Fjällfolk 3,5%
Tack vare Sveriges ambitiösa och långsiktiga folkhälsopolitik så kan vissa pensionärer idag till och med åka skidor i fjällen. Då en av dessa fjällturister dessutom är min mor så kan folkobob framöver bjuda på exklusiv inrikes import från Dalarna.
Först ut är Fjällfolk från Sälens fjällbryggeri. Bryggeriet verkar ha någon slags koppling till Lindvallens skidanläggning men är betydligt seriösare än den typ av simpla ometiketteringar som ibland kan dölja sig bakom "egna" trekommafemmor.
Fjällfolk är en ofiltrerad ale som doftar bakjäst och nejlika. Färgen är ljusbrun och något oklar. Skummet är fast, klängigt och långvarigt. Beskan är rejäl och döljer nästan brödet och pomeransen. Eftersmaken är riktigt, riktigt lång. Kolsyran är pigg men inte stickig. Munkänslan något sträv
Från folköl i fjällen är steget inte långt till folksång i bergen.
Man Of Constant Sorrow
Man Of Constant Sorrow är en klassisk mountain ballad som Bob Dylan spelar in hösten 1961 och som sedan finns med på den självbetitlade albumdebuten 1962. Dylans första möte med Man Of Constant Sorrow bör ha varit Stanley Brothers tolkning från 1951; en version som i sin tur utgår från den inspelning Emry Arthurs gjorde 1928. Även om Stanley Brothers har utökat ackompanjemanget med fiol och stämsång så är deras version i allt väsentligt densamma som Arthurs såväl text- som melodimässigt.
Både Stanley Brothers och Emry Arthur sjunger om en problemtyngd man som måste lämna sitt kära Kentucky och sin älskade där. En stor del av texten ägnas åt att beskriva hur svår tillvaron är, men någon egentlig orsak till problemen ges aldrig. Arbetslöshet? Spelskulder? Mordanklagelser? Ingen vet...
I´m a man of constant sorrow
I´ve seen trouble all my days
I´ll say goodbye to Colorado
Where I was born and partly raised
Dylan behåller den inledande versen i någorlunda oförändrat skick, men där Emry Arthur och Stanley Brothers sjunger att de är "born and raised" så säger Dylan istället att han är "born and partly raised". Han gör sig med andra ord än mer rotlös än sina föregångare. Vidare har Colorado fått ersätta Kentucky , en förändring som antagligen har mer med metrik än geografi att göra. Appalacherna mot Klippiga Bergen går nog på ett ut i sammanhanget.
Den del som brukar avsluta Man of Constant Sorrow har Dylan istället placerat som vers nummer två. Kanske görs detta av dramaturgiska skäl för tidigt att introducera ett slags konfliktelement:
Your mother says that I´m a stranger
My face you´ll never see no more
But there´s one promise darlin´
I´ll see ya on God´s golden shore.
Emry Arthurs rad "But friends although I may be a stranger" modifieras av Stanley Brothers till "Maybe your friends think I´m just a stranger" och blir slutligen i Dylans version "Your mother says that I´m a stranger". Denna glidning inbjuder till spekulation. Kanske försöker Dylan skapa en större poetisk suggestion genom att reducera antalet bifigurer samtidigt som de ersätts med en symboltyngd arketyp (modern). Kanske har det redan börjat skära sig med Suze Rotolos morsa; samma morsa som kommer att hudflängas några år senare i Ballad In Plain D. Vad vet man?
Vers tre är en sammanslagning av de äldre upplagornas tredje och fjärde vers:
Through this open world I´m a-bound to ramble
Through ice and snow, sleet and rain
Im a-bound to ride that morning railroad
Perhaps I´ll die upon that train
Återigen följer modifieringarna ett visst mönster; det är rörelsen och rastlöshet som accentueras när Dylan lägger till att det är en "open world I´m a-bound to ramble" - ett attribut som saknas hos Stanleys och Arthur. men som understryker de fria viddernas dragningskraft.
Hos Stanley Brothers och Emry Arthur skildras kärlekstemat och det bitterljuva avskedet med rader som: "Oh fare you well my, own true lover / I fear I´ll never see you again" och "Then you may learn to love another / While I am sleeping in my grave". Hos Dylan beskrivs de förmodade känslorna istället implicit och när man hört den sista versen det är dessutom högst tveksamt ifall de är ömsesidiga, eller ens vid liv:
I´m a-goin back to Colorado
The place I´ve started from
If I´d knowed how bad you treat me
Honey, I never would have come.
Dena sista vers är helt och hållet Dylans egen. Återigen befinner vi oss i rörelse, men nu på väg tillbaka till Colorado. Med tanke på sångens inledning blir detta till en slags zenbuddhistisk koan: Hur kan vi vara på väg till - och bort från - Colorado samtidigt? Det kan visserligen vara en lapsus i narrativet, men det kan också vara helt i sin ordning. Folksångares intresserade sig för beatniks som intresserade sig för zenbuddhism. Dock finns det vissa brister i den kosmiska harmonin; man förstår nu retroaktivt att raden "I´ll see ya on God´s golden shore" lika gärna kan utläsas som ett förtäckt hot om gudomlig rättvisa som ett strålande återseende bortom döden.
Av Emry Arthurs Man Of Constant Sorrorw´s tjugofyra rader har Dylan strukit drygt hälften. När man ser på den text som försvunnit blir mönstret tydligt; en vers om gravens eviga vila har lyfts ut liksom en lovsång till hembygden (Oh fare you well to my native country / The place where I have loved so well). Det är med andra ord den mänskliga existensens fixpunkter som fått stryka på foten.
Den rastlösa, men obetvingliga vilja till rörelse som vår rambler har uttrycks också genom musiken. Även hos Stanley Brothers och Emry Arthur dras vissa vokaler ut, men Dylan tänjer orden tills det känns som om musiken när som helst kommer att avstanna. Så plötsligt släpps ordflödet på och låten skjuter återigen fart framåt.
Både Stanley Brothers och Emry Arthur sjunger om en problemtyngd man som måste lämna sitt kära Kentucky och sin älskade där. En stor del av texten ägnas åt att beskriva hur svår tillvaron är, men någon egentlig orsak till problemen ges aldrig. Arbetslöshet? Spelskulder? Mordanklagelser? Ingen vet...
I´m a man of constant sorrow
I´ve seen trouble all my days
I´ll say goodbye to Colorado
Where I was born and partly raised
Den del som brukar avsluta Man of Constant Sorrow har Dylan istället placerat som vers nummer två. Kanske görs detta av dramaturgiska skäl för tidigt att introducera ett slags konfliktelement:
Your mother says that I´m a stranger
My face you´ll never see no more
But there´s one promise darlin´
I´ll see ya on God´s golden shore.
Emry Arthurs rad "But friends although I may be a stranger" modifieras av Stanley Brothers till "Maybe your friends think I´m just a stranger" och blir slutligen i Dylans version "Your mother says that I´m a stranger". Denna glidning inbjuder till spekulation. Kanske försöker Dylan skapa en större poetisk suggestion genom att reducera antalet bifigurer samtidigt som de ersätts med en symboltyngd arketyp (modern). Kanske har det redan börjat skära sig med Suze Rotolos morsa; samma morsa som kommer att hudflängas några år senare i Ballad In Plain D. Vad vet man?
Vers tre är en sammanslagning av de äldre upplagornas tredje och fjärde vers:Through this open world I´m a-bound to ramble
Through ice and snow, sleet and rain
Im a-bound to ride that morning railroad
Perhaps I´ll die upon that train
Återigen följer modifieringarna ett visst mönster; det är rörelsen och rastlöshet som accentueras när Dylan lägger till att det är en "open world I´m a-bound to ramble" - ett attribut som saknas hos Stanleys och Arthur. men som understryker de fria viddernas dragningskraft.
Hos Stanley Brothers och Emry Arthur skildras kärlekstemat och det bitterljuva avskedet med rader som: "Oh fare you well my, own true lover / I fear I´ll never see you again" och "Then you may learn to love another / While I am sleeping in my grave". Hos Dylan beskrivs de förmodade känslorna istället implicit och när man hört den sista versen det är dessutom högst tveksamt ifall de är ömsesidiga, eller ens vid liv:
I´m a-goin back to Colorado
The place I´ve started from
If I´d knowed how bad you treat me
Honey, I never would have come.
Dena sista vers är helt och hållet Dylans egen. Återigen befinner vi oss i rörelse, men nu på väg tillbaka till Colorado. Med tanke på sångens inledning blir detta till en slags zenbuddhistisk koan: Hur kan vi vara på väg till - och bort från - Colorado samtidigt? Det kan visserligen vara en lapsus i narrativet, men det kan också vara helt i sin ordning. Folksångares intresserade sig för beatniks som intresserade sig för zenbuddhism. Dock finns det vissa brister i den kosmiska harmonin; man förstår nu retroaktivt att raden "I´ll see ya on God´s golden shore" lika gärna kan utläsas som ett förtäckt hot om gudomlig rättvisa som ett strålande återseende bortom döden.
Av Emry Arthurs Man Of Constant Sorrorw´s tjugofyra rader har Dylan strukit drygt hälften. När man ser på den text som försvunnit blir mönstret tydligt; en vers om gravens eviga vila har lyfts ut liksom en lovsång till hembygden (Oh fare you well to my native country / The place where I have loved so well). Det är med andra ord den mänskliga existensens fixpunkter som fått stryka på foten.
Den rastlösa, men obetvingliga vilja till rörelse som vår rambler har uttrycks också genom musiken. Även hos Stanley Brothers och Emry Arthur dras vissa vokaler ut, men Dylan tänjer orden tills det känns som om musiken när som helst kommer att avstanna. Så plötsligt släpps ordflödet på och låten skjuter återigen fart framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar