Tappers Folköl och Scarlet Town

Tappers Folköl 3,5%

Tappers är ett litet värmländsk bryggeri beläget strax söder om Karlstad. Deras trekommafemma (inhandlad på Coop i Karlstad)  är en ljus ale av amerikansk typ .

Färgen är halmgul och nästan helt klar. Doft av persika och passionsfrukt. Skummet är högt och luftigt och sjunker snabbt ner utan att lämna rester. Ölet är överlag välbalanserat med bra beska och en tydlig kropp. Dock aningen parfymigt. Något stickig kolsyra. Lite gräs i avslutet och en lång torr beska. 

Scarlet Town

Den 30 juni 2019 uppträder Bob Dylan i Karlstad kongress- och kulturcenter. Spelningen är den sista av tre Sverigespelningar och i jämförelse med de föregående dagarnas arenakonserter i Globen och Scandinavium är stämningen i det närmaste intim.

Sedan det förra Sverigebesöket i april 2017 har låtlistan, liksom arrangemangen, genomgått en hel del förändringar. En låt som dock aldrig verkar bytas ut eller förändras är Scarlet Town från albumet Tempest (2012). Det är inte utan att man frågar sig varför. Kan det vara så att den den version av Scarlet Town som hamnade på skiva 2012 låg så nära Dylans ideal att alla ändringar faktiskt blev överflödiga?

Texten beskriver ett litet samhälle där tiden har stannat; om någon utveckling överhuvudtaget har skett så har den gått bakåt. Guldfoten faller och Onkel Tom bor kvar i sin stuga:

In Scarlet Town where I was born
There´s ivy leaf and silver thorn
The streets have names you can´t pronounce
Gold is down to a quarter of an ounce

The music starts and the people sway
Everybody says, are you going my way?
Uncle Tom still working for Uncle Bill
Scarlet Town is under the hill.

Det är inte bara skillnaderna mellan nuet och det förflutna som håller på att suddas ut. I Scarlet Town är gränserna mellan liv och död, rätt och fel och gott och ont papperstunna. Om de nu alls existerar. Scarlet Town är på en och samma gång en äppelkindad idyll och en tryckande mardröm.

In Scarlet Town the end is near
The seven wonders of the world are here
The evil and good living side by side
All human forms seem glorified

Den grekiske filosofen Protagoras formulerade 400 år f.Kr. axiomet om att "människan är alltings mått". Människan som varelse intar inte bara en särställning bland jordens varelser, hon utgör också den måttstock med vars hjälp världen kan tolkas och förstås. Men vad händer om Protagoras antagande inte stämmer? Raden "all human forms seem glorified" öppnar i all sin anspråkslöshet upp för ett existentiellt bråddjup där tillvaron inte längre är nåbar för människans intellekt.

Texten är en parvis rimmad tetrameter. Dylan framför sången med ett lätt reciterande tonfall, ackompanjerad  av en ståbas, ett par stråkar och en mandolin. Resultat påminner inte så lite om musikal- och teatermusik, och nog skulle Scarlet Town, med sina mörka hemligheter och undertryckta sexualitet kunna vara hämtad från en pjäs av Tennessee Williams:

In Scarlet Town you fight your father´s foes
Up on the hill a chilly wind blows
You fight 'em on high and you fight 'em down in
You fight 'em with whisky, morphine and gin

You got legs that can drive men mad
A lot of things we didn´t do that I wish we had
In Scarlet Town the sky is clear
You wish to God that you stayed right here

Raden "... Scarlet Town where I was born" återkommer inte mindre än tre gånger i låten. Huruvida sångjaget fortfarande bor kvar i staden får man aldrig riktigt veta, men det är uppenbart att Scarlet Town inte har lämnat sångjaget.

Kanske är Scarlet Town för sångjaget vad Karlstad var för Gustaf Fröding. Förhållandet mellan Fröding och Karlstad var - för att uttrycka det milt - komplicerat. Enligt historikern och Frödingkännaren Ove Moberg  uttrycker Fröding i sina brev ett brinnande förakt mot staden och dess invånare, samtidigt som hans kåserier i Karlstad-Tidningen beskriver Karlstadsborna med träffsäkerhet värme (Moberg: Gustaf Fröding och Karlstad, 1957). Att Fröding och Karlstad hänger ihop råder det knappast någon tvekan om; inte heller att staden och dess inskränkta befolkning med sin "pigförnäma brackiotism" bidrog till att forma ett av Sveriges främsta konstnärskap. 

Nils Oscar Winterbrygd och Arthur McBride

Nils Oscar Winterbrygd 3,5%

När detta skrivs står andra advent för dörren. Det är således hög tid att ta sig an julölen. Först ut är Nils Oscars brown ale Winterbrygd. 

Färgen är mörkt rödbrun och helt klar. Doften är förhållandevis svag med lite russin och prickig korv. Skummet är tätt och stabilt utan att skjuta i höjden. Behaglig kolsyra. Det är mycket bröd och beska i smaken. En skiva danskt rågbröd flimrar förbi min inre syn. Kanske har den sovlats med den ovan nämnda korven då det finns en lite "fet" och rökig ton i den långa eftersmaken. Rekommenderas.

Arthur McBride

En sång som utspelar sig under julen brukar så småningom - på gott och ont - bli till just en julsång. Men ingen regel utan undantag; ta till exempel folksången Arthur McBride som skildrar hur  två  kusiner en juldagsmorning rådbråkar några engelska militärer som försökt värva dem till armén.

Till en början är dock stämningen god och de både sällskapen utbyter artighetsfraser:  

"Good morning, good morning", the sergeant he cried.

"And the same to you gentlemen", we did reply
Intending no harm but meant to pass by
For it bein' on Christmas mornin'

Det hela utvecklar sig snart en ny riktning när den engelska sergeanten - i bästa bilhandlarstil- försöker sälja in  en tillvaro i drottningens tjänst:

"For a soldier, he leads a very fine life,
And he always is blessed with a charming young wife
And he pays all his debts without sorrow or strife
And he always lives pleasant and charming

And a soldier he always is decent and clean
In the finest of clothing he's constantly seen
While other poor fellows go dirty and mean
And sup on thin gruel in the morning"

Kusinerna betackar sig ("And although that we´re single and free / We take great delight in our own company") vilket inte faller i god jord ("Oh no", says the segeant, "I´ll have no such chat / And neither will i take it from  snappy young brats); varpå det hela övergår i handgripligheter:

And we havin' no money, paid them off in cracks.
We paid no respect to their bloody backs,
And we lathered them there like a pair of wet sacks
And left them for dead in the morning.
               
 Arthur McBride har en lång historia. Sången sjungs både på Irland och i Skottland under 1800-talets första hälft men får sin största spridning i Paul Brady och Andy Irvins version (inspelad och utgiven 1976). Det är också denna som ligger till grund för Dylans tolkning på  Good As I Been to You - det första av två akustiska album med folksånger som Dylan spelar in i sin hemmastudio 1992-93.

Frågan om varför Bob Dylan år 1992 dammar av just Arthur McBride inbjuder förstås både till spekulation och Ad Hoc-resonemang. Med detta sagt kan vi ändå  konstatera följande:

För det första: Arthur McBride  utgör en diskret kommentar till den nymornade krigschauvinism som följde i spåren av Operation Desert storm 1991. Men till skillnad från sånger som beskriver krigets konsekvenser (till exempel Bob Dylans egna John Brown eller Eric Bogles The Band Played Waltzing Matilda)  - vilka ofta andas en uppgiven pessimism - är skildringarna av värvningsförsök (såsom Almanac Singers Billy Boy och Phil Ochs Draft Dodger Rag) istället humoristiska och öppet antiauktoritära; ett förhållningssätt som kanske även ligger nära Dylans eget.

Den raljerande humorn i dessa antivärvningssånger verkar i sin tur vara framsprungen ur den dramaturgiska premissen i sig: Civilisten befinner sig  på hemmaplan och därmed i ett överläge gentemot den uniformerade rekryteraren. Den senare har inget av värde att erbjuda vilket gör att han själv -och i förlängningen det militärindustriella komplex som han representerar - kan kläs av och förlöjligas.

För det andra:  Arthur McBride har en struktur  där slutet av varje rad assonerar enligt  modellen AAAB CCCB varav B:et alltid är ett ing-ljud. Formen är som klippt och skuren för Dylan som ju är mästaren på att få ord och stavelser att haka fast i varandra.

Att ArthurMcBrides sockersöta melodi dessutom kontrasterar fantastiskt fint med Dylans "velvet barbwire voice" är bara grädden på det proverbiala moset.