Bergsfolk Pale Ale och Pretty Polly (live version 1961)

Bergsfolk Pale Ale 3,5%

Enligt hemsidan tillverkar Svartbergets fjällbryggeri sina öl på två olika ställen; dels bredvid en pizzeria i utkanten av Duved och dels i en skidbacke på Åreskutan. Var deras Pale Ale i folkölsformat är tillverkad vet jag inte riktigt men den är enligt uppgift inhandlad i en jämtländsk dagligvaruaffär.

Färgen är ljusgul och inte helt klar. Luftigt, men långvarigt skum utan kläng. Tydlig doft av passionsfrukt och hallonsoda.  Försiktig kropp med syra, grapefrukt och vichyvattensälta. Torr humlebeska. Aprikospure i avslutet och kalkkrita i eftersmaken,  Något stickig kolsyra.

Det är förstås ett snilledrag att döpa ett öl från Åre till  Bergsfolk  och på så sätt leda om associationsbanorna från dryga stekare med dunväst och corona  till skäggiga backstugesittare med banjo och dåliga tänder.

Pretty Polly (live version 1961)

Alltsedan 1800-talets slut har amerikanska kulturhistoriker och folklivsforskare begett sig till Appalachernas kärva bergstrakter på jakt efter genuin och helt igenom autentisk folkmusik.

Något sammanfattad ser teorin ut så här:  I takt med att kolonialiseringen av den Nordamerikanska kontinenten skjuter ny fart efter frihetskriget (1775-1783), pressas fattiga migranter från England och Skottland upp i Appalacherna där de bildar små isolerade bergsbyar. Livet bland bland de magra åkerlapparna och mörka kolgruvorna är hårt varför sångerna som traderats generation efter generation blir en samlande kraft och källa till tröst och glädje.

För den unge Bob Dylan verkar musiken från Appalacherna fungera som en länk till det tidlösa och eviga, med vars hjälp en brådmogen  tjugoåring kan "fiska guldsand ur tidens våg" . Detta blir inte minst tydligt på en  inspelning från Gaslight Cafe den 6 september 1961. 

Vid denna tid består Dylans repertoar nästan helt av  traditionella blues- och  folksånger. Bland de senare hittar vi Pretty Polly, en emblematisk bergsballad med rötter i det engelska skillingtrycket Gosport Tragedy från 1750. Pretty Polly skildrar med brutal enkelhet hur en man vid namn Willie mördar unga kvinnan Polly:

Oh Willie, Oh Willie, I´m scared of your ways

I´m scared you will lead my body astray

Pretty Polly, Pretty Polly, you guessed just about right

For I dug on your grave the best part of last night

She threw her arms around him and she began to cry

You can´t kill a woman that loves you such as I

There´s no time to talk now, theres no time to stand

He drew out his dagger all in his right hand.

Pretty Polly har tolkats av  en mängd artister,  men den mest kända versionen är nog ändå Dock Boggs - en banjospelande gruvarbetare från Norton, Virginia - från 1927.

Det råder ingen tvekan om att Dylan har använt Boggs Pretty Polly som förlaga. Faktum är att den släpigt nasala sången och gitarren som spelas som en clawhammerbanjo stundtals låter mer  som Dock Boggs än Dock Boggs själv; den utdragna munspelsfiguren som kommer in mellan verserna känns nästan malplacerad i sammanhanget. Ändå framstår Dylan inte riktigt som en epigon. istället verkar som om han utforskar både sig själv och publiken. Hur mycket går det att dra ut på en ton och ett ackord innan det suggestiva övergår i monotoni och hur mycket kan man tänja på en scenpersona utan att förlora sig själv?

Det idoga sökandet efter Appalachernas rena och sanna musikaliska själ påminner inte så lite om jakten på den heliga graalen och genom åren har musiketnologernas sökande kommit att motiveras på flera olika sätt. 

Vissa försökte hitta något som kunnat förena en sargad nation (Appalacherna sträcker sig som bekant sträcker sig från Alabama i söder till New England i norr). En del sökte efter ett rent anglosaxiskt kulturarv, opåverkat av svarta och judiska musiktraditioner. Andra letade efter en folklig motpol till kaptitalististiskt geschäft och kommersiellt tingeltangel.

Och liksom graalen visade det sig till slut att det ideal man letade efter bara var en projicerad önskedröm. Appalachernas bergsbor samlade sig gärna kring musikradioprogram och valet av instrument berodde mer på  postorderföretagens sortiment än på traditionen.

Full Bloom och Key West (Philosopher Pirate)

Full Bloom 3,5%

I början av året skrev folkobob om ett veteöl med kamomill från Malmös Rocket Brewing. Nu har det blivit dags för en Pale Ale med Hibiskusblomma - en kvalificerad gissning är att nästa brygd bliren porter med fänkål.

Färgen är rosa och helt klar. Doft av svartvinbärssaft. Skummet är snabbt och frasigt. Ölet är friskt men inte särskilt smakstarkt. Svag beska, men desto mer sötma. Ganska stickig kolsyra. Först i avslutet ger ölsmaken sig till känna. Mineral i eftersmaken.

Hibiskus är en tropisk perenn som gillar fukt och värme. Det kommer således knappast som en överraskning att Florida är den amerikanska stat som har flest  vildväxande hibiskusarter (13 stycken).

Key West (Philosopher Pirate)

Längst ner i Floridas sydvästra hörn ligger Key West - en kalkstens ö på elva kvadratkilometer och USA:s sydligaste punkt. 

Huruvida den surmulne rockpoeten Bob Dylan någon gång spatserat längs Key Wests soldränkta gator kan vi förstås bara spekulera i men helt omöjligt är det inte. Åtminstone inte att döma av Key West (Philosopher Pirate) - en nästan tio minuter lång låt från sommarens album Rough and Rowdy Ways- där vykortsprosa och de existentiella spetsfundighetern går hand i hand.

Key West is the place to be 

If you´re lookin´ for immortality

Stay on the road - follow the sign

Key West is fine and fair

If you lost your mind, you'll find it there

Key West is on the horizon line.

Med sina vajande palmer och historiska miljöer utgör Key West ett gränsland, inte bara mellan Nordamerika och Karibien utan även mellan nuet och det förflutna. Således är det helt i sin ordning att att Key West (Philosopher Pirate) börjar med att sångjaget på sin transistorradio lyckas ratta in nyheten om mordet på president William McKinley. 

McKinley hollered - McKinley Squalled 

Doctor said McKinley - death is on the wall

Say it to me if you got something to confess

I heard all about it - he was going down slow

Heard it on the wireless radio

From down in the boondocks - way down in Key West

Att McKinley blev skjuten  i Buffalo 1901 spelar mindre roll; i Dylans Key West löper alla trådar parallellt. Om albumet Rough and Rowdy Ways börjar med en humoristisk självreflektion som  konstaterar att I Contain Multitudes så slutar den med att omsätta detta multidimensionella vara i praktik. 

Kanske får vi här en ledtråd till låtens undertitel - Philosopher Pirate. En pirat tar som bekant det den vill ha utan att fråga. Således kan vi se hur vår filosofipirat låer behov styra idealen snarare än tvärtom.  

I play the gumbo limbo spirituals

I know all the Hindu rituals

People tell me that I'm truly blessed

Bougainvillea bloomin' in the summer and spring

Winter here is an unknown thing 

Down in the flatlands - way down in the Key West

Framförandet är långsamt, på gränsen till sävligt. Ett avmätt ackord slås på ettan medan en virveltrumma vispas utan brådska och ett dragspel precis lyckas hålla liv i en entonig evighetsmelodi. Key West verkar vara ett slags limbo. 

Key West is under the sun

Under the radar - under the gun

You stay to the left and then you lean to the right

Feel the sunlight on your skin

And the healing virtues of the wind

Key West - Key West is the land of light

Texten är skriven som en sexradig tetrameter med rimschemat a-a-b-c-c-b. Att formen är typisk för  äldre italiensk lyrik bidrar till intrycket av Key West som  en plats för själslig rening. Ett limbo med varma, vita stränder  och smaragdgrönt vatten men inte desto mindre ett limbo. 

Känslan av permanent undantagstillstånd och inre exil känns igen från Desolation Row (1965) men vädret verkar nu vara bättre och trivselfaktorn avsevärt högre.

South Wood och Covenant Woman (live version 1979)

South Wood 3,5%

Under sommaren har folkobob varit på öppet hus hos Perfectly Squared Brewing, ett mikrobryggeri utanför Dalby som bland tillverkar trekommafemman South Wood, en ofiltrerad session pale ale. 

Färgen är gyllengul och inte helt klar. Skummet är tätt och långvarigt med kläng. Svag men behaglig doft av jäst och aprikos. Smaken domineras av en örtig beska som bidrar till en tydlig men lite kantig kropp då ölet inte bjuder på särskilt mycket sötma. Behaglig kolsyra. Jäst i avslutet och en lång besk eftersmak med en aning klöveräng.

Ölet har förstås fått sitt namn efter den närbelägna nationalparken Dalby Söderskog, ett naturskyddsområde som är känt för sitt bestånd av nunneört. 

Covenant Woman (live version 1979)

För nunnan är den andliga kärleken till Gud och kärleken till människan av kött och blod konkurrerande krafter; ju mer hon ger till den ena desto mindre finns kvar för den andra. Om hon helt och fullt vill leva med Gud återstår därför ingenting annat än ett liv i celibat och kontemplation innanför klostermurarna.

Men för den grupp kristna som gärna låter sin kärlek komma till ett mer fysiskt uttryck är klosterlivet knappast ett alternativ. En av dessa är Bob Dylan, en turnerande rockmusiker med omvittnat kvinnotycke som 1979 kommit ut som bekännande kristen. Ditills hade Dylans kärlekslyrik  ofta handlat om mötet med - alternativt sökandet efter - en idealiserad, räddande kvinna (Girl from the North Country, Shelter From the Storm och If Not For You bara för att nämna några) men från och med 1979 märks en förskjutning i  relationslyriken. 

Den profana kärleken  blir nu till en återspegling av det gudomliga. folkobob har tidigare skrivit om Precious Angel, en låt som religionspsvetaren och Dylanentusiasten  Stephen H Webb beskriver så här i sin bok Dylan Redeemed (2006): "Precious Angel shows how Dylan was finally able to see the feminine in the light of the divine, rather than the divine in the light of the feminine."

 
Webbs ord om Precious Angel är i än högre grad giltiga för sången  Covenant Woman där sångjagets förtröstan till sin partner även blir ett sätt att närma sig Gud. 

Covenant woman got a contract with the Lord

Way up yonder, great will be her reward

Covenant woman Shining like a morning star

I know I can trust you to stay where you are

Efter varje vers följer en refräng som inte bara binder samman det förflutna med nuet och framtiden utan också sammanför det jordiska med det gudomliga:

And I just got to tell you 

I do intend

To stay closer than any friend

I just got to thank you

Once again

For making your prayers known

Unto heaven for me

And to you, always, so grateful 

I will forever be

Det finns dock en viktig skillnad mellan Precious Angel och Covenant Woman. Om den förra beskriver hur kvinnan fört sångjaget till Gud så beskriver den senare hur Gud fört kvinnan till sångjaget:

I've been broken, shattered like an empty cup

I'm just waiting on the lord to rebuild and fill me up

And I know He will do it 'cause He's faithful and He's true

He must have loved me so much to send me someone as fine as you

På Bootleg Series 13: Trouble No More (utgiven 2017) finns en inspelning från en konsert i Civic Auditorium i Santa Monica den 20 november 1979. Det intensiva framförandet av Covenant Woman står där i skarp kontrast till den nedtonade  studioversion som senare kan hörs på albumet Saved (1980). 

I centrum av livearrangemanget hittar  vi en orgel som i långa vibranta solopartier utgör en förstärkning - eller snarare förlängning - av sångens redan högt uppdriva känsla av innerlig lycka och tacksamhet.  På samma gång ett vittnande och en kärleksförklaring. 

Författaren Lars Andersson skriver i essän "Psalmisten Dylan" (i antologin Elektriska drömmar, 1982) om sin fascination för albumet Saved i allmänhet och spåret Covenant Woman i synnerhet. Andersson jämför Dylans textvärldar med 1700-talets pietistiska psalmtradition och finner att de båda förenas av betoningen på "tacksägelse, förtröstan och lovprisning".  Andersson nämner också den pietistiska väckelserörelsen dragning åt erotiskt färgad brudmystik, men utelämnar härvid Covenant Woman. Tråkigt kan man tycka, särskilt som den tredje och avslutande versen onekligen har en del att erbjuda den som intresserar sig för sexuella undertoner i Dylans kristna lyrik:

Covenant woman, intimate little girl

Who knows those most secret things of me that are hidden from the world

You know we are strangers in a land we're passing through

I'll always be right by your side, I've got a covenant too

Det hela blir alltså till  ett slags triangeldrama där "the covenant" både kan vara förbundet mellan två makar och det förbund som finns mellan Gud och den troende. Huruvida det senare förbundet är ömsesidigt eller ensidigt är dock en trosfråga som folkobob med varm hand överlämnar åt närmsta teolog.

Fuller's London Pride och Union Sundown

Fuller's London Pride 3,5 %

London Pride är en pale ale som tillverkas av Fuller's bryggeri i Chiswick. Sedan något år tillbaka importeras de klassiskt röda flaskorna till svenska folkölshyllor av kaffetrillarna på Arvid Nordqvist.

Svag doft av apelsinmarmelad. Färgen är gyllengul. Kortvarigt, halgrovt skum som sjunker undan utan att lämna rester och efter en stund är helt försvunnet. Smaken är brödig med mycket malt och några smulor vaniljkex. Behaglig, torr beska. Något stickig kolsyra. Medellång eftersmak  med en aning krita.

Tidigare i år tillkännagav Fuller's att de skulle sälja av hela sin bryggeriverksamhet till den Japanska öljätten Asahi. De traditionstyngda, brittiska öldrickarna knorrade i ungefär en kvart och glömde sedan bort alltsammans. Och varför inte, att Londons stolthet är japanägt är förstås inte märkligare än att Volvo är kinesiskt?

Union Sundown

Sommaren 1981, ett drygt halvår efter det att Ronald Reagan tillträtt som president, går USA in i en  djup ekonomisk recession med sjunkande tillväxtsiffror och stigande inflation. Särskilt knackigt går det för exportindustrin  och många företag väljer att lägga ner eller flytta produktionen utomlands.

Samtidigt som arbetslösheten i december 1982  når rekordhöga 11%  (den högsta siffran sedan depressionen) snickrar Bob Dylan på det som så småningom ska bli Union Sundown på albumet Infidels (1983), en svängig upptempolåt om fackföreningar, frihandel och globalisering.

I de två inledande verserna staplas varorna på varandra i en växande hög, varefter det krasst konstateras att solen håller på att gå ner över fackföreningsrörelsen.

Well, my shoes, they come from Singapore
My flashlights from Taiwan
My tablecloth´s from Malaysia
My belt buckle´s from Amazon
You know, this shirt I wear comes from the Philippines
And the car I drive is a Chevrolet
It was put together down in Argentina 

Well, it´s sundown on the union
Ans what´s made in the U.S.A.
Sure was a good idea
'Til greed got in the way

Well, this silk dress is from Hong Kong
And the pearls are from Japan
Well, the dog collar´s from India
And the flower pot´s from Pakistan
All the furniture, it says "Made in Brazil"
Where a woman, she slaved for sure
Bringin´home thirty cents a day to a family of twelve
You know, that´s a lot of money to her.

Well, it´s sundown on the union ...

Rösten är ömsom indignerad, ömsom anklagande. Som producent står ingen mindre än Dire Straits-gitarristen Mark Knopfler och även om Union Sundown saknar den engelska supergruppens behärskade precision är Union Sundown  ändå det spår på Infidels som påminner mest om en Dire Straits-låt. Dels beror det på en effektiv gitarrfigur som driver på och binder samman och dels på sångens diskreta delayeffekt.

I en intervju från 1985 med rockkjournalisten Kurt Loder lägger Bob Dylan generöst ut texten om sakernas tillstånd.  Resonemangen är kanske inte helt stringenta men de ger en värdefull inblick i Dylans världsbild vid  tiden för Union Sundown:

Somebody's gonna have to come along and figure out whats happening with the United States. Is this just an island that´s going to be blown out of the ocean, or does it really figure into things? I really don't know. At this point right know, it seems that it figures into things. But later on, it will have to be country that´s self-sufficient, that can make it by itself without that many imports.

Den isolationistiska proamerikanism som Dylan ger uttryck för i intervjun blir i Union Sundown tydligast i låtens andra hälft:

Well, you know lots of people are complaining that there is no work
I say, "Why do you say that for?
When nothin' you got is U.S.-made"
They don't make nothin' here no more
You know capitalism is above the law
It say, "It don't count 'less it sells" 
When it costs too much to build it at home 
You just build it cheaper someplace else

Well, it's sundown in the union ....

Well, the job that you used to have
The gave it to somebody down in El Salvador
The unions are big business, friend
And they're going goin' out like a dinosaur
The used to grow food in Kansas
Now they want to grow it on the moon and eat it raw
I can see the day coming when even your home garden
Is gonna be against the law

Albumet Infidels - och då inte minst Union Sundown - representerar en brytpunkt i Dylans konstnärskap; för första gången sedan den kristna omvändelsen närmar han sig både livs- och sakpolitiska frågor från ett icke-evangelistiskt perspektiv.

Samtidigt representerar Union Sundown kontinuitet och tillbakablickande; utan att blinka plockar den upp en gammal tråd från 1963 och North Country Blues (They complained in the east / They are paying too high / They say that your ore ain´t worth digging/ That it´s much cheaper down / In the South American towns / Where the miners work  almost for nothing).

Det finns också idémässiga likheter med sången Who Killed Davey Moore (även den från 1963) i vilken Dylan frågar lyssnaren vem som egentligen bär ansvar för proffsboxarens död. Publiken? Managern? Bookmakern?

För vem är det egentligen som bär ansvaret i Union Sundown? Det amerikanska folket som köper billiga, utländska varor? Den sydamerikanska kvinnan som vill försörja sin familj?  Kapitalisterna som måste tillgodose aktieägarna?

Den som brukar roa sig med att försöka klura ut var Dylan står politiskt får faktiskt inte särskilt stor hjälp av Union Sundown. Låten pekar i flera riktningar på en och samma gång. Står hoppet till närodlade och lokalproducerade varor, till protektionistiska skyddstullar eller till en radikaliserad och internationell fackföreningsrörelse?  Dylan är observerande snarare än värderande och blir oss - som vanligt - svaret skyldig.

Senast Dylan framförde Union Sundown live var 1992. En klimatkris och ett kvartssekel senare  borde det vara läge att plocka fram låten igen. 

Södra Pale Ale och Visions of Johanna (live version 1966)

Södra Pale Ale 3,5%

Södra Pale Ale går att köpa i de flesta välsorterade matvarubutiker. Ölet skummar kraftigt med ett luftigt skum som lämnar en del reminiscenser. Doften är fruktig (aprikos) och kryddig (pepparmynta).  På det stora hela är ölet välsmakande men kroppen är aningen tunn även om den humlearomatiska balanserar fint mot mot bröd och malt. Pigg kolsyra, gränsande mot stickig. En aning knallpulver (!) i avslutet. Eftersmaken är medellång med en del mineral- och metall.

Södra Pale Ale tillverkas av Södra Maltfabriken i Stockholm. Bryggeriet ligger dock varken på Söder, vid Södra Station eller ens i Söderort utan i Haninge. "Södra" i Södra Maltfabriken syftar således på Södra Stockholm, en gräns som förstås tenderar att bli en smula flytande. Kanske är det denna relativism som skapat  den mäklarlingo som utgår från specifika gatunamn. Som Sofo; en akronym för "söder om Folkungagatan" och en lekfull allusion på  New Yorks Soho - South of Houston Street.

Visions of Johanna (live version 1966)

En höstdag 1965 befinner sig Bob Dylan i någon av Sohos många vindsateljéer. I alla fall är det en möjlig slutsats att dra om man gör en biografisk läsning av låten Visions of Johanna.

Till skillnad från den nykritiska skolan (se gärna föregående veckas post om dekonstruktivism) - som med emfas hävdar att det är texten och enbart texten som ska undersökas - menar den biografiska traditionen istället att kunskaper om författaren och den historiska kontexten kan ge en ökad förståelse av texten, och att dessa dessutom ska få en normerande roll i själva tolkningsprocessen.

Begreppet förståelse är förstås problematiskt sett ur ett nykritisk perspektiv. Idén om att att det någonstans finns en given tolkning, och att denna tolkning dessutom är identisk med författarens intention riskerar att reducera läsaren till en slags passiv rebuslösare.

Nåväl. Mot bättre vetande  närmar vi oss Visions of Johanna med de biografiska glasögonen limmade på näsan och passar inledningsvis på att notera följande: I mitten av 60-talet  syntes Bob Dylan gärna med hippa New York konstnärer vilka ofta hade sina ateljéer i vindsvåningar i stadsdelen Soho. Vidare konstaterar vi att New York, klockan 17:30 den 9 november 1965,  drabbas  av ett tretton timmar långt strömavbrott.

Ponera att Dylan befinner sig på en vind tillsammans med några hipsters när strömmen går. Hur många de är vet vi inte riktigt, men bland dem finns åtminstone en kvinna (i sången kallad Louise) och hennes älskare. Alla gör sitt bästa för att hålla sig varma och sysselsatta. Värmeledningarna rosslar och någon rattar in en kanal med countrymusik på den batteridrivna transistorradion:

Ain't it just like the night to play tricks when you´re tryin' to be so quiet?
We sit here stranded, though we´re all doin´ our best to deny it
And Louise holds a handful of rain, temptin´you to deny it
Lights flicker from the heat pipes just cough
The country music station plays soft
But there's nothing, really to turn off
Just Louise and her lover so entwined
And these visons of Johanna that conquer my mind

De återkommande  uttrycket "visions of Johanna" är förstås tvetydigt. Är det sångjaget som ser syner av Johanna, eller är det tvärtom så att sångjagets tankar gång på gång går till de visioner och drömbilder som Johanna en gång frammanat?

I strömavbrottets mörker framträder ett nytt ljudlandskap där perceptionen förändras och intrycken förskjuts. Någon leker blindblock med en skramlande nyckelknippa, en nattvakt klickar med en ficklampa samtidigt som det lösa gardet utbyter erfarenheter:

In the empty lot where the ladies play blindman´s bluff with the keychain
And the all-night girls they whisper of escapades out on the "D" train
We can hear the night watchman click his flashlight
Ask himself if it´s him or them thats really insane
Louise, she's all right, she's just near
She's delicate and seems like the mirror
But she just makes it all too concise and too clear
That Johanna´s not there
The ghost of electricity howls in the bones of her face
Where these visions of Johanna have now taken my place

Men i takt med att timmarna går kommer också tristessen, frustrationen och rädslan. Det som till en början både var spännande och mysigt, förvandlas successivt  till en nervpåfrestande icke-tillvaro som förvandlar sällskapet till karikatyrer av sig själva:

Inside the museum, Infinity goes up on trial
Voices echo this is is what salvation must be like after a while
But Mona Lisa musta had the highway blues
You can tell by the way she smiles
See the primitive wallflower freeze
When the jelly-faced women all sneeze
hear the one with the mustache say, "Jeeze
I can´t find my knees"
Oh, jewels and binoculars hang from the head of the mule
But these visions of Johanna, they make it all seem so cruel 

Frågan är då om denna tolkning av Visions of Johanna  förminskar och begränsar verket genom att låsa det till tid och plats. Kanske. Samtidigt känns det utan tvekan spännande att ta del av någon annans vardagssurrealism. Alla människor har någon gång varit med om att  tillvaron vridits ett kvart varv åt vänster och fått allt att verka annorlunda och främmande. Samma, men ändå nytt. Som när man rör sig i en stad som bäddats in i vinterns första snöfall eller när man vandrar hem efter den första kyssen.

Visions of Johanna har genom åren framförts på en mängd olika sätt. Man kan förstås diskutera vilken version som går bäst ihop med den biografiska analys som skisserats här ovan. Personligen skulle jag vilja slå ett slag för någon av de inspelningar som gjordes under 1966 års turné då låten ingick i de flesta av konserternas aukustiska första-halva. Det säger sig ju självt att en sång om ett strömavbrott ska framföras utan elström.

Tanker Craft FM och I Can't Get You Off of My Mind

Tanker Craft FM 3,5%

Den som har för vana att lusläsa etiketter kommer snart att märka att folkölhyllans finsegment (+25 spänn) innehåller en hel del öl från Estland. Kanske beror det på importören Original Brands kontakter i Baltikum eller att de baltiska staternas alkoholklasser liknar Sveriges. Om någon i läsekretsen sitter inne med svaret är det förstås bara att höra av sig.

Craft FM  är en pale ale från det estländska bryggeriet Tanker.

Färgen är blekt gul och nästan helt klar. Behaglig doft av fläder och passionsfrukt. Luftigt, frasigt skum som sjunker undan utan att lämna rester. Ölet är överraskande smakstarkt med såväl grapefrukt och bröd som en rejäl humlebeska. Len munkänsla. Kolsyran är pigg men går ur aningen för snabbt. Lång torr eftersmak.

Som framgår av namnet har Craft FM hämtat inspiration från radions guldålder. Etiketten är således  utformad som en gammal radiomöbel och tittar man noga ser man att frekvensen inställd på "pale ale" och att volymen nerskruvad till 3,5.

I Cant´t Get You Off of My Mind

Genom Bob Dylans Memoarer - första delen (2004) löper radion som en rödglödgad, sprakande tråd. Och det är i radion som han för första gången hör Hank Williams sjunga.

Ljudet av hans röst gick igenom mig som en elektrisk stöt (...) Man kallade honom för "hillbillysångare", men jag visste inte vad det var. För mig var hillbillies landsortstöntar som hette Homer eller Jethro. Hank hade ingen grötig dialekt. Det fanns inget pajasartat över honom. Redan som ung identifierade jag mig  helt och hållet med honom.(ur Memoarer i översättning av Mats Gellerfelt)

Precis var och när mötet med Hank Williams musik äger rum sägs aldrig men med tanke på att Dylan säger sig ha hört honom sjunga i radioshowen Grand Old Opry, bör det ha varit någon gång mellan den 11 juni 1949 och den 11 augusti 1952.

Upplevelsen är hur som helst tumultartad och Hank Williams musik blir så småningom även  en referenspunkt för själva skapandet:

Med tiden blev jag medveten om att Hanks inspelade låtar angav de arketypiska reglerna för poetiskt låtskrivande. De arkitektoniska formerna är som marmorpelare, och de måste finnas där. Till och med orden - alla stavelser fördelade i en perfekt matematik. Man kan lära sig mycket om sångskrivandets former genom att lyssna på hans skivor, och jag lyssnade ofta på dem och bevarade dem inom mig. (ur Memoarer)

Men kanske sträcker sig inflytandet från Hank Williams ännu längre. Det finns de som velat se The Never Ending Tour-projektet som en slags parallell till just Hank Williams maniska turnerande.

2001 ger Lost Highway Records ut CD:n Timeless - ett hyllningsalbum där tolv countryrelaterade artister tolkar var sin Hank Williams-låt. Som skivans första spår hittar vi Bob Dylans version av I Can´t Get You Off of My Mind; en låt från 1947 som skildrar sångjagets oförmåga att komma över sin livs kärlek:

I can´t get you off of my mind
When I try, I'm just wastin' my time
Lord, I've tried and I've tried and all long I've cried
But I can´t get you off of my mind

I sin ursprungliga form är  I Can´t Get You Off of My Mind en dansant och charmig historia om ung kärlek.  Trots sitt hjärtknipande innehåll har sången en viss befriande självironi, och även om  refrängen med bestämdhet hävdar att ingen i världen annan kan ersätta det förlorade kärleksobjektet är man som lyssnare ändå tämligen säker på att det inte är ett liv i ensamhet som väntar sångjaget.

I händerna på den sextioårige Dylan får sången emellertid en annan innebörd. Tempot har dragits ner en smula och ett cajundragspel har ersatt originalets bluegrassfiol. Men den största skillnaden är att ett stråk av desillusionerad bitterhet smugit sig in i sången. Kanske lyckades sångjaget  inte - när allt kom omkring - frigöra sig från minnet och känslorna av den kvinna som en gång i tiden besvarade hans kärlek.

En annan, men inte alltför långsökt tanke, är att refrängen handlar om Bob Dylans relation till idolen Hank Williams. Trots idoga försök kan han på sin ålders höst bara uppgivet konstatera faktum...:  I can´t get you off of my mind.

Ahlafors Pale Ale och The Levee's Gonna Break

Ahlafors Pale Ale 3,5%

Häromveckan begåvade Niklas "Panikljus" Lindqvist folkobob med en Pale Ale från Ahlafors Bryggerier. Tackar så hjärtligt!

Fruktig, lite godisaktig doft. Grovt, men långvarigt skum som lämnar en del rester längs glasets kant. Färgen är gul och helt klar. Något stickig kolsyra. Bra beska och en torrt krispig, brödig smak som drar åt lagerhållet. Apelsin och kola i eftersmaken.

Alafors är ett litet samhälle nordost om Kungälv. Ortens nav utgjordes länge av Ahlafors Spinneri , grundat 1854 av entreprenören och industrialisten  Alexander Keiller (1804-1874). Denne lät dämma upp Hälltorpsån för att därigenom ge kraft till spinneriet. Den damm som skapades av fördämningarna fick namnet Hälltorpssjön.

The Levee's Gonna Break

Det är förstås en överdrift att hävda att vattenfördämningar (levees)  är ett genomgående tema i Bob Dylans konstnärskap. Men icke desto mindre finns det mer än en låt som handlar om just översvämningar och brustna skyddsvallar: Crash on the Levee (Down In the Flood) från 1967, High Water (for Charley Patton) från 2001 samt The Levees´s Gonna Break från 2006. Den sistnämnda kommer vi att återvända till senare.

Om man hårdrar det finns det tre orsaker till att  the levee återkommer i Bob Dylans textvärldar (visserligen med fyrtio års mellanrum, men ändå):

För det första finns det en historisk bakgrund. 1927 steg Mississippi floden till följd av häftiga skyfall. Ett hundratal vallar brast och den största översvämningen i amerikansk historia var ett faktum. Via Mississppideltats många bluesmusiker letade sig katastrofen sedan in i  musikhistorien. Som exempel kan nämnas Memphis Minnie och Kansas Joe McCoys When the Levee Breaks och Charley Pattons High Water Everywhere (båda från 1929), samt John Lee Hookers Tupelo Blues från 1959.

Det bör med andra ord inte överraska någon att en artist som Bob Dylan, med sina djupt gående musikaliska rötter, alluderar på översvämningen 1927. Dels på själva händelsen och dels på dess musikaliska avtryck.

För det andra bär begreppet levee på vissa religiösa konnotationer. Människans undergång i form av en framrusande vattenmassor är som bekant ett väl inarbetat koncept inom de Abrahamitiska religionerna - Syndafloden som utplånar alla utom Noa (med familj), Röda havet som faller samman över de förföljande egyptierna.

Genom ställa Guds kraft mot en konstgjord barriär kan man lyfta fram det fåfänga i att försöka undkomma Guds vrede. Den tvivlande kan förstås ersätta Gud med naturen själv, men resultatet blir detsamma. 2005 orsakade orkanen Katrina störtfloder som förstörde skyddsvallarna kring  New Orleans, och fler orkaner följer med antropocen har nog inte undgått någon.

Den tredje och sista anledningen till att Dylan tenderar att återvända till the levee beror förstås på skyddsvallens förtjänster som känslomässig metafor där ett långsamt stigande  tryck slut leder till ett häftigt och oåterkalleligt sammanbrott.

The levee's Gonna Break från albumet Modern Times sammanför på ett nästan övertydligt sätt the levees innehållsnivåer: Den historiska, den religiösa och den känslometaforiska. I sexton korta verser, arrangerade kring en klassisk bluestolva, sjunger ett "jag" om sig själv och den vall han arbetar med:

If it keep on rainin' the levee gonna break (x2)
Everybody saying this is a day only the Lord could make

Well I worked on the levee Mama, both night and day (x2)
I got to the river and I threw my clothes away

I paid my time and now I'm as good as new (x2)
They can't take me back, not unless I want them to

Då och då skymtar en kvinna fram som textens "du". Särskild tydlig blir hon dock aldrig och man undrar till slut om hon verkligen finns eller om hon bara är en fantasi - en spegel av sångjaget själv.

I look in your eyes, I see nobody else but me (x2)
I see all that I am and all I hope to be

If it keep on rainin' the levee gonna break (x2)
Some of these people don't know which road to take

When I'm with you i forget I was ever blue (x2)
Without you there´s no meaning in anything I do

Textens klassiska bluesaforismer bärs fram av en munter, sepiatonad orkester som diskret pekar tillbaka mot ett odefinierbart förflutet.  Måhända är vår sångare en straffarbetande kedjefånge som svettas på 1927 års vallar. Den katastrof som väntar verkar dock vara mer upplivande än skrämmande. Kanske beror det på att det inre rummets skyddsvallar redan är bortspolade. 

Mikkeller Sally Monroe och Just Like A Woman (live version 1966)

Mikkeller Sally Monroe 3,5%

Mikkeller är ett danskt bryggeri som numera även är ett bränneri och ett internationellt barkoncept. Företaget var tidiga med att använda nomadbryggandet som en del sin urbana och kosmopolitiska varumärkesprofil. Till exempel bryggs deras glutenfria Pale Ale Sally Monroe i Belgien.

Till att börja med kan folkobob informera om att Sally Monroe bjuder på en rejäl skumfontän vid öppnandet. Antingen är detta precis vad man ska förvänta sig av glutenfria vete-ale från Belgien eller så var det något skumt (ordvits) med de två burkar jag fick med mig från Möllans Folkis. folkobob vill dock understryka att  burkarna varken var frusna, kantstötta eller gamla (bäst före datum (2018-05-30 för båda). Nåväl. När folkobob rengjort köket och  burkarna slutat skumma konstaterades följande:

Sally Monroe är bärnstensfärgat och inte helt klart. Svag doft av skumgodis (ingen ordvits). Skummet (i glaset) är tätt och segt med rejält kläng. Ölet smakar friskt med toner av citrus, örter och nysågad furu. Rejäl och ganska torr humlebeska. Beskan dröjer sig sedan kvar i eftersmaken där den får sällskap av ljust bröd och mjöl.

Just Like a Woman

Samma år som Marilyn Monroe hittas död i sitt hem 1962 gör New York-konstnären Andy Warhol en serie screentryck utifrån ett porträtt av stjärnan. Warhol återvänder till Monroemotivet flera gånger under sextiotalet  - sista gången 1967.

Det är ett minst sagt illustrativt sammanträffande att Warhols Monroe-svit precis ramar in Bob Dylans dynamiska sextiotalsår. I boken Det är inte mig ni söker (ICA bokförlag 2013) viker rockjournalisten David Dalton kapitlet "Godzilla mot Mothra" åt relationen mellan Bob Dylan och Andy Warhol. Den bild som Dalton tecknar av de två popkulturella giganterna är inte särskilt smickrande: Båda två försöker stärka sina egna coolhetsaktier på bekostnad av den andre och deras samröre verkar mest bestå av ett ganska barnsligt socialt spel med fotomodellen Edie Sedgwick i centrum. Sedgwick - som är en lite kantstött figur i Warhols entourage - attraheras av Dylan och antagligen är intresset ömsesidigt. Åtminstone för en tid. Mot slutet av sextiotalet accelererar Sedgwicks drogmissbruk och hon dör 1971, endast 28 år gammal.

Även om Dylan själv sällan talar om sina inspirationskällor så är det en hyfsat vedertaget uppfattning är att låten Just Like a Woman har någon slags koppling till Edie Sedgwick. I texten skildrar sångjaget ett vuxet barn vars band och rosetter först nyligen "have fallen from her curls":

Nobody feels any pain

Tonight as I stand inside the rain

Everybody knows

That Baby's got new clothes

But lately I see her ribbons and her bows

Have fallen from her curls

Det som den första versen antyder - att man aldrig helt kan frigöra sig från sitt inre barn - proklamerar sedan refrängen mer explicit:

She takes just like a woman, yes, she does
She makes love just like a woman, yes, she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl

När man diskuterar Dylan ur ett genusperspektiv brukar Just Like a Woman av olika anledningar tas upp som exempel på misogyni. Ett av skälen är förstås att låten ingår i en rocklyrisk tradition där män romantiserar psykiskt sköra kvinnor med ett psykosocialt utanförskap (andra exempel skulle kunna vara Joy Division's Shes Lost Control, Ramones' She Talks to Rainbows eller Hellacopter's Baby Borderline).

I den andra versen framgår det att Baby - i likhet med Edie Sedgwick - både använder pärlsmycken och amfetamin:

Queen Mary, she's my friend
Yes, I believe I'll go see her again
Nobody has to guess
The Baby can't be blessed
Till she sees finally that she's like all the rest
With her fog, her amphetamine and her pearls

En annan anledning till att Just Like a Woman hamnar i giftskåpet är adverbet just. Att kvinnan i texten "makes love just like a woman" implicerar att det finns en uttalad och specifik kvinnlighet att förhålla sig till. Refrängen ses med andra ord som ett uttryck för ett normerande kvinnoideal vilket i sin tur står i direkt motsättning till dagens strävan efter ett mer mångfasetterat och dynamiskt könsuttryck.

Efter de två första verserna kommer dock ett stick där styrkeförhållandena kastas om. Det är nu sångjaget som är den svage och utlämnade - även om desperationen och utsattheten till viss dels maskeras av ett lekfullt rimmande (first-thirst-curse-hurst-worse):


It was raining from the first
And I was dying there of thirst
So I came in here
And your long-time curse hurts
But what's worseIs this pain in here
I can't stay in here
Ain't it clear that - 

I den sista versen ändras rollerna igen. För första gången beskriver sångjaget sig själv och kvinnan utifrån ett "oss" och ett "vi". Samtidigt vädjar han till kvinnan att hon inte ska låtsas om att de har haft ett gemensamt förflutet.

I just can't fit

Yes, I believe it's time for us to quit

When we meet again

Introduced as friends

Please don't let on that you knew me when

I was hungry and it was your world

Det går nästan att skymta en slags sadomasochistisk maktlek mellan raderna. Vem är det nu som befinner sig i överläge; han som inte längre är i behov av henne, eller hon som när som helst kan avslöja honom? I den  sista refrängen vänder sig sångjaget för för första gången direkt till kvinnan. Kanske kan det ses som ett uttryck för att de nu befinner sig på en jämställd nivå. Men frågan kvarstår: Vem är det som har stigit och vem är det som har sjunkit?

You fake just like a awoman, yes, you do

You make love just like a woman, yes, you do

And you ache just like a woman

But you break just like a little girl

Genom åren har Dylan sjungit Just like a Woman  på en mängd olika sätt. Ibland har han låtit syrlig och anklagande, andra gånger arg och förorättad. I den version som man kan höra på Bootleg series vol 4 - Bob Dylan Live 1966 framförs texten på ett sätt som lättast låter sig beskrivas som ömt. Det börjar med några trevande gitarrackord; efter en stund kommer sången in, försiktigt och smekande. Det är som om Dylan vill försäkra kvinnan om att han sett både det starka och vackra liksom det svaga och patetiska men att allt är okej oavsett. Sångens sista femtedel domineras av ett munspel som spelas högt upp på den obrutna durskalan. De gälla tonerna kontrasterar mot röstens mjukhet, men lyfter samtidigt fram det sköra och ömtåliga.

Om vi för en stund leker med tanken att Just Like a Woman inte bara inspirerats av Edie Sedgwick utan även handlar om henne så kan texten ses som en skildring av den hudlöshet som finns bakom offentlighetens persona. Om Edie Sedgwick hade varit trubadur istället för fotomodell hade det kanske också funnits en Just Like a Woman om Bob Dylan - och förhoppningsvis hade hon då också sjungit den lika varsamt. Åtminstone någon gång ibland.

Terminal Pale Ale och When I Paint My Masterpiece

Terminal Pale Ale 3,5%

Terminal Pale Ale är ett  öl som tillverkas av det italienska bryggeriet Brewfist och importeras av det Stockholmsbaserade företaget Original Brands. Terminal Pale Ale ingår bland de fem öl som ICA säljer med hjälp av Bottl3 5hop så det är med andra ord möjligt att köpa Terminal Pale Ale i stort sett varje välsorterad  ICA-butik. Varför ICA inte kan köpa öl av Original Brands direkt förstår jag inte riktigt, men jag antar att samarbetet är resultatet av något slags juridiskt finlir som ligger utanför folkobobs enkla kommunalarbetarhorisont.

Färgen är ljust gul är och nästan helt klar. Doften är fruktig med en dragning åt det det tropiska hållet. Skummet är varken kraftigt eller långvarigt och utan särskild stark vidhäftningsförmåga. Kolsyran är något stickig, men i övrigt finns det inte mycket att anmärka på. Terminal Pale Ale är smakrikt, både med avseende på komplexitet och smakstyrka med ljusa brödtoner och bra beska. Munkänslan är aningen simmig. Lång eftersmak med en hel del en hel del frukt, dock utan att blir kvalmigt.

Terminal Pale Ale har dessutom en trevlig etikett med lite serietidningsstuk på vilken vi ser en resenär skärskådar en flygbiljett i en transithall.

When I Paint My Masterpiece

Sedan starten 2016 har folkobob ibland tvingats göra en del långsökta passningar för att kunna para ihop en Dylanlåt med en trekommafemma. Men inte nu. Otroligt nog finns en Dylanlåt som med nästan kuslig precision passar ihop med italienska flygplatsterminaler. I When I Paint my Masterpiece  får vi nämligen följa en konstnärs odyssé - från gatorna i Rom till flygplatsen i Bryssel.  Låten  spelas in våren 1971 men ges ut officiellt först ett halvår senare på samlingsalbumet More Bob Dylan Greatest Hits.

Den resa som beskrivs i When I paint my masterpiece är inte enbart geografisk; tillsammans med sångjaget rör vi oss bakåt i tiden. Vi börjar vid Spanska trappan - en populärkulturell och filmhistorisk referenspunkt som återfinns i både Rossellinis Rom öppen stad (1945) och Weylers Prinsessa på vift (1953). Därefter förs lyssnaren tillbaka till renässansen (och hotellet) med hjälp av  "Botticelli's niece", en kvinna som i sången verkar agera både  musa och sängkamrat:

Oh, the streets of Rome are filled with rubble

Ancient footprints are everywhere
You can almost think that you´re seein´ double
On a cold, dark night on the Spanish Stairs
Got to hurry on back up to my hotel room
Where I´ve got me a date with Botticelli's niece
She promised that she'd be right there with me
When I paint my masterpiece

I andra versen fortsätter tidsresan - nu hela vägen tillbaka till Coloseum och antikens Rom. Till skillnad från den föregående versen - som skildrade upplevelser i ett verkligt och konkret Rom - utspelar sig  denna vers snarare i ett slags inre, symboltyngt landskap där sångjaget plågas av metaforiska lejon och undflyende minnen:

Oh, the hours that I've spent Inside the Coliseum
Dodging lions and wastin' time
Oh, those mighty kings of the jungle, I could hardly stand to see 'em
Yes, it sure has been a long, hard climb
Train wheels running' through the back of my memory
As the daylight hours do increase.
Someday, everything is gonna be smoth like a rhapsody
When I paint my masterpiece

Utan tvekan ligger en biografisk tolkning nära till hands när man närmar sig When I Paint My Masterpiece. Låten tillkommer under en tid när Dylan upplever en känsla av konstnärlig stagnation. I jämförelse med den nästintill ofattbara produktivitet under åren 1965-67 så framstår det tidiga sjuttiotalet i det närmaste som en öken. I Sean Wilentz bok Bob Dylan in America (Vintage 2011) återges ett illustrativt citat ur en intervju  där Dylan kommenterar denna period: "It´s like I had amnesia all of a sudden... I couldn´t learn what I had been able to do naturally"

Dylans skaparkris återspeglas i viss mån också i det musikaliska uttrycket; även om det hela utan tvekan låter typiskt Dylan så låter det märkligt nog också rätt mycket som ett avslappnat Rolling Stones utan blåssektion. Jämför till exempel Dylans sätt att framföra texten i When I Paint my Masterpiece med Jaggers frasering i Honky Tonk Women (!).

Om de två inledande verserna behandlar olika delar av den konstnärliga skapandeprocessen (till exempel inspiration och introspektion) så fokuserar den avslutande versen istället på de materiella sidorna av detta konstnärskap. En brokig skara bestående av präster, unga flickor och journalister möter sångjaget på flygplatsen i Bryssel:

I left Rome and landed in Brussels
With a picture of  a tall oak tree by my side
Clergymen in uniform and young girls pullin' muscles
Everyone was there but nobody tried to hide
Newspapermen eating candy
Had to be held down by big police
Someday, everything is gonna be diff'rent
When I paint my masterpiece

Enligt Clinton Heylin alluderar bilden av eken på en historia om en konstnär som ägnade sitt liv åt att måla samma träd; något som i sin tur skulle vara motsatsen till Dylans ständiga utforskande av nya uttryck och identiteter. Trots ett idogt sökande har folkobob inte kunnat hitta historien om ekmålaren. Däremot ledde letandet fram till en gammal zenkoan om ett ekträd:

En munk ställde en dag följande fråga till zenmästaren Jōshū: "Vad är  meningen men med att Bodidarman från väst kommer på besök?". Zenmästaren Jōshū svarade lugnt: "Ekträdet framför klostret". Ridå.

I den mån en koan nu överhuvudtaget går att tolka, kan ovanstående historia ses som en bild av hur svaren på de verkligt svåra frågorna finns i den vardag som omger oss.  Det stora förstås genom det lilla och  detta lilla finns rakt framför oss. Typ.

Att  bilden av eken i When I Paint My Mastepiece skulle syfta på en zenkoan  är förstås mer än lovligt  långsökt. Oaktat detta inbjuder ändå själva möjligheten till följande, högst hyptetiska, fråga: Om Dylan (mot förmodan) skulle ta del av historian om zenmästare Jōshū och ekträdet: Skulle han då se sig som Bodidarman - den religiösa patriark som de troende söker upplysning från (trots att svaret finns inom dem själva) - eller munken (som står på tröskeln till en insikt om att det han sökt hela tiden funnits rakt framför honom)?

Det är förstås en  zenparadox i sig att det ens kan finnas en låt som handlar om svårigheten att komponera låtar - särskilt när denna låt sjungs av Bob Dylan. Våren 1971 skulle de flesta antagligen säga att han redan skapat sitt mästerverk flera gånger om. Om några år ska han spela in albumet Blood on the Tracks, ett album som många ser som just Mästerverket.  Det bör dock noteras att Dylan själv fortsatte sjunga When I Paint My Masterpiece (senast i Italien sommaren 2011) och man kan förstås bara spekulera i om han fortfarande väntar på det egentliga mästerverket.

Sleepy Bulldog Best Bitter och Tell Me Momma

Sleepy Bulldog Best Bitter 3,5%

I förra posten skrev folkobob om Daredevil från Gotlands Bryggeri. Nu har det blivit dags för ännu en  representant från det ordinarie sortimentet: Sleepy Bulldog Best Bitter.

Sleepy Bulldog är en pale ale med en färg någonstans mellan guld och koppar.  Skummet är tätt och fint och sjunker ned till en långvarig float. Kolsyran är pigg men inte stickig. Doften är svagare än hos sin kollega Daredevil och drar mer åt bröd än torkad frukt. Om vi fortsätter att jämföra de två så är smaken stramare och beskan torrare hos Sleepy Bulldog än hos Daredevil. Istället för torkad frukt hittar man citrus och knäckebröd. Brödig lång eftersmak.

På etiketten ses en festlig bulldog med cigarr och plommonstop - inte helt olik Winston Churchill.

Tell  Me Momma 

Det är en händelse som ser ut som en tanke att 1966 års turné avslutas i just Royal Albert hall - den lokal som  kanske är allra mest förknippad med just Winston Churchill. Det var till exempel i Royal Albert Hall som Churchill på tacksägelsedagen 1944 pekade på hur Amerika och England  kunde förenas i kampen mot diktatur tack vare sin gemensamma ideologiska värdegrund.

Tjugotvå år senare står amerikanen Dylan på samma scen. Framför en enorm amerikansk flagga och flankerad av ett nervigt rock´n roll band förkroppsligar han hur denna angloamerikanska gemenskap  tagit sig i det närmaste symbiotiska uttryck. I början av 1960-talet transformeras 1950-talets Chicagoblues av brittiska r´n´b grupper som Pretty Things, Them, och Animals. 1964 återlämnas det amerikanska arvegodset när Beatles och Rolling Stones flyger över Atlanten.  Tillbaka i Förenta staterna permuterar det återigen; denna gång i händerna på Bob Dylan. (Passande nog heter det första albumet i hans elektriska trilogi just "Bringin´it all Back home".)

Winston Churchill dör året innan Dylan drar ut på sin elektrisk världsturné och man kan därför bara spekulera i vad han hade tyckt om konserten i Royal Albert Hall den 26 maj 1966. Antagligen hade Churchill kunnat uthärda konsertens akustiska  inledning, men det är tveksamt om han hade suttit kvar när den den rasande Tell Me Momma inleder den elförstärkta andra halvan.

Även om Churchill och Dylan skiljs åt av två generationer och ett halvt jordklot så finns det ändå  något som förenar de två entiteterna. Churchill får nobelpriset i litteratur 1953, Dylan 2016. Bägge representerar en litterär tradition där själva framförandet är det centrala. Churchills politiska retorik är omöjlig att skilja från person, tid och plats på samma sätt som Dylans texter är oupplösligt förbundna med sången och dess musikaliska inramning.

Få låtar visar detta tydligare än just den ovan nämnda Tell Me Momma; en svängig, orgelindränkt stänkare där helheten blir betydligt större än de Bo Diddley synkoper och surrealistiska  rock´n roll-dadaistiska fraser som bygger den. Tell Me Momma har aldrig spelats in i studio, utan finns  bara som liveupptagningar från 1966 års turne.

I boken Revolution in the Air - the Songs of  Bob Dylan 1957-73 (2009) pekar Dylanologen Clinton Heylin på hur texten till Tell Me Momma succesivt förändras allt eftersom  turnen fortskrider. Till exempel transformeras följande rader:
Yes I can see you on your window ledge
But I can't tell just how far away you are from the edge

... som i sin ursprungliga form uttrycker både oro och en vilja och omhändertagande, till något som är betydlig mer provocerande och aggressivt:

Everybody sees you on your window ledge
How long´s it gonna take for you to get of the edge?

Hårklyverier kan man tycka, men det faktum att Tell Me Momma egentligen inte finns i en "definitv" studioversion lockar onekligen fram ens inre skrivbordsfilosof. Är de olika live-framförandena  att betrakta som variationer av den version som framfördes i New York den 5 februari 1966? Eller ska man se de olika framförandena som prototyper till den version som hörs i Roal Albert Hall den 7 maj 1966?

Resonemanget går att föra ännu längre. Enligt Simon & Schusters Lyrics 1962-2001 (2004) lyder de inledande raderna till Tell Me Momma så här:

Ol' black Bascom, don´t break no mirrors
Cold black water dog, make no tears

En slapphänt transkribering som förvärrats av dåliga inspelningar säger Heylin och hävdar att Dylan istället sjunger:

Cold black glass don´t make no mirror
Cold black water don´t make no tears

Utan tvekan innebär Heylins förslag en avsevärd förbättring av texten - poetiskt kraftfullare och mycket mer logisk - och jag skulle gärna ha hållit med om det inte vore för att jag själv tycker att Tell me Momma inleds med en skrockfylld varning till en  otursförföljd stackare (med mörkt förflutet) om att inte krossa speglar:

Cold black past, don´t break no mirrors
Cold black water, don´t make no tears

Kanske finns det lika många Tell Me Momma som det finns lyssnare. Kanske finns den verkliga Tell Me Momma bara i en slags rockens motsvarighet till Platons idévärld. Om det nu spelar någon roll vad han sjunger. I en Mojo-artikel om Dylans 60-tal konstaterar musikjournalisten Phil Sutcliffe följande apropå Dylans bitvis svårgenomträngliga texter: "You get what he´s talking about even if you don´t know what he's saying". När man hör Tell Me Momma rulla igång infinner sig lätt följande parafras: "You get what he´s talking about even if you don´t hear what he's saying" .

Walhöll Ask och I Was Young When I left Home

Walhöll Ask (ᛆᛋᚴ) 3,5%

Walhöll Brygghus är ett litet bryggeri i Söderbärke (mellan Fagersta och Ludvika) som för ovanlighetens skull faktiskt gör skäl för epitetet mikrobryggeri. Deras olika öl verkar ha namngetts med hjälp av Eddan och kallas för saker som Balder, Ragnarök och Valkyria. Trekommafemman är en ofiltrerad amerikansk pale ale och heter Ask (ᛆᛋᚴ); med det efterställda attributet "den klene".

Nu är dock Ask inte särskilt klen. Skummet är tätt, långvarigt och dröjer fint på insidan av glaset. Färgen är dimmigt guldgul, och går mot bärnsten och isté . Doften är aromatisk med mycket ananas och tropisk frukt. Väl i munnen är Ask den klene riktigt ordentlig besk, även om det går att fånga upp en ton av parfym och rostad malt i munnens främre del om man är snabb och koncentrerad.  Ask trivs bäst med lite chips (eller stekt spätta eller pizza eller misosoppa) nära till hands. Särskilt då munkänslan är ganska sträv och eftersmaken lång torr och besk.

På etiketten syns ett vikingaskepp med böljande randigt segel. Huruvida det funnits vikingaskepp i Söderbärke vet jag inte, men med lite lyft är det nog möjligt att nå Kolbäcksån och Mälaren; så varför inte?

I Was Young When I Left Home

Även i Bob Dylans hemtrakter är man förtjust i vikingar. Till exempel finns det en staty av Leif Erikson framför Minnesotas representanthus och Minneapolis fotbollslag heter som bekant Minnesota Vikings. Antingen upplever man Leif Eriksson som en mindre problematisk upptäckare än Christofer Columbus eller så är det något slags identitesskapande historiebruk av och för amerikaner med rötterna i Skandinavien.

I december 1961 lämnar Bob Dylan New York för att tillfälligt återvända till Minnesota och Minneapolis. Han står vid denna tid på tröskeln till sitt genombrott; materialet till det kommande debutalbumet har precis spelats in, men ännu är han en förhållandevis okänd person utanför Greenwich Village. I Minneapolis sammanstrålar han med den lokala musikprofilen Tony Glover och och tillsammans spelar de in det tjugotal blues- och folksånger som i bootleg-kretsar brukar kallas för The Minnesota Hotel Tape.  En av de få sånger från Minnesota Hotel Tapes som getts ut officiellt är I Was Young When I Left Home vilken bland annat finns med på Bootleg Series 7: No Direction Home   från 2005.

Folkobob har tidigare undersökt hur Bob Dylan justerat texten till debutalbumets Man Of Constant Sorrow för att accentuera berättarjagets rotlöshet.  Detta mönster ser man även i I Was Young when I left Home. I sångens förlaga - 500 Miles Away From Home - sjunger berättarjaget till den som väntar att det går att höra tågvisslan "a hundred  miles away from home", men att han omöjligt  kan återvända på grund av fattigdom och skam. Med andra ord: Han vill tillbaka men hindras. I I Was Young When I Left Home utökas denna rörelse så att berättarjaget  till slut verkar oscillera både bort från och i riktning mot hemmet:

Used to tell Ma sometimes
When I see them riding blinds*
Gonna make me a home out in the wind
In the wind Lord in the wind
Make me a home out in the wind

I don´t like it in the wind
wanna go back home again
But I can´t go home thisaway
Thisaway Lord Lord Lord
And I can´t go home thisaway

Även om I Was Young When I Left Home är långt ifrån lika sammanhållen och koncentrerad som Man Of Constant Sorrow så finns det vissa likheter när det gäller sättet som Dylan blandar ut den traditionella texten med ett eget material.  Ackompanjemanget består av plockade G, D och C-ackord vilka ordnats i en slitstark figur där det verkar gå att stoppa in lite vad som helst. Två verser är hämtade direkt från 500 Miles Away From Home, medan resten  av sången dels verkar bestå av fraser och derivat från andra folksånger och dels av rena improvisationer.

Det associativa och det spontana ger en värdefull inblick i hur Dylan i början av sextiotalet leker med - och fascineras av - en fiktiv vagabondidentitet. Han skapar ett förflutet som kringflackande daglönare, ibland med biografiska tillägg av typen föräldralös halvblodsindian. Och som av en händelse beskriver både den inledande avslutande versen just hur berättarjaget brutit kontakten med föräldrahemmet:

I was young when I left home
But I been out a-ramblin´´round
And I never wrote a letter to my home
To my home, Lord, to my home
And I never wrote a letter to my home

Om några månader kommer en lokalreporter från Hibbing skriva ett brev till Newsweek och berätta att Bob Dylan egentligen är son till stadens radiohandlare; Abram Zimmerman. Avslöjandet blir slutet på Dylans första men långtifrån sista identitetsbygge. Om några månader kommer han också att byta namn till Bob Dylan "på riktigt", men julen -61 står det fortfarande  Robert Zimmerman i passet.


*Riding blind är luffarslang för att tjuvåka mellan godsvagnarna.

Lundafolk och Cross the Green Mountain

Lundafolk 3,5%

Lundabryggeriet är ett litet bryggeri som ligger i byn Torna Hällestad utanför samhället Dalby utanför staden Lund. De brygger en mängd olika öl men så vitt jag vet bara en 3,5:a. Dock varierar de sin produktion ganska mycket, samtidigt som upplagorna (eller vad det nu kan heta på bryggeri-lingo) verkar vara rätt små, varför vi förhoppningsvis får anledning att prova fler Lundafolksvarianter i Folkobob framöver.

Lundafolk är en öl som har en uppfodrande etikett vilken berättar hur ölen skall kylas, förvaras och hällas upp samtidigt som den droppar namn på malttyper, humlesorter och jäst. Parkbänkpysande utan glas undanbedes med andra ord å det bestämdaste!

Ölen är hursomhelst en ofiltrerad och vackert bärnstensfärgad pale ale. Lukten är svag med en lite söt (men absolut inte kvalmig) doft av apelsinblomma och  acaciahonung. Skummet är "grovkornigt" och kortvarigt.

Sötman från doften återfinns också i smaken även om den ganska snabbt försvinner bakom en aromatisk beska. Eftersmaken drar lite åt "hipster-IPA" men lyckligtvis utan att smaka blomsteraffär.

Förr hade Lundabryggeriet studentikosa etiketter med flygande tunnor, vikingar och Fritiof Nilsson Piraten (tyvärr aldrig på samma etikett). Nu för tiden är de minimalistiskt enfärgade med gestaltskriven text. Lundafolks är mossgrön vilket får en att tänka på...

Cross the Green Mountain

...från soundtracket till filmen Goods and Generals från 2003. Filmen skall tydligen handla om upptakten till slaget om Gettysburg och verkar vara fylld med skägg. Jag har inte sett filmen men den är säkert sevärd. 

Cross the green mountain finns också med på Bootleg Series vol 8 - Rare and unreleased 1989-2006, vilket förstås är utmärkt, annars hade jag med stor sannolikhet missat denna pärla.

Musiken är närmast att beskriva som långsam, sparsmakat instrumenterad americana. Då och då slås en försiktig trumvirvel och understryker på ett subtilt sätt kopplingen till det amerikanska inbördeskriget. I sättningen finns också en orgel, även den diskret placerad i ljudbilden, som bidrar till den sakralt högtidliga känslan.

Texten skildrar en person som erfar en känsla av total öppenhet och visionär klarhet i samband med en en militär sammandrabbning. Att tiden och platsen är det amerikanska inbördeskriget framgår högst indirekt, så det står lyssnaren fritt att applicera textens känsla av mono no aware på i stort sett vad som helst.

Berättarperspektivet alternerar  mellan ett uttalat jag-perspektiv och ett mer allmänt betraktande. Det är ovanligt att Dylan intar ett förstapersonsperspektiv där berättarjaget samtidigt utgörs av en fiktiv karaktär, bortkopplad från Dylans egna persona, men det gör han i Cross the Green Mountain. Den diegetiska situationen är dock inte  helt förklarad. Görs iakttagelserna  före eller efter  slaget? Eller är det så att slaget äger rum mellan verserna , under tiden som själva berättelsen pågår?

Den näst sista versen beskriver hur en moder får ett brev från sin son, ovetande om att denne har dött i strid:

A letter to mother  came today
Gunshot wound to the breast  is what it did say
But he´ll be better soon, he´s in a hospital bed
But he´ll never be better, he´s already dead.

Denna vers sticker ut på flera sätt: Dels bryter den av genom att beskriva händelseförloppet från ett  tredjepersonsperspektiv.  Är det berättarjagets egna död som beskrivs av en utomstående berättare? - Den sista versen som skildrar någon slags himmelsfärd ger stöd för en sådan tolkning. Dels skiljer den sig åt rent innehållsmässigt genom att samtidigt vara väldigt konkret och väldigt sentimental.

I låtens  tre avslutande rader ändras perspektivet återigen. Denna gång till ett vi-berättande:

They were calm the were gloomed
We knew them all to well
We loved each other more than
We ever dared to tell.


Tematiken kring hur kriget skapar en homosocialitet med nästan sensuella förtecken har utforskats förr i rocklyriken (till exempel Dire Straits Brothers in Arm), men här finns ett tolkningsutrymme som gör det möjligt att inkludera även den andra sidan i gemenskapen.