Jämtlands Julöl och Never Say Goodbye

Jämtlands Julöl 3,5%

folkobob inleder det nya året med en sista julspasm i form av Jämtlands Julöl - en säsongsale från Jämtlands bryggerier.

Färgen är vackert kopparröd. Skummar upp till ett långvarigt och stabilt skum med god vidhäftningsförmåga. Trevlig rostad doft med lite kaka. Smaken är maltig men samtidigt frisk med äpple och citrus vilket resulterar i en nästan syrlig munkänsla. Torr, men inte särskilt framträdande beska. En del metall i avslutet.

 På etiketten ser man Storsjöodjuret titta upp ur Storsjön - Sveriges femte största sjö. Vintertid brukar Årsunda IF ploga upp en milslång skridskoled på den frusna sjön.

Never Say Goodbye

Twillight on the frozen lake
North wind about to break
On footpints in the snow
Silence down below

Det är en beskrivning av ett vinterlandskap i väntan som inleder Never Say Goodbye - det näst sista spåret på albumet Planet Waves (1974). En värld fastfrusen i skärningspunkterna mellan olika tillstånd; mellan dagen och natten och mellan stiltjen och nordanvinden (som i sin tur väntar på att utplåna fotspåren i snön). Den symboltyngda  miljöbeskrivningen understryker det faktum att även sångjaget befinner sig i ett slags mellantillstånd. Oförmögen - eller kanske bara ovillig - att gå vidare väntar han på en kvinna:

You're beautiful beyond words
You´re beautiful to me
You can make me cry
Never say goodbye

Time is all I have to give
You can have it if you choose
With me you can live
Never say goodbye

Om slutraden never say goodbye ska ses som en uppmaning till kvinnan att aldrig ta ett definitivt avsked eller som sångjagets personliga livsmotto kan diskuteras.  Det verkar nämligen som om det verklighetsfrånvända, svärmiska väntandet  har fått ett värde i sig:

Because my dreams are made of iron and steel
With a big Bouqet
Of roses hanging down
From the heavens to the ground

The crashing waves roll over me
As I stand upon the sand
Wait for you to come
And grab hold of my hand


I den avslutande versen ställs allt på sin spets. Raden "You'll change your last name too"  kan antingen tolkas som en diskret kapitulation eller som sångjagets slutgiltiga bekräftelse på att han aldrig någonsin kommer att ge upp sin enträgna väntan:

Oh, baby, baby baby blue
You'll change your last name, too
You've turned your hair to brown
Love to see it hangin' down

Det är förstås det lilla ordet "too" som öppnar upp och väcker frågor. Till exempel kan det tolkas som att kvinnan i sången bara är den senaste i raden av tillbedda kvinnor och att även hon till slut kommer att falla ifrån och byta namn.  Eller så är det helt enkelt ett krasst konstaterande av fakta; kvinnan har valt en annan man och ett nytt efternamn är att vänta någonstans mellan husköp och barn. Ett annat rakt motsatt perspektiv är att se namnbytet som en slags profetia; till slut kommer hon att bli hans och då kommer hon också att ändra sitt namn.

Låten inleds trevande med en akustisk gitarr. Efter en stund faller en spretig elgitarr in och efter ytterligare några takter en spänstig bas. Den första versen sjungs lågmält och släpig, men från och med den andra versen växer låten i intensitet och trots att ackompanjemanget utgörs av en högst konventionell rocksättning (två gitarrer, bas, trummor och piano) så får man ändå en känsla av lovsång. Dels beror det på att låten - i likhet med många psalmer -är uppbyggd av stegrande durackord och dels på att sången successivt levereras alltmer innerligt.

Och varför inte?  En väntan kan ju ge näring åt både längtan och förväntan, där den väntande ostört kan ägna sig åt såväl fromma förhoppningar som fria fantasier. Det är knappast någon slump att  tyskans ord för "vänta" (warten) är detsamma som ordet för "vårda". Och frågan är om relationen mellan de två begreppen kan illustreras tydligare än i Never Say Goodbye där minnet av kvinnan vårdas och hålls levande just genom själva väntandet.