Jämtlands Julöl och Never Say Goodbye

Jämtlands Julöl 3,5%

folkobob inleder det nya året med en sista julspasm i form av Jämtlands Julöl - en säsongsale från Jämtlands bryggerier.

Färgen är vackert kopparröd. Skummar upp till ett långvarigt och stabilt skum med god vidhäftningsförmåga. Trevlig rostad doft med lite kaka. Smaken är maltig men samtidigt frisk med äpple och citrus vilket resulterar i en nästan syrlig munkänsla. Torr, men inte särskilt framträdande beska. En del metall i avslutet.

 På etiketten ser man Storsjöodjuret titta upp ur Storsjön - Sveriges femte största sjö. Vintertid brukar Årsunda IF ploga upp en milslång skridskoled på den frusna sjön.

Never Say Goodbye

Twillight on the frozen lake
North wind about to break
On footpints in the snow
Silence down below

Det är en beskrivning av ett vinterlandskap i väntan som inleder Never Say Goodbye - det näst sista spåret på albumet Planet Waves (1974). En värld fastfrusen i skärningspunkterna mellan olika tillstånd; mellan dagen och natten och mellan stiltjen och nordanvinden (som i sin tur väntar på att utplåna fotspåren i snön). Den symboltyngda  miljöbeskrivningen understryker det faktum att även sångjaget befinner sig i ett slags mellantillstånd. Oförmögen - eller kanske bara ovillig - att gå vidare väntar han på en kvinna:

You're beautiful beyond words
You´re beautiful to me
You can make me cry
Never say goodbye

Time is all I have to give
You can have it if you choose
With me you can live
Never say goodbye

Om slutraden never say goodbye ska ses som en uppmaning till kvinnan att aldrig ta ett definitivt avsked eller som sångjagets personliga livsmotto kan diskuteras.  Det verkar nämligen som om det verklighetsfrånvända, svärmiska väntandet  har fått ett värde i sig:

Because my dreams are made of iron and steel
With a big Bouqet
Of roses hanging down
From the heavens to the ground

The crashing waves roll over me
As I stand upon the sand
Wait for you to come
And grab hold of my hand


I den avslutande versen ställs allt på sin spets. Raden "You'll change your last name too"  kan antingen tolkas som en diskret kapitulation eller som sångjagets slutgiltiga bekräftelse på att han aldrig någonsin kommer att ge upp sin enträgna väntan:

Oh, baby, baby baby blue
You'll change your last name, too
You've turned your hair to brown
Love to see it hangin' down

Det är förstås det lilla ordet "too" som öppnar upp och väcker frågor. Till exempel kan det tolkas som att kvinnan i sången bara är den senaste i raden av tillbedda kvinnor och att även hon till slut kommer att falla ifrån och byta namn.  Eller så är det helt enkelt ett krasst konstaterande av fakta; kvinnan har valt en annan man och ett nytt efternamn är att vänta någonstans mellan husköp och barn. Ett annat rakt motsatt perspektiv är att se namnbytet som en slags profetia; till slut kommer hon att bli hans och då kommer hon också att ändra sitt namn.

Låten inleds trevande med en akustisk gitarr. Efter en stund faller en spretig elgitarr in och efter ytterligare några takter en spänstig bas. Den första versen sjungs lågmält och släpig, men från och med den andra versen växer låten i intensitet och trots att ackompanjemanget utgörs av en högst konventionell rocksättning (två gitarrer, bas, trummor och piano) så får man ändå en känsla av lovsång. Dels beror det på att låten - i likhet med många psalmer -är uppbyggd av stegrande durackord och dels på att sången successivt levereras alltmer innerligt.

Och varför inte?  En väntan kan ju ge näring åt både längtan och förväntan, där den väntande ostört kan ägna sig åt såväl fromma förhoppningar som fria fantasier. Det är knappast någon slump att  tyskans ord för "vänta" (warten) är detsamma som ordet för "vårda". Och frågan är om relationen mellan de två begreppen kan illustreras tydligare än i Never Say Goodbye där minnet av kvinnan vårdas och hålls levande just genom själva väntandet.

Bärkehallen Special och Something There Is About You

Bärkehallen Special 3,5%

I våras drack folkobob Ask den klene från Walhöll brygghus i Söderbärke. Nu är det dags för deras sommaröl; Bärkehallen Special - en pilsner uppkallad efter ICA-affären i Söderbärke där ölet säljs.

Bärkehallen special är ljust gul och nästan helt klar. Ett stim partiklar följer med i glaset mot slutet av upphällningen, men sjunker snart till botten. Bra skum. Doften är svag med  knäckebröd och en aning konservburk. Smaken är rund och fyllig. En hel del ljusa brödtoner, men också en svag ton av konserverade ärtor. Ölet är inte särskilt beskt utan drar mer åt det syrliga. Eftersmaken är lång och ganska frisk även om den svaga jästtonen kan uppfattas som en smula jolmig. .

Förra gången folkobob provade öl från Walhöll brygghus gjordes en koppling mellan etikettens vikingaskepp och Minnesotabornas fascination för vikingar. Låt oss fortsätta på den inslagna vägen och konstatera att den nordamerikanska vikingakitschens epicentrum faktiskt verkar ligga i Dylans födelsestad Duluth.

Till exempel kan vi notera att Duluths Lake Park bytte namn till Leif Erikson Park efter det att norsk-amerikanen H. Borgen seglat från Bergen till Duluth 1926. I parken finns idag såklart också en fyra meter hög staty av Leif Erikson.

Something There Is About You

Det kan tyckas lite märkligt att Bob Dylans uppväxtår i Minnesota bara i undantagsfall skymtar fram i hans lyrik . Ett av dessa undantag är låten Something There Is About You från albumet Planet Waves (1974) där just Duluth spelar en viktig roll. I låten  reflekterar ett berättarjag kring de slumrande minnen en kvinna väckt till liv:

Something there is about you that strikes a match in me
Is it the way your body moves or is it the way your hair blows free?
Or is it because you remind me of something that used to be
Somethin' that crossed over from another century

Huruvida kvinnan verkligen är en tidigare bekantskap eller om hon bara påminner om någon från förr får man aldrig riktigt reda på. Dylan framför sången eftertänksamt och en smula trevande; som om han försiktigt griper efter de undflyende minnena. Kanske lyckas han också verkligen få tag på dem för i andra versen träder platser, personer och stämningar fram ur det förflutnas skuggor:

Thought I'd shaken the wonder and the phantoms of my youth
Rainy days on the Great Lakes, walkin' the hills of old Duluth
There was me and Danny Lopez, cold eyes black night and then there was Ruth
Something there is about you that brings back a long-forgotten truth

Vilka de två namngivna personerna är har förstås varit föremål för spekulation. Till exempel finns det en boxare vid namn Danny Lopez; men å andra sidan finns det också  en hel massa Danny Lopez som inte varit boxare. Kanske är det helt enkelt så att Danny Lopez och Ruth bara är namn som ligger bra i munnen och kanske gäller detta också för Duluth; en stad som rimmar på både youth och truth. För även om Bob Dylan föddes i Duluth så flyttar han därifrån som femåring och det känns inte riktigt som om minnet av  "Danny Lopez,, cold eyes black night" handlar om sandlådehäng.

Man kan förstås också spekulera i vilken "long forgotten truth" som mötet med kvinnan medvetandegjort. Kanske är det sanningen om att det förflutna kan fungera både som ett livgivande rotsystem och som ett fängelse. Detta blir i alla fall tydligt i den tredje versen där den initiala upprymdheten ersätts av eftertankens kranka blekhet.

Suddenly i found you and the spirit in me sings
Don't have to look no further, you're the soul of many things
I could say that I'd be faithful, I could say it in one sweet easy breath
But to you that would be cruelty and to me it surley would be death

Visst går det att lova evig trohet, men berättarjaget är smärtsamt medveten om att detta bara skulle bli en kvävande livslögn. Att vara vis av erfarenhet är måhända mer praktiskt än att vara lyckligt ovetande, men inte nödvändigtvis bättre.

I Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken får läsaren följa kärleksparet Arvid Stjärnblom och Lydia Stilles försök att närma sig varandra efter ett tioårigt uppehåll. Det går sådär. "Är hon densamma som förr? Samma Lydia som jag kysste i en syrenberså för mer än tio år sedan?" frågar sig Arvid. Svaret är nja. Båda har visserligen utvecklats, men åt olika håll. När Plutarkos försökte beskriva Heraklaitos filosofi med liknelsen om att man aldrig kan stiga ner i samma vattendrag två gånger, så kunde han lika gärna ha beskrivit det fåfänga i hur människor försöker relatera till varandra trots att de befinner sig i ständig rörelse.

Kanske väntar Arvid och Lydias  öde också på paret i Something There Is About You. I den avslutande versen väljer de vapen, men är det för att strida mot varandra eller har de till slut bestämt sig  för att kämpa sig genom livet tillsammans?

Something there is about you that moves with style and grace
I was a whirlwind, now I'm in some better place
My hand's on the sabre and you've picked up the baton
Somethin' there is about you that i can't quite put my finger on.

Sabeln och batongen kan här ses som representanter för två olika livshållningar. Om sabeln är erövrarens attribut som symboliserar expansion och framåtblickande så är batongen polisen och väktarens - ett verktyg för ordningens upprätthållande och bevarande. Att "opposites attracts" är ett slitet uttryck med tveksamt forskningsstöd: men man kan ju alltid hoppas. "We'll always have Paris" sade Humphrey Bogart  till Ingrid Bergman i Casablanca (1942). .. eller var det Duluth?

Mora Winter-Alt och Going Going Gone

Mora Winter-Alt 3,5% 

För några veckor sedan drack folkobob Guld-Pilsner från Mora bryggeri. Då jag valt att avsmaka de öl som mina dagars uppkomst medfört från Dalarna utifrån bäst-före-datumet har detta fått till följd att Mora bryggeris Winter-Alt något otajmat provas mitt i den framrusande våren. Nåja.

Mora Winter-Alt skall nog förstås som en slags variant på  Altbier -en delikatess från Nordrhein-Westfalen som jag tyvärr inte druckit på plats (än).

Skummet är tätt och bygger en flack kulle i glaset. Färgen balanserar på gränsen mellan brunt och mörkt kopparfärgad. Doften är inbjudande med ton av mjuk pepparkaka och kanderad ingefära. I jämförelse med doften så har Mora Winter-Alt något tunn kropp. Smaken är hursomhelst söt men alls inte kvalmig, med bränt socker och svag ton av rostad malt. Beskan svag och kort. Eftersmak av välgräddat knäckebröd.

Kombinationen vinter och Mora leder ofelbart tankarna till Gustav Vasa och Vasaloppet; en skidtävling som bekant anordnas för att högtidlighålla den bråkigaste kungen av alla. 1522 försökte Gustav Vasa uppvigla stormännen i Mora att ansluta sig till ett uppror mot Kristian II. Dalkarlarna var motvilliga, men då budet om Stockholms blodbad nådde dem så ändrade sig. Problemet var att Gustav Vasa då redan var long gone....

Going Going Gone

Hösten 1973 sammanstrålar Bob Dylan och the Band för att spela in det album som skall komma att bli Planet Waves. Det har gått mer än tre år sedan förra albumsläppet och Dylan har inte heller framfört någon ny musik på scen sedan 1969. Tystnaden skall nu brytas med en USA-turne i kombination med ett skivsläpp. Skivan inleds med den cajundoftande  On a Night Like This, men den uppsluppna och rusiga stämningen förbyts dock helt på det andra spåret.

Going Going Gone börjar med några akustiska  mollackord. Efter en stund kommer Robbie Robertsson elgitarr in. Tonerna plockas dämpat och nervöst; så kommer trummorna, basen och strax därefter sången.  Texten skildrar någon slags brytpunkt; men om det är en vändpunkt eller en slutpunkt överlämnas åt lyssnaren:

I´ve just reached a place
Where the willow don´t bend
There´s not much more to be said
It´s the top of the end
I´m going
I´m going
I´m gone

Bildspråket med pilen som inte böjer sig är väl valt. Pilsläktet (salix) är djupt rotat i både det anglosaxiska och det semitiska mytmaterialet. Trädens förmåga att ständig producera nya grenar fascinerar samtidigt som tårpilens säregna sätt att doppa grenarna i vattnet  för tankarna till sorg och melankoli. "The fresh streams ran by her, and murmured her moans / Sing willow, willow, willow" sjunger Desdemona i Othello av Shakespeare*.  Pilkvistar används även vid gudstjänsten under lövhyddefestens (Sukkot) sista dag,  Högtiden, som påminner om uttåget ur Egypten, harmonierar särskilt väl med pilträdets symbolspråk: Pånyttfödelse och avsked på en och samma gång.

Det tema vi möter i den inledande versen återkommer sedan i sångens resterande fyra verser vilka alla beskriver samma känsla av uppbrott och beslutsamhet.  Det finns ingen egentlig framåtrörelse utan varje ny vers parallelliserar den föregående. Från och med vers två ser vi även en upprepning  i det lyriska uttrycket: Varje ny vers inleds med en metafor vars bildspråk sedan utvidgas:  En bok slås igen samtidigt som berättarjaget konstaterar att han inte bryr sig om vad som händer sen (I´m closin´ the book / On the pages and the text / And I don´t really care / What happens next). Berättarjaget hänger i trådar men skall skära sig loss (I been hanging on threads / I been playin´it straight / Now, I´ve just got to cut loose /Before it gets to late).

Även sättet sången framförs på följer ett strängt fastslaget mönster:  Dylans röst är till en början en aning dröjande, men växer successivt i intensitet och når ett slags crescendo på den fjärde raden i varje vers. Därefter avtar den i styrka och blir istället alltmer lågmäld när den sjunger: I´m going / I´m going / I´m gone. Det är som om vi faktiskt hör hur berättarjaget först bestämmer sig och sedan, när beslutet väl är taget, nästan resignerar.

Verbet "go" i engelskan är ju också något generösare än sin svenska motsvarighet "gå" och kan användas för att beskriva alla möjliga typer av förflyttning (Go by bus, go by bike, go by plane) - liksom för uppbrott (let´s go) och försvinnanden (he´s gone) . En svensk som gått har däremot inte gjort någonting annat än just promenerat iväg. Att någon är "gone" kan också betyda att denne någon är död. Det är därför inte så konstigt att en del har tolkat Going Going Gone som en låt om självmord. Utan att avfärda denna tolkning helt så måste man ändå konstatera att den inte riktigt stöds av det stick som kommer innan den sista versen. Ett stick vars text för ner versernas lågmälda mer allmänna centrallyrik till en fysisk verklighet. Någonstans och någon gång har funnits en farmor som bistått berättarjaget med goda råd:

Grandma sid, "Boy, go and follow your heart
And you´ll be fine at the end of the line
All that´s gold isn´t meant to shine
Don´t you and your true love ever part"

Ackordföljden i sticket för tankarna till den religiösa hymnen vilket gifter sig väl med det nya sätt som vi nu förstår texten på. Going Going Gone skildrar fortfarande den utsatthet som kan följa ett livsavgörande beslut, men sticket häver det mörker som hittills rått och släpper in en strimma ljus. Vi förstår nu att berättarjaget uppbrott för att undvika den metaforiska klippkant som hotar i sista versen faktiskt sker av fri vilja snarare än tvång,

I been walkin´the road
I been livin´on the edge
Now, I´ve just got to go
Before I get to the ledge
So I´m going
I´m just going
I´m gone

Going going gone ger inga löften om att det kommer att gå bra; däremot ett visst mått av förtröstan. En känsla som ju är betydligt närmare släkt med tron och hoppet än med förvissningen och vetandet.


⃰ With his pointed shoes and his bells