The Hoppy One och Bob Dylans Dream (live version 1963)

The Hoppy One 3,5%

Det har nu blivit dags för den sista flaskan från Henrik Magnussons (och i folkobob tidigare omskrivna) Uppsalapåse. The Hoppy One är en ofiltrerad IPA från Train Station Brewery - ett mikrobryggeri i Knivsta.

Färgen är gyllengul och faktiskt nästan helt klar. Det skummar varken högt eller länge, men bildar ehuru en float som håller för ett par klunkar. Brödig doft med en ton av solvarm tomat (Jag skojar inte; min första tanke var faktiskt en knäckemacka med makrill i tomatsås. Inget fel med det förstås - folkobob äter en hel del mackor av just detta slag). Försiktig kolsyra.

The Hoppy One gör onekligen skäl för sitt namn. Det finns en tydlig ruccola-pepprig humlebeska som sticker ut rejält från den i övrigt ganska tunna kroppen. Någonstans finns det också en söt, men diskret fruktton. Lätt gasig munkänsla  och en lång, torr eftersmak med tall och enbär.

Även etiketten förtjänar ett omnämnande - formskuren och översållad med tåg.

Bob Dylans Dream (live version 1963)

Den som intresserar sig för  Bob Dylans textvärldar märker snart att järnvägar och tågresande är ett ofta återkommande motiv. I den självbiografiska dikt som återfinns på konvolutet till Joan Baez album In Concert Part 2 (1963) skriver Dylan så här:

An my first idol was Hank Williams
For he sang about the railroad lines
An the iron bars an rattlin wheels
Left no doubt that they where real
An my first symbol was the word
   ”beutiful”
For the railroad lines were not beautiful
They were smoky black and guttered colored
An filled with stink an soot an dust

Den brittiske Dylanologen Michael Gray hävdar i sitt monumentalverk Song and Dance Man – the Art of Bob Dylan (1983) att Dylan ömsom använder tåget som en symbol för den hårda verkligheten (till exempel Slow Train) och ömsom som en bild av flykt och eskapism från just denna verklighet (till exempel Man of Constant Sorrow).

Detta uppenbara motsatsförhållande framstår förstås som en smula paradoxalt. I sin essä On the ”D” train: Bob Dylan’s Conversions (2002) noterar den brittiske litteraturvetaren Bryan Cheyette hur Dylans konstnärliga transformationer ofta går hand i hand med just en tågmetaforik.

Inledningsvis återger Cheyette den tyske idéhistorikern Wolfgang Schievelbuschs tankar om  hur tåget under 1800-talet gjorde resandet binärt: Genom järnvägen blev platser antingen något man lämnade eller ankom. Samhällen som ingick i järnvägsnätet fördes samman, medan de som befann sig utanför drogs isär - trots att de senare rent geografiskt kunde ligga närmare varandra. 

Men Cheyette lyfter även fram den franske sociologen Michel de Certeaue och dennes resonemang kring hur tåget sammanför motsatserna rörelse och stillhet:

"This fusion of extreme movement and stillness can be said to characterise rail travel in general, as it combines, according to Michel de Certeaue’s description, the simultaneous experience of mobility and immobility." (Bryan Cheyette: ”On the ’D’ Train: Bob Dylans Conversions ur Do you Mr Jones – Bob Dylan with the Poets & Professors red. Neil Corcoran, Penguin 2017)

En sång som på ett nästan övertydligt sätt illustrerar både Grays och Cheyettes resonemang är Bob Dylans Dream från 1963. Sången utspelar sig under en tågresa där sångjaget somnar och drömmer om det som varit:

While riding on a train goin’ west
I fell asleep for to take my rest
I dreamed a dream that made me sad
Concerning myself and the first few friends I had

With half-damp eyes I stared to the room
Where my friends and I spent many an afternoon
Where we together weathered many a storm
Laughin’ and singin’ till the early hours of the morn

Den tågresa som obevekligt leder bort från det förgångna möjliggör samtidigt ett drömt återbesök i detsamma. Dock låter Dylan oss förstå att det hela är en dubbel chimär; drömmens enkla men ideala tillvaro är i sin tur en slags dröm, skapad och närd av ungdomlig naivitet:

With haunted hearts through the heat and cold
We never thought we could ever get old
We thought we could sit forever in fun
But our chances really was a million to one

As easy it was to tell black from white

It was all that easy to tell wrong from right
And our choices were few and the thought never hit
That the one road we traveled would ever shatter and split

I likhet med tågresan är tillvaron enkelriktad; det som varit kommer aldrig tillbaka:

How many a year has passed and gone
And many a gamble has been lost and won
And many a road taken by many a friend
And each one I’ve never seen again

I wish, I wish, I wish in vain
That we could sit simply in that room again
Ten thousand dollars at the drop of a hat
I’d give it all gladly if our lives could be like that

Den 10 maj 1963 framför Bob Dylan Bob Dylans Dream på en folkfestival i Waltham, Massachusetts. Framträdandet - som går att höra på skivan Bob Dylan in Concert: Brandeis University 1963 – görs bara några veckor innan albumet The Freewheelin’  Bob Dylan kommer ut. Dylan står nu på tröskeln till det stora genombrottet och det är som om han anar att hans liv står inför en oåterkallelig förändring; att ingenting någonsin kommer att bli som det en gång var.

På inspelningen från Brandeis universitet hör man hur versernas slutrader efterhand blir alltmer desperata. Som om han där och då plötsligt ångrar sig, och när han till nästan ropar: ”Ten thousand dollars at the drop of a hat / I’d give it all gladly if our lives could be like that.” låter det nästan som en besvärjelse mot det begynnande kändisskapets börda.

Burgsvik folköl och Let Me Die in My Footsteps (live version 1962)

Burgsvik folköl 3,5%

Burgsvik bryggeri ligger - inte helt oväntat - i samhället Burgsvik på södra Gotland. Bryggeriet gör en trekommafemma som kort och gott heter "Folköl". 

Färgen är brun och nästan helt klar. Maltig doft med honung. Ölet skummar inte särskilt mycket utan bildar mer en tjock float. Kolsyran är inte särskilt framträdande, men långt ifrån avslagen.

Robust, fyllig smak med mycket vört, kola och en aning jäst. Beskan är rund och balanserad och får konkurrens av apelsinskal i avslutet. 

Burgsvik folköl är en trevlig bekantskap och den halvmörka, lite knäckiga Märzenstilen är ett välkommet trendbrott från alla lokala session pale ale-trekommafemmor.

Flaskan pryds av ett ståtligt gutefår, en ras känd för sin högkvalitativa ull.

Let Me Die in My Footsteps

Det engelska uttrycket "pull the wool over someones eyes" innebär att någon blir lurad och/eller förs bakom ljuset. Uttrycket utgör själva kärnan i Bob Dylans Let Me Die in my Footsteps från 1962, en låt där sångjaget ger uttryck för en vilja att hellre dö medveten och klarsynt än duperad och indoktrinerad:

I don't know if I'm smart but  I think I can see
When someone is pulling the wool over me
And if this war comes and death´s all around
Let me die on this land 'fore I die underground
Let me die in my footsteps
Before I go down under the ground

There's always been people that have to cause fear
They´ve been talking of the war now for many long years
I have read all their statements and I´ve not said a word
But now Lawd God, let my poor voice be heard
Let  me die in my footsteps
Before I go down under the ground

Let Me Die in My Footsteps var från början tänkt att ingå på albumet Freewheelin With Bob Dylan (1963), men lyftes ut i sista stund. När inspelningen görs i april 1962 väntar Kubakrisen strax bakom hörnet och sången speglar tydligt hur kalla krigets ständiga kärnvapenhot ställt centrala mänskliga begrepp på huvudet: Nedstigandet i underjorden representerar inte längre jordfästelse och död, utan skyddsrum och överlevnad. Samtidigt innebär tillvaron ovan jord en säker död.

I sin psykoanalytiskt färgade avhandling Dylan i 60-talet (2004) använder Mats Jacobsson Let Me Die in My Footsteps som ett exempel på hur rädslan för kärnvapen inte bara alienerat och isolerat människan utan till och med banat väg för dödsdriftens (Thanatos) seger över livsdriften (Eros). Sångjaget görs därmed till en profetisk sanningssägare och  Jacobsson jämför - utan att darra på manschetten - Dylans persona i sången med Bibelns Jeremia.

Ett annat (men inte nödvändigtvis motsägande) perspektiv är att sångjaget gör ett högst medvetet och upplyst val mellan att leva livet lurad och skrämd, eller att dö som en hel människa med livskänslan intakt.  Att det riktiga  livet trots allt frodas ovan jord blir tydligt i den näst sista versen, där det lyriska uttrycket närmar sig den religiösa lovsången:

Let me drink from the waters where the mountain streams flood
Let the smell of wildflowers flow free through my blood
Let me sleep in your meadows with the green grassy leaves
Let me walk down the highway with my brother in peace
Let me die in my footsteps 
Before I go down under the ground

Let Me Die in My Footsteps kan också illustrera det kvalitativa språng Dylan gör våren 1962. Men till skillnad från till exempel Blowing in the wind - en annan sång som skrivs under denna period - blir Let Me Die in My Footsteps betydligt mer kortlivad. Faktiskt framförs den bara för publik en enda gång, på Finjan Club i Montreal den 2 juli 1962.

I sin bok Bob Dylan Performing artist -the early years (1990) beskriver Dylanologen Paul Williams Let Me Die in My Footsteps så här:

"Let Me Die in My footsteps" is Dylans first anthem, in the sense that "Pastures of Plenty and "This Land is Your Land and "This train Is Bound for Glory" are anthems - songs people can unite around,  that can be sung to a nation or faith or a cause"

Saken är bara den att Let Me Die in My Footsteps är rejält svår att sjunga med i; det krävs att man håller tungan rätt i mun för att rätt kunna pricka in textens stavelser i den slingriga valsmelodin.

När man jämför framförandet från Finjan Club med den studioversion som kan höras på Bootleg Series vol. 1-3 blir det  också tydligt att låten tappar lite av sin spänst där på scenen i Montreal. På den studioinspelning som görs tre månader tidigare börjar sången i samma stund som den första gitarrsträngen slås an. Rastlöst och nervigt, utan att förlora en sekund av det dyrbara livet ovan jord, spikar sedan Dylan fast textens stavelser i ackorden. På inspelningen från Finjan Club föregås sången istället av ett långt munspelssolo samtidigt som textens rytm inte alls är lika distinkt.

December 1962 spelar Dylan återigen in Let Me Die in My Footsteps, denna gång som en demoinspelning för musikförlaget Witmark & Sons. Missilerna på Kuba är nu tillbakadragna och supermakternas ledare har beslutat att upprätta en direktlinje mellan Washington och Moskva.  Halvvägs in i sången avbryter Dylan sig med orden: "It's awful long.. I mean it's not that long ...It´s that it's a drag... ". Kanske var sången inte bara tråkig att sjunga utan även omsprungen av tiden själv.

Tempel Nanna och Black Crow Blues

Tempel Nanna 3,5%

För några veckor skrev folkobob om den generösa ölkassen från Uppsala. Efter ett par dagar av rejäl försommarvärme genomsöktes nämnda påse efter en lämplig förfriskning. Valet föll på Tempel brygghus Nanna. Ett suröl med apelsin.

Färgen är ljust gul och något oklar. Det skummar bra, men inte okontrollerat. Skummet sjunker undan hyfsat snabbt och försvinner efter en stund nästan helt. Doften är lika delar duschkräm och hembryggt fruktvin. Vid närmare eftertanke är resultatet faktiskt en perfekt reproduktion av ett maskrosvin jag bryggde i gymnasiet. Kusligt. 

Behaglig kolsyra. Smaken är syrlig och ganska torr. Citrustonerna är tydliga och drar åt både veteöl och  Fanta citron (gott). Zest i avslutet och en dov beska i eftersmaken.

Black Crow Blues

Jag hade länge svårt  för  Black Crow Blues, det andra spåret på Another side of Bob Dylan (1963).

Dels berodde det på pianot. Medan de andra låtarna åtföljs av en  ensam, hudlös och lite trubbig gitarr så består  kompet på Black Crow Blues istället av ett  ostämt honkytonkpiano. Dels berodde det på texten; de fyra första verserna består av en blueslyrik som är så ortodox att den gränsar både till pastischen och parodin:

I woke in the mornin', wand'rin'
Wasted and worn out (x2)
Wishin' my long-lost lover 
Will walk to me, talk to me
Tell me what it´s all about

I was standin' at the side road
Listenin' to the billboard knock (x2)
Well, my wrist was empty
But my nerves were kicking'
Tickin' like a clock

If I got anything you need, babe
Let me tell you in front (x2)
You can come to me sometime
Night time, day time
Any time you want

Sometimes I'm thinkin' I'm
Too high to fall (x2)
Other times I'm thinkin' I'm 
So low I don't know 
If I can come up at all

Första versens w-allitterationer är onekligen snitsiga, liksom k-ljudstriolen kicking-ticking-clock i den andra.Vad som menas med raden "listenin' to the billboard knock" kan diskuteras; syftar den på  en reklamskylt som slår i vinden eller radions topplisteskval?

Därutöver fanns det inte så mycket att säga. Tyckte jag då... innan en öletikett med en kråkfågel tvingade mig att studera Black Crow Blues lite närmare.

Efter ett par genomlyssningar framstår  det skrällande pianot som en ganska bra idé. Det är som om Dylan kämpar mot sitt egna ackompanjemang, och när när man hör hur han anstränger sig för att kunna överrösta klaviaturen leds tankarna osökt till de akustiska demoinspelningarna på Bootleg series vol. 12: Cutting Edge. Kanske sjunger Bob Dylan sin Black Crow Blues medan han väntar på sin rockorkester.

I den femte, avslutande versen faller bitarna på plats:

Black crows in the meadow
Across a broad highway (x2)
Though it's funny, honey
I just don't feel much like a 
Scarecrow today

En fågelskrämma är ju per definition en bluff ; en hög lump och paltor som någon ordnat till en människogestalt. Den ofarliga och tomma fågelskrämman -inte sällan med en flock kråkor vilande på de utsträckta armarna -är dessutom ett slags arketypiskt skämt som bland annat används i Trollkarlen från Oz.

Fågelskrämman i Black Crow Blues  fungerar således som en  metafor för en identitetsmässig paradox. Det autentiska jaget är oförmöget att driva kråkorna på flykten. För att göra detta måste man luras och förställa sig. Men sångjaget konstaterar lakoniskt "I just don't feel much like a scarecrow today" - en ganska bra känsla med andra ord.

Monkey Business APA och Tweeter and the Monkey Man

Monkey BusinessAPA 3,5%

För någon vecka sedan fick folkobob en hoper trekommafemmor av trummisen i Slackerville Zoo som varit och besökt släktingar i Uppsala. Då mina kunskaper om Uppsalas dagligvaruhandel är något begränsade kan jag dessvärre varken ge någon närmare information om var ölen är inköpt eller hur spridd den är.  Tips från läsekretsen mottages därför tacksamt! 

Nåväl. En av flaskorna  var Monkey Business APA från Fjäderholmarnas bryggeri, en trekommafemma som folkobob hittills inte påträffat i Skåne.

Färgen är bärnstensfärgad och inte helt klar. Fast och tätt skum med visst kläng. Aprikos i doften och apelsin och grape i smaken. Dock är det den långvariga humlebeskan som dominerar. Även om det finns lite sötma i avslutet är Monkey Business överlag ganska torr och krispig. 

Tweeter and the Monkey Man

Såhär med facit i hand och från åskådarbänk betraktat framstår Traveling Wilburys som rockhistoriens trivsammaste medelålderskris. När debutalbumet Traveling Wilburys vol. 1 spelas in 1988 består gruppen av Tom Petty (38 år), Jeff Lynne (41 år), George Harrison (45 år) Bob Dylan (47 år) och Roy Orbinsson (52 år). Och även om ingen -inte ens Roy Orbinsson - kan ses som en uträknad föredetting så är det nog ett rimligt antagande att alla fem brottas med en känsla av att den bästa tiden ligger bakom dem. 

Traveling Wilburys vol. 1 är en skiva vars lekfullt avslappnade anspråkslöshet är svår att värja sig emot. Förvisso finns det ett allvar i botten, men det lätt skruvade går hela tiden sida vid sida med det uppriktiga och det sköra.  Albumet spelas in som ett kollektiv under fingerade namn, men det musikaliska uttrycket tillsammans med sånginsatserna  ger en hyfsat tydlig fingervisning om vem som har haft låtskrivaransvaret på respektive spår.

Av albumets tio låtar är Bob Dylan huvudsaklig upphovsman till minst tre. En av dem är Tweeter and the Monkey Man - en rafflande noir-historia som hämtar näring både från Bonnie´n Clyde och Romeo och Julia:

Tweeter and the Monkey Man were hard up for cash
They stayed up all night selling cocaine and hash
To an undercover cop who had a sister named Jan
For reasons unexplained she loved the Monkey Man

Tweeter was a boy scout before she went to Vietnam
And found out the hard way nobody gives a damn
They knew that they found freedom just across the Jersey Line
So they hopped into a stolen car took Highway 99

Som lyssnare blir man aldrig riktigt klar över vilken relation Tweeter och Monkey Man egentligen har till varandra. Är de kompanjoner eller älskande? En del av gåtan är förstås att Monkey Man är en man utan egenskaper. Till skillnad från Tweeter (om vilken  vi får veta att hon både är en genderbender, Vietnamveteran och före detta scout) förblir alltså berättelsens centralgestalt ett mysterium.

Inte heller får lyssnaren reda på om Jans kärlek till Monkey Man är besvarad. Oavsett vilket har de knappast något stöd att vänta hos the Undercover Cop. I tredje versen står det nämligen klart att  dennes antipatier gentemot  Monkey Man  inte enbart är yrkesmässig utan sträcker sig långt tillbaka i tiden. Vi förstår också att Jans kärlek till Monkey Man hotar att förstöra ett ekonomiskt fördelaktigt äktenskap:

The undercover cop never liked the Monkey Man
Even back in childhood he wanted to see him in the can
Jan got married at fourteen to a racketeer named Bill
She made secret calls to the Monkey Man from a mansion on the hill

Den observante lyssnaren  märker snart att Tweeter and the Monkey Man innehåller en mängd Bruce Springsteen-referenser. Förutom det faktum att själva sången skildrar en utkantstillvaro i New Jersey så hittar vi också en handfull titlar och allusioner: Allt ifrån Mansion on the Hill och Thunder Road till State Trooper och The River.

Man kan förstås fråga sig vad syftet är. En parodi? En blinkning till en kollega? Kanske är det resultatet av den slags självvalda begränsning om ibland gör underverk för kreativiteten.
Petty: "Jag utmanar dig att klämma in namnet på en Springsteen-låt i varje vers".
Dylan: "Taget!"

Det lugna och tillbakalutade treackordskompet  utgör en medveten kontrast till textens invecklade och komiskt uppskruvade intrig. Det känns som om Dylan framför sången med ett behärskat leende, väl medveten om att den som berättar ett skämt aldrig får skratta själv.

Men Tweeter and the Monkey Man är å andra sidan inte bara ett skämt och en skröna. Efter varannan vers drar nämligen refrängen fram som ett mörkt stråk. Lågmält  mässande och framsjungen av samtliga fem Wilburybröder leder refrängen tankarna till kören i ett grekiskt drama. Och faktum är att refrängen inte bara låter som kören i ett drama av Aiskylos; den fyller också samma funktion. Gång på gång understryker den vad berättelsen egentligen handlar om:

And the walls came down, all the way to hell
Never saw them when they´re standing
Never saw them when they fell

Väggarna som rasar utgör en något tvetydig metafor. Är det skildringen av ett existentiellt sammanbrott eller en bild av hur Tweeter och Monkey Mans inre fängelsemurar rämnar när de två slutgiltigt ställer sig utanför lagen?

Detta  definitiva gränsöverskridande sker - helt enligt den klassiska Hollywooddramaturgins regler - tre fjärdedelar in i berättelsen när Tweeter och Monkey Man i sjunde versen når fram till the point of no return:

Someplace by Rahway prison they ran out of gas
The undercover cop had cornered them said "Boy, you didn´t think that this could last"
Jan jumped out of bed said "There's someplace i gotta go"
She took a gun out of the drawer and said "It's best if you don't know"

The undercover cop was found face down in a field
The monkey man was on the river bridge using Tweeter as a shield
Jan said to the Monkey Man "I'm not fooled by Tweeter's curl
I knew him long before he ever became a Jersey girl"

Vad som till slut händer med Tweeter och Monkey Man får vi aldrig riktigt veta, och det är knappast någon slump att historien om Jan, Tweeter och Monkey Man slutar just på en bro - symbolen för övergången mellan det gamla och det nya.

I de två avslutande verserna möter vi ett berättarjag som ser tillbaka på det som har hänt. Vem detta "jag" är kan vi bara spekulera i, men med stöd av texten går det att utesluta såväl Undercover Cop och Jan som Tweeter och Monkey Man. Kvar blir då bara Bill, och kanske sitter han ensam och bortglömd på en spelklubb och tänker på Monkey Man:

Now the town of Jersey City is quieting down again
I'm sitting in a gambling club called the Lions Den
The TV set was blown up, every bit of it is gone
Ever since the news show that the Monkey Man was on

I guess I´ll go to Florida and get myself some sun
There ain't no more opportunity here, everything's been done
Sometime  I think of Tweeter, sometimes I think of Jan
Sometimes I don't think about nothing but the Monkey Man

Det är förstås obegripligt att ingen ännu har gjort en teveserie av Tweeter and the Monkey Man.  Förhoppningsvis pågår i detta nu en brutal rättighetsstrid mellan HBO och Netflix.  Personligen skulle jag helst vilja se Joel Kinnaman i rollen som Tweeter, men det går förstås bra med vem som helst.