Arctic Beer och Talkin' World War III Blues

Arctic Beer 3,5%

I norra Norge, 30 mil norr om polcirkeln, ligger Tromsö och det anrika bryggeriet Mack (uppkallat efter grundaren Ludwig Markus Mack). Deras ljusa lager Arctic lär gå åt som smör på en nygräddad lefse bland norska gränshandlare i Strömstad. Dock är den burk som recenceras här köpt på Coop i Lund.

Färgen är blekgul och helt klar. Tätt, halvsnabbt skum med lite kläng. Doft av franskbröd och skumbanan. Ganska mycket sötma (sirap och vanilj) och ganska lite beska. En frisk citruston ger sig dock till känna i avslutet. Behaglig kolsyra men ganska tunn munkänsla. Kort eftersmak med rena, fina brödtoner.

Talkin' World War III Blues

Den som närmar sig Norge med putsade Bob Dylanbrillor kommer förr eller senare att få syn på poeten Jan Erik Vold. I mitten av sextiotalet var han - i likhet med Dylan -  inspirerad av beatpoesi och imagism  och på sjuttiotalet gav han ut boken Damer i Regn, en samling med Dylanöversättningar  (Den norske Bokklubben, 1977).

Att översätta poesi är knappast något för den nervsvage. Förutom att rim och versfötter måste passas in i en helt ny språkdräkt, så väcker ord och uttryck olika känslor på olika språk. Ett stolt dandelion blir på svenska till en småäcklig maskros samtidigt som det fartfyllda idiomatiska uttrycket fall in sleep  blir till det stillsamma verbet somnar.

Den som översätter Bob Dylan stöter dessutom på ytterligare ett problem i form av ett intensivt namndroppande. Namn på städer och kulturpersonligheter staplas på varandra men de bilder de målar upp blir inte nödvändigtvis desamma i Amerika som i Skandinavien.  Jan Erik Vold löser detta genom att söka efter de norska  motsvarigheterna.  Ta till exempel Dylans Talkin' World War III Blues från 1963 - en text som hos Vold får heta  Preike* trea verdenskrig.

Texten skildrar hur textens berättarjag går till en doktor för att dryfta en dröm om livet efter kärnvapenkatastrofen. I den ursprungliga versionen av Dylan beskrivs mötet med   hjärnskrynklaren så här:

I said , "Hold it, Doc, a World War passed through my brain"

He  said, "Nurse, get your pad, this boy's insane"

He grabbed my arm, I said, "Ouch!"

As I landed on the psychiatric couch

He said "Tell me about it"

I Volds översättning ställs en något annorlunda diagnos samtidigt som patienten framstår som avsevärt motsträvigare:

Jeg sa: Doktor, doktor jeg har en verdenskrig i hue 

Han sa: Søster, rull ut trillebenken, gutten har fått snue

Så greip han meg   i armen, jeg sa: Gi-Fan!

idet jeg landa på psykiater-divan

Han sa: Få høre!

Sedan beskrivs den ena absurda scenen efter den andra, för trots att en växande ensamhet gör sig påmind i utbombade metropolen verkar det  vara omöjligt för de överlevande att nå fram till varandra. Hos Dylan visar det sig  först mot slutet att staden som skildrats är New York medan Vold å sin sida redan från början är tydlig med att vi befinner oss i Oslo. Turen går längs Pilestredet vidare mot Grand Café för att till slut avslutas på Fridtjof Nansens Plass där en grammofonspelare snurras igång:

Vel, nå lengta jag etter å høre musikk

så jag satte på bilradioen temmelig kvikt

Det kom ingen lyd, bare batterigugge

radioen var en gåen som ei mjælkemugg⃰  ⃰      

Så måtte jag sveive på sveivegrammofon

Det var søstrene Bjørklund som skrek i mikrofon

Si til mor, si til far vår kjaerlighet går bra, går bra

Vi kan konstatera att Vold har låtit det norska schlagerfenomenet Søstrene Bjørklund ersätta förlagans högst fiktive smörsångare Rock-a-day Johnny:

Well, I remember seein' some ad

So I turned on my Conelrad

But I didn't pay my Con Ed bill

So the radio didn't work so well

Turned on my record player -

It was Rock-a-day Johnny singin', "Tell Your Ma, Tell Your Pa 

Our Love's A-gonna Grow Ooh-wah, Ooh-wah"

Genom åren har flertalet av Volds Dylanöversättningar tolkats av jazz- och bluesmusikern Kåre Virud.  Men det finns undantag och Preika trea verdenskrig  hör till dem som Vold  konsekvent valt att recitera solokvist, såväl från  scen som på skiva. Det upphöjda, humoristiska lugn som genomsyrar Dylans framförande av Talkin' World War III Blues saknas nästan helt  hos Vold, istället genomsyras uppläsningen av en manisk nervositet. 

Befriad från takt och ackord får texten ett radikalt annorlunda uttryck och den orimmade rad som avslutar  varje vers - och som Dylan utgör en kommentar utanför den egentliga sången -  blir hos Vold till en slags sammanfattande slutsats.

Men även rent textmässigt framstår Dylans sångpersona också som en aning mer  känslomässigt distanserad i jämförelse med Volds dikt-dito. Notera till exempel hur Volds textjag längtar efter musik medan Dylans lite lagom pliktskyldigt drar sig till minnes en reklamannons för nödradiosystemet Conelrad (Control of Electromagnetic Radiation).

Kanske speglar de två texterna två skilda aspekter av kalla kriget. När  Dylan sjunger in Talkin' world War Blues är Amerika en djupt skakad, men samtidigt lättad nation i färd med att bearbeta Kubakrisen. När Vold gör sin  översättning har stormakternas kärnvapenpark i årtionden kastat ångestfyllda skuggor över det lilla NATO-landet Norge.

*Preike motsvaras på svenska av "predika".

⃰  ⃰ Mjölkkanna   

The Hoppy One och Bob Dylans Dream (live version 1963)

The Hoppy One 3,5%

Det har nu blivit dags för den sista flaskan från Henrik Magnussons (och i folkobob tidigare omskrivna) Uppsalapåse. The Hoppy One är en ofiltrerad IPA från Train Station Brewery - ett mikrobryggeri i Knivsta.

Färgen är gyllengul och faktiskt nästan helt klar. Det skummar varken högt eller länge, men bildar ehuru en float som håller för ett par klunkar. Brödig doft med en ton av solvarm tomat (Jag skojar inte; min första tanke var faktiskt en knäckemacka med makrill i tomatsås. Inget fel med det förstås - folkobob äter en hel del mackor av just detta slag). Försiktig kolsyra.

The Hoppy One gör onekligen skäl för sitt namn. Det finns en tydlig ruccola-pepprig humlebeska som sticker ut rejält från den i övrigt ganska tunna kroppen. Någonstans finns det också en söt, men diskret fruktton. Lätt gasig munkänsla  och en lång, torr eftersmak med tall och enbär.

Även etiketten förtjänar ett omnämnande - formskuren och översållad med tåg.

Bob Dylans Dream (live version 1963)

Den som intresserar sig för  Bob Dylans textvärldar märker snart att järnvägar och tågresande är ett ofta återkommande motiv. I den självbiografiska dikt som återfinns på konvolutet till Joan Baez album In Concert Part 2 (1963) skriver Dylan så här:

An my first idol was Hank Williams
For he sang about the railroad lines
An the iron bars an rattlin wheels
Left no doubt that they where real
An my first symbol was the word
   ”beutiful”
For the railroad lines were not beautiful
They were smoky black and guttered colored
An filled with stink an soot an dust

Den brittiske Dylanologen Michael Gray hävdar i sitt monumentalverk Song and Dance Man – the Art of Bob Dylan (1983) att Dylan ömsom använder tåget som en symbol för den hårda verkligheten (till exempel Slow Train) och ömsom som en bild av flykt och eskapism från just denna verklighet (till exempel Man of Constant Sorrow).

Detta uppenbara motsatsförhållande framstår förstås som en smula paradoxalt. I sin essä On the ”D” train: Bob Dylan’s Conversions (2002) noterar den brittiske litteraturvetaren Bryan Cheyette hur Dylans konstnärliga transformationer ofta går hand i hand med just en tågmetaforik.

Inledningsvis återger Cheyette den tyske idéhistorikern Wolfgang Schievelbuschs tankar om  hur tåget under 1800-talet gjorde resandet binärt: Genom järnvägen blev platser antingen något man lämnade eller ankom. Samhällen som ingick i järnvägsnätet fördes samman, medan de som befann sig utanför drogs isär - trots att de senare rent geografiskt kunde ligga närmare varandra. 

Men Cheyette lyfter även fram den franske sociologen Michel de Certeaue och dennes resonemang kring hur tåget sammanför motsatserna rörelse och stillhet:

"This fusion of extreme movement and stillness can be said to characterise rail travel in general, as it combines, according to Michel de Certeaue’s description, the simultaneous experience of mobility and immobility." (Bryan Cheyette: ”On the ’D’ Train: Bob Dylans Conversions ur Do you Mr Jones – Bob Dylan with the Poets & Professors red. Neil Corcoran, Penguin 2017)

En sång som på ett nästan övertydligt sätt illustrerar både Grays och Cheyettes resonemang är Bob Dylans Dream från 1963. Sången utspelar sig under en tågresa där sångjaget somnar och drömmer om det som varit:

While riding on a train goin’ west
I fell asleep for to take my rest
I dreamed a dream that made me sad
Concerning myself and the first few friends I had

With half-damp eyes I stared to the room
Where my friends and I spent many an afternoon
Where we together weathered many a storm
Laughin’ and singin’ till the early hours of the morn

Den tågresa som obevekligt leder bort från det förgångna möjliggör samtidigt ett drömt återbesök i detsamma. Dock låter Dylan oss förstå att det hela är en dubbel chimär; drömmens enkla men ideala tillvaro är i sin tur en slags dröm, skapad och närd av ungdomlig naivitet:

With haunted hearts through the heat and cold
We never thought we could ever get old
We thought we could sit forever in fun
But our chances really was a million to one

As easy it was to tell black from white

It was all that easy to tell wrong from right
And our choices were few and the thought never hit
That the one road we traveled would ever shatter and split

I likhet med tågresan är tillvaron enkelriktad; det som varit kommer aldrig tillbaka:

How many a year has passed and gone
And many a gamble has been lost and won
And many a road taken by many a friend
And each one I’ve never seen again

I wish, I wish, I wish in vain
That we could sit simply in that room again
Ten thousand dollars at the drop of a hat
I’d give it all gladly if our lives could be like that

Den 10 maj 1963 framför Bob Dylan Bob Dylans Dream på en folkfestival i Waltham, Massachusetts. Framträdandet - som går att höra på skivan Bob Dylan in Concert: Brandeis University 1963 – görs bara några veckor innan albumet The Freewheelin’  Bob Dylan kommer ut. Dylan står nu på tröskeln till det stora genombrottet och det är som om han anar att hans liv står inför en oåterkallelig förändring; att ingenting någonsin kommer att bli som det en gång var.

På inspelningen från Brandeis universitet hör man hur versernas slutrader efterhand blir alltmer desperata. Som om han där och då plötsligt ångrar sig, och när han till nästan ropar: ”Ten thousand dollars at the drop of a hat / I’d give it all gladly if our lives could be like that.” låter det nästan som en besvärjelse mot det begynnande kändisskapets börda.

Grebbestad EKO IPA och Girl from the North Country

Grebbestad Eko IPA 3,5%

Även om den ljusa lagern fortsätter att dominera bland folkölshyllans greppvänliga halvlitersburkar,  får man onekligen intrycket av att  IPA:n har intagit poleposition i klassen mindre glasflaska. Det hela är förstås fullt förståeligt då den blommiga humlen bidrar med en slags "illusorisk" sötma som fungerar fint även med en lägre alkoholstyrka. En ganska typisk representant för den välhumlade folköls IPA:n är Grebbestad EKO IPA.

Färgen är någonstans mellan gyllengul och bärnstensfärgad. Skummet är grovt och sjunker ner utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och persika. Kolsyran är pigg, på gränsen till stickig. Smak av grapefrukt och bergamott. Rejäl, örtig humlebeska och lång eftersmak. 

Girl from the North Country

Echo är inte bara engelska ordet för eko, det är också namnet på en av Bob Dylans tonårsförälskelser. En bit in i Martin Scorceses dokumentär No Direction Home (2005) hittar man ett charmigt intervjuklipp där Bob Dylan reflekterar över sina flickvänner i uppväxtstaden Hibbing "Her name was Gloria Story.... Gloria Story. I mean, that was her real name. Second girlfriend was named Echo. Now that's pretty strange. I've never met anybody named Echo." 

En fråga som har diskuterats i Dylankretsar i snart sextio år är om det är denna Echo Helstrom som är förebilden till kvinnan i Girl from the North Country: 

Well, if you're travelin' in the north country fair

Where the winds hit heavy on the borderline

Remember me to one who lives there

She once was a true love of mine

Well if you go when the snowflakes storm

When the river freeze and summer ends

Please see if she's wearing a coat so warm

To keep her from the howlin' winds

Please se for me if her hair hangs long

If it rolls and flows all down her breast

Please see for me if her hair hangs long

That's the way I remember her best 

I'm a-wondering' if she remebers me at all

Many times I've often prayed

In the darkness of my night

In the brightness of my day

Girl from the North Country är - såväl text- som melodimässigt - en kreativ bearbetning av den engelska folkvisan Scarborough Fair.  Låten skrevs under en Englandsresa i december 1962 och spelades in i  studio våren 1963.

I artikeln Just Like a Woman: Dylan: Authenticity, and the Second Sex (2006) noterar Kevin Krein och Abigail Levin att Bob Dylan har en tendens att placera sina drömkvinnor i tidlösa, lantliga miljöer där de förblivit opåverkade av städernas  nedbrytande och själsdödande konsumtionskultur.

En besläktad tankegång hittar man i litteraturvetaren David Pichaskes essä Bob Dylan and the Search for the Past (1983). Pichaske menar att Dylan representerar en typiskt amerikansk tradition där samtiden beskrivs och förstås med hjälp av en mytologiserad och idealiserad dåtid.

Bägge resonemangen passar onekligen väl in på Girl from the North Country. Sångens vindpinade borderline utgör inte bara en gräns mellan naturen och kulturen utan också  mellan nuet och det förflutna.

Vid en första anblick framstår Girl from the North Country som en vanlig, om än något sorglig, kärleksskildring där sångjaget ber lyssnaren om att framföra en hälsning till en gammal ungdomskärlek, samt försäkra sig om att hon inte fryser.

En närläsning visar dock att omsorgen är av underordnad betydelse; trots att sångjaget inte längre älskar kvinnan (she once was a true love of mine) ska budbäraren ändå påminna henne om att sångjaget lever. Och inte bara det. Budbäraren ska också säkerställa att kvinnans utseende överensstämmer med sångjagets minnesbild. (Please see for me if her hair hangs long / That's the way I remember her best). Det är som om minnet av det som varit är viktigare än det nu som faktiskt är.

Men det stannar inte där. Sångjaget undrar också om hon minns honom (I'm a-wondering' if she remembers me at all). Kanske är detta  anledningen till att han vill påminna henne om att han finns. Vi är bara hela människor så länge vi upplevs och bekräftas av andra och hennes glömska riskerar att utplåna honom.

Huruvida det är Echo Helstrom som inspirerat Girl from the North Country bli således en rent akademisk fråga. För saken är den att sången - sin titel till trots-  egentligen inte handlar om flickan från norr utan om sångjaget själv.


Litteratur:

Kevin Krein och Abigail Levin : "Just Like a Woman: Dylan: Authenticity, and the Second Sex" i Bob Dylan and Philosophy - It´s alright, Ma (I'm only thinking), red. Peter Vernezze och Carl J. Porter, Chicago 2006.

David Pichaske; Bob Dylan and the Search for the Past i All Across the Telegraph, red. Michael Gray och John Bauldie, London 1987