Fuller's London Pride och Union Sundown

Fuller's London Pride 3,5 %

London Pride är en pale ale som tillverkas av Fuller's bryggeri i Chiswick. Sedan något år tillbaka importeras de klassiskt röda flaskorna till svenska folkölshyllor av kaffetrillarna på Arvid Nordqvist.

Svag doft av apelsinmarmelad. Färgen är gyllengul. Kortvarigt, halgrovt skum som sjunker undan utan att lämna rester och efter en stund är helt försvunnet. Smaken är brödig med mycket malt och några smulor vaniljkex. Behaglig, torr beska. Något stickig kolsyra. Medellång eftersmak  med en aning krita.

Tidigare i år tillkännagav Fuller's att de skulle sälja av hela sin bryggeriverksamhet till den Japanska öljätten Asahi. De traditionstyngda, brittiska öldrickarna knorrade i ungefär en kvart och glömde sedan bort alltsammans. Och varför inte, att Londons stolthet är japanägt är förstås inte märkligare än att Volvo är kinesiskt?

Union Sundown

Sommaren 1981, ett drygt halvår efter det att Ronald Reagan tillträtt som president, går USA in i en  djup ekonomisk recession med sjunkande tillväxtsiffror och stigande inflation. Särskilt knackigt går det för exportindustrin  och många företag väljer att lägga ner eller flytta produktionen utomlands.

Samtidigt som arbetslösheten i december 1982  når rekordhöga 11%  (den högsta siffran sedan depressionen) snickrar Bob Dylan på det som så småningom ska bli Union Sundown på albumet Infidels (1983), en svängig upptempolåt om fackföreningar, frihandel och globalisering.

I de två inledande verserna staplas varorna på varandra i en växande hög, varefter det krasst konstateras att solen håller på att gå ner över fackföreningsrörelsen.

Well, my shoes, they come from Singapore
My flashlights from Taiwan
My tablecloth´s from Malaysia
My belt buckle´s from Amazon
You know, this shirt I wear comes from the Philippines
And the car I drive is a Chevrolet
It was put together down in Argentina 

Well, it´s sundown on the union
Ans what´s made in the U.S.A.
Sure was a good idea
'Til greed got in the way

Well, this silk dress is from Hong Kong
And the pearls are from Japan
Well, the dog collar´s from India
And the flower pot´s from Pakistan
All the furniture, it says "Made in Brazil"
Where a woman, she slaved for sure
Bringin´home thirty cents a day to a family of twelve
You know, that´s a lot of money to her.

Well, it´s sundown on the union ...

Rösten är ömsom indignerad, ömsom anklagande. Som producent står ingen mindre än Dire Straits-gitarristen Mark Knopfler och även om Union Sundown saknar den engelska supergruppens behärskade precision är Union Sundown  ändå det spår på Infidels som påminner mest om en Dire Straits-låt. Dels beror det på en effektiv gitarrfigur som driver på och binder samman och dels på sångens diskreta delayeffekt.

I en intervju från 1985 med rockkjournalisten Kurt Loder lägger Bob Dylan generöst ut texten om sakernas tillstånd.  Resonemangen är kanske inte helt stringenta men de ger en värdefull inblick i Dylans världsbild vid  tiden för Union Sundown:

Somebody's gonna have to come along and figure out whats happening with the United States. Is this just an island that´s going to be blown out of the ocean, or does it really figure into things? I really don't know. At this point right know, it seems that it figures into things. But later on, it will have to be country that´s self-sufficient, that can make it by itself without that many imports.

Den isolationistiska proamerikanism som Dylan ger uttryck för i intervjun blir i Union Sundown tydligast i låtens andra hälft:

Well, you know lots of people are complaining that there is no work
I say, "Why do you say that for?
When nothin' you got is U.S.-made"
They don't make nothin' here no more
You know capitalism is above the law
It say, "It don't count 'less it sells" 
When it costs too much to build it at home 
You just build it cheaper someplace else

Well, it's sundown in the union ....

Well, the job that you used to have
The gave it to somebody down in El Salvador
The unions are big business, friend
And they're going goin' out like a dinosaur
The used to grow food in Kansas
Now they want to grow it on the moon and eat it raw
I can see the day coming when even your home garden
Is gonna be against the law

Albumet Infidels - och då inte minst Union Sundown - representerar en brytpunkt i Dylans konstnärskap; för första gången sedan den kristna omvändelsen närmar han sig både livs- och sakpolitiska frågor från ett icke-evangelistiskt perspektiv.

Samtidigt representerar Union Sundown kontinuitet och tillbakablickande; utan att blinka plockar den upp en gammal tråd från 1963 och North Country Blues (They complained in the east / They are paying too high / They say that your ore ain´t worth digging/ That it´s much cheaper down / In the South American towns / Where the miners work  almost for nothing).

Det finns också idémässiga likheter med sången Who Killed Davey Moore (även den från 1963) i vilken Dylan frågar lyssnaren vem som egentligen bär ansvar för proffsboxarens död. Publiken? Managern? Bookmakern?

För vem är det egentligen som bär ansvaret i Union Sundown? Det amerikanska folket som köper billiga, utländska varor? Den sydamerikanska kvinnan som vill försörja sin familj?  Kapitalisterna som måste tillgodose aktieägarna?

Den som brukar roa sig med att försöka klura ut var Dylan står politiskt får faktiskt inte särskilt stor hjälp av Union Sundown. Låten pekar i flera riktningar på en och samma gång. Står hoppet till närodlade och lokalproducerade varor, till protektionistiska skyddstullar eller till en radikaliserad och internationell fackföreningsrörelse?  Dylan är observerande snarare än värderande och blir oss - som vanligt - svaret skyldig.

Senast Dylan framförde Union Sundown live var 1992. En klimatkris och ett kvartssekel senare  borde det vara läge att plocka fram låten igen. 

Lundafolk och Cross the Green Mountain

Lundafolk 3,5%

Lundabryggeriet är ett litet bryggeri som ligger i byn Torna Hällestad utanför samhället Dalby utanför staden Lund. De brygger en mängd olika öl men så vitt jag vet bara en 3,5:a. Dock varierar de sin produktion ganska mycket, samtidigt som upplagorna (eller vad det nu kan heta på bryggeri-lingo) verkar vara rätt små, varför vi förhoppningsvis får anledning att prova fler Lundafolksvarianter i Folkobob framöver.

Lundafolk är en öl som har en uppfodrande etikett vilken berättar hur ölen skall kylas, förvaras och hällas upp samtidigt som den droppar namn på malttyper, humlesorter och jäst. Parkbänkpysande utan glas undanbedes med andra ord å det bestämdaste!

Ölen är hursomhelst en ofiltrerad och vackert bärnstensfärgad pale ale. Lukten är svag med en lite söt (men absolut inte kvalmig) doft av apelsinblomma och  acaciahonung. Skummet är "grovkornigt" och kortvarigt.

Sötman från doften återfinns också i smaken även om den ganska snabbt försvinner bakom en aromatisk beska. Eftersmaken drar lite åt "hipster-IPA" men lyckligtvis utan att smaka blomsteraffär.

Förr hade Lundabryggeriet studentikosa etiketter med flygande tunnor, vikingar och Fritiof Nilsson Piraten (tyvärr aldrig på samma etikett). Nu för tiden är de minimalistiskt enfärgade med gestaltskriven text. Lundafolks är mossgrön vilket får en att tänka på...

Cross the Green Mountain

...från soundtracket till filmen Goods and Generals från 2003. Filmen skall tydligen handla om upptakten till slaget om Gettysburg och verkar vara fylld med skägg. Jag har inte sett filmen men den är säkert sevärd. 

Cross the green mountain finns också med på Bootleg Series vol 8 - Rare and unreleased 1989-2006, vilket förstås är utmärkt, annars hade jag med stor sannolikhet missat denna pärla.

Musiken är närmast att beskriva som långsam, sparsmakat instrumenterad americana. Då och då slås en försiktig trumvirvel och understryker på ett subtilt sätt kopplingen till det amerikanska inbördeskriget. I sättningen finns också en orgel, även den diskret placerad i ljudbilden, som bidrar till den sakralt högtidliga känslan.

Texten skildrar en person som erfar en känsla av total öppenhet och visionär klarhet i samband med en en militär sammandrabbning. Att tiden och platsen är det amerikanska inbördeskriget framgår högst indirekt, så det står lyssnaren fritt att applicera textens känsla av mono no aware på i stort sett vad som helst.

Berättarperspektivet alternerar  mellan ett uttalat jag-perspektiv och ett mer allmänt betraktande. Det är ovanligt att Dylan intar ett förstapersonsperspektiv där berättarjaget samtidigt utgörs av en fiktiv karaktär, bortkopplad från Dylans egna persona, men det gör han i Cross the Green Mountain. Den diegetiska situationen är dock inte  helt förklarad. Görs iakttagelserna  före eller efter  slaget? Eller är det så att slaget äger rum mellan verserna , under tiden som själva berättelsen pågår?

Den näst sista versen beskriver hur en moder får ett brev från sin son, ovetande om att denne har dött i strid:

A letter to mother  came today
Gunshot wound to the breast  is what it did say
But he´ll be better soon, he´s in a hospital bed
But he´ll never be better, he´s already dead.

Denna vers sticker ut på flera sätt: Dels bryter den av genom att beskriva händelseförloppet från ett  tredjepersonsperspektiv.  Är det berättarjagets egna död som beskrivs av en utomstående berättare? - Den sista versen som skildrar någon slags himmelsfärd ger stöd för en sådan tolkning. Dels skiljer den sig åt rent innehållsmässigt genom att samtidigt vara väldigt konkret och väldigt sentimental.

I låtens  tre avslutande rader ändras perspektivet återigen. Denna gång till ett vi-berättande:

They were calm the were gloomed
We knew them all to well
We loved each other more than
We ever dared to tell.


Tematiken kring hur kriget skapar en homosocialitet med nästan sensuella förtecken har utforskats förr i rocklyriken (till exempel Dire Straits Brothers in Arm), men här finns ett tolkningsutrymme som gör det möjligt att inkludera även den andra sidan i gemenskapen.