The Tail of a Whale och Bob Dylan's 115th Dream (live version 1988)

The Tail of a Whale 3,5%

The Tail of a Whale är ett ofiltrerat veteöl av tysk typ, tillverkat av Spendrups via underetiketten Brutal Brewing.

Färgen är ljust gul och oklar. Doften är parfymig med bergamott och koriander. Skummet är lågt, kompakt och med god vidhäftningsförmåga.  Det sjunker långsamt undan och lämnar tydliga reminiscenser. Ölet är inte särskilt beskt men har en tydlig, något syrlig, grapefruktton. Diskret kolsyra och lite josig munkänsla. Medellång eftersmak av ljust bröd.

Att bryggeriet hellre kallar ölet för white ale än weizenbier är förstås förståeligt. White ale rimmar på white whale och tillsammans med burkens stiliserade valstjärt förs tankarna ofelbart till Moby Dick.

Bob Dylans 115th Dream (live version 1988)

Den 5 juni 2017 - fem dagar före deadline - meddelar Svenska Akademien att Bob Dylan har spelat in och skickat en Nobelföreläsning. Den handlar om böckerna som inspirerat och format honom, däribland Herman Melvilles Moby Dick. Det kommer förstås knappast som  en överraskning; liksom Melville rör sig Dylan fritt mellan genrer och stilar och blandar friskt personliga erfarenheter med myter och bibelspråk.

Även tematiskt finns det flera beröringspunkter mellan Melville och Bob Dylan. Båda skildrar människans fåfänga kamp mot sitt öde och sin inre natur och båda underhåller tanken om att besatthet och rastlöshet på en och samma gång är människans bästa vän och värsta fiende.

På ett ytligt plan är dock påverkan från Melvilles Moby Dick inte lika tydlig; tyvärr saknas såväl kaskelotalbiner som  avgudadyrkande harpunerare i Dylans digra låtkatalog. Men det finns ett lysande undantag... I Bob Dylans 115th dream hittar vi inte bara en lätt förklädd kapten Ahab, utan även valar, maritim lingo och en hoper sjungande sjömän:

I was riding on the Mayflower
When I thought I spied some land
I yelled for Captain Arab
I have yuh understand
Who came running to the deck
Said, "Boys, forget the whale
Look on over yonder
Cut the engines 
Change the sail
Haul on the bowline"
We sang that melody
Like all tough sailors do 
When they are far away at sea

Låt vara att retstickan Dylan inte kan motstå frestelsen att uttala Ahab som Arab [ӕrɘb] - de inledande raderna är ingenting annat  än smått genialiska. De puritanska kolonisterna som korsade Atlanten med Mayflower 1620 utgör en hörnsten i det amerikanska identitetsbygget. Genom att placera kapten  Arab på just Mayflower sammanfogas en central, om än starkt mytologiserad händelse i amerikansk historia med ett portalverk i den modernistiska litteraturen.

Huruvida besättningen på kapten Arabs Mayflower är valfångare, upptäcktsresande eller helt vanliga kolonisatörer blir aldrig riktigt klarlagt. Men hursomhelst utropar sångjaget det nya landet till America varpå han omedelbart tuppar av. Måhända drabbas han av stundens allvar eller så nås han tvärtom av en insikt om situationens absurditet.

På klassiskt kolonialmanér börjar man bygga fort och lura till sig mark i utbyte mot krimskrams. Projektet kvävs dock i sin linda när en polis plötsligt dyker upp:

"I think I´ll call it America"
I said as we hit land
I took a deep breath
I fell down, I could not stand
Captain Arab he started writing up some deeds
He said, "Let´s set up a fort
And start buying the place with beads"
Just then this cop comes down the street
Crazy as a loon
He throw us all in jail
For carrying harpoons

Berättarjaget i Moby Dick är den understimulerade akademikern Ismael som mönstrar på valfångstfartyget Pequod för att få lite spänning i livet. Även om hans önskan uppfylls med råge är Ismael framförallt en passiv, men extremt uppmärksam betraktare som ständigt och jämt råkar hamna mitt i händelsernas centrum.

Detsamma kan sägas om sångjaget i Bob Dylans 115th Dream. Utan att egentligen veta hur och varför kastas han in i den ena absurda situationen efter den andra. När han ska äta crêpes på en restaurang exploderar köket. När han följer med en uppvaktande fransyska hem blir han rånad och misshandlad. Sådär fortsätter det. Till slut ger han upp varje försök att påverka sin situation och överlämnar istället beslutsfattandet helt åt slumpen:

Well, by this time I was fed up
At tryin' to make a stab
At bringin' back any help
For my friends and Captain Arab
I decided to flip a coin
Like either heads or tails
Would let me know if I should go
Back to ship or back to jail
So I hocked my sailor suit
And I got a coin to flip
It came up tails
It rhymed with sails
So I made it back to the ship

Bob Dylans 115th Dream är fylld av verb som signalerar energi och framåtrörelse. Running, jumping, hopping, leaping, busting, exploding, throwing, blowing... listan går att göra ännu längre. Musiken följer efter och på albumet Bringing It All Back Home (1965) utgörs ackompanjemanget av snabb och slamrig garagerock.

Av någon anledning ska det dröja mer än tjugo år innan Bob Dylans 115th Dream framförs live. Kanske var kompositionen svår att få bukt med (det missade introt på Bringing It All Back Home beror nog inte bara på braja) eller så var Bob Dylans 115th Dream  helt enkelt roligare på pappret än i verkligheten.

Faktum är att Bob Dylans 115th dream bara har spelats live vid sex tillfällen - samtliga under oktober månad 1988. Sista gången blir den 19 oktober i Radio City Music Hall i New York. Framförandet är både tajtare snabbare än albumversionen från 1965; trummorna slår Ramones-fjärdedelar på virveln medan gitarren då och då vevar fram ett kvint-ackord.

Men den största skillnaden ligger i sången; dels gör det uppskruvade tempot att en del ord måste strykas och dels levererar Dylan texten en smula distanserat. Det låter snarare som om han sätter rubriker än sjunger. Resultatet påminner om den där farbrorn på släktkalaset som i åratal berättat samma gamla rövarhistoria. De begeistrade åhörarna kan historien utan och innan och kan själva fylla i luckorna när berättaren väl pekat ut riktningen.

1988 är ett märkesår i Dylans karriär.  1988 inleds det  ändlösa turnerande som publik och kritiker ska komma att kalla The Never Ending Tour. Drygt trettio år senare pågår den fortfarande och det känns därför logiskt när Dylan i sin Nobelföreläsning väljer följande citat ur Moby Dick:

"The path to my fixed purposes is laid with iron rails whereon my soul is grooved to run"

Pistonhead Flat Tire och Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street)

Pistonhead Flat Tire 3,5%

Brutal Brewing är ett koncept som skapats av bryggerikoncernen Spendrups i syfte att återerövra öl-konnässörernas förtroende. I folkhölshyllan tar sig detta uttryck i en hoper öl som ser ut att komma från småbryggerier. En av dessa öl är den ljusa lagern Pistonhead Flat Tire. 

Färgen är ljust gul och helt klar. Skummet är luftigt och sjunker undan ganska snabbt utan att lämna spår. Kolsyran försiktig. Doften är fruktig (aprikos). Ölet har både citrustoner och en viss örtig humlebeska, men som helhet är kroppen ganska klen. Eftersmaken är medellång med bröd och mjöl.

Av designen att döma (en mexikansk döskalle i ett veteranmotorcykeldäck) riktar man sig antingen till rockabilly-hipsters  eller pseudoraggare. Med eller utan motorcykelkörkort.

Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street)

1963 är året då Bob Dylan får sitt definitiva genombrott. I maj släpps mästerverket Freewheelin'  och i juli gör han ett bejublat framträdande på Newport folkfestival. Ungefär samtidigt som Dylans karriär skjuter fart börjar den kanadensiske countryartisten Hank Snows karriär sakta in. 1963 spelar han in den låt som för sista gången ska göra avtryck utanför countrylistorna: Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street).

Med hjälp av en utbyggd metafor om en vådlig motorcykelfärd skildras en kärleksaffär med olyckligt slut:

You belong to someone else, and I do too
It´s just too crazy bein' here with you
As a bad motorcycle with the devil in the seat
Doing ninety miles an hour down a dead end street

(...)

Warning signs are flashing by us, but we pay no heed
Instead of slowing down the pace, we keep picking up speed
Disaster´s get up closer every time we meet
Doing ninety miles an hour down a dead end street

1988 har även Bob Dylans stjärna börjat falna och det verkar högst osäkert om han någonsin  kommer att bli en riktigt relevant artist igen. Då ingen kan veta att demonproducenten Daniel Lanois och albumet  Oh Mercy lurar runt hörnet ser det onekligen rätt mörkt ut när albumet Down in the Groove (1988) landar på skivdiskarna.

Av skivans tio spår är enbart fyra att betrakta som nya Dylanlåtar medan resten av materialet består av covers på gamla godingar. En av dem är den ovannämnda Ninety Miles an Hour. 

Låten måste ha varit nästintill oemotståndlig för den 47-årige rockpoeten;  Ninety Miles an Hour  innehåller nämligen allt det som genom åren definierat Bob Dylan: Metaforer, dödsdömd kärlek och ett omkväde i sista versraden. Kanske ska man inte heller glömma själva motorcykeln. I en presskonferens från 1965 ställer en nervös reporter med beatnikskägg följande fråga till Dylan: "What about the motorcycle as an image in your songwriting?". Dylan svarar roat: "We all like motorcycles to some degree".

I den ursprungliga versionen med Hank Snow illustreras den vådliga motorcykelfärden med hjälp av en tempoökning efter första versen. Bob Dylan bibehåller däremot samma sävliga hastighet  hela låten igenom, något som i och för sig knappast förvånar. Tempoväxlingar är sällsynta hos Dylan.

Instrumenteringen är sparsmakat med en ensam gitarr och ett piano. Istället är det vokalarrangemangen som bär upp låten. Dylan framför sången med både känsla och nerv. Bassångaren Willie Green Jr (Temptations) slår följe med Dylan genom nästan hela låten. Då och då faller en kvinnokör  (Madelyn Quebec och Carol Dennis) in och förstärker Dylan och Green så att låten nästan böljar fram.  Resultatet lutar  åt det högtidligt sakrala vilket i sin tur skapar ett komiskt avstånd till textens något banala tonårsmelodram.

När Time Magazine 2011 utsåg de tio sämsta Dylan-låtarna hamnade Ninety Miles an Hour på fjärde plats. Lite väl hårt kan man tycka även om det förstås inte var helt obefogat. Kanske kan det kvitta lika då Ninety Miles an Hour också hamnar högt på en lista över de charmigaste Dylanlåtarna. Om någon nu skulle drista sig att upprätta en sådan.

Texas State of Mind och Man of Peace.

Texas State of Mind 3,5%

Denna post är sommarens sista och kanske är det i senaste laget att avsmaka Texas State of Mind - ett öl som verkar vara designat för klotgrillar och trädäck. Öltypen Austin amber har jag hur som helst inte stött på tidigare, men den verkar vara någon slags ale. 

Ölet är kopparfärgat och helt klart. Skummet försvinner tämligen snabbt, men klänger å andra sidan bra längs glaset. Doften är örtig med en mild vaniljton. Texas State of Mind är brödigt och smakstarkt på ett lite kryddigt sätt. Det finns även en del sötma och om man blöter av etiketten så kan ölet nog försvara sin plats på ett julbord. Kolsyran är pigg men inte stickig. Humlebesk eftersmak med en aning kaneltuggummi

Texas State of Mind är resultatet av ett samarbete mellan Spendrups Brutal Brewing och restaurangkedjan Texas Longhorn - en matfranchise som i sin tur tagit sitt namn från en nötkreatursras med extremt långa horn.

Man of Peace 

Faktum är att horn är ett relativt sent tillskott i djävulens ikonografi. I Bibeln kopplas horn nästan uteslutande ihop med livets goda; antingen pryder de huvuden på välmående boskap och feta offerdjur eller så återfinns de i händerna på festprissar och triumferande härförare.

Djävulen utseende beskrivs knappt alls i skriften och i början av medeltiden framställer bildkonstnärer Djävulen mer hundlik, om än med tydliga inslag av sjakal och hyena. Det är först i slutet av medeltiden som hornen och bockfötterna kommer på plats; lånade från antikens fauner.

I låten Man of Peace från albumet Infidels (1983) tecknar Bob Dylan en bild av djävulen som ligger betydligt närmare bilskojaren och fondförvaltaren än mörkrets furste och flugornas herre. Han är helt enkelt en lurig, men ganska charmerande typ. Den första versen anger tonen:

Look out your window baby, there's a scene you'd like to catch
The band is playing "Dixie", a man got his hand outstretched
Could be the Führer
Could be the local priest
You know sometimes Satan comes as a man of peace.

Att ställa Hitler bredvid prästen kan knappast kallas subtilt, men det är nog inte meningen heller. Såväl textmässigt som musikaliskt är Man of Peace en återgång till det elektriska 60-talets surrealistiska myller. Kaoset lurar (och lockar) alldeles bakom hörnet och det skulle inte förvåna om man hittar både silver saxophones och washed up hornes hos bandet som spelar "Dixie". Den drastiska humorn blir fortsättningsvis inte mindre svart, men desto mer befriande. Min personliga favorit återfinns i vers fem:

Well he can be fascinating, he can be dull
He can ride down Niagra Falls in the barrels of your skull
I can smell something cooking
I can tell there's going to be a feast
You know sometimes Satan comes as a man of peace.

Texten till Man of Peace brukar transkriberas enligt ett mönster med fem rader per vers (se till exempel här ovanför) men egentligen består varje vers av fyra parvis rimmade rader där varje rad tar två takter i anspråk. Åtminstone på ett ungefär. På typiskt Dylan-manér trycks det nämligen ihop och dras isär och taktslagen verkar fungera mer som rekommendationer än fasta gränser.

Ackompanjemanget består av en slick och tajt bluesrock med ett pockande orgelriff som diskret påminner om att det förflutna aldrig är långt borta. Och att detta faktiskt stämmer förstår vi i näst sista vers där vi hittar ett pärlband av bluesallusioner; allt ifrån Howling Wolf till John Lee Hookers Snake Crawl Blues:

Well, the howling wolf will howl tonight, the king snake will crawl
Trees that´ve stood for a thousand years suddenly will fall
Wanna get married? Do it now
Tomorrow all activity will cease
You know sometimes Satan comes as a man of peace.

I antologin Bob Dylan and Philosophy (red. Vernezzee och Porter 2006) bidrar den kristne filosofen Francis J. Beckwith med en text som sätter in Dylans lyrik i ett moralfilosofiskt perspektiv. Enligt Beckwith utgår Dylans texter från en värderealistisk premiss där begrepp som rätt och fel representerar något verkligt och statiskt. Värderealisten se moralen som en objektiv sanning snarare än som en förhandlingsbar produkt av sin tid.

Beckwirth använder bland annat av The Lonesome Death of Hattie Carrol och With God on Our Side för att visa hur Dylan skiljer mellan å ena sidan en evig och sann rättvisa och å andra sidan de konstgjorda moralsystem som människan själv skapar. Även om Beckwith aldrig nämner just Man of Peace i sin text så är låten ett utmärkt exempel på hur Dylans texter ofta intar ett radikalt värderealistiskt perspektiv; så länge människan bakom handlingarna är rutten blir den ursprungligt goda intentionen automatiskt kontaminerad och korrupt:

He got a sweet gift of gab, he got a harmonious tongue
He knows every song of love that ever has been sung
Good intentions can be evil
Both hands can be full of grease
You know that sometimes Satan comes as a man of peace

En värderealistisk hållning går ofta hand i hand med ett visst mått av religiositet. Dock behöver värderealisten inte nödvändigtvis bekänna sig till någon specifik tro utan kan lika gärna se de religiösa skrifterna som exempel på hur man i olika tider och kulturer försök att ringa in det objektivt sanna. Var Dylan befinner sig våren 1983 (när Infidels spelas in) kan vi förstås bara spekulera i.

Man of Peace utgår visserligen från någon slags  kristen syn på världen, men det är tydligt att Dylan brutit med den evangelistiska och dogmatiska kristendomen. Frågan är om den man of peace han sjunger om skall ens skall ses som Satan i egentlig mening. Kanske uttrycker texten snarare den hållning man hittar hos den kristne mystikern; på samma sätt som vi alla bär Guds rike inom oss har vi även djävulen inom oss. Gud prövar och djävulen frestar. Och ibland lockas vår inre djävul fram av smickrande och lismande karriärcoacher och personlighetskonsulter.

Brutal Brewing Session Pale Ale och Working Man Blues #2

Brutal Brewing Session Pale Ale 3,5%

Spendrups underetikett Brutal Brewing gör en Session Pale Ale som heter... Session Pale Ale! Till skillnad från kusinen Sir Taste-a-lot så har man här valt att inte skoja till det med ett roligt namn. Däremot finns det en etikett med  en klocka där visarna består av verktyg. Mer om detta senare. 

Färgen är klar och kopparfärgad och skummet snabbt och frasigt - så snabbt att jag faktiskt inte hinner fånga det på bild. Doften är blommig. Kroppen är smula tunn men beskan finns och rundas av med en viss sötma (mogen apelsin). Stickigt kolsyrat. Eftersmaken är i kortaste laget.

På etiketten ser man en klocka där en skruvmejsel och en skiftnyckel visar att klockan är tio i två. Detta skall enligt bryggeriet illustrera det fyratimmarsspann som förr fanns i Storbritannien då arbetare fick dricka öl på arbetstid. Jojo.

Working Man Blues #2

1969 spelar Merle Haggard in Workin´ Man Blues. Låten är en hyllning till den amerikanska arbetaren som jobbar hårt, dricker öl på hak och tar hand om familjen (i valfri ordning). Haggard omhuldar med andra ord det som historiker med inriktning på arbetarhistoria brukar kalla för skötsamhetsidealet. Att komma i tid, till jobbet, att betala sin fackföreningsavgift, att kunna dricka kontrollerat och att vara en skicklig och noggrann arbetare.

Tjugosju år senare spelar Bob Dylan in låten Workingman´s Blues #2. Sången fungerar både som en fortsättning och kommentar på Haggards låt. Men där Haggard med framskjutet bröst och uppfodrande ton säger: "Man måste jobba!" så suckar Dylan istället uppgivet och med sänkt huvud konstaterar han trött att "man måste jobba...".

Den inledande versen föser ihop centrala termer  från såväl marxismen (proleteriat) som nyliberalismen (köpkraft). Det blir nästan som en slags programförklaring: Lönearbetet är både identitetsskapande och själsligt utarmande, nödvändigt och dränerande på samma gång. Det enda som till slut blir kvar är minnet av drömmen av det som kunde ha varit:

There´s an evenin´settling over the town
Starlight by the edge of the creek
The buyin´power of the proleteriat´s gone down
Money´s gettin´shallow and weak
The place I love the best is a sweet memory
It´s a new path that we trod
They say low wages are a reality
If we want to compete abroad

Raderna om hur globaliseringen hotar amerikanska löner och jobb känns igen från tidigare Dylanlåtar. Redan 1964 konstaterar gruvägarna i North Country Blues att: "...it´s much cheaper down in the South American towns / Where the miners work almost for nothing". På åttiotalet blir detta defaitistiska perspektiv även Dylans egna och i Union Sundown (1983) sjunger han: "You know, capitalism is above the law / It say, "It don´t count ´less it sells" / When it costs too much to build it at home / You just build it cheaper someplace else".

Hur det än är med Bob Dylans syn på skyddstullar och fackföreningsstrategier så är det knappast Dylan själv som är berättarjaget i Workingmans Blues #2.  Miljonären med lyxvilla i Malibu är långt borta och istället har Dylan gett röst åt en trött och mer än lovligt desillusionerad amerikansk arbetare. I andra versen introduceras ett "you" som sedan återkommer med jämna mellanrum genom hela låten:

My cruel weapons have been put on the shelf
Come sit down on my knee
You are dearer to me than myself
As you yourself can see
I´m listenin´to the steel rails hum
Got both eyes tight shut
Just sitting her trying to keep the hunger from
Creeping it´s way into my gut

Vem (eller vad) är det egentligen som döljer sig sig bakom detta "you"?  Att det är någon som står berättarjaget nära är uppenbart, men vem? Först tror man att det är ett barnbarn som sitter i knät på en ledbruten farfar men nästa gång som du-tilltalet dyker upp verkar det mer vara en gammal, men aldrig slocknad kärleksrelation som skymtar fram mellan raderna:

Well they burned my barn, they stole my horse
I can´t save a dime
I got to be careful, I don´t want to be forced 
Into a life of continual crime
I can see for myself that the sun is sinking
How I wish you were here to see
Tell me now, am I wrong in thinking
That you have forgotten me?

Mot slutet klarnar det dock. Det är inte en fysisk person utan själva arbetet som berättarjaget talar till. Arbetet som förr var värdefullt och en källa till stolthet och - i vissa fall - till och med glädje innebär nu bara alienation och utsugning. Annat var det förr och det är således det gamla arbetet som utgör sångens "you":

In you, my friend, I find no blame
Wanna look in my eyes, please do
No one can ever claim
That I took up arms against you
All across the peaceful sacred fields
They will lay you low
They´ll break your horns and slash you with steel 
I say it so it must be so

Now I´m down on my luck and I´m black and blue
Gonna give you another chance
I´m all alone and I´m expecting you 
To lead me off in a cheerful dance
Got a brand new suit and a brand new wife
I can live on rice and beans
Some people never worked a day in their life
Don´t know what work even means

Trots sin titel så är Workingman´s Blues #2 inte någon blues utan beskrivs nog bäst som en akustisk countryballad. Det lugna och tillbakalutade sätt som musiken framförs på kontrasterar starkt mot texten där bildspråket präglas av kamp, stridigheter och väpnad konflikt. Sångens lite trötta nattsuddsmelankoli lämnar dock inga tvivel; lugnet beror inte på någon egentlig tilltro till den egna förmågan utan på förvissningen om att slaget redan är förlorat och att allt därför egentligen är meningslöst.

Sir Taste-a-lot och Lay, Lady, Lay (live version 1974)

Sir Taste-a-lot 3,5%

För någon månad sedan tog folkobob upp företeelsen med att bryggerijättar skapar underetiketter för att prångla öl med lite trendig indiekänsla.  Då gällde det Carlsberg/Falcons Backyard Brew. Nu har det blivit dags för Spendrups motsvarighet: Sir Taste-a-lot från Brutal Brewing. Kanske var det till och med så att Sir Taste-a-lot var allra först ut i folkölshyllan.

Doften är svagt blommig. Ölet är ljust bärnstensfärgat med ett bubbligt cummulusmoln till skum. Sir Taste-a-lot skall vara en lager (tror jag) men smaken är mer åt ale-hållet. Kanske är det amarillo-humlen som leder bort tankarna från lagern. Hursomhelst så är ölet smakrikt med en måttlig och rund beska. Smaken är brödig och välhumlad med en parfymton som stannar kvar i eftersmaken.

Burken är stilrent kopparfärgad och tanken är nog att man skall associera till de stora tankar som finns på bryggerier. Av koppar gör man mässing och av mässing kan man göra allt möjligt. Till exempel en säng.

Lay, Lady, Lay (live version 1974)

Om jag skall vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad mässingssängen representerar i amerikansk poulärkultur. Är det en projektionsyta för kitsch och dålig smak eller en symbol för lyx och dekadens? I låten Lay, Lady, Lay så uppmanas hursomhelst en kvinna att lägga sig över berättarjagets mässingssäng och därigenom få sina önskningar uppfyllda och behov tillgodosedda:

Lay, lady, lay, lay across my big brass bed
Lay, lady, lay, lay across my big brass bed
Whatever colors you have in your mind
I´ll show them to you and you´ll see them shine

I de följande två verserna ändras - eller snarare utökas - textens positionsmarkörer. Berättarjaget talar fortfarande om sig själv i första person och kvinnan är fortfarande textens du, men nu tillkommer även ett maskulinum i tredje person:

Lay lady lay lay across my big brass bed
Stay, lady, stay, stay with your man awhile
Until the break of day, let me see you make him smile
His clothes are dirty but his hands are clean
And you´re the best thing that he´s ever seen

Stay, lady, stay, stay with your man awhile
Why wait any longer for the world to begin
You can have your cake and eat it too
Why wait any longer for the one you love
When he´s standing in front of you.

Är det berättarjaget själv som med smutsiga kläder (men rena händer) nu plötsligt beskriver sig utifrån ett tredje-persons-perspektiv och som vi i slutet av tredje versen finner stående framför kvinnan i sången? Skall detta dubbla berättarperspektiv i så fall ses som ett utslag av en pompös självgodhet eller - rakt motsatt - ett uttryck för uppgivenhet och resignation där berättarjaget betraktar det som händer med den utomståendes blick.

En annan tolkning är att vi i Lay, Lady, Lay får ta del av ett triangeldrama som, förutom berättarjaget och kvinnan på mässingssängen, även involverar den man som i texten representeras av pronoment he/him. I doktorsavhandlingen Att röra en värld (2008) noterar litteraturvetaren och queerteoretikern Ann-Sofie Lönngren att August Strindberg i sina triangeldramer verkar betydligt mer intresserad av att skildra de konkurrerande männens relation än den kvinna som konflikten egentligen handlar om. Detta resonemang går utan problem att föra över till de tre första verserna av Lay, Lady, Lay där berättarjaget ägnar större delen av sin uppmärksamhet åt en annan mans varande och mående. När kvinnan väl beskrivs görs det genom den andre mannens ögon ("the best thing he´s ever seen"). Överhuvudtaget verkar berättarjaget rätt ointresserad av såväl kvinnan som lustobjekt som sina egna begär. Istället ger han uttryck för en altruistiskt självuppoffrande hållning när han i första versen gör sig till katalysator för kvinnans sexuella utlevelse och i den tredje uppmanar henne att välja lyckan; oavsett hur denna lycka ser ut och vilka konsekvenser detta val får för honom själv.


Det är först i den avslutande versen som berättarjaget uttrycker ett eget intresse för kvinnan:

Lay, lady lay, lay across my big brass bed
Stay, lady stay stay while the night is still ahead
I long to see you in the morning light
I long to reach for you in the night
Stay, lady stay stay while the night is still ahead.

Huruvida tredje-persons-pronomenet i vers två och tre representerar ett juxtapositionerande berättarperspektiv eller den tredje parten i ett triangeldrama kan diskuteras. Den musikaliska gestaltning av Lay, Lady, Lay som man kan höra på Nashville skyline (1969) ger stöd åt båda tolkningarna.  En smekande pedal steel gitarr ligger långt fram i ljudbilden och  Dylan framför låten med en avslappnad och sammetslen countrytenor. Men rösten har också ett inslag av road självdistans. Kanske är det  rösten hos en man som kan be en kvinna: "stay with your man a while" och syfta på sig själv. Å andra sidan finns det också ett upphöjt lugn i Dylans nya croonerstämma. Det är rösten hos någon som kan vara intrasslad i ett svartsjukedrama utan att vara svartsjuk och som kan säga "let me see you make him smile" - och mena det.

På livealbumet Before the Flood från 1974 framförs dock Lay, Lady, Lay på ett radikalt annorlunda sätt. Dylan sjunger starkt och ibland nästan ropande. Slutordet på varje rad accentueras med ett ylande som stiger i tonhöjd. Det är inte så att han låter aggresiv, utan snarare en smula plågad. Men av vad? Kanske har svartsjukan trots allt gripit tag i honom till slut - eller så är det helt enkelt den benägna marskatten vi hör. Å andra sidan behöver de två kvaliteterna inte utesluta varandra. The Band ackompanjerar med ett rakt men fingerfärdigt rock-komp. Countrygitarren som på Nashville Skyline slätade över och smetade ut är nu borta och kanske tog den Nashville-romantikerns uppblåsta självförtroende med sig. Dylans röst är desperat; kanske anar han att kvinnan som uppmanats att inte vänta "for the one you love" nu rör sig mot fel person.