Grebbestads Fotbollslager och If Not For You

Grebbestads Fotbollslager 3,5%

En inte alltför vågad gissning är att Fotbollslager från Grebbestads Bryggeri  gjordes speciellt för  FIFA 2018. Recensionsexemplaret i denna post skänktes hur som helst av folkobobs farsa i somras, och det skulle förvåna om ölet fortfarande går att köpa. Huruvida det rör sig om en simpel ometikettering av den vanliga lagern, eller ett helt nytt recept, vågar jag dock inte uttala mig om.

Färgen är djupt halmgul och helt klar. Skummet är luftigt, ytan tät, och sjunker långsamt undan utan att lämna spår. Doft av bröd och honung. Kroppen är rund med en tydlig, maltig sirapssötma. Försiktig beska. Ganska kort eftersmak (om än med rena fina smaker). Kolsyran är pigg men inte stickig.

På det hela taget är Grebbestads Fotbollslager en bra representant för en välgjord, filtrerad ljus lager.  Även om man så här i november gärna vill ha ett stabbigare öl bör Fotbollslagern ha suttit som en rökare i krysset under den klimatkatastrofalt varma fotbollssommaren 2018.

If Not For You

Fotbollstränaren Pia Sundhage har genom åren knappast gjort någon hemlighet av sitt intresse för Bob Dylan. När hon på FIFA-galan 2013 utses till årets bästa damtränare väljer hon således att avsluta sitt tacktal med att sjunga den inledande versen av Dylans If Not For You:

If  not for you
Babe, I couldn´t find the door
Couldn´t even see the floor
I´d be sad and blue
If not for you

Sundhages framträdande är intressant av flera anledningar. Dels visar hon sig vara en överraskande bra sångare, och dels tar hon på ett högst konkret sätt ställning för en dekonstruktivistisk litteratursyn.

Enligt filosofen Jacques Derrida och dekonstruktivismen är en text aldrig meningsfull i sig, utan får sin innebörd först när den ställs i förhållande till något annat. Till exempel är såväl sångens personer (jag:et och du:et) som deras inbördes relationer innehållslösa tills dess att Sundhage tillägnar If Not For You till spelarna i sitt amerikanska damlandslag. Därmed blir sången till en skildring av hur en fotbollstränares existentiella vara är beroende av laget den tränar.

En annan, något mer etablerad tolkning, är att If Not For You är en kärleksförklaring till Dylans dåvarande fru Sara Lownds. Detta spelar dock mindre roll i ett dekonstruktivt perspektiv. Dylan har inte automatiskt företräde till texten, bara för att han råkar ha skrivit den. Det enda som i slutändan räknas är huruvida tolkningen har textstöd eller inte. Här får Sundhage stöd av av språket självt, då engelskan -till skillnad från svenskan - inte gör grammatisk skillnad på pronomenet you i singular (du) och plural (ni).

Kanske är just rocklyriken särskilt särskilt tacksam för en dekonstruktiv läsning då denna alltid utgår från textens möte med läsare och lyssnare. Låten If Not For You är ju till exempel något annat än den transkriberade texten (även om den försetts med noter och ackordanalyser).  If Not For You finns först när någon framför den.

Nåväl. Dylan spelar in låten flera gånger under våren och sommaren 1970; vilken inspelning som är bäst har diskuterats. Personligen föredrar jag den snabbfotade version som inleder albumet New Morning (1970). Kanske beror detta på att jag anslutit mig till den vanligaste  tolkningen av If Not For You, och ser det överentusiastiska, men samtidigt  lätt nervösa framförandet som en återspegling av det  känslomässiga landskapet i en nybildad småbarnsfamilj. Visserligen är även detta en konstruktion - denna gång från lyssnarens sida.

Grebbestad India Pale Lager och Drifter's Escape

Grebbestad India Pale Lager 3,5%

De senaste åren har hybriden India Pale Lager blivit allt vanligare och det var förstås bara en tidsfråga innan öltypen skulle dyka upp på en folkölshylla någonstans i Sverige. Den India Pale Lager som provas i denna post är gjord av Grebbestad bryggeri och inhandlad på Coop i Tanumshede.

Ölet är bärnstensfärgat - skummet tätt, stabilt och klängigt. Det urdruckna glaset har tydliga "årsringar" efter klunkarna. Doft av aprikosmarmelad. Bra, tydlig kropp med mycket malt och sötma (honung och russin) men också en behaglig - lite "dov" - beska.  Kolsyran är pigg men inte stickig. Citruszest i avslutet och en lång brödig eftersmak.

Att lager är ett underjäst öl av tysk typ vet nog de flesta ölentusiaster, liksom att ursprunget till India Pale Ale är det välhumlade öl som bryggdes i England för att klara den långa resan till Indien.

Även om benämningen India Pale Lager är en smula konstruerad kan man ändå förstå att det är  lockande att  ha med India på en öletikett.  Ordet India är gränslöst fantasieggande och för sin inre syn ser man ett smäckert klipperskepp  stäva mot äventyr och törstiga kolonisatörer

Drifter's Escape

Hösten 1967 träffar Bob Dylan för första gången den indiske musikern Purna Das Baul. Mötet äger rum hemma hos Dylans manager Albert Grossman i Bearsville, Woodstock där Purna Das Baul vilar ut efter en serie konserter längs västkusten. Det är Grossman som anordnat den lilla turnén och det är han som bjudit in  Purna Das Baul till Amerika tillsammans frun Manju Das Baul,  brodern Lakshman Das Baul samt ett tiotal musiker.

Purna Das Baul är - som namnet antyder - en baul. Baulismen är en månghundraårig bengalisk esoterisk tradition med rötter i sufism och tantra. I centrum av baulismen står baulerna - kringvandrande  musiker vars kringflackande livsföring speglar deras tro på en formlös, ständigt skiftande gud.

Så småningom hamnar Purna och Lakshman Das Baul  på omslaget till Bob Dylans album John Wesley Harding (1967). Glada och påpälsade flankerar de en lurigt leende Dylan. Trots att ingen av baulerna medverkat på inspelningen är deras närvaro logisk. John Wesley Harding är nämligen en skiva som nästan helt befolkas av rotlösa existenser. I en strid ström passerar nomaderna förbi; revolvermän, luffare, migranter och budbärare.

Den låt på John Wesley Harding som allra tydligast fångar rotlöshetens essens är Drifter's Escape. I tre verser får vi följa en drifter (lösdrivare?) som är helt och hållet i klorna på sitt eget vara. "Man inte kan inte fly från sig själv" är en sliten truism som implicerar att man måste stanna upp för att nå insikt och hitta sig själv Men om ens sanna jag visar sig vara en drifter i ständig rörelse, vad gör man då? Ingen vet, allra minst vår drifter själv. Kanske är det därför som Drifter's Escape inleds med något som allra mest liknar ett rop på hjälp:

"Oh help me in my weakness"
I heard the drifter say
As they carried him from the the courtroom
And were taking him away
"My trip hasn´t been a pleasant one
and my time it isn´t long
And I still do not know
What it was that I´ve done wrong"

Den diskreta och isolerade positionsmarkören "I heard the drifter say" är det enda som skvallrar om att vi tar del av en vittnesutsaga. Berättaren har på något sätt varit en del av händelseförloppet, men väljer framgent rollen som neutral observatör och historieberättare.

I den andra versen står det klart att vår drifter befinner sig mitt i en Kafkaartad rättsprocess. Vad åtalet gäller är oklart, likaså på vems sida domaren, juryn och den väntande folkmassan står.

Well the judge, he cast his robe aside
A tear came to his eye
"You fail to understand," he said
" Why must you even try?"
Outside, the crowd was stirring
You could hear it from the door
Inside, the judge was stepping down
While the jury cried for more

Det högljudda spektaklet får emellertid ett snabbt slut när en blixt slår sönder domstolsbyggnaden:

"Oh, stop that cursed jury"
Cried the attendant and the nurse
"The trial was bad enough
"But this is ten times worse"
Just then a bolt of lightning
Struck the courthouse out of shape
And while ev'rybody knelt to pray
The drifter did escape

Att alla (utom driftern) faller på knä väcker förstås en misstanke om att åskviggen i själva verket är ett  ingripande från en högre makt. Vår drifter förefaller dock helt likgiltig inför det faktum att en gudomlig rätt har friat honom; obemärkt - och av allt att döma omotiverat - flyr han sin väg.

Kompet är är snabbt och nervigt och speglar därmed drifterns rastlösa och ständiga framåtrörelse.  Dylans sång å sin sida är snarare lågmäld och avslappnad. Tillsammans med den sparsamt rimmade texten får sången drag av prosa. Det är som om Dylan berättar en skröna snarare än sjunger en sång, vilket i och för sig stämmer väl överens med de iakttagelser vi gjorde om berättarperspektivet.

2013 medverkar Purna das Baul på albumet From Another World - a tribute to Bob Dylan med en baul-version av Mr. Tambourine Man. Det är en suggestiv tolkning och med en instrumentation  enbart bestående av traditionella baulinstrument - ensträngad ektara, dugitrumma och bambuflöjt. Resultatet är både vackert och suggestivt även om Drifter's Escape förstås hade varit ett ännu bättre val.

Grebbestad lager och That Lucky Old Sun

Grebbestad lager 3,5%

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att  folkobob i våras provade en hoper öl från Grebbestad bryggeri. Kanske går dessa mnemotiska begåvningar i detta nu omkring och väntar på att  bryggeriets standardlager ska dyka upp. I så fall är deras väntan över nu.

Färgen är halmgul. Doft av nygräddat knäckebröd och sågspån. Tjockt, tätt skum som dröjer sig kvar en stund längs kanten, men utan att lämna rester. Pigg kolsyra. Ölet är smakstarkt. Bra kropp med behagligt rundade malt- och citrustoner. Dock är beskan något klen. Granskott i avslutet. Kort eftersmak med en aning halm.

Grebbestad är ett samhälle med dubbla identiteter. Å ena sidan vittnar traktens  många stenbrott och huggeriverkstäder om hårt kroppsarbete och ändlöst slit. Å andra sidan är Grebbestad också en glassig semesterort, fylld av semesterfirare och solbadare.

That Lucky Old Sun

Kontrasten mellan självutplånande slit och behaglig vila är  även det bärande temat i schlagern That Lucky Old Sun från 1949. Texten - som är skriven av Haven Gillespie - skildrar hur en arbetare sliter i sitt anletes svett samtidigt som solen, med provocerande sorglöshet, lojt rullar fram över himlen:

Up in the mornin', out on the job
Work like the devil for my pay
But that lucky old sun has nothin' to do
But roll around heaven all day

Fuss with my woman, toil for my kids
Sweat till I´m wrinkled and gray
While that lucky old sun has nothin' to do
But roll around heaven all day

I textens andra halva ger  sångjaget ger uttryck för en patetisk, men rörande förhoppning om att Gud en dag ska befria honom från slitet och plågan:

Good Lord above, can´t you see I´m pining
Tears in my eyes
Send down that cloud with a silver lining
Lift me to paradise

Show me that river, take me across
And wash all my troubles away
Like that lucky old sun, give me nothin' to do
But roll around heaven all day

That Lucky Old Sun är ett örhänge som framförts av alla möjliga artister och på de mest skiftande sätt.  Variationen är imponerande och kanske kan den stora diversiteten i uttryck förklaras av textens inneboende polaritet där den förgängliga och lidande människan ställs mot en lojt njutande sol. En sångare som ger sig i kast med That Lucky Old Sun tvingas därmed att välja en position mellan två livsideal.

När countryartister som Johnny Cash och Willie Nelson sjunger That Lucky Old Sun är det tydligt att de ger röst åt den arbetande mannen. Med jazziga storbandscrooners av Dean Martin och Frank Sinatras typ är det annorlunda. Även om de inte direkt ger identifierar sig med solen, så står de åtminstone en bit bort och tittar på. Den som pendlar mellan New York och Las Vegas befinner sig ju också närmare solen än fälten i Minnesota och Missouri.

That Lucky Old Sun kan, på ett nästan övertydligt sätt, illustrera ett cykliskt drag  i Dylans produktion.  Ingenting verkar någonsin helt försvinna eller kastas bort, istället sparas det undan i någon vrå för att så småningom återkomma i nya former.

Första gången That Lucky Old Sun finns med i låtlistan är på  Farm Aid-galan i Champaign Illinois den 25 september 1985. Bob Dylan gör då ett bejublat framträdande tillsammans med  Tom Petty & The Heartbreakers - ett samarbete som fortsätter med 1986 års True Confession Tour  där That Lucky Old Sun framförs som en polerad rockballad med gospelinslag.

Drygt trettio år senare (2015) dyker That Lucky Old Sun upp som avslutande spår på skivan Shadows in the Night - ett album bestående av evergreens som på ett eller annat sätt kan knytas till Frank Sinatra. Precis som Sinatra väljer Dylan att börja låten med ett symfoniskt orkesterintro som osökt leder tankarna till soluppgången i en gammal  naturfilm från Disney. Men i Dylans version finns det också ett mörkare stråk; samma sol som ger liv och värme kan också torka ut och bränna sönder.

När sången till slut kommer står den i skarp kontrast mot orkesterns något smeksamma blås- och stråkarrangemang.  Rösten är organiskt sträv och vilsamt avslappnad. Avgjort åldrad men långt ifrån trött. Dylan lyckas på så sätt med konststycket att omfamna och sammanföra textens motsatspar - ihärdigt arbete kontra otvungen rörelse.  Inte så konstigt  när man tänker på det. Dylan är ju både en hårt arbetande underhållare och en upphöjd kulturprofil, likt solen  i ständig rörelse kring jorden.

Även låtens placering som sistaspår känns logiskt. Skivan är slut och det är dags att packa i hop och resa vidare. Om det är behagligt eller plågsamt är förstås en öppen fråga, men att döma av That Lucky Old Sun kan det nog vara både och.

Grebbestad EKO IPA och Girl from the North Country

Grebbestad Eko IPA 3,5%

Även om den ljusa lagern fortsätter att dominera bland folkölshyllans greppvänliga halvlitersburkar,  får man onekligen intrycket av att  IPA:n har intagit poleposition i klassen mindre glasflaska. Det hela är förstås fullt förståeligt då den blommiga humlen bidrar med en slags "illusorisk" sötma som fungerar fint även med en lägre alkoholstyrka. En ganska typisk representant för den välhumlade folköls IPA:n är Grebbestad EKO IPA.

Färgen är någonstans mellan gyllengul och bärnstensfärgad. Skummet är grovt och sjunker ner utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och persika. Kolsyran är pigg, på gränsen till stickig. Smak av grapefrukt och bergamott. Rejäl, örtig humlebeska och lång eftersmak. 

Girl from the North Country

Echo är inte bara engelska ordet för eko, det är också namnet på en av Bob Dylans tonårsförälskelser. En bit in i Martin Scorceses dokumentär No Direction Home (2005) hittar man ett charmigt intervjuklipp där Bob Dylan reflekterar över sina flickvänner i uppväxtstaden Hibbing "Her name was Gloria Story.... Gloria Story. I mean, that was her real name. Second girlfriend was named Echo. Now that's pretty strange. I've never met anybody named Echo." 

En fråga som har diskuterats i Dylankretsar i snart sextio år är om det är denna Echo Helstrom som är förebilden till kvinnan i Girl from the North Country: 

Well, if you're travelin' in the north country fair

Where the winds hit heavy on the borderline

Remember me to one who lives there

She once was a true love of mine

Well if you go when the snowflakes storm

When the river freeze and summer ends

Please see if she's wearing a coat so warm

To keep her from the howlin' winds

Please se for me if her hair hangs long

If it rolls and flows all down her breast

Please see for me if her hair hangs long

That's the way I remember her best 

I'm a-wondering' if she remebers me at all

Many times I've often prayed

In the darkness of my night

In the brightness of my day

Girl from the North Country är - såväl text- som melodimässigt - en kreativ bearbetning av den engelska folkvisan Scarborough Fair.  Låten skrevs under en Englandsresa i december 1962 och spelades in i  studio våren 1963.

I artikeln Just Like a Woman: Dylan: Authenticity, and the Second Sex (2006) noterar Kevin Krein och Abigail Levin att Bob Dylan har en tendens att placera sina drömkvinnor i tidlösa, lantliga miljöer där de förblivit opåverkade av städernas  nedbrytande och själsdödande konsumtionskultur.

En besläktad tankegång hittar man i litteraturvetaren David Pichaskes essä Bob Dylan and the Search for the Past (1983). Pichaske menar att Dylan representerar en typiskt amerikansk tradition där samtiden beskrivs och förstås med hjälp av en mytologiserad och idealiserad dåtid.

Bägge resonemangen passar onekligen väl in på Girl from the North Country. Sångens vindpinade borderline utgör inte bara en gräns mellan naturen och kulturen utan också  mellan nuet och det förflutna.

Vid en första anblick framstår Girl from the North Country som en vanlig, om än något sorglig, kärleksskildring där sångjaget ber lyssnaren om att framföra en hälsning till en gammal ungdomskärlek, samt försäkra sig om att hon inte fryser.

En närläsning visar dock att omsorgen är av underordnad betydelse; trots att sångjaget inte längre älskar kvinnan (she once was a true love of mine) ska budbäraren ändå påminna henne om att sångjaget lever. Och inte bara det. Budbäraren ska också säkerställa att kvinnans utseende överensstämmer med sångjagets minnesbild. (Please see for me if her hair hangs long / That's the way I remember her best). Det är som om minnet av det som varit är viktigare än det nu som faktiskt är.

Men det stannar inte där. Sångjaget undrar också om hon minns honom (I'm a-wondering' if she remembers me at all). Kanske är detta  anledningen till att han vill påminna henne om att han finns. Vi är bara hela människor så länge vi upplevs och bekräftas av andra och hennes glömska riskerar att utplåna honom.

Huruvida det är Echo Helstrom som inspirerat Girl from the North Country bli således en rent akademisk fråga. För saken är den att sången - sin titel till trots-  egentligen inte handlar om flickan från norr utan om sångjaget själv.


Litteratur:

Kevin Krein och Abigail Levin : "Just Like a Woman: Dylan: Authenticity, and the Second Sex" i Bob Dylan and Philosophy - It´s alright, Ma (I'm only thinking), red. Peter Vernezze och Carl J. Porter, Chicago 2006.

David Pichaske; Bob Dylan and the Search for the Past i All Across the Telegraph, red. Michael Gray och John Bauldie, London 1987

Kôbbeöl och Solid Rock (live version 1981)

Kôbbeöl 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett öl från Grebbestad bryggeri. Denna gång är det den ljusa lagern Kôbbeöl.

Svag doft av ljust bröd. Kolsyran är diskret. Färgen är ljust halmgul och helt klar. Det grova skummet sjunker undan långsamt  utan att lämna några rester. Rena och tydliga malttoner, men överlag något tunn. Beskan är torr och långvarig. Lite müsli i avslutet.

Kôbbe är ett dialektalt ord som avser en slät klippa som sticker upp ur havet. Etymologiskt är det samma kubbe som vi hittar i kubbsäl, ett djur som gärna solar på släta klippor.

Solid Rock (live version 1981)

Herre, min klippa, min borg och min räddare, min Gud, berget som är min tillflykt, min sköld och mitt starka värn, min fristad. (Psaltaren 18:3)

Under de senaste åren har vi kunnat se en radikal omvärdering av Bob Dylans kristna period. Det finns förstås flera förklaringar till denna omsvängning.

En anledning kan vara att det tillkommit nya generationer av lyssnare och Dylan-entusiaster, en publik  som på sin höjd var haklappsbarn när Dylan blev bekännande kristen och därför inte heller upplevde omvändelsen som ett personligt svek.

En annan orsak till det ökade intresset för Dylans kristna period beror på att gospelmusiken numera omfamnas även av en ickereligiös publik. Det ökade intresset för gospelmusik har i sin tur lett till en större förståelse för genrens specifika musikaliska uttryck och textvärldar. Michael J Gilmour, en kanadensisk teolog som särskilt intresserat sig för kopplingen mellan religion och populärmusik, skriver så här i The Gospel according to Bob Dylan (2011):

I think we can also safely surmise that Bob Dylan genuinely enjoys gospel music. Quite apart from theories of personal crisis and conversion or theological questions both Jewish and Christian, we should remeber that gospel music has deep roots in American culture. Dylan's longstanding appreciation for and knowledge of the American music tradition is well documented. Between 1979 and 1981, he indulged himself in in gospel as yet another musical form. (...) Those uncomfortable with the religious dimensions of Slow Train Coming, Saved and Shot of Love might do well to think of Dylan´s so-called conversion as a transformaion analogous to his earlier musical twists and turns.

Av de tre album Gilmour nämner är Saved (1980) utan tvekan det mest gospelorienterade. På skivan hittar vi bland annat Solid Rock, en låt som inleds med en refräng i vilken Gud och gudstron liknas vid en evig, orubblig klippa:

Well, I´m hangin' on to a solid rock
Made before the foundation of the world
And I won't let go, and I can't let go, won't let go
And I can't let go and I cant't let go no more

Inom gospelmusiken är refrängen alltid överordnad versen. Synkoperad och trestämmigt framsjungen utgör den inte bara sångens centrum utan även dess början och slut. Hos Dylan är det däremot sällsynt att refrängen föregår versen. Utom på Saved förstås, där det händer fyra gånger.

Men det är inte bara strukturen i Solid Rock som påverkats av gospelgenren, även textmässigt märks inflytandet. Det är knappast några teologiska hårklyverier eller religiösa spetsfundigheter som presenteras. Istället återges gospelns dikotoma världssyn; det är köttet mot anden, frälsningen mot fördömelsen.

Perspektivet är också strängt individualistiskt. Även om slaget mellan gott och ont är globalt - för att inte säga universellt - utkämpas själva striden i varje människas inre. Detta resonemang dras till sin spets i Solid Rock när sångjaget konstaterar att Jesus har plågats och dött för just hans skull:

For me He was chastised, for me He was hated
For me He was rejected by a world that He created
Nations are angry, cursed are some
People are expecting a false peace to come.

 It's the ways of the flesh to war against the spirit
Twenty-four hours a day you can feel it and you can hear it
Using every angle underneath the sun
And He never give up 'til the battle's lost or won

Refrängens bild av sångjaget som klamrar sig fast vid en klippavsats förmedlar en känsla av desperation. Att förlora fästet blir detsamma som att förlora själva livet. Den desperata känslan matchas och förstärks i sin tur ytterligare av albumversionens nerviga och funkiga gospelrock.

Hösten 2017 ges Trouble No More: The Bootleg Series Vol. 13 ut. Albumet består av liveinspelningar från framträdanden under gospelåren 1979-81 och inte helt oväntat hittar vi flera olika versioner av Solid Rock. Det är fascinerande att höra hur låten successivt förändras och mot bättre vetande är det svårt att inte se transformationerna av Solid Rock som reflektioner av Dylans andliga utveckling.

Den kristna tron, beskriven som a solid rock, utgör till en början ett skydd och ett värn för den nyfrälste Dylan. Hösten 1979 framförs Solid Rock hetsigt och obstinat. Dylan befinner sig i en grindvaktarfas där det gäller att avvärja hoten och identifiera avfällingarna  utan att förlora fotfästet.

Två år senare ( Philadelphia den 23 oktober 1981) är Solid Rock fullständigt förändrad. Dylan har sedan en tid rört sig bort från den evangeliska rörelsen och detta avspeglas också i musiken. Solid Rock är nu långsam och eftertänksam, jazzigare och öppnare. Kanske tyder det på en andlig mognad. Klippan representerar nu  en stabil grund att stå på snarare än något att klamra sig fast vid.

Grebbestad Påsköl och New Morning

Grebbestad Påsköl 3,5%

folkobob körde under påskhelgen bil genom Bohuslän och passade då på att att köpa ett gäng trekommafemmor från Grebbestad Bryggeri. Och då påsken som bekant inföll hyfsat tidigt i år passar folkobob på att förlänga denna ystra vårhögtid genom att prova ytterligare ett påsköl.

Färgen är mörkt kopparröd. Skummet är fluffigt och hyfsat långvarigt. Brödig och maltig doft med en diskret antydan av (jo, faktiskt) påskmust. Kolsyran är något stickig Ölet är fylligt men också ganska sött (kola och sirap). Mycket malt och vörttoner i smaken , men inte så mycket beska. Russin i avslutet.

På etiketten ser vi en färgglad tupp sprätta omkring i pastoral idyll.

New Morning

Trots att fågelvärlden vimlar av stolta örnar, kloka ugglor och kärlekskranka duvor råder det nog ingen tvekan om att det är tuppen som uppvisar den allra största symboliska diversiteten.

Ta till exempel den tibetanska buddhismen där människans åtrå och begär  - såväl materiellt som sexuellt - symboliseras av en röd tupp. Den som kan sin rockhistoria nickar förstås instämmande och sänder en tanke till Willie Dixons bluesklassiker Little Red Rooster  ("watch out strange cat people /little red rooster's on the prowl").

Inom den kristna kulturen representerar tuppen istället slut och  återfödelse.  När Petrus förnekar Jesus tre gånger innan tuppen gal beseglar han sin mästares öde samtidigt som hans egen omvändelse inleds. Det är tuppen som varje morgon hälsar dagen välkommen och som på kyrktornets flöjel trotsigt vänder näbben mot nya vindar.

Det är också denna tupp vi då och då möter hos Bob Dylan. I låten Don´t Think Twice It's All Right från 1963 bryter berättarjaget upp från ett stagnerat förhållande för att söka det nya och okända. Beslutet har - kan man gissa - växt fram under en längre tid, men det är först när tuppen gal som uppbrottet blir verkligt och definitivt: "When your rooster crows at the break of dawn / Look out your window and I'll be gone".

På titellåten till albumet New Morning möter vi återigen en tupp. Sju år har gått sedan hanen gol i Don't Think Twice It's All Right och Dylan lever nu ett tillbakadraget familjeliv i Woodstock. Kanske signalerar tuppen att en ny tid har randats; att sextiotalets strider, hets och positionerande äntligen är över:

Can´t you hear the rooster crowin'?
Rabbit runnin' down across the road
Underneath the bridge where the water flowed through
So happy just to see you smile
Underneath the sky of blue
On this new morning, new morning
On this new morning with you.

Eller så är tuppen just ingenting annat än en tupp. Bor man på landet hör man ibland en tupp, inget konstigt med det. För om föregångaren Nashville Skyline (1969) skildrade lantlivet med ironi och lekfull banalitet (till exempel  Peggy Day och Country Pie) så är New Morning istället helt befriad från subtextuella koder och metaforer:

Can´t you feel that sun a-shinin'?
Groundhog runnin' by the country stream
This must be the day that all of my dreams come true
So happy just to be alive
Underneath the sky of blue
On this new, morning, new morning
On this new morning with you.

New Morning är lika mycket en hyllning till livet självt som till den kvinna sångjaget delar det med, om de två delarna nu överhuvudtaget går att separera.  New Morning beskriver nämligen en existensiell synergieffekt; livskänslan ökar kärlekskänslan som ökar livskänslan som ökar kärlekskänslan....

Även den musikaliska inramningen erbjuder solsken och blå himmel. New Morning är en poplåt i dur som rent  melodimässigt påminner om en opolerad Beatleslåt. Dylan sjunger rättframt och chosefritt och den nasala crooner-tenoren från Nashville Skyline och Self Portrait har delvis ersatts av den gamla vanliga heslena rösten. Lyckligtvis kan vi  konstatera att den knivskarpa precisionen i fraseringen är intakt, för när trummorna slamrar och orgeln smetar ut är det Dylans röst som får skapa melodi och rytm i New Morning.

Ändå är det något som skaver. Kanske beror det på att varje vers inleds med en negerande fråga (Can't you hear that rooster crowin'? Can't you feel that sun a-shinin'?).  Negationen gör frågan ledande och det låter nästan som om sångjaget tvivlar på sin egen upplevelser och vädjar om någon slags bekräftelse.

 I Dylanbiografin Det är inte mig ni söker (2013) skriver rockjournalisten David Dalton så här:

Den dubbelgångare som han skapade till New Morning var den lyckliga familjefadern - den mest skrämmande av alla hans versioner av sig själv, och en mardrömslik tanke för fansen. (...) Att Dylan nu kastade sig in en stämning av pastoral enkelhet och evig familjelycka var en så extrem vändning att man (ännu en gång) inte kunde låta bli att undra: "Skämtar han med oss?"

Svaret på Daltons fråga är nog nja... Dylan själv beskriver tiden som föregick New Morning på följande sätt:

Vad var jag skyldig resten av världen? Ingenting. Inte ett skit. Pressen? Jag tänkte att det var lika bra att ljuga för den. Så mycket som möjligt lät jag allmänheten få uppfattningen att jag övergått till det idylliska och triviala. I mitt verkliga liv fick jag göra sånt som jag älskade mest, och det var allt som betydde någonting - matcher i knatteligan, födelsedagsfester, ta ungarna till skolan, campingturer, segling, åka flotte, kanotpaddling, fiske... Jag levde på skivroyalties. (ur Memoarer: Första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)

Man får knappast intryck av en människa i kris, och det är långt till det "skrämmande" och  "mardrömslika". Det enda som möjligtvis kan provocera är att Dylan varken gjorde en Little League talking blues eller en River Raft Rag.