Little Drusy och Suzie Q

 Little Drusy 3,5%

Little Drusy är en ofiltrerad IPA från det lilla bryggeriet Perfectly Squared Brewing, beläget utanför Dalby, utanför Lund.

Färgen är sandfärgad och helt opak (Jag uppmanades av bryggaren att rotera flaskan innan upphällning). Doft av passionsfrukt. Snabbt frasigt skum som sjunker ned till en tät float. Smaken domineras av syrliga fruktsmaker och känns lika mycket som ett suröl som en ale. Jästen blir tydligast i avslutet. Juicig munkänsla.  Pigg kolsyra. kanske något stickig. Kort eftersmak, som övergår i krita och metall.

Den som scrollar sig igenom Perfectly Squared Brewings ölsortiment inser snart att bryggeriet hyser en förkärlek för kryptiska, rebusartade namn. Little Drusy är inget undantag men en kvalificerad gissning är att det alluderar på den populärkulturellt bemängda "Little Susy".

Suzie Q

Det råder nog ingen tvekan om att Susanna utgör ett av rocklyrikens viktigaste namn. Kanske är det till och med det nav kring vilken hela rockhistorien rör sig. Barbara Ann och Long Tall Sally  får ursäkta men inget annat kvinnonamn manifesterar med en sådan självklarhet en lika utsökt som potent blandning av sex och problem.

1957 bedyrade Buddy Holly sin kärlek till den lika upphöjda som ouppnåeliga Peggy Sue. Antagligen  var mödan förgäves. En glasögonbrydd nörd med silkesröst är ingen match för en Susanna.

If you knew Peggy Sue / Then you'd know why I feel blue / Without Peggy, my Peggy Sue / Oh, well I love you gal / Yes, I love you Peggy Sue 

Året därpå försöker en ångestsvettande yngling förgäves väcka en sovande skönhet i Everly Brothers Wake Up Little Susie. Orsaken till att de båda har försovit sig är så uppenbar att ingen - allra minst de inblandade själva - på allvar kommer att tro på förklaringen om att de övermannats av tristess:

The movie wasn't so hot / It didn't have much of a plot / We fell asleep, our goose is cooked / Our reputation is shot / Wake up little Susie...

Under 60-talet var det den notoriskt otrogna Runaround Sue som drev män till förtvivlan, inte minst i Sverige där låten blev en rejäl stänkare i händerna på Jerry Williams och  the Violents:

Here's my story, sad but true / It's about a girl I once knew / She took my love then ran around /with every single guy in town.

Utan problem går det att hitta ännu fler exempel på hjärtekrossande och sexuellt utåtagerande Susannor i populärmusiken. Man frågar sig förstås varför. Kanske står förklaringen att finna i den apokryfiska bibeltexten om Susanna i badet. 

I ett tillägg till Daniels bok berättas det nämligen om hur två åldermän smygtittar på den vackra nakenbaderskan Susanna. De två snuskgubbarna nöjer sig dock inte med en redan tveksam voyeurism utan försöker tvinga Susanna till sex genom att hota med att läcka en påhittad historia om äktenskapsbrott.

Det krävs bara ett högst rudimentärt #metoo-medvetande för att inse att det knappast är Susanna som är problemet i berättelsen. Inte desto mindre har historien sedan renässansen tagits till intäkt för att avbilda nakna kvinnor, begapade av män med skägg. Från målarduken har Susanna vandrat vidare ut i rocklyrikens vildvuxna hage och här står vi nu.

Sett ur detta perspektiv är det en smula märkligt att Bob Dylan under sin drygt 60-åriga karriär aldrig någonsin skribit en låt med namnet Susanna. Måhända beror det på att han i början av sextiotalet hängde ihop med den högst verkliga Suze Rotolo, vilket omöjliggjort ett mer explicit användande av namnet. Icke desto mindre har han vid minst två tillfällen (1964 och 1988) tagit sig an Dale Hawkins rockklassiker Susie Q. 

Oh Susie Q / Baby I love you, Susie Q / I like the way you walk I like the way you talk, Susie Q 

Orginalets stompiga rotblues och pseudopatafysiska kärlekslyrik borde förstås passa Dylan som hand i handske men det blir aldrig riktigt bra. Det är som om den introverta frontallobspoeten och den driftstyrda könsvarelsen inte riktigt når fram till varandra.

South Wood och Covenant Woman (live version 1979)

South Wood 3,5%

Under sommaren har folkobob varit på öppet hus hos Perfectly Squared Brewing, ett mikrobryggeri utanför Dalby som bland tillverkar trekommafemman South Wood, en ofiltrerad session pale ale. 

Färgen är gyllengul och inte helt klar. Skummet är tätt och långvarigt med kläng. Svag men behaglig doft av jäst och aprikos. Smaken domineras av en örtig beska som bidrar till en tydlig men lite kantig kropp då ölet inte bjuder på särskilt mycket sötma. Behaglig kolsyra. Jäst i avslutet och en lång besk eftersmak med en aning klöveräng.

Ölet har förstås fått sitt namn efter den närbelägna nationalparken Dalby Söderskog, ett naturskyddsområde som är känt för sitt bestånd av nunneört. 

Covenant Woman (live version 1979)

För nunnan är den andliga kärleken till Gud och kärleken till människan av kött och blod konkurrerande krafter; ju mer hon ger till den ena desto mindre finns kvar för den andra. Om hon helt och fullt vill leva med Gud återstår därför ingenting annat än ett liv i celibat och kontemplation innanför klostermurarna.

Men för den grupp kristna som gärna låter sin kärlek komma till ett mer fysiskt uttryck är klosterlivet knappast ett alternativ. En av dessa är Bob Dylan, en turnerande rockmusiker med omvittnat kvinnotycke som 1979 kommit ut som bekännande kristen. Ditills hade Dylans kärlekslyrik  ofta handlat om mötet med - alternativt sökandet efter - en idealiserad, räddande kvinna (Girl from the North Country, Shelter From the Storm och If Not For You bara för att nämna några) men från och med 1979 märks en förskjutning i  relationslyriken. 

Den profana kärleken  blir nu till en återspegling av det gudomliga. folkobob har tidigare skrivit om Precious Angel, en låt som religionspsvetaren och Dylanentusiasten  Stephen H Webb beskriver så här i sin bok Dylan Redeemed (2006): "Precious Angel shows how Dylan was finally able to see the feminine in the light of the divine, rather than the divine in the light of the feminine."

 
Webbs ord om Precious Angel är i än högre grad giltiga för sången  Covenant Woman där sångjagets förtröstan till sin partner även blir ett sätt att närma sig Gud. 

Covenant woman got a contract with the Lord

Way up yonder, great will be her reward

Covenant woman Shining like a morning star

I know I can trust you to stay where you are

Efter varje vers följer en refräng som inte bara binder samman det förflutna med nuet och framtiden utan också sammanför det jordiska med det gudomliga:

And I just got to tell you 

I do intend

To stay closer than any friend

I just got to thank you

Once again

For making your prayers known

Unto heaven for me

And to you, always, so grateful 

I will forever be

Det finns dock en viktig skillnad mellan Precious Angel och Covenant Woman. Om den förra beskriver hur kvinnan fört sångjaget till Gud så beskriver den senare hur Gud fört kvinnan till sångjaget:

I've been broken, shattered like an empty cup

I'm just waiting on the lord to rebuild and fill me up

And I know He will do it 'cause He's faithful and He's true

He must have loved me so much to send me someone as fine as you

På Bootleg Series 13: Trouble No More (utgiven 2017) finns en inspelning från en konsert i Civic Auditorium i Santa Monica den 20 november 1979. Det intensiva framförandet av Covenant Woman står där i skarp kontrast till den nedtonade  studioversion som senare kan hörs på albumet Saved (1980). 

I centrum av livearrangemanget hittar  vi en orgel som i långa vibranta solopartier utgör en förstärkning - eller snarare förlängning - av sångens redan högt uppdriva känsla av innerlig lycka och tacksamhet.  På samma gång ett vittnande och en kärleksförklaring. 

Författaren Lars Andersson skriver i essän "Psalmisten Dylan" (i antologin Elektriska drömmar, 1982) om sin fascination för albumet Saved i allmänhet och spåret Covenant Woman i synnerhet. Andersson jämför Dylans textvärldar med 1700-talets pietistiska psalmtradition och finner att de båda förenas av betoningen på "tacksägelse, förtröstan och lovprisning".  Andersson nämner också den pietistiska väckelserörelsen dragning åt erotiskt färgad brudmystik, men utelämnar härvid Covenant Woman. Tråkigt kan man tycka, särskilt som den tredje och avslutande versen onekligen har en del att erbjuda den som intresserar sig för sexuella undertoner i Dylans kristna lyrik:

Covenant woman, intimate little girl

Who knows those most secret things of me that are hidden from the world

You know we are strangers in a land we're passing through

I'll always be right by your side, I've got a covenant too

Det hela blir alltså till  ett slags triangeldrama där "the covenant" både kan vara förbundet mellan två makar och det förbund som finns mellan Gud och den troende. Huruvida det senare förbundet är ömsesidigt eller ensidigt är dock en trosfråga som folkobob med varm hand överlämnar åt närmsta teolog.