Det finns förstås ingen som helst anledning att 2017 blogga om öl och Bob Dylan. Just dessa två kunskapsfält är som bekant nerlusade med böcker, webb-platser, avhandlingar och tyckare. Inte heller finns det ett behov på det personliga planet. Tvärtom hade det nog varit betydligt mer utvecklande för mig att skriva om smothies och Kathleen Hanna eller energidryck och Little Jinder.
Detta till trots är det en svindlande känsla att segla på innanhavet i Dylanland där det nästintill oöverskådliga referensmaterialet står i skarp kontrast till den minst sagt begränsade omfattningen av själva undersökningobjektet; ett fyrtiotal skivor, en prosadikt, en självbiografi och en handfull turneér. Visserligen har den senaste turnén pågått sedan 1988, men ändå...
Det är som att befinna sig i en skallgångskedja där det inte spelar någon roll att man går över samma kalhygge för tusende gången eftersom det ändå alltid är lika trevligt att äta Bullens pilsnerkorv och lyssna på hur veteranerna från hemvärnet och lottakåren rekapitulerar gamla minnen. Minnen som sakta men säkert håller på att förvandlas till myter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar