugornas herre. Han är helt enkelt en lurig, men ganska charmerande typ. Den första versen anger tonen:

Look out your window baby, there's a scene you'd like to catch
The band is playing "Dixie", a man got his hand outstretched
Could be the Führer
Could be the local priest
You know sometimes Satan comes as a man of peace.

Att ställa Hitler bredvid prästen kan knappast kallas subtilt, men det är nog inte meningen heller. Såväl textmässigt som musikaliskt är Man of Peace en återgång till det elektriska 60-talets surrealistiska myller. Kaoset lurar (och lockar) alldeles bakom hörnet och det skulle inte förvåna om man hittar både silver saxophones och washed up hornes hos bandet som spelar "Dixie". Den drastiska humorn blir fortsättningsvis inte mindre svart, men desto mer befriande. Min personliga favorit återfinns i vers fem:

Well he can be fascinating, he can be dull
He can ride down Niagra Falls in the barrels of your skull
I can smell something cooking
I can tell there's going to be a feast
You know sometimes Satan comes as a man of peace.

Texten till Man of Peace brukar transkriberas enligt ett mönster med fem rader per vers (se till exempel här ovanför) men egentligen består varje vers av fyra parvis rimmade rader där varje rad tar två takter i anspråk. Åtminstone på ett ungefär. På typiskt Dylan-manér trycks det nämligen ihop och dras isär och taktslagen verkar fungera mer som rekommendationer än fasta gränser.

Ackompanjemanget består av en slick och tajt bluesrock med ett pockande orgelriff som diskret påminner om att det förflutna aldrig är långt borta. Och att detta faktiskt stämmer förstår vi i näst sista vers där vi hittar ett pärlband av bluesallusioner; allt ifrån Howling Wolf till John Lee Hookers Snake Crawl Blues:

Well, the howling wolf will howl tonight, the king snake will crawl
Trees that´ve stood for a thousand years suddenly will fall
Wanna get married? Do it now
Tomorrow all activity will cease
You know sometimes Satan comes as a man of peace.

I antologin Bob Dylan and Philosophy (red. Vernezzee och Porter 2006) bidrar den kristne filosofen Francis J. Beckwith med en text som sätter in Dylans lyrik i ett moralfilosofiskt perspektiv. Enligt Beckwith utgår Dylans texter från en värderealistisk premiss där begrepp som rätt och fel representerar något verkligt och statiskt. Värderealisten se moralen som en objektiv sanning snarare än som en förhandlingsbar produkt av sin tid.

Beckwirth använder bland annat av The Lonesome Death of Hattie Carrol och With God on Our Side för att visa hur Dylan skiljer mellan å ena sidan en evig och sann rättvisa och å andra sidan de konstgjorda moralsystem som människan själv skapar. Även om Beckwith aldrig nämner just Man of Peace i sin text så är låten ett utmärkt exempel på hur Dylans texter ofta intar ett radikalt värderealistiskt perspektiv; så länge människan bakom handlingarna är rutten blir den ursprungligt goda intentionen automatiskt kontaminerad och korrupt:

He got a sweet gift of gab, he got a harmonious tongue
He knows every song of love that ever has been sung
Good intentions can be evil
Both hands can be full of grease
You know that sometimes Satan comes as a man of peace

En värderealistisk hållning går ofta hand i hand med ett visst mått av religiositet. Dock behöver värderealisten inte nödvändigtvis bekänna sig till någon specifik tro utan kan lika gärna se de religiösa skrifterna som exempel på hur man i olika tider och kulturer försök att ringa in det objektivt sanna. Var Dylan befinner sig våren 1983 (när Infidels spelas in) kan vi förstås bara spekulera i.

Man of Peace utgår visserligen från någon slags  kristen syn på världen, men det är tydligt att Dylan brutit med den evangelistiska och dogmatiska kristendomen. Frågan är om den man of peace han sjunger om skall ens skall ses som Satan i egentlig mening. Kanske uttrycker texten snarare den hållning man hittar hos den kristne mystikern; på samma sätt som vi alla bär Guds rike inom oss har vi även djävulen inom oss. Gud prövar och djävulen frestar. Och ibland lockas vår inre djävul fram av smickrande och lismande karriärcoacher och personlighetskonsulter.

Jämtlands Bärnsten och License to Kill

Jämtlands Bärnsten 3,5%

Jämtlands Bärnsten är en ljus lager som tillverkas av Jämtlands Bryggeri; ett bryggeri som redan för tjugo år sedan var med och banade väg för en svensk finölskultur (folkobob kommer aldrig att använda uttrycket hantverksöl).

Doften är mild och drar åt vetebrödsdeg. Färgen är gul och nästan helt klar.Om man skall sammanfatta Jämtlands Bärnsten så är nog lagom det ord som passar bäst. Skummet fräser på bra, men är varken särskilt fast eller klängigt. Lite lagom med andra ord. Lagom kolsyra. Varken stickigt eller avslaget. Smaken är rund med fina malt- och humletoner. Beskan är..... lagom.  Eftersmaken har både både bröd och bulle. För den som vill avnjuta sin folkölslunch med lite lagom guldkant.

Jämtlands Bärnsten bryggs i Pilgrimsstad - en tätort någon mil söder om Östersund. Närheten till Storsjön förklarar varför Storsjöodjuret letat sig in i bryggeriets logotyp. Denna sötvattens-leviatan fridlystes av länsstyrelsen i Jämtland 1986, men beslutet upphävdes tyvärr av storsvensken 2006. 

License to Kill.

I sitt monumentalverk Leviatan (1651) driver filosofen Thomas Hobbes tesen att människan av naturen är egoistisk och våldsam och att den individuella friheten därför måste begränsas för att människosläktet inte ska gå under i ett allas krig mot alla.  Den lösning som Hobbes lägger fram i Leviatan är att människan måste underkasta sig en envåldshärskare som kan förkroppsliga staten och skapa varaktig fred. Det är denna "dödliga Gud" som Hobbes kallar för Leviatan - ett namn som i sin tur lånats från Bibelns sjöodjur.

Man kan med visst fog hävda att Leviatan innebär starten för den moderna politiska filosofin. Något tillspetsat kan man säga att alla politiska tänkare efter Hobbes antingen har försökt bevisa, utveckla eller avfärda de idéer som han presenterar i sin bok.

I Bob Dylans License to Kill från albumet Infidels (1983) tecknas en bild av människan som ligger väldigt nära den Hobbes beskriver i Leviatan. Människan vet inte sitt eget bästa utan rör sig obevekligt mot undergången. I den inledande versen får Hobbes radikalpessimistiska syn på individuell frihet dessutom sällskap av en rejäl dos ludditisk teknikfientlighet:

Man thinks  ’cause he rule the earth he can do with it as he please
And if things don’t change soon he will
Oh, man has invented his doom
First step was touching the moon

Det är alltså med månlandningen (!) som den nedåtgående spiralen inleds. Kanske är det symboliskt; människan har utökat sin livssfär och står nu i begrepp att ta ytterligare en värld i besittning. En annan tolkning är mer konkret: Den rymdkapplöpning som kröntes med månladningen 1969 hade också varit en interkontinental missilkapplöpning.  När License to Kill spelas in 1983 har president Reagan precis presenterat Strategic Defence Initiativ och därmed lagt in ytterligare en växel i kapprustningen.

Efter varje vers följer en treradig refräng där sångarjaget berättar om hur en kvinna i hans närhet ställer frågan om vem som egentligen ska ta ifrån människan makten över liv och död:

Now, there´s a woman on my block
She just sit there as the night grows still
She say who gonna take away his license to kill?

Man får lätt intryck av det är något mystiskt med kvinnan i refrängen; att hon är ett slags av orakel. Och faktiskt presenteras frågan ”…who gonna take away his licenset to kill?” mer som ett påstående än som en fråga (se understrykningen ovan). Kanske ska kvinnans uttalande ses som en zen-koan där lösningen ligger i det intuitiva snarare än det rationella.  Att refrängens tredje rad hela tiden ändras förstärker känslan av att kvinnan alltid sitter där - höjd över tid och rum. ”She just sit there as the night grows still”,  ”…sit there facin’ the hill ” samt ”Sitting there in a cold chill”. Tankarna går till en mediterande munk av Yoda-typ.

I andra versen noterar vi att innebörden av pronomenet “he” förskjuts något . Medan ”he” i  första versen, avsåg människan i stort (”man” som i ”mankind”)  syftar ”he” i andra versen istället på en enskild människa  som i sin tur får tjäna som exempel på alla duperade och exploaterade människor:

Now, they take him and the teach him and they groom him for life
And they set him on a path where he´s bound to get ill
Then they bury him with stars
Sell his body like they do used cars

En fråga som pockar på svar är förstås vilka "they" syftar på. Staten? Det militärindustriella komplexet? Oavsett vilket så internaliseras lögnerna till ett hermeneutiskt  självbedrägeri där den falska föreställningsvärlden till slut upplevs som klarsynt rationalism av den lurade själv:

Now, he’s hell-bent for destruction, he’s  afraid and confused
And his brain has been mismanaged with great skill
All he believes are his eyes
And his eyes, they just tell him lies

Texten framförs på ett sätt som mer lutar åt det sakligt konstaterande än det bedrövade och uppgivna. Innan den avslutande versen kommer dock ett stick där sångjaget vänder sig direkt till lyssnaren med ett uppfordrande, nästan aggressivt, du-tilltal:

Ya may be a noisemaker, spiritmaker
Heartbreaker, backbreaker
Leave no stone unturned
May be an actor in a plot
That might be all that you got
‘Til your error you clearly learn

Den som är road av att psykologisera har onekligen en del att hämta i License to Kill. Låten tillkommer strax efter det att Dylan lämnat (?) kristendomen och det är lätt att se hur han nu står både svars- och maktlös inför den mänskliga naturens mer destruktiva sidor. I texten möter vi ett veritabelt smörgåsbord av möjliga förklaringar till världens elände. Människan själv, frånvaron av Gud, teknikutvecklingen, det militärindustriella komplexet, massmedia... och så vidare. Det är frestande att se  License to Kill som ett slags negativismens Rorschachtest där alla, oavsett läggning, kan få sin syn på världen och människan bekräftad.

Falcon Bayerskt och Sweetheart like you

Falcon Bayerskt 3,5%

Falcon Bayerskt utgör tillsammans med Pripps Blå ett klassiskt svenskt radarpar i folkölshyllan. Falcon ägs numera av Carlsberg, men ölet bryggs fortfarande i Falkenberg.

Skummet är grovt och kort, men ett tunt skumlager dröjer sig kvar, inte bara längs kanterna utan även på ytan.  Färgen har en skön 70-talsnyans som drar mer åt det röda och orange än åt det bruna. Doften är så svag att den knappt går att få ner på pränt. Kanske kan man beskriva den som moget äpple?

Ölet är ganska stickigt kolsyrat. Smaken är söt, och med en  okomplicerad beska. Eftersmaken är inte särskilt lång men det finns faktiskt en liten whiskyton. Malt är kanske ett bättre ord i sammanhanget.

Falcon Bayerskt alltså en mörk lager av traditionell Münchentyp. Det är ett öl som man snart blir mätt på när det dricks "rakt upp och ner".  Då känns det som ett desto bättre matöl. Av någon anledning känner jag för att skölja ner ölet med en salt soppa istället för tvärtom.

Falcon Bayerskt klass I var också det öl som min far oftast drack till maten i mitt barndomshem. Det är också det första ölmärke som jag har ett tydligt minne av. Den stiliserade rovfågeln på etiketten, den märkliga stavningen med ett "c" mitt i ett ord - och utan i sällskap med ett "k". Falson? Skumkronan som långsamt sjönk samtidigt som ölen sakta såg ut att stiga. Det var som magi!

Jag är sex eller kanske sju år gammal. En serietidning kostar fem spänn, Mary Ingalls har fått tillbaka synen och Bob Dylan har just släppt Infidels.

Sweetheart Like You

Infidels (1983) är ett album som speglar sig djupt i 80-talet såväl produktions- som textmässigt. Skivans tre kärlekssånger utgör tillsammans en löst sammanhållen svit som tematiskt binds samman genom sin skildring av faserna i sökandet efter kärlek och fysisk närhet.

Fas 1: Sweetheart Like You. Uppvaktandet där en man förödmjukar både sig själv och den kvinna han uppvaktar.
Fas 2: Don´t Fall Apart on Me Tonight. Rädslan för att bli övergiven och den känsla av desperation och otillräcklighet som denna rädsla emanerar.
Fas 3: I and I.  Konfrontationen mellan berättarens "sanna" jag och den idealbild som den andre har skapat (och som kommer att projiceras så snart hon vaknar).

Av dessa tre är det  barhängsmonologen Sweetheart Like You som bäst gifter sig med  Falcon Bayerskt. 1983 sägs ölutbudet på barer ha varit högst knapert i Sverige. Ofta fanns det bara två typer av öl att välja mellan: Ljus lager och dunkel lager av tysk typ. Har jag hört i alla fall. Mitt intresse för barhäng låg ännu vilande vid denna tid.

Sweetheat Like You är hursomhelst en lek med klichéer där ett symbolmättat bildspråk skickligt har gömts bakom stereotypa repliker från en man som  stöter på en kvinna. Man får aldrig ta del av något replikskifte, utan texten har formen av en monolog. Det sätt som kvinnan tilltalas kan bäst beskrivas som passivt-aggressivt med siktet inställt på en vacklande självkänsla:

Snap out of it Baby, people are jealous of you
They smile to your face, but behind your back they hiss
What´s a sweetheart like you doing in a dump like this?

Samtidigt är det tydligt att även avsändaren bär på ett visst självförakt. Detta understryks inte minst av den slitna rad som avslutar varje vers, för frågan som samtidigt ställs är förstås vilka män det är som hänger i en dump like this.

En annan tolkning av texten är att (den osynliga) kvinnan i sången är en metafor för hur den kristna kyrkan alltmer kommit på glid och fjärmat sig från sina sanna tillbedjare. Dylan själv ger delvis ett stöd för en sådan läsning i Bill Flanagans intervjuantologi Written in my soul (1987). Med tanke på att Dylans "kristna trilogi" bara ligger några år bort så blir en sådan analys samtidigt biografisk. Tag till exempel den freudianska härdsmältan i andra versen:

You know, I once had a woman who looked liked you
She wanted a whole man, not just a half
She used to call me sweet daddy when I was only a child
You kind of remind me of her when you laugh

Skall detta förstås som en hänvisning till uppväxten i ett judiskt hem. Att det är judaismen som är kristendomens sweet daddy? Det blir onekligen en smula ansträngt. Att å andra sidan se only a child  enbart som en metonymi för ett yngre jag i allmänhet känns som allt för enkelt. Oavsett vilket så är det möjligt att göra en religiöst biografisk läsning även av låten I and I där en sovande kvinna besjungs och idealiseras samtidigt som Dylan konstaterar att de måste skiljas åt.

Däremot passar den religiösa tolkningen sämre in på låten Don´t Fall Apart on Me Tonight där chauvinisten i Sweetheart Like You står utan förklädnad, och istället ärligt och hudlöst ber kvinnan att stanna kvar.

Kanske kan albumets titel, Infidels hjälpa till att sammanföra de två perspektiven. Infidel (religiös avfälling) är ju ganska nära släkt med infidelity (otrohet).