Three Hearts Green Eko Lager och Girl from the North Country (live television version 1969)

Three Hearts Green eko lager 3,5%

Det fanns en tid när ekologiska matvaror inte var något annat än just ekologiska. Idag skulle ingen få för sig att enbart köpa eko-kaffe eller eko-ost. Istället väljer den medvetne konsumenten ekologiskt kaffe från ett reformsocialistiskt kvinnokollektiv på Colombianska höglandet eller en ekologisk ost gjord av mjölk från lowbrow-inbred-cattle betande i motlut.

Därför känns det på något sätt befriande att Krönleins ekologiska lager inte gör anspråk på någonting annat än att enbart vara en ekologisk lager.

Färgen är ljust gul och helt klar. Långvarig och överraskande slitstark skumkrona med viss vidhäftnings-förmåga. Doften är överlag svag, men med viss ansträngning går det att hitta toner av malt och äpple. Ölet är överlag friskt  med behagliga brödtoner toner och viss beska. Stickig kolsyra. Medellång eftersmak med knäckebröd, gräs och krita. Vaniljsötma i avslutet.  En  ljus filtrerad lager på burk. Men eko.

Girl from the North Country (live televison version 1969)

Om man slår upp Echo Helstrom i Karsten Jörgensens Dylanlexikon (Accent förlag 2003) får man bland annat lära sig att  Bob Dylans första flickvän döptes till Echo eftersom hon föddes precis på dagen fjorton år efter sin storebror Matt. Att Echo var ett kalendariskt eko i familjealmanackan är ett lärospån som tvivelsutan sorterar under knappologin men det säger en hel del om det smått bisarra Echo-intresse som länge odlats i Dylankretsar.

En av Echologins (hepp!) pionjärer torde vara frilansskribenten Toby Thompson som 1968 reser till  Hibbing för att bokstavligen vandra i Dylans fotspår. Idag är denna typ av musikjournalistik ett väl beprövat grepp men i slutet av sextiotalet var det få - om ens någon - som intresserade sig för excentriska rockstjärnors psykosociala uppväxtmiljöer.

Thompsons artiklar publiceras först som ett följetongsreportage i veckotidningen Village Voice och ges sedan ut i samlad form under titeln Positively Main Street  - An Unorthodox View of Bob Dylan (Coronet 1971)

Det är onekligen en fascinerande läsning. Thompsson stryker längs väggarna i Hibbing High School och träffar Dylans musiklärarinna... han tar ett glas med Dylans gamla barnvakt (Don McKenzie).... han  får en uppsträckning av Dylans mamma Betty.....

Men mest av allt umgås han med Echo Helstrom -  kvinnan som enligt legenden (och  henne själv)  inspirerade Bob Dylan att skriva Girl from the North Country.  Men den som letar efter en frostnupen skogsviol får leta någon annanstans. Den Echo som Thompson möter är rivig, energisk och helt igenom osentimental.

Mellan raderna förstår man att Thompson blir  alltmer betuttad i sitt undersökningsobjekt och ibland övergår reportagen till ren gonzojournalistik. Som när Thompsson tonsätter och sjunger in en dikt som Echo har skrivit om Bob varunder han nästan förvandlas till Dylan själv:

"It´s amazing how much you sound like Bob!" Echo was saying. "I mean, I realize you've listened to his records a lot, but the similarity is more than just that; it's positively weird!"

Våren 1969 - samtidigt som Thompson befinner sig i Hibbing - landar  Dylans Nashville Skyline på skivdiskarna. Albumet inleds med en nyinspelad version av Girl from the North Country,  framförd som duett tillsammans med legendaren Johnny Cash. Så här i backspegeln kan valet av sångpartner verka oproblematiskt men 1969 avfärdades han av många som reaktionär Nixonsupporter och chauvinistisk prånglare av kommersiell countrymusik.  Dylan och Cash hade dock umgåtts sporadiskt sedan de  möttes på Newportfestivalen 1964 och då passat på att uttrycka sin ömsesidiga beundran för varandras arbete.

1969 har också  teveprogrammet the Johnny Cash Show premiär. Upplägget är enkelt: en timmes blandad musikunderhållning med husband och gästartister och med the Man in Black som värd och ciceron. Premiäravsnittet sänds den 7 juni och på gästlistan hittar vi ingen mindre än Bob Dylan och enligt en samtida artikel i Rolling Stone är intresset stort; sedan motorcykelolyckan 1966 har Dylan nästan helt hållit sig borta från strålkastarljuset.

I programmet  framför Dylan först två låtar (I Threw It All Away  och  Living the Blues) ensam på scen men innan applåderna har lagt sig går han vidare till en studiokuliss (föreställande en vitmenad gillestuga)  där han slår sig ner bredvid Cash. Tillsammans sjunger de sedan Girl from the North Country.

Jämfört med studioversionen på Nashville Skyline är framförandet i The Johnny Cash Show mer avslappnat och  mindre teatraliskt. Faktiskt påminner det en aning om två sentimentala nattsuddare vilka med gemensamma krafter försöker frammana  minnet av en person som båda en gång känt.

If you´re travelin' in the north country fair
Where the winds hit heavy on the borderline
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine

Dylan och Cash sjunger varannan vers så att Dylan får två och Cash en. Den sista versen sjunger de tillsammans.  Duettformatet skapar en viss perspektivförskjutning i jämförelse med solosången på Freewheelin'. Då riktades sången utåt till lyssnaren så att vem som än månde höra fick en hälsning att ta med till flickan i norr. Nu blir sångens "you" istället personen som sitter bredvid, en person som dessutom  returnerar hälsningen med ännu ett uppdrag:

See for me that her hair hanging long,
It curls and falls all down her breast.
See for me if her hair hanging long,
That´s the way I remember her best. 

Sången avslutas med att de två sångarna upprepar och flätar samman raden "true love of mine". De två rösterna - Dylans androgyna tenor och Cashs härjade baryton - kontrasterar varandra och öppnar upp för en helt annan läsning där en far och en son tillsammans vårdar sitt minne av en förlorad dotter, syster, maka eller mor. 

The Tri-Five och Country Pie

The Tri-Five 3,5%

Mitt på en åker, en halvmil utanför Eslöv ligger Remmarlöv gårdsbryggeri. Liksom många andra mikrobryggerier gör de en trekommafemma som kan glänsa i den lokala  ICA affären och i likhet med många andra bryggerier är denna öl en humlestinn session ale.

Inget fel med det förstås. Den dag folkobob tröttnar på lokal folköls-ale av amerikansk typ är ännu inte kommen.

Remmarlövs trekommafemma heter hursomhelst The Tri-Five. Färgen är gyllengul och helt klar. Doften är lätt och fruktig. Ölet skummar upp med ett grovt skum och sjunker ner till ett tunt, men långvarigt täcke. Skumreminiscenser längs glasets sida.Smaken är rund och beskan lågmäld. Det finns en del citrus, men också en diskret vaniljton. Bra kolsyra. Med risk för att låta som en reklamtext så kan The Tri-Five beskrivas som lättdrucket utan att vara tunt. Medellång, brödig eftersmak med lite grapefrukt.

Remmarlövs The Tri-Five kommer alltså från Skånes absoluta bondvischa. Trots detta (eller kanske just på grund av detta) antyds den lantliga lokalfärgen högst diskret på etiketten med hjälp av några stiliserade sädesax och två hönor.

Country Pie

Som barn var jag oerhört fascinerad av amerikanska pajer. Rrunda och täckta med konstfärdigt utformade deglock ställdes de ångande ut på fönsterblecken, varpå de ofelbart stals eller förstördes av en förbipassernde busunge. Fyllningen verkade vara lika färgglad som kladdig, ljusår från min mors smulpajer (vilka alltid bakades i ovala glasformar).

Min fascination har knappast minskat med åren. Snarare har en insikt växt fram om att pajen på något sätt utgör kärnan i den amerikanska livsföringen. "There will be pie in the sky when you die" sjöng svensk-amerikanen Joe Hill med vällustig ironi samtidigt som uttrycket "as American as apple pie"  används för att beskriva allt från skönhetstävlingar till fribrottning.

Det är inte heller någon slump att David Lynchs agent Cooper i en enda tugga körsbärspaj kan avsmaka hela det mystiska sågverkssamhället Twin Peaks. För att inte tala om Guillermo del Toros Oscarvinnande The Shape of Water där  den homosexuella och avpolleterade reklamtecknaren Giles förgäves försöker bryta sitt utanförskap med hjälp av ett ihärdigt pajätande.  

När Bob Dylan i februari 1969 spelar in låten Country Pie är det således två amerikanska kvintessenser som sammanförs, lantlivet och pajen:

Just like Saxophone Joe
When he´s got the hogshead up on his toe
Oh me, oh my
Love that country pie

Listen to the fiddler play
When he's playin'  'til the break of day
Oh me, oh my
Love that country pie

Raspeberry, strawberry, lemon and lime
What do I care?
Blueberry, apple, cherry, pumpkin and plum
Call me for dinner, honey, I´ll be there

Saddle me up my big white goose
Tie me on 'er and turn her loose
Oh me, oh my
Love that country pie

I don't need much and that ain´t no lie
Ain´t runnin' any race
Give to me my country pie
I won't throw it up in anybody's face

Shake me up that old peach tree
Little Jack Horner's got nothin' on me
Oh me, oh my
Love that country pie.

Låten är en snabb countryrag med en avslappnad och godmodig Dylan vid mikrofonen. Då varken saxofon eller fiol finns med i sättningen understryker de inledande versernas Saxophon Joe och the fiddler  att texten är i första hand är en ordlek och en fri fantasi. Detta hindrade dock inte den ökände Dylanologen och sopletaren Alan Weberman att läsa raden "saddle up my big white goose" som en metafor för ett pågående heroinmissbruk.

Tvivelsutan kreativt, men helt utan biografiskt stöd. Däremot leder det vita fjäderfät tankarna till ramsorna i Old Mother Goose's Rhymes. En samling barnkammarrim där vi - förutom Mother Goose själv - även möter just den pajätande  gossen Jack Horner. Little Jack Horner / Sat in the corner / Eating a christmas Pie / He put in his thumb / And pulled out a plumb / And said:  "What a good boy am I!" 

Det är lätt att avfärda Country Pie som en  bagatell och det är förstås uppenbart för alla och envar att Bob Dylan knappast är  ute efter att utforska eller exponera människans existentiella villkor. Samtidigt är den mänskliga tillvaron fylld av just menlösa banaliteter, och då blir ju en låt  med konstfärdigt ordnade pajfyllningar  paradoxalt nog plötsligt meningsskapande.

Sir Taste-a-lot och Lay, Lady, Lay (live version 1974)

Sir Taste-a-lot 3,5%

För någon månad sedan tog folkobob upp företeelsen med att bryggerijättar skapar underetiketter för att prångla öl med lite trendig indiekänsla.  Då gällde det Carlsberg/Falcons Backyard Brew. Nu har det blivit dags för Spendrups motsvarighet: Sir Taste-a-lot från Brutal Brewing. Kanske var det till och med så att Sir Taste-a-lot var allra först ut i folkölshyllan.

Doften är svagt blommig. Ölet är ljust bärnstensfärgat med ett bubbligt cummulusmoln till skum. Sir Taste-a-lot skall vara en lager (tror jag) men smaken är mer åt ale-hållet. Kanske är det amarillo-humlen som leder bort tankarna från lagern. Hursomhelst så är ölet smakrikt med en måttlig och rund beska. Smaken är brödig och välhumlad med en parfymton som stannar kvar i eftersmaken.

Burken är stilrent kopparfärgad och tanken är nog att man skall associera till de stora tankar som finns på bryggerier. Av koppar gör man mässing och av mässing kan man göra allt möjligt. Till exempel en säng.

Lay, Lady, Lay (live version 1974)

Om jag skall vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad mässingssängen representerar i amerikansk poulärkultur. Är det en projektionsyta för kitsch och dålig smak eller en symbol för lyx och dekadens? I låten Lay, Lady, Lay så uppmanas hursomhelst en kvinna att lägga sig över berättarjagets mässingssäng och därigenom få sina önskningar uppfyllda och behov tillgodosedda:

Lay, lady, lay, lay across my big brass bed
Lay, lady, lay, lay across my big brass bed
Whatever colors you have in your mind
I´ll show them to you and you´ll see them shine

I de följande två verserna ändras - eller snarare utökas - textens positionsmarkörer. Berättarjaget talar fortfarande om sig själv i första person och kvinnan är fortfarande textens du, men nu tillkommer även ett maskulinum i tredje person:

Lay lady lay lay across my big brass bed
Stay, lady, stay, stay with your man awhile
Until the break of day, let me see you make him smile
His clothes are dirty but his hands are clean
And you´re the best thing that he´s ever seen

Stay, lady, stay, stay with your man awhile
Why wait any longer for the world to begin
You can have your cake and eat it too
Why wait any longer for the one you love
When he´s standing in front of you.

Är det berättarjaget själv som med smutsiga kläder (men rena händer) nu plötsligt beskriver sig utifrån ett tredje-persons-perspektiv och som vi i slutet av tredje versen finner stående framför kvinnan i sången? Skall detta dubbla berättarperspektiv i så fall ses som ett utslag av en pompös självgodhet eller - rakt motsatt - ett uttryck för uppgivenhet och resignation där berättarjaget betraktar det som händer med den utomståendes blick.

En annan tolkning är att vi i Lay, Lady, Lay får ta del av ett triangeldrama som, förutom berättarjaget och kvinnan på mässingssängen, även involverar den man som i texten representeras av pronoment he/him. I doktorsavhandlingen Att röra en värld (2008) noterar litteraturvetaren och queerteoretikern Ann-Sofie Lönngren att August Strindberg i sina triangeldramer verkar betydligt mer intresserad av att skildra de konkurrerande männens relation än den kvinna som konflikten egentligen handlar om. Detta resonemang går utan problem att föra över till de tre första verserna av Lay, Lady, Lay där berättarjaget ägnar större delen av sin uppmärksamhet åt en annan mans varande och mående. När kvinnan väl beskrivs görs det genom den andre mannens ögon ("the best thing he´s ever seen"). Överhuvudtaget verkar berättarjaget rätt ointresserad av såväl kvinnan som lustobjekt som sina egna begär. Istället ger han uttryck för en altruistiskt självuppoffrande hållning när han i första versen gör sig till katalysator för kvinnans sexuella utlevelse och i den tredje uppmanar henne att välja lyckan; oavsett hur denna lycka ser ut och vilka konsekvenser detta val får för honom själv.


Det är först i den avslutande versen som berättarjaget uttrycker ett eget intresse för kvinnan:

Lay, lady lay, lay across my big brass bed
Stay, lady stay stay while the night is still ahead
I long to see you in the morning light
I long to reach for you in the night
Stay, lady stay stay while the night is still ahead.

Huruvida tredje-persons-pronomenet i vers två och tre representerar ett juxtapositionerande berättarperspektiv eller den tredje parten i ett triangeldrama kan diskuteras. Den musikaliska gestaltning av Lay, Lady, Lay som man kan höra på Nashville skyline (1969) ger stöd åt båda tolkningarna.  En smekande pedal steel gitarr ligger långt fram i ljudbilden och  Dylan framför låten med en avslappnad och sammetslen countrytenor. Men rösten har också ett inslag av road självdistans. Kanske är det  rösten hos en man som kan be en kvinna: "stay with your man a while" och syfta på sig själv. Å andra sidan finns det också ett upphöjt lugn i Dylans nya croonerstämma. Det är rösten hos någon som kan vara intrasslad i ett svartsjukedrama utan att vara svartsjuk och som kan säga "let me see you make him smile" - och mena det.

På livealbumet Before the Flood från 1974 framförs dock Lay, Lady, Lay på ett radikalt annorlunda sätt. Dylan sjunger starkt och ibland nästan ropande. Slutordet på varje rad accentueras med ett ylande som stiger i tonhöjd. Det är inte så att han låter aggresiv, utan snarare en smula plågad. Men av vad? Kanske har svartsjukan trots allt gripit tag i honom till slut - eller så är det helt enkelt den benägna marskatten vi hör. Å andra sidan behöver de två kvaliteterna inte utesluta varandra. The Band ackompanjerar med ett rakt men fingerfärdigt rock-komp. Countrygitarren som på Nashville Skyline slätade över och smetade ut är nu borta och kanske tog den Nashville-romantikerns uppblåsta självförtroende med sig. Dylans röst är desperat; kanske anar han att kvinnan som uppmanats att inte vänta "for the one you love" nu rör sig mot fel person.