Põhjala Kreuzberg och One Too Many Mornings

Põhjala Kreuzberg 3,5%

Inledningsvis kan vi konstatera att detta är folkobobs hundrade post och att publiceringen hädanefter kommer att ske månadsvis istället för veckovis. Under två års tid har alltså etthundra folkölsrecensioner sammanförts med etthundra analyser av Bob Dylan-låtar. Antalet är lika svindlande som oroande och man kan förstås fråga sig om det är möjligt att förvärva autism genom att konstant tänka på folköl och Bob Dylan. Men då folkobob inte är en plattform för självreflektion fortsätter vi därför raskt till den ordinarie verksamheten.

Kreuzberg är en Berliner Weisse (en veteöl med mjölksyrekultur) som bryggs av det estniska bryggeriet Põhjala Brewery i Tallin och importeras till Sverige av Original Brands STHLM.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Skummet är slött och försvinner snabbt utan att lämna rester. Svag doft av gröna äpplen. Sur - men inte förlamande syrlig - smak som lämnar gott om utrymme för både beska och bigarråer. Syran, i kombination med en rejäl kolsyreskjuts, ger en frisk munkänsla. Körsbärs-PEZ i avslutet och en kort, men ren eftersmak med en aning hallon.

Ölet har förstås hämtat sitt namn från Berlins Kreuzberg, en klassisk arbetarstadsdel som under hela tvåtusentalet upplevt en accelererande hipsterdriven gentrifiering. Dock verkar det finnas ett befolkningssegment som vägrar flytta på sig - nämligen de många lösspringande hundarna. Huruvida jyckarna  på etikettens bildkollage verkligen kommer från  Kreuzberg kan vi dock bara spekulera i.

One Too many Mornings

Bob Dylans One Too Many Mornings är inte bara en bitterljuv skildring av en relation som håller på att gå sönder, det är också ett utmärkt exempel på hur en texts anslag formar och  påverkar upplevelsen av texten som helhet. Skymningen faller över staden och någonstans skäller en flock hundar:

Down the streets the dogs are barking

And the day is a-getting dark

When the night comes in a-falling

The dogs will lose their bark.

... strofen fortsätter sedan ...

An´the silent night will shatter

From the sounds inside my mind

For I´m one too many mornings 

And a thousand miles behind

I bildkonsten kan hunden symbolisera både sexuell lust och och känslomässig trohet (se till exempel Tizian Vecellios Venus från Urbino) - denna konvergerande dikotomi hittar vi även i One Too Many Mornings. Än så länge blickar sångjaget tillbaka mot kärleksbädden, men i takt med att hundskallen tystnar, falnar kärleksglöden och intresset riktas istället utåt och bortåt:

From the crossroads of my doorsteps
My eyes they start to fade
As I turn my head back to the room
Where my love and I have laid
An' I gaze back to the street
The sidewalk and the sign
And I´m one  too many mornings 
An´a thousand miles behind

Det är som om själva gatorna manar honom att bryta upp och att alla - sångjaget inräknad - vet hur det kommer att gå. När man kommit till den punkt där  dörrtröskeln känns som ett vägskäl finns det inte särskilt mycket kvar att göra.


Alla människor som har den minsta lilla erfarenhet av filmiskt berättande vet att hundskall betyder trubbel. Med stigande desperation försöker rymlingen i Alabamas träskmarker bli kvitt kopplet med förföljande blodhundar. I en annan tid och i an annan del av världen spetsar Dr Watson öronen och förbannar Dartmoors dimma.

Men frågan är förstås vem det är som jagar vem. Kanske är det istället kärleksobjektet som tyst och diskret har brutit upp från sångjaget  ("I´m one too many mornings and a thousand miles behind"), ungefär som när man försiktigt smyger bort för att bli kvitt en jobbig och efterhängsen hund.

Dylan spelar in One Too Many Mornings in hösten 1963. Sången ligger långt fram i ljudmixen och framförs försiktigt, nästan mumlande; tonfallet är melankoliskt. Det är som om det fortfarande ligger någon i den där sängen han sjunger om. Någon han varken vill väcka, störa eller ta ett slutgiltigt farväl av.

Vega Docklands Session Ale och When the Ship Comes In

Vega Docklands Session Ale 3,5%

Om man tar den lilla gula gubben i Google Maps och släpper honom på Manufakturgatan 2 på Ringön, södra Hisingen så finner man sig stå mittemellan Gotenius varv och en bilverkstad. Någonstans i krokarna ska man även kunna hitta Vega, ett lokalt bryggeri som bland annat annat gör  trekommafemman Docklands Session Ale.

Ölet är kopparfärgat och helt klart och skummar upp med ett högt, poröst skum. Doft av mumma och apelsinläsk. Kolsyran är försiktig. Söt smak av chokladknäck och vanilj. Bra beska med mycket bröd. En aning apelsinzest i avslutet. Lång, vörtig eftersmak

Det är tydligt att Vega bryggeri är stolta över Ringön industri- och sjöfartshistoriska arv. Eiketten är en cartoonistisk bild av ett fraktskepp som nyss lagt till vid kajen, och har man läsglasögonen på kan man också läsa en reflektion kring hamnen på Ringön..

When the Ship Comes In

Våren 1963 arbetar Suze Rotolo med sceneriet på en liten teater i Greenwich Village. En av produktionerna är en uppsättning med sånger av Bertolt Brecht och Kurt Weill. En som ofta och gärna besöker repetitionerna är Rotolos dåvarande pojkvän Bob Dylan. I sina memoarer beskriver han sitt möte med den tyska, politiska kabarétraditionen så här:

Efter en stund kändes det som om jag inte hade ätit eller sovit på ungefär trettio timmar, så uppslukad var jag. Den sång som gjorde störst intryck var den verkliga publikfavoriten, en ballad som hette "Det svarta skeppet". Den hette egentligen "Sjörövar-Jenny", men jag hörde inte det namnet i sången, så jag uppfattade inte den riktiga titeln. (...) Det som sög in mig i den var raden om det svarta fartyget som följer på varje vers. (...) Det är en grym sång, som sjungs av en ond ande, och när hon sjungit färdigt finns det ingenting att tillägga. Man sitter andlös. (ur Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)

Sjörövar-Jenny ingår i Brecht och Weills Tolvskillingsoperan där den sjungs  av karaktären Polly Peachum - en hunsad ung kvinna som väntar på att giftas bort till den brutale sällen Mackie Kniven. Under bröllopskvällen fantiserar Polly om hur ett enormt, kanonbestyckat fartyg - anfört av den drakoniska Sjörövar Jenny -  bombarderar staden.  På Sjörövar Jennys befallning går  besättningen sedan iland och  avrättar invånarna..

Jag dissekerade sången, öppnade den. Det var formen, associationerna i den fria versen, strukturen och likgiltigheten för vedertagna melodiska mönster som gav den dess speciella skärpa. Jag ville lära mig att manipulera och kontrollera den här särskilda strukturen och formen som jag visste var nyckeln till Sjörövar-Jennys elasticitet och enastående uttryckskraft. (ur Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)

Vad Dylan söker efter är förstås  verktyg och mekanismer som skulle kunna gå att använda i allt framtida komponerande. Trots det är det frestande att leta efter en enskild sång som mer explicit skulle kunna vara inspirerad av Sjörövar-Jenny, och det är då lätt att stanna upp framför When the Ship Comes In från albumet The Times They Are A-Changin´ (1964).

Precis som i Sjörövar-Jenny beskriver sången hur ankomsten av ett skepp omkullkastar allt det gamla. Men till skillnad från Brecht och Weills  Sjörövar-Jenny uttrycker Dylans When the Ship Comes In mer en förhoppning än ett hot:

Oh the time will come up
When the winds will stop
And the breeze will cease to be breathin'
Like the stillness in the wind
'Fore the hurricane begins
The hour when the ship comes in

Oh the seas will split
And the ship will hit
And the sands on the shoreline will be shaking
Then the tide will sound
And the wind will pound
And the morning will be breaking

Oh the fishes will laugh
As they swim out of the path
And the seagulls they´ll be smiling
And the rocks on the sand
Will proudly stand the hour that the ship comes in

Vad som egentligen kommer att hända när skeppet anländer får vi aldrig reda på. Visserligen avslutas sången, liksom Sjörövar-Jenny,  med fiendens fysiska nedkämpande (And like Pharoah's tribe / They will be drowned in the tide), men i övrigt känns When the Ship Comes In helt igenom icke-aggressiv. Versen om fiskarna som bereder väg för skeppet medan måsarna ler är till och med direkt gullig; som ett sångnummer i en Disneyfilm snarare än en skildring av tidens slut. Till detta kan vi också lägga själva framförandet; snabbt utan tid till eftertanke eller tvekan driver durackorden fram den röststarka, klara sången - då och då interfolierad av ett snärtigt munspel.

Även om When the Ship Comes In av ett bibliskt färgat språk, går det i vissa verser att hitta tydliga inslag av sjömansvisa (en typ av folksång som Dylan bör ha varit väl bekant med). För en svensk lyssnare är det dessutom svårt att inte tänka på Taube när de maritima termerna hopar sig:

A song will lift 
As the mainsail shifts
And the boat drifts on to the shoreline
An the sun will respect
Every face on the deck
The hour that the ship comes in.

I en intervju berättar Joan Baez om hur en rasande  Dylan skriver When the Ship Comes In i sitt hotellrum under en enda natt i augusti 1963. Enligt Baez är upprinnelsen till sången att Dylan blivit illa behandlad av hotellets portier.

Det är med andra ord långt till den stackars Polly Peachum i Tolvskillingoperan, men det spelar å andra sidan mindre roll. I likhet med många andra sånger från denna tid (till exempel Blowin' in the Wind eller The Times They are A-Changin') är texten vidöppen för lyssnarens egna projektioner. Avskaffande av raslagar, Jesu återkomst, socialistisk revolution eller avancemang i allsvenskan? Det är bara att välja.

Martens Lager och Boots of Spanish Leather

Martens Lager 3,5%

Att amerikansk öl är inte är detsamma som ljus lager är nog de flesta väl medvetna om. Men visste ni att belgiska bryggerier inte enbart gör Leffe och trappistöl? Det har blivit dags för folkobob att prova Martens lager. En given favorit hos såväl punkare som mopedister.

Svag doft av ljust bröd och en aning kräftspad Skummet är långvarigt med  stora bubblor och lite grynig yta. Färgen är ljust gul. Tunn kropp med en lite sirapsaktig sötma. Ölet är inte särskilt beskt. Knappt alls faktiskt. Dock är Martens behagligt kolsyrad. Eftersmaken är kort och kemisk

Att Martens lager ofta hittas i handen på en punkare är ett välkänt faktum. En förklaring till detta är förstås att detta lågprisöl nästan enbart säljs i den typ av nattöppna småbutiker som mest saluför chips och cigg. En annan, mer djuppsykologisk förklaring kan vara att namnet Martens omedvetet för tankarna till Doctor Martens Boots.

Boots Of Spanish Leather

När jag gick i gymnasiet var jag fullständigt övertygad om att Boots of Spanish Leather handlade om spanska inbördeskriget. Idag, en bra bit in i medelåldern och med en trave Dylanbiografier i bagaget vet jag att sången inspirerades av Suze Rotolos resa till Italien 1962 (till exempel Scaduto 1985). Och trots att jag idag förstått att min ursprungliga tolkning av sången inte är särskilt vedertagen (för att uttrycka det milt) håller en del av mig fortfarande fast vid uppfattningen om att sången behandlar kriget i den andra spanska republiken.

Denna text kommer med andra ord att bli en smula spekulativ, för att inte säga kontrafaktisk. Man kan sammanfatta min  ståndpunkt så här: Boots of Spanish Leather borde handla om spanska inbördeskriget - trots att den inte gör det.  Tillåt mig förklara:

Sången Boots of Spanish Leather återfinns på albumet Times they are a changing (1963) - ett album som bjuder på flera av Dylans vackraste kärleksånger samtidigt som det också innehåller några av hans allra mest politiska verk. Dessa består i sin tur av kommentarer kring dagsaktuella händelser, kryptoreligiöst utopier och socialrealistiska dustbowlskildringar i Woody Guthries anda. Omslagets svartvita fotografi av en sammanbiten Dylan i arbetsskjorta för tankarna till Dorothe Langes fotografier från depressionens trettiotal.

Sett ur ett trettiotalsperspektiv är Spanien inte ett land vilket som helst. Det är landet där Europas öde avgörs mellan åren 1936 och 1939. Och kopplingarna till Woody Guthrie finns även här här. 1944 sjunger Guthrie in sången Jarama Valley - en hyllning till de frivilliga amerikaner i Lincolnbrigaden som deltog i slaget om Jarama 1937.

Det är med andra ord inte alltför långsökt  att tolka de inledande verserna av Boots of Spanish leather som en skildring av hur en spanienfrivillig amerikan tar farväl av sin älskade:

Oh, I'm sailin' away my own true love
I'm sailin' away in the morning
Is there something I can send you from across the sea
From the place that I'll be landing?

No, there's nothing' you can send me, my own true love
There's nothin' I wish to be ownin'
Just carry yourself back to me unspoiled
From across that lonesome ocean

Oh, but I just thought you might want something fine
Made of silver or of golden
Either from the mountains of Madrid
Or from the coast of Barcelona

En rimlig tolkning av raden "Just carry yourself back to me unspoiled" är förstås att den uttrycker en önskan om sexuell och känslomässig trohet.  "Äsch" säger folkobobs inre sjuttonåring som i denna formuleringen istället ser en önskan om att den älskade inte ska invalidiseras eller dö i kriget. Möjligtvis är han beredd att sträcka sig till att "unspoiled" handlar om att inte låta cynismen korrumpera de revolutionära idealen.

Att just Madrid och Barcelona nämns är förstås inte heller någon slump; det var ju här slaget om den Spanska republiken stod, såväl ideologiskt som militärt.

Det finns dock en vers som erbjuder en del problem för den uppfattning jag förfäktade som ung. Mot slutet av sången mottar den ene nämligen ett brev från den andre och det står nu klart att det är hon som reser och han som stannar kvar:

I got a letter on a lonesome day
It was from her ship a-sailin'
Saying I don't know when I'll be comin' back again
It depends on how I'm a feelin' 

Märkligt nog är det först i denna stund som jag överhuvudtaget ser problemet med ovanstående vers. Fanns det ens  någon amerikansk kvinna som reste till Spanien för att kämpa mot fascismen? Jo, tydligen. Enligt en studentuppsats av Megan Trice på Abraham Lincoln Brigade Archives reste ett sextiotal amerikanska kvinnor som frivilliga till Spanien .

Med detta hot mot mitt egna förflutna jag avvärjt finns det inget annat att göra än ta sig an de två avslutande verserna:

Well, if you, my love, must think that-a-way
I´m sure your mind is roamin' 
I'm sure your heart is not with me 
But with the country to where you're goin' 

So take heed, take heed of the western wind
Take heed of the stormy weather
And yes, there's something you can send back to me
Spanish boots of Spanish leather.

Att hjärtat finns hos det kämpande Spanien är förstås tråkigt för den andre men inte desto mindre ett stöd till till tesen om att Boots of Spanish Leather faktiskt handlar om det spanska inbördeskriget. "The stormy weather" syftar förstås på själva konflikten. Men stövlarna då?  Tja, om det inte  är general Francos egna skodon så är det kanske fotbeklädnaderna från valfri falangist som åsyftas . Åtminstone borde det vara så.

Oppigårds Session Pale Ale 3,5% och North Country Blues

Oppigårds Session Pale Ale 3,5%

Oppigårds är ett litet (nåja) bryggeri i Dalarna. Deras 3,5:a är  en session pale ale med såndäringade amerikansk humle (Amarillo och Cascade) som alla började ha i sin IPA för för några år sedan. 

Skummet är krämigt. Oppigårds Session Pale Ale gör skäl för namnet då den både är ljusgul och aningens, aningen grumlig.  Dofterna av persika och aprikos hänger med i smaken. Välhumlat för all del, men amarillon hålls i schack så i eftersmaken hittar man utan problem både blomma och beska.

Oppigårds bryggeri ligger i södra Dalarna, mellan Smedjebacken och Hedemora. I Hedemora har jag aldrig varit, men däremot så besöker jag med viss regelbundenhet Smedjebacken; en så kallad bruksort som i många år kämpat med avfolkning och arbetslöshet. Livet i Smedjebacken kretsar kring valsverket, en anläggning som präglar orten, såväl fysiskt som mentalt. Återkommande rationaliseringar gör att allt färre arbetar på verket och man tänker osökt på en sången North Country Blues från albumet The Times They Are A-Changin´ (1964) vilken skildrar  ett gruvsamhälle som håller på att vittra sönder.

North Country Blues

Berättarjaget i sången är en ensamstående trebarnsmor i ett övergivet gruvsamhälle. Att Dylan intar en roll som är helt väsensskild från hans egna person hör till ovanligheterna. Däremot är det nästan ett standardgrepp  hos till exempel Woody Guthrie. Även den inledande strofen;  Come gather round people and I´ll tell you a tale känns igen från en rad sånger av Woody Guthrie. Se till exempel Buffalo Skinner eller Pretty Boy Floyd.

Vid en snabb överblick kan North Country Blues verka politisk - en protest mot hur jakten på profit slår sönder såväl samhälleliga strukturer som sociala relationer. Vid en närmare betraktelse ser man att så inte riktigt är fallet. Det finns ingen uppmaning till handling, inga alternativa lösningar. Istället framställs nedläggningen av gruvan  som något ödesbestämt. En mörk saga om man så vill.

Känslan av en oundviklig färd mot undergång skapas på flera olika sätt. För det första så framställs gruvan som en levande naturkraft på vars välvilja människornas tillvaro  ytterst vilar:

The red Iron Ores pored 
As the years passed the door
The drag lines an´ the shovels they was a-humming

vidare...

Oh the years passed again
And the givin´ was good
With the lunch bucket filled every season

För det andra så lånar Dylan grepp från sagan när han berättar sin historia:  Kvinnan som instängd sitter och stirrar ut genom fönstret för tankarna till både  Rapunzel och Tummelisa. Helt följdriktigt föder hon också tre barn. Ett annat grepp som hämtats från sagan är det sätt på vilket tidsrymden skenbart förvrängs. Som framgår av citatet ovan sker nedläggningen gradvis över flera års tid. Dock så följer tidsangivelserna en årstidscykel vilket gör att det sammantagna intrycket ändå blir en vår, en sommar och en höst:

Well a long winter´s wait
From the window I watched
My friends they couldn´t have been kinder.
And my schooling was cut
As I quit in the spring
To marry John Thomas, a miner

slutligen...

The summer is gone
The ground´s turning cold
The stores one by one they´re a-foldin´

Sången utgår från formen AABCCB med antingen helassonanser eller rim på B-positionen. A- och C-positionerna binds ofta (men inte alltid) ihop av en halvassonans. Låten växlar mellan två ackord där B-rimmen sjungs till samma mollackord. Dock höjs sången i slutet av varje vers så att den ligger oktaven högre än ackordet. Allt detta gör sammantaget att  North Country Blues blir både  suggestiv och klagande. Detta intryck blir än starkare av det faktum att sången är högre mixad i förhållande till gitarren jämfört med de andra låtarna på skivan. Inget munspel används vilket bidrar till känslan  av muntligt berättande. Förutom rimkedjan så används allitterationer flitigt, vilket skapar en virvlande framåtrörelse i sångens annars något monotona struktur.

North Country Blues är den bästa sång som Woody Guthrie aldrig skrev. Huruvida publiken på 1965 års Newport folkfestival verkligen buade ut Dylan kan diskuteras. Izzy Young hävdar i Håkan Lahgers Dylan - en kärlekshistoria (2011) att de bara reagerade på att ljudet var dåligt. Det är i vilket fall lätt att förstå folksångarpuristernas frustrationen när man lyssnar på North Country Blues. Det är en pastisch som på alla sätt överträffar det ideal den vill efterlikna.

Fotnot: Befolkningsminskningen i Smedjebacken verkar dock ha avstannat de senaste åren. Dessutom kommer Ovako att flytta produktion från Hällefors till Smedjebacken, Jämförelsen mellan Smedjebacken och det fiktiva gruvsamhället i North Country Blues haltar således något.