Omnipollo Stellaris och Shooting Star (Live version 1994)

Omnipollo Stellaris 3,5%

Det lilla, men namnkunniga bryggeriet Omnipollo har genom åren byggt upp en entusiastisk fanbase. Kanske är det därför som deras glutenfria pilsner Stellaris varken behöver överkryssade sädesax eller braskande "Non Gluten!" rubriker.  Omnipollo-entusiasterna kommer ju att prova Stellaris oavsett, samtidigt som all världens öldrickande celiakier kommer att hitta den via diverse allergi-communitys. 

Färgen är blekgul och helt klar. Skummet sjunker ner till ett snyggt, slitstarkt lock med viss vidhäftningsförmåga. Svag, knappt kännbar doft av passionsfrukt och barnschampo.  Smaken är tunn och kroppen klen, men frånvaron av sötma skänker ändock en viss fräschör. En stram beska ger sig till känna i avslutet. Kort eftersmak av ljust bröd.

Shooting Star (Live version 1994)

Som symbol betraktad är stjärnfallets tvetydighet slående. Dels representerar den fallande stjärnan en dröm om, och längtan till, något annat. Den som ser en stjärna som faller får ju - precis som den skönsjungande Benjamin syrsa i Pinocchio intygat - önska sig något.  Dels är stjärnfallet helt igenom förgängligt. En synvilla och en mirage som skapats av förgasat stjärnstoft. 

Stjärnfallets symbolvärldar förefaller således vara av rakt motsatt natur men i låten Shooting Star lyckas Bob Dylan med konstsycket sammanföra dessa två repellerande troper till en.  I texten beskriver sångjaget hur en fallande stjärna fört tankarna till en alldeles särskild person som han inte längre delar livet med:

Seen a shooting star tonight  

And I thought of you

You were trying to break into another world

A world I never knew

I always kind of wondered

If you ever made it through

Seen a shooting star tonight

And I thought of you

Texten erbjuder en vidöppen projektionsyta där lyssnaren kan placera närtan vem som helst. En försvunnen kärlek, en missbrukande vän eller en död förälder - alla ryms de i minnena som meteoriten manat fram.

I den andra versen ser sångjaget på sig själv med den andres ögon och och frågar sig vilken roll och vilket ansvar han själv har till det inträffade. 

Han blir svaret skyldig. Att de två verserna är varandras speglingar understryks effektfullt av rimmen till you (knew... through...) och me (be... see... ) vilka ekar genom respektive vers tills dess att inledningsraderna dyker upp och sätter punkt.

Seen a shooting star tonight 

And I thought of me 

If I was still the same

If I ever became what you wanted me to be

Did I miss the mark or overstep the line

That only you could see?

Seen a shooting star tonight

And I thought of me

I mellanversen tränger sig plötsligt verkligheten på, om än i en något förvrängd version. På samma sätt som när ett ljud letar sig in den sovandes dröm och antar nya former, dyker en klingande brandbil upp och blir till ett illavarslande omen. Därtill transformera nattradions skval till en känslobemängd gudstjänst:

Listen to the engine, listen to the bell

As the last fire truck from hell 

Goes rolling by

All good people are prying

It´s the last temptation the last account

The last time you might hear the sermon on the mount

The last radio is playing

När Shooting star gavs ut som avslutande spår på albumet Oh Mercy (1989) så framfördes sången i mellanversen ungefär på samma sätt som i de föregående verserna. På liveinspelningen MTV unplugged (inspelad 1994 och utgiven 1995) är skillnaden desto större. Dylan framför nämligen texten med en succesivt stigande affekt tills han i slutet nästan skäller fram orden.

Det agiterade tillståndet verkar dock ha gått över när den den avslutande versen kommer. Därmed blir orden om att släppa taget och låta saker bero  

 

Seen a shooting star tonight 

Slip away

Tomorrow will be another day

Guess it´s too late to say the things to you

That you needed to hear me say

Seen a shooting star tonight 

Slip away 

Det är som om sångjaget bestämt sig för att än en gång låta frågan om den andres försvinnande glida iväg. Men insikten om att det aldrig är försent att ge upp är förstås en insikt även det.

Daredevil och Everything Is Broken

Daredevil

Senast folkobob drack öl från Gotlands Bryggeri var i vintras med säsongsölen Frosty Bulldog. Nu har turen kommit till bryggeriets året-runt-trekommafemmor. Först ut är IPA:n  Daredevil

Färgen är bärnstensfärgad. Bra doft med en tydlig aprikoston. Tätt skum som klänger och bildar en långvarig float. Kolsyran är pigg, men inte påträngande. Daredevil har en ganska kraftig och rund kropp; en del av rondören finns i de söta smakerna av torkad frukt, vanilj och kola. Lång eftersmak med en aning papp.

På etiketten ses en hund utklädd till Evil Knievel - våghalsen och dödsryttaren som brutit de flesta ben som går att bryta. Enligt Guinnes rekordbok överlevde Knievel totalt 433 frakturer, fördelade på ett trettiotal ben.

Everything Is Broken

Sin geografiska närhet till trots är det sällan Pessimisten Dylan och Humoristen Dylan kan mötas på lika villkor. Men ibland händer det och i låten Everything Is Broken från Oh Mercy (1989) kan man se resultat av just ett sådant möte.  I fyra verser skildras en värld där precis allt verkar vara sönder:

Broken lines, broken strings
Broken threads, broken springs
Broken idols, broken heads
People sleeping in broken beds
Ain´t no use jiving
Ain´t no use joking
Everything is broken

Till en början verkar uppräkningen helt slumpmässig, omöjlig att se mönster i. Men långsamt, nästan undermedvetet, knyts associationsbanorna ihop. I den inledande versen ovan framträder ett lexikalt fält som rör sig bland textiler och sängar: strings och threads, springs och beds. Således skapas en kontrast mellan det höga (fallna gudar och krossade beläten) och det låga (utnötta raggningsrepliker och madrasser).

I den andra versen lämnar vi sängkammaren och beger oss till köket där sönderslagna flaskor och porslinstallrikar tecknar en bild av trasiga hem  och krossade hjärtan:

Broken bottles, broken plates
Broken switches, broken gates
Broken dishes, broken parts
Streets are filled with broken hearts
Broken words never meant to be spoken
Everything is broken

Den avslutande versen vidgar perspektivet och låter förödelsen bre ut sig på en mer samhällelig nivå. Med skräckblandad förtjusning får lyssnaren ta del av hur välvalda symboler för  arbete, lagar och ekonomi krackelerar. Och när grunden för människans kulturella vara smulats ner återstår bara djuret. Här i form av en ylande hund och en kväkande groda:

Broken hands on broken ploughs
Broken treaties, broken vows
Broken pipes, broken tools
People bending broken rules
Hound dog howling, bullfrog croaking
Everything is broken

Även om texten beskriver en värld som håller på att falla ihop så känns den musikaliska inramningen långt ifrån dyster. Everything Is Broken är en klämmig och träskdoftande blues i dur där en dobro med skälvande delayeffekt skapar rörelse tillsammans med ett bongoberikat slagverk. Trummandet  bidrar visserligen till en lätt Voodookänsla, men det är mer scooby-doo-spännande än hotfullt.

Frågan är dock om Everything Is Broken skildrar en objektiv verklighet eller en subjektiv upplevelse.  I de två bryggor som flankerar den tredje versen hittar man ett explicit du-tilltal som antyder att det inte nödvändigtvis är omgivningen som befinner sig i upplösning: Seem like everytime time you stop and turn around/Something else just hit the ground och Every time you leave and go off someplace / things fall to pieces in my face. 

Kanske är det  kaos som beskrivs bara en projicering av ett själsliv som satts i gungning. Men på vilket sätt? Ser vi världen ur den dumpade och avpolleterades perspektiv, omgiven av spillror och vrakgods, eller är det tvärtom så att Everything Is Broken beskriver upplevelsen hos en person som är förälskad intill självutplånelsens gräns? Bara tillsammans med den andra kan världen (och livet) hållas ihop och varje gång den andra går sin väg faller allt samman.

Ystad Julöl och Man in the Long Black Coat

Ystad Julöl 3,5%

I mitten av nittiotalet  så uppstod det ett visst hallabaloo kring lämpligheten i att anlägga ett bryggeri i centrala Ystad. Detta var precis innan mikrobryggerivurmen så grannarna som klagade kanske hade Spendrups maskinpark för ögonen. Nu blev det väl hur som helst hyfsat lyckat. Bryggeriet finns i alla fall kvar på Långgatan och verkar numera ha någon slags koppling till bryggeriet och importfirman Österlenbryggarna AB i Tomelilla. Dessa har i sin tur en historia som utan problem  skulle kunna användas som underlag till en ölversion av Falcon Crest. I alla fall om man läser deras hemsida.

Av någon anledning så har man valt att kalla ölen som bryggs av bryggeriet i Ystad för Ysta istället för just Ystad. Varför vet jag inte. Trots att jag är uppvuxen i staden och själv brukar uttala Ystad utan d-ljud, så har jag aldrig förr varit med om att någon stavat fel till ortens namn. Det vill säga fram tills nu. Eftersom jag något hellre blir anklagad för att vara fel-citerare än fel-stavare så lägger jag därför helt självsvåldigt till ett "d". Ystad Julöl således.

Ystad julöl har ett snabbt, frasigt skum. Det är vackert kopparfärgat, men knappt grumligt alls trots att etiketten understryker att ölet är ett ofiltrerat färsköl. Doften är i vilket fall inbjudande med toner av kola och vinteräpple. Dock överensstämmer inte smaken helt med det man förväntar sig av ett julöl då den drar lite mer åt strävt syrlig äppelmust än sötma och vört. Kroppen är tunn med lite jäst i eftersmaken. Kanske var det här färskölen hamnade?

När jag växte upp var Ystad berömt för tornväktare och korsvirkeshus, men numera är den lilla kuststaden mer känd som platsen där Henning Mankells romanfigur Kurt Wallander jagar skumma typer i mörka rockar.

Man in the Long Black Coat

Om jag skall vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad människor menar när de säger att en låt är filmisk. Men om det innebär att det musiken skapar en filmscen innanför ögonlocken hos lyssnaren så kan Man in the Long Black Coat från albumet Oh Mercy (1989) utan tvekan beskrivas som filmisk.

Sången inleds med ljudet av spelande syrsor. Efter en stund hörs en trevande dobro och så småningom ansluter en bas tillsammans med en diskret, programmerad puka. Ytterligare några takter in kommer ett  munspel smygande, oböjt och långsamt. Tankarna går till den musik Ennio Morricone skapade till Sergio Leones westernfilmer under 1960-talets andra hälft. För ens inre syn ser man hur en fårad man med låg hatt och  dammig rock glider in i en stad där varje igenbommat fönster är en hemlighet som väntar på dras fram i ljuset.

Man in the Long Black Coat är en mörk vals där både dobron, basen och den elektroniska trumman har ett delay som faller in i trefjärdedelstakten. De bilder som musiken frammanar överensstämmer fullt ut med den text som framförs. Den första versen skildrar en landsbygd där vi både hittar de spelande syrsorna från introt och den  man i lång, svart rock som stigit fram ur spagettivästerns ljudkuliss:

Crickets are chirpin´, the water is high
There´s a soft cotton dress on the line hangin´dry
Window wide open, African trees
Bent over backwards from a hurricane breeze
Not a world of goodbye, not even a note
She gone with a man 
In the long black coat

Dylan sjunger texten på ett säreget staccatoartat vis där rösten blir mer som ett rytminstrument än en melodistämma. Även själva valstakten flyter ihop med texten, när den i andra versen beskriver en gammal danssalong:

Somebody seen him hanging around
At the old dance hall on the outskirts of town
He looked into her eyes when she stopped him to ask
If he wanted to dance, he had a face like a mask
Somebody said from the Bible he´d quote
There was dust on the man 
In the long black coat.

Den enkla rimkedjan AABBCC tillsammans med den rurala miljön för tankarna till de folksånger som Dylan inledde sin karriär med. Det faktum att sista raden alltid är densamma understryker sångens känsla av ödesmättad fatalism; inte ens som lyssnare går det att undgå mannen  i den långa, svarta rocken.

Vem denne man är får man aldrig förklarat. Först tror man att det kanske är en historia om otrohet, sedan leds tankarna i riktning mot mord och ond bråd död. I tredje versen kompliceras dock bilden ytterligare. Det står då klart att kvinnan snarare har överlämnat sig själsligt än kroppsligt åt mannen i den långa, svarta rocken:

Preacher was a talkin´, there´s a sermon he gave
He said every man´s conscience is vile and depraved
You cannot depend on it to be your guide
When it´s you who must keep it satisfied
It ain´t easy to swallow it sticks in the throat
She gave her heart to the man 
In the long black coat

Här tänker man osökt på Robert Mitchums rollfigur i Night of the Hunter (Trasdockan på svenska) från 1955: En moraliskt förfallen mördare som iklätt sig rollen som svavelosande väckelsepredikant jagar oförtrutet och hänsynslöst det rånbyte som gömts i en liten flickas docka. Huruvida det är berättarjaget själv, mannen i den svarta rocken eller kanske till och med kvinnan som är "vile and depraved"  kan diskuteras, men Dylan verkar hursomhelst stå storögt förundrad snarare än (som vanligt) vresigt bitter inför sveket.

Den sista versen öppnar dock upp inför ytterligare en tolkning kring mannen i den svarta rocken:

There´s smoke on the water, it´s been there since June
Tree trunks uprooted, ´neath the high crescent moon
Feel the pulse and vibration and the rumbling force
Somebody is out there beating a dead horse
She never said nothing, there was nothing she wrote 
She gone with the man
In the long black coat 

Här får lyssnaren bilden av ett isolerat och stagnerat samhälle där tiden har stått stilla och där verkligheten ständigt hotar att bryta in. Lite som byn i M. Night Shyamalans The Village från 2004. Kanske är mannen i den svarta rocken helt enkelt en representant för det som korrumperar i världen runtomkring. En Gordon Gekko i dammiga ridkläder.