Omnipollo Stellaris och Shooting Star (Live version 1994)

Omnipollo Stellaris 3,5%

Det lilla, men namnkunniga bryggeriet Omnipollo har genom åren byggt upp en entusiastisk fanbase. Kanske är det därför som deras glutenfria pilsner Stellaris varken behöver överkryssade sädesax eller braskande "Non Gluten!" rubriker.  Omnipollo-entusiasterna kommer ju att prova Stellaris oavsett, samtidigt som all världens öldrickande celiakier kommer att hitta den via diverse allergi-communitys. 

Färgen är blekgul och helt klar. Skummet sjunker ner till ett snyggt, slitstarkt lock med viss vidhäftningsförmåga. Svag, knappt kännbar doft av passionsfrukt och barnschampo.  Smaken är tunn och kroppen klen, men frånvaron av sötma skänker ändock en viss fräschör. En stram beska ger sig till känna i avslutet. Kort eftersmak av ljust bröd.

Shooting Star (Live version 1994)

Som symbol betraktad är stjärnfallets tvetydighet slående. Dels representerar den fallande stjärnan en dröm om, och längtan till, något annat. Den som ser en stjärna som faller får ju - precis som den skönsjungande Benjamin syrsa i Pinocchio intygat - önska sig något.  Dels är stjärnfallet helt igenom förgängligt. En synvilla och en mirage som skapats av förgasat stjärnstoft. 

Stjärnfallets symbolvärldar förefaller således vara av rakt motsatt natur men i låten Shooting Star lyckas Bob Dylan med konstsycket sammanföra dessa två repellerande troper till en.  I texten beskriver sångjaget hur en fallande stjärna fört tankarna till en alldeles särskild person som han inte längre delar livet med:

Seen a shooting star tonight  

And I thought of you

You were trying to break into another world

A world I never knew

I always kind of wondered

If you ever made it through

Seen a shooting star tonight

And I thought of you

Texten erbjuder en vidöppen projektionsyta där lyssnaren kan placera närtan vem som helst. En försvunnen kärlek, en missbrukande vän eller en död förälder - alla ryms de i minnena som meteoriten manat fram.

I den andra versen ser sångjaget på sig själv med den andres ögon och och frågar sig vilken roll och vilket ansvar han själv har till det inträffade. 

Han blir svaret skyldig. Att de två verserna är varandras speglingar understryks effektfullt av rimmen till you (knew... through...) och me (be... see... ) vilka ekar genom respektive vers tills dess att inledningsraderna dyker upp och sätter punkt.

Seen a shooting star tonight 

And I thought of me 

If I was still the same

If I ever became what you wanted me to be

Did I miss the mark or overstep the line

That only you could see?

Seen a shooting star tonight

And I thought of me

I mellanversen tränger sig plötsligt verkligheten på, om än i en något förvrängd version. På samma sätt som när ett ljud letar sig in den sovandes dröm och antar nya former, dyker en klingande brandbil upp och blir till ett illavarslande omen. Därtill transformera nattradions skval till en känslobemängd gudstjänst:

Listen to the engine, listen to the bell

As the last fire truck from hell 

Goes rolling by

All good people are prying

It´s the last temptation the last account

The last time you might hear the sermon on the mount

The last radio is playing

När Shooting star gavs ut som avslutande spår på albumet Oh Mercy (1989) så framfördes sången i mellanversen ungefär på samma sätt som i de föregående verserna. På liveinspelningen MTV unplugged (inspelad 1994 och utgiven 1995) är skillnaden desto större. Dylan framför nämligen texten med en succesivt stigande affekt tills han i slutet nästan skäller fram orden.

Det agiterade tillståndet verkar dock ha gått över när den den avslutande versen kommer. Därmed blir orden om att släppa taget och låta saker bero  

 

Seen a shooting star tonight 

Slip away

Tomorrow will be another day

Guess it´s too late to say the things to you

That you needed to hear me say

Seen a shooting star tonight 

Slip away 

Det är som om sångjaget bestämt sig för att än en gång låta frågan om den andres försvinnande glida iväg. Men insikten om att det aldrig är försent att ge upp är förstås en insikt även det.

Melleruds utmärkta pilsner & On the Road Again (take 4)

Melleruds utmärkta pilsner 3,5%

Att namnge öl efter gamla nedlagda bryggeriorter är en tradition som kanske särskilt förknippas med Spendrups, ett företag som genom åren skapat varumärken som Tingsryd, Mariestads eller Risingsbo. Det senaste tillskottet i familjen är  Melleruds utmärkta pilsner, ett öl som fått sitt namn från det lilla samhället i Dalsland vars bryggeri lades ner 1959.

Spendrups har lanserat Melleruds 3,5% som ett lite bättre öl än den vanliga långburksfollen och frågan är om detta faktiskt inte stämmer.

Färgen är mörkt gyllengul och helt klar. Tydlig och behaglig doft av ljust bröd. Skummet är kraftigt och litet segt. Det sjunker långsamt  undan med antydan till kläng.  Rena smaker med fin, krispig beska och en aning sälta. Kanske något kortlivad kolsyra. Äppeljuice i avslutet. Medellång eftersmak med rena humletoner.

Historien bakom uttrycket "hårda bud i Mellerud" verkar vara höljt i dunkel. En del tillskriver aforismen ett hemvändande fotbollslag som sett sig slagna på bortaplan av Melleruds IF, andra menar att frasen myntades av revyartisten Arne Källerud.

Än osäkrare än ursprunget till "hårda bud i Mellerud" är förstås fortsättningen ".... men det är värre i Billingsfors där kärringarna slåss".

On the Road Again (take 4)

Det är svårt att tänka sig att någon kan ha det värre än sångjaget i Bob Dylans On the Road Again från 1965. I samma stund som han slår upp ögonen utsetts han för en tsunami av psykningar, iscensatta och orkestrerade av hans närmaste omgivning. Allt medan hans flickvän, helt igenom oförstående, ifrågasätter hans reaktion.

Well I wake up in the morning 

There's frogs in my socks

Your mama, she's a-hidin' 

Inside the icebox

Your daddy comes in wearin' 

A Napoleon Bonaparte mask
Then you ask why I don´t live here

Honey, do you have to ask? 

Well, I go to pet your monkey 

I get a face full of claws 

I ask who's in the fireplace

And you say it's Santa Claus

The milkman comes in

Wearing a derby hat
Then you ask why I don't live here

Honey, how come you have to ask me that?

I en mer traditionell rock´n roll-kontext skulle raden  "... go to pet your monkey"  givetvis vara en nästan övertydlig sexuell metafor. Men tillsammans med tillsammans Napoleonmasker och brandhärjade jultomtar så känns det som om den  lika gärna kan tolkas bokstavligt;  apan är en apa, om än upprörd. Därmed blir On the Road ett typexempel på den anarkistiska humor som genomsyrar Dylans elektriska trilogi.

I sin avhandling Dylan i 60-talet (Ellerströms 2004) uppehåller sig litteraturvetaren Mats Jacobsson en hel del kring just  den absurt svartsynta humorn i Dylans textvärldar. Jacobsson lutar sig i sin tur mot teoretikerna Schulz och Dickstein vilka menar att den svarta humorn är ett uttryck för människans oförmåga att skapa en känsla av mål och mening i tillvaron. Att den svarta crazyhumorn frodas särskilt  under 50- och 60-talet förklaras med att traditionella institutionerna succesivt förlorar sin betydelse samtidigt som existentialismen misslyckas i sin strävan att göra individen till ett meningsskapande subjekt. 

"Hos Dylan  syns inflytandet från den svarta humorn i en rad sånger från 1963-66, i vilka världen beskrivs som absurd och individfientlig och huvudpersonerna som skeptiska och isolerade, i konflikt med både det svårbegripliga samhället och en del av dess invånare."(Jacobsson)

Att Dylan genom hela låten konsekvent håller sig till en en slags småskalig vardagssurrealism gör att  den lilla världen kan rymma - eller kanske snarare återspegla - den stora. On the Road Again blir till ett tittskåp där sextiotalets stormaktspolitik med sina oheliga allianser och postkoloniala proxykrig får formen av besynnerliga, och till synes oförklarliga stridigheter inom husets fyra väggar: 

Well, your grandpa's cane

It turns into a sword

Your grandma prays to pictures

That are pasted on a board

Everything in my pocket 

Your uncle steals

Then you ask why I don´t live here

Honey, I can't believe you're for real

There's fistfights in the kitchen

They're enough to make me cry

Then the milkman comes in even he's gotta take a side 

Then the butler

He's got something to prove

Then you ask why I don't live here

Honey, I can´t believe you don't move

På albumet Bringing It All Back Home framförs  On the Road som en svängig men konventionell blues, svår att skilja från samtida artister som till exempel Canned Heat eller Paul Butterfield Blues Band. 2015 släpps The Official Bootleg Series vol. 12 - the Cutting Edge med överblivet material  från den elektriska trilogin och på ett av spåren kan noterar ytterligare ett sätt att närma sig On the Road Again. 

Alternate take 4 börjar lite stapplande med piano och en kantslagen virveltrumma. Efter ett par takter ökar tempot och när sången börjar övergår trumman till mullrande pukspel samtidigt som bas och gitarr faller in och lägger sig i en suggestiv baktakt. 

Arrangemanget för tankarna till protorockaren Bo Diddley och därmed får On the Road Again ytterligare en dimension. Där Bo Diddley skryter hejdlöst om sin egna förmåga ("Bo Diddley caught a bearcat / To make his pretty baby a Sunday hat" ) sjunger Dylan lika hejdlöst om sin egna oförmåga. 

Dels är det oförmågan att accepteras av - eller ens finna en plats i - familjen. Dels  oförmågan att nå fram och möta den partner för vars skull han genomlider det hela. Som vi alla vet blir ett skämt alltid roligare när den som berättar det är allvarlig och här stegras  komiken ytterligare av att Dylans röst - till skillnad från albumversionen -  snarare är objektivt konstaterande än känslosamt beklagande. Lite som en  Buster Keaton med munspel.

Bergsfolk Pilsner & Seven Curses (live version 1963)

Bergsfolk Pilsner 3,5%

Det har nu blivit dags för ytterligare en öl från Svartbergets fjällbryggeris Bergsfolkskollektion, denna gång en opastöriserad pilsner.

Färgen är gyllengul och inte helt klar. Frasigt, medelhögt skum som snabbt övergår i en tät float. Svag, men behaglig doft av ljust bröd. Brödig, maltig smak med fin bitig beska. Krispigt är ju ett något uttjatat ord i pilsnersammanhang men det passar onekligen väl här. Citrussyrligt avslut. Medellång eftersmak

Detta är förrsten den första 440 centiliters burk som letat sig in i folkobob. Huruvida detta nya format ska betraktas som en snål halvliter eller en generös trettiotrea kommer givetvis att bli föremål för fortsatt folkölsforskning.

Förra gången ledde Bergsfolksetiketten oss till Appalacherna, ett tema som vi förstås fortsätter på.

Seven Curses (live version 1963)

När vi senast såg Bob Dylan befann han sig på The Gaslight Cafe, sjungandes Pretty Polly - en traditionell ballad  från Appalacherna. Året var 1961 och Dylan hade kommit till New York för att försöka slå sig fram som folksångare. Vidare noterade vi att Dylan framför Pretty Polly som en konstfärdig  reproduktion av gamla banjospelande bergsmän som Dock Boggs och B. F. Shelton.

I sin bok Bob Dylan Performing artist - the Early Years beskriver musikjournalisten Paul Williams Dylans resa från begåvad uttolkare till verklig kontnär:

As Dylan grew as a performer, and continued his work of absorbing the influences that attracted him and making them his own, a moment arrived when his personality his presence, could successfully communicate itself not just in person but his recorded performances as well. At that moment Dylan become a star almost overnight...

Det är förstås inte helt lätt att slå fast den exakta tidpunkten när alla bitar faller på plats, men det är uppenbart att det har skett ett rejält kvalitativt språng när vi nu återser Dylan igen, den 12 april 1963 i New York City Town Hall. Det råder heller ingen tvekan om att  Appalachernas fortfarande har honom i sitt grepp, även om repertoaren nu nästan helt består av eget material.

Ta till exempel Seven Curses - en sång som verkar ha hämtats från en helt annan tid. Som om den i århundraden legat gömd i en  stenig åker i Kentucky eller i en nedlagd kolgruva West Virginia. Texten berättar om hur en dotter försöker rädda sin hästtjuv till far undan galgen. Först erbjuder hon domaren guld och silver men denne utnyttjar situationen och kräver inget mindre än hennes kropp i utbyte mot pappans liv:

Old Reilly stole a stallion

But they caught him and they brought him back

And they laid him down on the jailhouse ground

With an iron chain around his neck

Old Reilly's daughter got a message

That her father was to hang

She rode by night and came by morning 

With gold and silver in her hand

When the judge saw Reilly's daughter

His old eyes deepened in his head

Sayin', "Gold will never free your father

The price, my dear, is you instead" 

Old Reilly avråder sin dotter från att gå domaren till mötes. Hur det än blir är slaget förlorat - antingen förlorar han livet i galgen eller så skändas hans barn vilket i sången framstår som snäppet värre.

"Oh I'm as good as dead,"cried Reilly
"It's only you that he does crave
And my skin will surely crawl if he touches you at all
Get back on your horse and ride away"

Men dottern insisterar och överlämnar sig i stoiskt domarens våld. Denne har dock redan låtit hänga fadern varför den ödesdigra natten nu fylls av oroande förebud, till synes hämtade från ett gotiskt skräckkabinett:

The gallows shadows shook the evening
In the night a hound dog bayed
In the night the grounds were groanin' 
In the night the price was paid 

Seven Curses är baserad på Judy Collins Anathea - som i sin tur är en bearbetning av den ungerska folkvisan  Feher Anna. Det är tydligt att Dylan har försökt renodla textens existentiella essens. Till att börja med har brodern och systern i Collins Anathea bytts ut mot en far och en dotter, vilket  avsevärt ökar det känslomässiga bråddjupet. Det räcker inte med att Old Reilly försatt sin dotter i en fruktansvärt situation, hon måste också möta den ensam.

Därtill avrättas Old Reilly innan hans dotter överlämnar sig till domaren vilket får det hela att bli än mer meningslöst. Inte ens i teorin hade dotterns offer kunnat rädda honom. Såväl far som dotter har varit maktlösa redan från första stund. 

Judy Collins Anathea slutar med att Anathea nås av beskedet om att hennes bror hänger död i skogen. Dylan går dock betydligt längre och låter dottern själv vara den som hittar den döde; allt skildrat med luguber  detaljrikedom:

The next mornin' she had awoken
To know that the judge had never spoken
She saw that hangin' branch a bendin' 
She saw her fathers body broken

Det hörs att Dylan hyser tilltro till kraften i den egna lyriken. De nasala, lite knarriga maneren som användes för att skapa autenticitet i Pretty Polly har ersatts av en egen röst. Tonfallet är sorgset och den grymma texten kontrasteras mot en liten ljus gitarrfigur i dur som flätas in mellan varje rad.

Seven curses avslutas med två verser där en förbannelse av bibliskt snitt utgjuts över domaren. Det är emellertid  inte helt klart om det är dottern själv som står bakom anateman eller om det snarare är ett utryck för kosmisk karma och gudomlig rättvisa: 

These be seven curses on a judge so cruel:
That one doctor can not save him
That two healers can not heal him
That three eyes can not see him

That four ears can not hear him
That five walls can not hide him
That six diggers can not bury him
And that seven deaths shall never kill him

Om man studerar raderna var för sig bryts de sönder mot varandra.  Varför ska han gömma sig om ingen ser  honom? Varför ska han begravas när hanändå  inte kan dö? Men texten måste förstås som en helhet och därmed blir de två sista verserna  en föraning om de svindlande, associativa hopningarna som snart ska komma att höras i Gates of Eden och It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding).

Tingsryd och Tweedle Dee & Tweedle Dum

Tingsryd 3,5%

Det är förstås lite sorgligt att det gamla bryggeriet i Småländska Tingsryd idag enbart lever kvar som namn på Coops Spendrupsbryggda lågprisöl. Å andra sidan är det ju något snäppet roligare att folköl får namn efter svenska nerlagda bryggerier (Risingsbo, Mariestad, Eriksberg o.s.v. ) än tyska hittepå-namn.

Färgen är ljust gul, något blek.  Ett tjockt luftigt skum som långsamt sjunker undan utan att lämna rester. Stickig kolsyra. Doft av ljust bröd. Svag beska och klen kropp.  Även om Tingsryd  knappast kan beskyllas för att vara smakstarkt, så letar sig ändå en ren men mycket skygg maltton fram.  Lite papp i eftersmaken.

Tweedle Dee & Tweedle Dum

Ingen vet säkert när och  hur tvillingparet med stort T gör sin debut på den litterära scenen. Vissa menar att Tweedledee och Tweedledum härstammar från ett anonymt barnkammarrim medan andra hävdar de två filurerna introduceras i en skämtvers av Lord Byron. Oavsett vilket så råder det nog ingen tvekan om att bröderna Tweedle får sitt stora genombrott i Lewis Carrols berättelse om Alice i Underlandet. I boken Through the Looking Glass (1892) skildras mötet med Tweedledee och Tweedledum så här:

"I was thinking,"Alice said very politely, "which is the best way out of this wood: it´s getting so dark. Would you tell me please?"
   But the fat little men only looked at each other and grinned.
   They looked so exactly like a couple of great schoolboys, that Alice couldn't help pointing her finger at Tweedledum, and saying "First Boy!" 
   "Nohow!" Tweedledum cried out briskly, and shut his mouth up again with a snap.
   " Next Boy!" said Alice, passing on to Tweedledee. though she felt quite certain he would only shout out "Contrawise!" and so he did.

Alice tröttnar snart på de två gränsautisterna och lämnar dem helt sonika åt sitt öde. Vi vet därför inte så mycket om deras fortsatta äventyr förrän Bob Dylan återför dem till offentligheten på inledningsspåret till albumet Love and Theft (2001): Tweedle Dee & Tweedle Dum

Om Tweedledee och Tweedledum förr var två stora, enerverande barn så är de nu smått livsfarliga:

Tweedle Dum and Tweedle Dee
They´re throwing knives into the tree
Two big bags of dead man's bones
Got their noses to the grindstones.

Att de inte haft det helt lätt förstår man i andra versen där det framgår att de framlevt sina dagar i Nod, det land som Kain förvisas till efter mordet på Abel. Tillvaron i det karga och ogästvänliga Nod verkar ha gjort de bägge bråkstakarna avsevärt mer gudfruktiga:

Living in the Land of Nod
Trustin' their fate to the Hands of God
They pass by so silently
Tweedle Dum and Tweedle Dee

Det  brödrahat som impliceras genom omnämnandet av landet Nod återkommer även i nästföljande vers i form av Tennesse Williams pjäs A Streetcar Named Desire (1947) och de rivaliserande systrarna Stella och Blanche Dubois:

Well, they're going to the country, they're gonna retire
They're taking a street car named Desire
Looking in the window at the pecan pie
Lot of things they'd like they would never buy.

Men paradoxalt nog skildras det dysfunktionella tvillingparet också som transcendenta livskonstnärer på drift genom tillvaron. För en stund skjuts syskonkäbblet åt sidan och likt existentiella kosmonauter graviterar de mot upplysning och kosmisk harmoni:

Neither gonna turn and run
They're making a voyage to the sun
"His master´s voice is calling me"
Says Tweedle Dum to Tweedle Dee

Tweedle Dee and Tweedle Dum
All that and more and then some 
They walk among the stately trees
They know the secrets of the breeze

Musiken är svängig och består av en snabb och svampig bluesrock som dels förstärker textens mörka och drastiska humor och dels placerar de viktorianska barnbokskaraktärerna mitt i Louisianas sumpmark. När vi  i sista versen tar farväl av Tweedledee och Tweedledum är det lätt att föreställa sig dem stående bland urätna bältdjur och torkade krokodilhuvuden framför en mossbelupen stuga i ett gudsförgätet träsk:

Tweedle Dee is a lowdown sorry old man
Tweedle Dum, he'll stab you where you stand
"I've had too much of your company"
Says Tweedle Dum to Tweedle Dee

Av låtens tolv verser  handlar tio om bröderna Tweedle; två gånger överges dock det karaktärsnära tredjepersonsperspektivet för ett kärlekskrankt förstapersons-jag. Första gången känns det som om skildringen av de två bröderna fått det småslumrande sångjaget att tänka på sin egen relation. Plötsligt och yrvaket tittar han upp från sagoboken:

Well, the rain beating down on my window pane
I got love for you and it's all in vain
Brains in the pot,they're beginning to boil
The're dripping with garlic and olive oil

Andra gången är andrapersonspronomenet du ersatt av tredjepersonspronomenet hon:

Well a childish dream is a deathless need
And a noble truth is a sacred dream
My pretty baby, she's looking around
She's wearin' a multi-thousand dollar gown.

Through the Looking Glass slutar som bekant med att Alice - efter en lång och besynnerlig dröm -  frågar kattungen Kitty vem det egentligen är som har drömt. Hon själv eller den Röde kungen?

Även hos Dylan hittar vi en drömmare, och även här råder det en viss tvekan om vem det är som drömmer: Är det kvinnan som bär en klänning värd en förmögenhet? Eller är det kvinnans man som drömmer om hur hans älskade - iförd "a multi-thousand dollar gown"- "is looking around".

Att "looking around" kan betyda både att hon ser sig omkring och att hon söker efter någon ny komplicerar förstås det hela betydligt.

Paka Pramen och Ballad of a Thin Man (live version 1984)

Paka Pramen 3,5%

Paka Pramen är ett tjeckiskt öl som bryggs i den lilla tjeckiska staden Nova Paka.

Doften är brödig men svag. Färgen är guldgul. Skummet är grovt och frasigt och sjunker undan hyfsat snabbt. Efter en stund är det nästan helt försvunnet. Ordentligt med kolsyra men utan att störa.
Ölet har utan tvekan en rejäl kropp, men också en lite bränd, kemisk ton. Det finns en hel del sirap i smaken.  Beskan är fyllig men det "tjeckiska bettet" försvinner lite bland det söta. Eftersmaken lång (och söt).

Nova Paka är också födelsestaden för skulptören Bohumil Kafka (1878-1942). Om man vill framstå som riktigt, riktigt dryg i sociala sammanhang kan man alltid dra igång ett samtal om Kafka. En bit in i konversationen utbrister man förvånat: "Men ni pratar ju om Franz Kafka, jag menade förstås Bohumil Kafka".

Ballad of a Thin Man (live version 1984)

Att säga att den tjeckiske författaren Franz Kafka haft en stor påverkan på efterkrigstidens litteratur får nog räknas som en underdrift. Hos Kafka är människans kontroll över tillvaron en bara en illusion och livet är inget annat än en serie absurditeter. Hans karaktärer är oförmögna nå fram till varandra utan förirrar sig allt djupare in i en labyrint av oöverskådliga regelverk och sociala förpliktelser. 

Även om Bob Dylans sextiotalsproduktion ofta har en dragning åt det absurda  så är det bara i sällsynta fall som den kan kallas Kafkaartad. Kaoset har hos Dylan istället en karnevalistisk kvalitet som emanciperar snarare än alienerar.  Må vara att Desolation Row och Sad Eye Lady of the Lowlands andas en viss uppgiven melankoli, men särskilt ångestfyllt blir det aldrig.

Undantaget som bekräftar regeln är förstås Ballad of a Thin Man där en kallsvettig Mister Jones förgäves försöker förstå vad det är som händer:

You walk into the room
With your pencil in your hand
You see somebody naked
And you say ”Who is that man?”
You try so hard
But you don’t understand
Just what you’ll say
When you get home

Och som om inte detta vore nog följs varje vers av en refräng som med all önskvärd tydlighet understryker att Mister Jones faktiskt inte förstår någonting alls:

Because something is happening here
But you don’t know what it is
Do you, mr Jones

Det Kafkaartade i Ballad of a Thin Man ligger till stor del i själva berättarperspektivet. Avsaknaden av personliga pronomen i förstaperson  (till exempel ”I” och ”me”) gör sångjaget osynligt, men sätter på samma gång sångens du i centrum. Effekten liknar en dålig polisfilm där den kedjerökande kommissarien vänder skrivbordslampan mot förhörsobjektet. Förhörsledaren blir omöjlig att urskilja i motljuset samtidigt som den anklagade (kanske är det Herr K?) avkläds och exponeras.

Även den direkta anföringen i dialogen för tankarna till förhörsrummet. Mr Jones säger något varpå en annan svarar. Det hela påminner om ett transkriberat förhörsprotokoll, befriat från känslor och nyanser:

You raise up your head
And you ask, ”Is this where it is?”
And somebody points at you and says
”It’s his”
And you say, ”What’s mine?”
And somebody else says, ”Where what is?”
And you say, ”Oh my God
Am I here all alone?”

Ballad of a Thin Man gjorde sin entré i Dylans repertoar via albumet Highway 61 revisted (1965) och inte helt överraskande har Mister Jones identitet allt sedan dess varit föremål för en hel del spekulation. I Karsten Jörgensens Bob Dylan Lexikon (2006) nämns bland annat journalisterna Max Jones och Jeffrey Jones - liksom artistkollegorna Brian Jones och Joan Baez - som möjliga förebilder.

Det frenetiska sökandet efter svaret på frågan om vem som egentligen döljer sig bakom Mister Jones är förstås ingenting annat än en avledningsmanöver. Sångens konsekventa du-tilltal förvandlar oss alla till Mister Jones och nervöst ser vi oss omkring för att se om vi hittar någon som kan ta vår plats.

Ett lönlöst projekt skall det visa sig. Ingen ersättare står att finna och värre ska det bli. Att även rollerna som subjekt och objekt är förhandlingsbara blir tydligt när lyssnaren plötsligt finner sig vara freakshowens huvudattraktion. Vem pekar egentligen finger mot vem?

You hand in your ticket
And you go watch the geek
Who immediately walks up to you
When he hears you speak
And says How does it feel
To be such a freak
And you say Impossible As he hands you a bone.

I den del av bokserien  33⅓ som behandlar Highway 61 Revisted  konstaterar den amerikanske skribenten Mark Polizotti (kanske mest känd som översättare av Patrick Modiano) att den klaustrofobiska känslan i Ballad of  a Thin Mans  till viss del går att förklara rent metriskt. Förutom den assonans som återkommer tre gånger per vers (till exempel  geek/speak/freak i versen ovan) så assonerar också samtliga versslut såväl med varandra som med Mister Jones själv (home/alone/bone/Jones).

Polizotti menar att denna struktur skapar en rundgång där lyssnaren hela tiden återkommer till samma punkt. Den låsta strukturen skulle, enligt Polizotti, också förklara varför Ballad of a Thin Man så sällan omarbetas när den spelas live.

Att allting är relativt är förstås en truism, men saken är den att låten visst har förändrats. Ta till exempel den version som man kan höra på Real Live (1984). Förutom några smärre avvikelser -som att en del verser har fått stryka på foten eller att en svajig surfgitarr stiger fram på klaviaturens bekostnad – så finns det en avgörande skillnad i sättet som sången framförs på. Det anklagande och hånfullt aggressiva tonfall som  hörs på albumversionen från 1965 känns nu mer som en kuliss -  en pose om man så vill. Det är uppenbart att det finns en tilltagande munterhet i botten och att denna munterhet när som helst kan bryta igenom fasaden av spelad motvilja.

Kanske har Dylan, under de nitton år som passerat mellan Highway 61 Revisted och Real Live, sjungit låten så många gånger att han till slut börjat ha en viss fördragsamhet med sin Mister Jones. Kanske är han till och med glad att se honom. Om han nu inte redan hade honom med sig vill säga.

Bärkehallen Special och Something There Is About You

Bärkehallen Special 3,5%

I våras drack folkobob Ask den klene från Walhöll brygghus i Söderbärke. Nu är det dags för deras sommaröl; Bärkehallen Special - en pilsner uppkallad efter ICA-affären i Söderbärke där ölet säljs.

Bärkehallen special är ljust gul och nästan helt klar. Ett stim partiklar följer med i glaset mot slutet av upphällningen, men sjunker snart till botten. Bra skum. Doften är svag med  knäckebröd och en aning konservburk. Smaken är rund och fyllig. En hel del ljusa brödtoner, men också en svag ton av konserverade ärtor. Ölet är inte särskilt beskt utan drar mer åt det syrliga. Eftersmaken är lång och ganska frisk även om den svaga jästtonen kan uppfattas som en smula jolmig. .

Förra gången folkobob provade öl från Walhöll brygghus gjordes en koppling mellan etikettens vikingaskepp och Minnesotabornas fascination för vikingar. Låt oss fortsätta på den inslagna vägen och konstatera att den nordamerikanska vikingakitschens epicentrum faktiskt verkar ligga i Dylans födelsestad Duluth.

Till exempel kan vi notera att Duluths Lake Park bytte namn till Leif Erikson Park efter det att norsk-amerikanen H. Borgen seglat från Bergen till Duluth 1926. I parken finns idag såklart också en fyra meter hög staty av Leif Erikson.

Something There Is About You

Det kan tyckas lite märkligt att Bob Dylans uppväxtår i Minnesota bara i undantagsfall skymtar fram i hans lyrik . Ett av dessa undantag är låten Something There Is About You från albumet Planet Waves (1974) där just Duluth spelar en viktig roll. I låten  reflekterar ett berättarjag kring de slumrande minnen en kvinna väckt till liv:

Something there is about you that strikes a match in me
Is it the way your body moves or is it the way your hair blows free?
Or is it because you remind me of something that used to be
Somethin' that crossed over from another century

Huruvida kvinnan verkligen är en tidigare bekantskap eller om hon bara påminner om någon från förr får man aldrig riktigt reda på. Dylan framför sången eftertänksamt och en smula trevande; som om han försiktigt griper efter de undflyende minnena. Kanske lyckas han också verkligen få tag på dem för i andra versen träder platser, personer och stämningar fram ur det förflutnas skuggor:

Thought I'd shaken the wonder and the phantoms of my youth
Rainy days on the Great Lakes, walkin' the hills of old Duluth
There was me and Danny Lopez, cold eyes black night and then there was Ruth
Something there is about you that brings back a long-forgotten truth

Vilka de två namngivna personerna är har förstås varit föremål för spekulation. Till exempel finns det en boxare vid namn Danny Lopez; men å andra sidan finns det också  en hel massa Danny Lopez som inte varit boxare. Kanske är det helt enkelt så att Danny Lopez och Ruth bara är namn som ligger bra i munnen och kanske gäller detta också för Duluth; en stad som rimmar på både youth och truth. För även om Bob Dylan föddes i Duluth så flyttar han därifrån som femåring och det känns inte riktigt som om minnet av  "Danny Lopez,, cold eyes black night" handlar om sandlådehäng.

Man kan förstås också spekulera i vilken "long forgotten truth" som mötet med kvinnan medvetandegjort. Kanske är det sanningen om att det förflutna kan fungera både som ett livgivande rotsystem och som ett fängelse. Detta blir i alla fall tydligt i den tredje versen där den initiala upprymdheten ersätts av eftertankens kranka blekhet.

Suddenly i found you and the spirit in me sings
Don't have to look no further, you're the soul of many things
I could say that I'd be faithful, I could say it in one sweet easy breath
But to you that would be cruelty and to me it surley would be death

Visst går det att lova evig trohet, men berättarjaget är smärtsamt medveten om att detta bara skulle bli en kvävande livslögn. Att vara vis av erfarenhet är måhända mer praktiskt än att vara lyckligt ovetande, men inte nödvändigtvis bättre.

I Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken får läsaren följa kärleksparet Arvid Stjärnblom och Lydia Stilles försök att närma sig varandra efter ett tioårigt uppehåll. Det går sådär. "Är hon densamma som förr? Samma Lydia som jag kysste i en syrenberså för mer än tio år sedan?" frågar sig Arvid. Svaret är nja. Båda har visserligen utvecklats, men åt olika håll. När Plutarkos försökte beskriva Heraklaitos filosofi med liknelsen om att man aldrig kan stiga ner i samma vattendrag två gånger, så kunde han lika gärna ha beskrivit det fåfänga i hur människor försöker relatera till varandra trots att de befinner sig i ständig rörelse.

Kanske väntar Arvid och Lydias  öde också på paret i Something There Is About You. I den avslutande versen väljer de vapen, men är det för att strida mot varandra eller har de till slut bestämt sig  för att kämpa sig genom livet tillsammans?

Something there is about you that moves with style and grace
I was a whirlwind, now I'm in some better place
My hand's on the sabre and you've picked up the baton
Somethin' there is about you that i can't quite put my finger on.

Sabeln och batongen kan här ses som representanter för två olika livshållningar. Om sabeln är erövrarens attribut som symboliserar expansion och framåtblickande så är batongen polisen och väktarens - ett verktyg för ordningens upprätthållande och bevarande. Att "opposites attracts" är ett slitet uttryck med tveksamt forskningsstöd: men man kan ju alltid hoppas. "We'll always have Paris" sade Humphrey Bogart  till Ingrid Bergman i Casablanca (1942). .. eller var det Duluth?

Pilsner från Sahlins brygghus och Man Gave Names to All the Animals

Pilsner från Sahlins brygghus 3,5%

Denna pilsner tillverkas av Sahlins brygghus som i sin tur är en del av Sahlins strutsfarm. Farmen ligger utanför Borlänge och är öppen för besökare. Väl där kan man köpa strutsglass, strutsdammvippor (om du nu skulle råka bo på Downtonabbey) och trekommafemmor. Den senare med en diskret struts i hörnet av etiketten.

Färgen är ljust gul och aningen oklar. Skummet är långvarigt och en float ligger kvar under hela provningen. Kolsyran är något stickig. Doft av äpple och humle. Lite frukt och ljust bröd i smaken som ligger precis på gränsen mellan frisk och kärv. Det finns en svag -men inte obehaglig- jästton som dröjer sig kvar i eftersmaken.

Strutsen har fått sitt namn efter grekiskan och latinets struthiosmegale (stor sparv/fågel). Namnet har sedan blivit till engelskans ostrich via franskans autruche medan svenskan fick ordet struts från tyskans Strauß. 

Man Gave Names to All the Animals

"Nej jag har inte tänkt på barn på det viset... man får vara barn själv"
(Lennart Hellsing svarar i en intervju från 2009 på frågan om han riktar till sig barn)

"But I was so much older then, I´m younger than that now"
(Bob Dylan i My Back Pages från 1964)

Alla som någon gång intresserat sig för Bob Dylan har antagligen också noterat hans intresse för barnsånger, rim och ramsor. Albumet Under the Red Sky är marinerat i Mother Goose's barnkammarrim och på "Love and Theft" huserar som bekant Tweedledee och Tweedledum. Det går såklart att hitta fler -och äldre- exempel. Enligt Dave Van Ronk skapades Blowin' in the wind i ett möte med tungvrickaren  "How many woods would a woodchuck chuck if a woodchuck could chuck wood". 

Dylan är förstås inte ensam om att fascineras av den muntliga tradition som främst förvaltas av barn. Såväl Pete Seeger som Woody Guthrie skrev och sjöng barnvisor och 2001 tolkade  Wille Nelson sin barndoms sångskatt på albumet Rainbow Connection. Dock finns  det en avgörande skillnad i hur de olika artisterna närmar sig materialet. Istället för att isolera barnsångerna från den ordinarie repertoaren så inkorporerar Dylan materialet chosefritt och utan ironi. Att  Froggie Went a Courting hamnar sist på albumet God as I Been to You beror nog mer på att det är skivans längsta låt än att det är en barnvisa. Dylan sjunger om herr grodas tumultartade bröllop med samma allvar och intensitet som han i spåret innan beskrivit skojaren och lurendrejaren Diamond Joes miserabla äktenskap.

1979 släpper Dylan det kristna albumet Slow Train Coming. Albumet domineras av evangelistiskt ödesmättade låtar där Jesu återkomst nästan framställs som ett hot. Det är lätt att föreställa sig hur Dylanfansen lyssnade sig igenom skivan med stigande nervositet. Åtminstone fram till det näst sista spåret -Man Gave Name to All the Animals- där det stod klart att Dylan varken hade förlorat humorn, rimförmågan eller barnasinnet.

Även om Man Gave Name to All the Animals  är en långsam gråvädersreggae i moll så utgår texten och strukturen från barnvisan. Sex stycken fyrradiga verser med parvisa rim varvas med en refräng vilken också används som inledning:

Man gave names to all the animals
In the beginning, in the beginning
Man gave names to all the animals
In the beginning, long time ago

Därefter får vi i varje vers följa hur människan namnger ett djur. Ibland används begreppet shoutability i teve-frågesporter för att beteckna åskådarens möjlighet att kunna ropa svaret innan den tävlande gör det. Olika sätt att öka shoutabiliteten kan vara att visa frågan för tittaren samtidigt som den läses upp (Vem vet mest?) eller att låta de tävlande omformulera svaret till en fråga (Jeopardy). I Man Gave Name to All the Animals skapas shoutabiliteteten dels av rimmen och dels av att lyssnaren får ta del av en handfull ledtrådar innan namnet på djuret ges i sista raden.

He saw an animal that liked to growl
Big furry paws and he liked to howl
Great big furry back and furry hair
"Ah, think I'll call it a bear"

He saw an animal up on the hill
Chewing up so much grass until she was filled
He saw milk comin' out but  he didn't know how
"Ah, think I call it a cow"

He saw an animal that liked to snort
Hrns on his head and they weren´t to short
It looked like there was nothing he couldn´t pull
"Ah, think I call it a bull"

Givetvis  känns även upprepningen av versens första och sista rad igen från barnvisan. "En smula repitativt" tänker den vuxne lyssnaren och glömmer bluslyrikens debila idisslande av nonsensfraser. I den avslutande versen utelämnas dock den sista raden samtidigt som musiken upphör:

He saw an animal as smoth as glass
Slithering his way through the grass
Saw him disappear by a tree near a lake...

Den försvunna raden kastar en skugga över den oskyldiga gissningslek som lyssnaren ofrivilligt (?) dragits in i. Det är uppenbart att vi mött den orm som snart skall få Adam och Eva utkastade ur paradiset. Dock haltar det lite rent teologiskt. Det var ju först efter syndafallet som ormen dömdes att kräla i stoftet. Likaså reagerar den vuxne lyssnaren på att fyra av visans sex djur är tamdjur (ko, tjur, gris och får)  "Varför behöver man namnge något som har domesticerats och framavlats under tusentals år?" tänker den vuxne lyssnaren irriterat.  Samtidigt som barnet inom oss gläds åt att höra en charmig visa om hur djuren fick sina namn.

Mora Guld-Pilsner och Golden Loom

Mora Guld-Pilsner 3,5%

Livsmedelsattributering utgör ett helt eget universum med en helt egen estetik. Att något är gammeldags betyder oftast att något har högre fetthalt och att produkten har en förpackning gjord av av matt, ljusbrunt papper. Gammeldags kola, gammeldags mjölk, gammeldags marmelad och så vidare. Ibland är det också en gammal gumma på nämnda förpackning.

Guld kan däremot betyda lite vad som helst. Guld-nougat, Guld-marie-kex, Kalles kaviar guld för att nämna några. Oftast innebär guld-förledet att produkten är märkbart dyrare (eller billigare). Det kan också  betyda att det är fotbolls-VM på gång.

Guld-pilsner från Mora Bryggeri har en lite rustikare framtoning än de flesta andra guldöl på folkölshyllan (till exempel Norrlands guld eller den sorgligt avsomnade Tuborg guld). Men så skulle Guld-pilsner också lika gärna kunna heta Gammeldags pilsner, då det är ett gammalt sextiotalsöl som återupplivats av Mora Bryggeri.

Färgen är gul och helt klar. Skummet är snabbt, frasigt och utan kläng. Doften är brödig. Som pilsner betraktad så ligger Guld-pilsner mitt emellan den tjeckiska och den tyska stilen. Ölet är smakstarkt och maltigt, men det är inte särskilt beskt. En svag jästton skymtar fram ibland. Lite gasig munkänsla. Stickig kolsyra och en kort eftersmak med vitt bröd.

Golden Loom

På  Bootleg Series vol. 1-3 hittar man Golden Loom - en outtake från Desire (1974). Varför låten inte fick plats på skivan kan man förstås bara spekulera i, men det är lätt att konstatera att Golden Loom tematiskt och musikaliskt har en del gemensamt med Isis - även om skillnaderna är fler än likheterna.

Vad golden loom betyder är dock inte helt lätt att få rätsida på. I sin allra mest konkreta form så är loom antingen en vävstol eller den lite tjockare del av åran som ligger an mot årklykan. Loom kan också vara ett verb som beskriver att någonting tar form eller lurar i bakgrunden. I en något utvidgad betydelse kan loom även syfta på smycken som vävts eller skapats av metalltrådar.

Texten till Golden Loom anknyter till en  klassisk rocklyrisk tradition där man omsjunger en vacker men undflyende kvinna som verkar besitta nästan överjordiska egenskaper Huruvida detta är tidlöst och intressant eller förlegat och uttjatat bestämmer man förstås själv.

Den första versen förflyttar lyssnaren till en kuststad där eukalyptusträden hänger över gatorna och båtarna seglar fram över bukten. Hopningen på den näst sista raden som beskriver hur månskenet reflekteras i vattnet medan fiskarens dotter flyter i in rummet harmonierar fint med ordet looms marina konnotationer med ord som  oar loom (årlom) och boat loom (vävskyttel).

Smokey autumn night, stars up in the sky.
I see the sailin´boats across the bay go by
Eucalyptus trees hang above the street
And then I turn my head, for you´re approachin´ me
Moonlight on the water, fishermans daughter, floatin´in to my room.
With a golden loom.

Även om slutradens golden loom skulle kunna vara ett högst konkret guldarmaband så är det ändå ordets eteriska kvaliteter som tar överhanden. Kanske är kvinnan en strålande drömvarelse, kanske omges hon av det ett slags gyllene skimmer eller så är det helt enkelt så att håret  skapar illusionen av en gloria i månskenet.

I den andra versen förs en stegrande  känsla av problem, sorgsenhet och ledsnad in (hungry clouds... , tears roll down ....., bitter taste ....). Samtidigt blir innehållet än mer drömlikt och ett bibliskt färgat symbolspråk introduceras:

First we wash our feet near the immortal shrine
And then our shadows meet and then we drink the wine
I see the hungry clouds up above your face
And then the tears roll down, what a bitter taste
And then you drift away on a summer´s day whereer the wildflowers bloom
With your golden loom.

Det bibliska övergår i det esoteriska när berättarjaget i den tredje versen ser ett darrande lejon med lotussvans. Västerlandet möter österlandet - det materiella och det andliga, det linjära och det cirkulära.

I walk across the bridge in the dismal light
Where all the cars are stripped between the gates of night
I see the trembling lion with the lotus flower tail
And then I kiss your lips as I lift your veil
But you´re gone and then all I seem to recall i the smell of perfume
And your golden loom

I den tredje avslutande versen återförs lyssnaren i viss mån till verkligheten. Ljuset är nu motbjudande och någon slags gräns har passerats. Oavsett om det är gränsen mellan dröm och verklighet eller det förflutna och nuet som beskrivs får denna skiljelinje ett rent fysiskt uttryck i formuleringar som across the bridge och between the gate. En doftstrimma är passande nog det enda som återstår - flyktig och svårgripbar, men samtidigt ett resultat av en fysisk och mätbar verklighet.

Rent metriskt är Golden Loom överraskande bunden för att vara Dylan. Om antalet stavelser (s) markeras med en siffra och rimmen anges i parentes får man följande bild:

5 x s  / 5 x s (a)
6 x s / 6 x s (a)
5 x s / 5 x s (b)
6 x s / 6 x s (b)
6 x s (c) / 5 x s (c)  / 6 x s (d)
5 x s (d)

Strukturen påminner lite om en förenklad version av den engelska sonetten eller den franska alexandrinen och den klassiska formen stämmer onekligen väl överens med Golden Looms tidlösa (?)  tematik och kongeniala symbolism. Dock saknas sonettens lätthet i det musikaliska uttrycket. Framförandet är fyrtakts-stompigt och Scarlet Riveras fiol, som på Desire-albumet lockar lyssnaren till orientaliskt svärmeri inbjuder här mer till sällskapsdans.  Det är som om man valt bort själva drömmen och istället skildrar den nyvaknades försök att minnas den; segt sömndrucken men behagligt tungtänkt.

Staropramen och Cat´s in the Well

Staroramen 3,5%

Staropramen är en pilsner från Prag och importeras av Carlsberg. Staropramen går med andra ord att få tag i precis överallt. Man väljer själv om detta är praktiskt eller tråkigt.

Skummet är tätt och långvarigt. Färgen är halmgul. Ölet doftar svagt av honung. Smaken av knäckebröd gör sällskap med en välbalanserad och aromatisk beska.

Staropramen är tjeckiska och betyder "den gamla brunnen".

Cat´s in the well

Cat´s in the Well är engelska och betyder "katten är i brunnen". Det är också den låt som avslutar skivan Under the Red Sky från 1990.  Albumet tillägnas Dylans fyraåriga (och då halvt hemliga) dotter, vilket i efterhand har setts som förklaring till att många av skivans texter alluderar på ramsor från Mother Goose; en klassisk samling med barnkammar-rim där man bland annat hittar Ding Dong Bell:

Ding, dong bell

Pussy´s in the well

Who put her in

Little Johhny Flynn

Who pulled her out?

Little Tommy Stout

What a naughty boy was that

To try to drown poor pussy cat

Who nerver did him any harm

But killed all the mice in the farmers barn.

I Bob Dylans Cat´s in the Well saknas det dock ett egentligt narrativ samtidigt som mängden karaktärer - såväl tvåbenta som fyrfota - utökats betydligt. Katten i brunnen representerar här snarare ett slags sakernas tillstånd och alla händelser som beskrivs skulle lika gärna kunna ske samtidigt som efter varandra. 

Varje vers inleds med satsen "The cat´s in the well..." i kombination med ytterligare en huvudsats som ibland har med katten att göra och ibland inte.  Denna rad upprepas sedan  ytterligare en gång; en form som är typisk både för många av ramsorna i Mother Goose liksom för den traditionella bluesen. Musiken är pigg och svängig med lite cajun-stuk och den uppsluppna stämningen kontrasterar starkt mot den ångestfyllda belägenhet som katten befinner sig i redan från start:

The  Cat´s in the well,  the wolf is looking down
The  Cat´s in the well,  the wolf is looking down 
His got his big brushy tail dragging all over the ground. 

Ingen hjälp finns heller att få och sången fortsätter: 

Cats in the well  the gentle lady is asleep.
Cats in the well  the gentle lady is asleep. 
She ain´t hearing a thing  the silence is a-sticking her deep.

Hittills har texten inte stuckit iväg särskilt långt från barnkammar-ramsan, men i bryggan som följer blir uttrycket med ens  helt annorlunda. Det beror dels på ordvalet och dels det faktum att sångaren inte bara observerar det som sker, utan även värderar det.

The cat´s in the well and grief is showing its face 
The world is being slaughtered and it´s  such a bloody disgrace.

Därefter ändrar Cat´s in the well återigen karaktär. Samtidigt som den fortsätter att travestera  Mother Goose så påminner persongalleri, stämning och tematik nu om klassikern Tombstone Blues - om än i väldigt koncentrerad form:

The cat´s in the well and the horse is going bumpety bump 
Back alley Sally i doing the American jump 

The Cat´s in the well and Papa´s reading the news  
His hair´s falling out and all of his daughers need shoes 

The cat´s in the well and the barn is full of bull 
The night is so long and the table is so full

The cat´s in the well and the servant is at the door
The drinks are ready and the dogs are going to war

The cat´s in the well and the leaves are starting to fall
Goodnight, my love, may the Lord have mercy on us all

Är pappan med tidningen och de barfota döttrarna samma daddy som i  Tombstone Blues var "in the alley looking for the fuse"?  Kanske var det till och med samma gränd  som Sally nu står och hoppar i? Kan det till och med vara "the reincarnation of Paul Revere´s horse" som låter "bumpety bump". I Tombstone Blues var det visserligen bara den fabriksarbetande  mamman som saknade skor, men läget har kanske försämrats. 

Det är en värld stadd i sönderfall. Att det finns ett överflöd av allt från bull (-shit) i ladan till mat på bordet hindrar inte den stackars pappan från att tappa håret. Är "the servant" vid dörren en butler (med drinkfatet förberett) eller är det kronofogden? Utsikterna är mörka och lyssnaren lämnas helt sonika med ett godnatt och en tom förhoppning om guds nåd.

Pilsner Urquell och Changing of the Guards.

Pilsner Urquell 3,5%

Pilsner Urquell är en typisk tjeckisk pilsner. Skummet är ulligt. Doften är lite som en julknäck med några vaniljkorn i. Färgen är klar och ljust gul. Faktiskt ser den nästan lite utspädd ut. Smaken är brödig och fin. Beskan hittar man i eftersmaken som är rund, nästan len.

Pilsner Urquell bryggs i Plzen (Pilsen om man är tysk), en stad som utan att blinka hävdar att de  uppfunnit ölen, eller åtminstonde öl av pilsnertyp. Pilz är en sådan stad som ligger mitt i den europeiska smeten. Staden har bara under de senaste trehundra åren hunnit vara en del av såväl konungariket Böhmen  som tvåkejsardömet Österrike-Ungern. Det har legat ömsom i det hitleristiska tredje riket och ömsom i det stalinistiska Tjeckoslovakien. För tillfället ligger Plzen i Tjeckien.

Det lär med andra ord skett en hel del vaktombyten på Plzens stadsmurar.

Changing of the Guards

Jag  trodde länge att Changing of the Guards var en av Dylans längre låtar. Det är den inte. Den är inte ens längst på Street Legal. Missbedömningen kan ha berott på att låten  är tämligen ordrik även för att vara Dylan. Det saknas dessutom både refräng och solo så den framvällande textmassan avbryts bara av det blåsriff som ligger insprängt mellan verserna; ett riff som dessutom mera gränsar av och stannar upp än fogar samman och driver på.

Blåsriffet liknar förresten inget annat. Det svänger inte riktigt som ett soul- eller jazzblås. Det samverkar inte med sången som ett gospel-blås eller fyller partier med kraft och energi såsom rocksaxofonen gör.  Blåsriffet i Changing of the Guards är helt enkelt en liten trudelutt. Dock är det en trudelutt som är svår att värja sig mot och det är nästan fysiskt omöjligt att inte vissla med när man hör den.

Den historia som berättas i sången är inte helt lätt att få grepp om. Mot bättre vetande gör jag ändock ett försök:

Någon slags utkantsfigur stiger fram ur ett  härjat och förött landskap. Han blir vittne till hur en kvinna straffas och/eller stöts ut. Kanske är utkantspersonen bekant med kvinnan. Eller inte. En kvinna, som kanske är kvinnan ovan (eller inte), väcker en man med gyllene lockar. Låten avslutas med att någon (kanske mannen med gula lockar, kanske inte) uttalar en domedagsprofetia. Slut.

Det är med andra ord inte helt klart vad som händer. Det är nog inte meningen heller. Berättelsen är minst sagt löst sammanhållen och de flesta verser kan också läsas helt fristående från varandra. Känslan av en mängd miniatyrhistorier understryks ytterligare genom att varje vers inleds med en kort rad som upprepas av en kvinnokör. Dessa rader fungerar, med några undantag i slutet av låten, mer som rubriker än integrerade delar av versen.

Sången återger ett pärlband av metafortyngda scener beskrivna med en delvis arkaiserande stil. Detta är visserligen ett grepp som  Dylan använt sig av flera gånger tidigare (och för all del även senare), men sångens bildspråk och  persongalleri är denna gång varken färgade av bibeln eller ett mytiskt, förgånget Amerika. Istället så utgörs det lexikala fältet av en slags renässansmiljö där furstehov och marknadsvimmel fungerar som  projektionsytor för en esoterisk symbolvärld.

Changing of the Guards är det första spåret på albumet Street Legal från 1978. Skivan ligger prydligt placerad mitt emellan Rolling Thunder-turnen och det kristna uppvaknandet, varför det är svårt att helt undvika en biografisk läsning. Den inledande raden  "sixteen years, sixten banners flying over the field" tolkas av många (till exempel rockjornalisten Nigel Williamson) som en hänvisning till att det har gått sexton år sedan Bob Dylans skivdebut. Är det Dylan själv som är utkantsfiguren? Speglar miljöbeskrivningen sångarens egna inre landskap? Är kvinnan Sara Lownds? Så där kan man hålla på...

Med de biografiska glasögonen på dröjer man gärna en stund vid de sista två avslutande verserna:

Gentlemen, he said
I don´t need your organization, I´ve shined your shoes
I´ve moved your mountains and marked your cards
But Eden is burning, either brace yourself for elimination
Or else your hearts must have the courage for the changing of the guards

Peace will come
With tranquillity and splendor on the wheels of fire
But will bring us no reward when her false idols fall
And cruel death surrenders with its pale ghost retreating
Between the King and the Queen of Swords

Det är  svårt att inte se detta som ett förelöpare till den världssyn Dylan kommer att ge uttryck för ett år senare på Slow Train Coming (1979). Det är också intressant att Dylan avslutar sången med att lägga ut två tarotkort (the King and Queen of Swords). Dessa kort tolkas traditionellt som ett uttryck för det dömande respektive det separerande (t.ex. Edward Waite 1911) och som här även blir till en slags sammanfattning hela låten.

Changing of the Guards liknar varken de verk av Dylan som bygger på ett associativt ordflöde (såsom Subterranean Homesick Blues) eller de som utgår från ett mer klassiskt historieberättande (såsom Lily, Rosemary and the Jack of Hearts). Istället får lyssnaren intrycket av ett kaleidoskop där gamla bilder hela tiden rasslas om till nya mönster, allteftersom låten fortsätter. Kanske är det därför som Changing of the Guards inleds med en fade in och slutar med en fade out...  Kaleidoskopet befinner sig i ständig rotation och det vi har fått se är bara ett ögonblick av något som varken har en början eller ett slut.

Kaltenberg Pils och Leopard-Skin Pill-Box Hat

Kaltenberg Pils 3,5%

Här har man gått runt och trott att Kaltenberg var något slags svenskt hittepå, men efter lite efterforskningar förstår jag att Kaltenberg faktiskt är ett (i sinnevärlden existerande) tyskt märke som licensbryggs av Krönlein, även kända för gräsklipparölet med krokodilen. Jag vet inte om krokoilen finns som 3,5:a, men i så fall kommer den  att dyka upp här så småningom.

Kaltenberg är hur som helst en okej lågbudget-pils. Beskan är inte alls dålig, men obalanserad då ölen i övrigt är ganska tunn. Eftersmaken drar åt citrus med en viss kemisk ton. 

Färgen är blekt gul och i ljusaste laget. Dock skummar Kaltenberg både bra och länge. Till och med är det så att skumfloaten nästan inte vill försvinna, vilket onekligen ser rätt så trevligt ut.

Burken går i svart och gult, med en cirkulär etikett.  Detta får en förstås att tänka på leoparder som får en att tänka på....

Leopard-Skin Pill-Box Hat 

Låten är hämtad från Blonde on Blonde (vilket även detta passar in på ölen) från 1966. En rätt stimmig låt jämfört med skivans andra låtar. I grunden är det  ett klassiskt blues-stomp av standardmodell, men en skränig, dissonant gitarr (spelad av Dylan själv) sticker ut och livar upp stämningen rejält.

Musiken förstärker textens humor, Leopardpälspillerhatten framställs inte som löjlig utan snarare som något slags larger than life-attribut. I näst sista versen avråder en doktor berättarjaget från att att söka upp hattens bärare. Dock följs inte rekommendationerna vilket får till följd att berättarjaget av misstag får se  hattkvinnan och nämnda doktor (nu med hatten på huvudet) i en intim situation.  Skojigt. Lite Woody Allen (att bli ihop med sin doktor) eller kanske Fellini (att ha en leopardpälspillerhattfetisch).

Enligt ryktet ska Leopard-Skin- Pill-Box Hat ha inspirerats av Bob Dylans dambekant Edie Sedgwick - en fotomodell och modeikon som som  lär ha sportat ovan nämnda huvudbonad. Sedgwick ska för övrigt också vara förebilden till Just Like a Woman, även denna från Blonde on Blonde.