The Down Low Ale och Cold Irons Bound

The Down Low Ale 3,5%

Lagunitas Brewing Company är ett sånt där modernt amerikanskt bryggeri som också är ett livsstilskoncept. Man prånglar cannabisöl och man har en webshop där man kan köpa alltifrån plektrum och hundleksaker till öldoftljus och öltvål.

På svenska folkölshyllor representeras Lagunitas av The Down low Ale; en öl som man kan hitta lite här och var om man har ögonen med sig.

Färgen är klar och mörkt gul, inte helt olik äppeljuice. Ölet har en tydlig doft av tropisk frukt. Ett frasande skum sjunker  ner till ett tätt lock. Kolsyran är diskret. Lång brödig beska samsas med blommiga humlesmaker. Trevlig munkänsla. Lång, "dov" eftersmak med mycket humle och grapefrukt.

En återkommande Lagunitas-slogan är "we brew in two great cities". Dessa två städer är Petaluma i Californien och Chicago i Illinois.

Cold Irons Bound

Den enda gång som Chicago nämns¹ i en  Dylantext  är i Cold Irons Bonds från albumet Time Out of Mind (1997). I låten skildras med plågsam skärpa de svårigheter berättarjaget har att gå vidare efter en avslutad relation. Problemet är tvådelat: Förutom att känslorna för den andre vägrar att försvinna så verkar berättarjaget dessutom ha uppenbara problem med att hitta tillbaka till sig själv.

Musiken börjar  trevande, som om musikerna inte riktigt når fram till varandra, men snart tar en stompig blues i moll fart. När sången börjar står det klart att introt egentligen är det som bäst överensstämmer med textens inledande vers vilken beskriver en uttunning av självet; inte helt olik den schizofrenes jagupplösning:

Im beginning to hear voices and there´s no one around
Well, I´m all used up and the fields have turned brown
I went to church on Sunday and she passed by
My love for her is taking such a long time to die.

I´m waist deep, waist deep in the mist
It´s almost like, almost like I don´t exist
I´m twenty miles out of town in cold irons bound

Att låta den yttre omgivningen samspela med en karaktärs själsliv är förstås ett vanligt grepp i litteraturen, men i Cold Irons Bound är det inte enbart så att känslan och miljön förstärker varandra; det hela drivs ett steg längre så att det inre och yttre landskapet till slut sammansmälter helt:

There's too many people, too many to recall
I thought some of'm were friends of mine, I was wrong about'm all
Well the road is rocky and the hillside's mud
Up over my head nothing but clouds of blood.

I found my world, found my world in you
But your love hasn't proved true
I'm twenty miles out of town in cold irons bound

Beskrivningen av hur berättarjaget först hittat och sedan förlorat sin värld förklarar varför hela det existensiella varat blivit hemlöst. Sammanblandningen av det objektiva och det subjektiva, det verkliga och det upplevda gör också att man inledningsvis tolkar den stad som nämns i den återkommande raden "I'm twenty miles out of town in cold irons bound" metaforiskt. I den näst sista versen står det dock klart att det verkligen finns en stad och att denna stad är Chicago.

Oh, the winds in Chicago have torn me to shreds
Reality has always had too many heads
Some things last longer than you think they will
There are some kind of things you can never kill

It's you and you only I been thinking about
But you can't see in and it's hard lookin' out
I'm twenty miles out of town in cold irons bound

Den brittiske litteraturvetaren Richard Brown undersöker i sin artikel "Higway 61 and Other American States of Mind²  Bob Dylans texter ur ett mer geografiskt perspektiv. Genom att lyfta fram och renodla rumsliga aspekter som landskap, platser och färdvägar träder likheter och förändringar fram:

Dylan's "roadmaps for the soul" typically mark conditions of transition and becoming as well as point of location, and these conditions are independently observed in his work and yet can also be seen to be mediated by an extensive  literary and cinematic cultural inheritance or intertextuality. 

Brown menar att omkvädet I'm twenty miles out of town in cold irons bound" ger uttryck för en paradox där berättarjaget står utanför den sociala och samhälleliga gemenskapen, men ändå är bunden och fjättrad. Kärnfullt pekar han på den tematiska gemenskap som Cold Iron Bound har med den avslutande frågan i Ballad in Plain D: "Are birds free from the chains of the skyway?"

En stor del av Browns text handlar om specifika platser i Dylans texter - och då särskild städerna New Orleans och New York. Även om Brown inte specifikt tar upp the Windy City i sin text så är går det utan problem att överföra tankegångarna till Chicago och  Cold Irons Bound. Om staden förr symboliserade modernitet och amerikansk framstegsoptimism representerar Chicago idag snarare den typ av rostiga industrisamhälle som ingen längre verkar vilja kännas vid. Kanske tänker man också på Chicagoblues och Chess Records. Oavsett vilket så blir resultatet detsamma, nämligen känslan av att de bästa åren oåterkalleligen är förbi.

Som vi konstaterade inledningsvis kontrasterar det driviga ackompanjemanget mot textens skildring av bräcklighet och hemlös kärlek. Undantaget är den sista versen då lyssnaren får sig en handfull hurtfriska klyschor till livs (och plötsligt passar den musikaliska kostymen perfekt):

Well the fat's in the fire and the water's in the tank
The whiskey's in the jar and the money's in the bank
I tried to love and protect you because I cared
I'm gonna remember forever the joy that we shared

Looking at you and I'm on my bended knee
You have no idea what you do to me
I'm twenty miles out of town in cold irons bound

En svenskspråkig uttolkare hade haft en ocean att ösa ur. "Klappat och klart", "Det är som det är", "Gläds åt det som varit". Och så vidare. På många sätt är denna vers  den mörkaste. Posen av tillkämpad bekymmerslöshet känns påklistrad. Den som måste låtsas och förställa sig har ju i någon bemärkelse redan förlorat sig själv.


Fotnoter:
¹ Åtminstone om man räknar "vanliga" album. På Witmark Demos nämns Chicago i  sången "The Death of Emmet Till"
² Artikeln hittar man i antologin "Do you, Mr Jones? - Bob Dylan with the Poets and Professors" red. Neil Corcoran (2002)