Skelderwikens this Ale is Folköl och Black Diamond Bay

Skelderwikens this Ale is Folköl 3,5%

Någonstans i Ängelholm ligger det lilla bryggeriet SkelderWikens Brygghus. Hur stor spridning deras folköls-ale har vet jag inte, men nedanstående recensionsexemplar är i alla fall inhandlat på ICA  i Grevie.

Färgen är halmgul. Skummet luftigt men långvarigt och med visst kläng. Tydlig doft av passionsfrukt. Kroppen är aningen tunn. Örtig, men försiktig, humlebeska. Bröd och apelsinmarmelad. Lite gräsklippargas i avslutet. Kolsyran är tydlig men inte skarp. Medellång eftersmak. 

Skälderviken ligger i nordvästra Skåne, instucken mellan Kullaberg och Bjärehalvön. Om man ska vara helt ärlig är nog Skälderviken mer en bukt än en vik, fast skillnaden är snarare semantisk än geografisk. I engelskan använder man som bekant ordet "bay" för både vik och bukt. 

Black Diamond Bay

Sommaren 1975 skriver Bob Dylan en handfull texter tillsammans med teaterregissören Jacques Levy. Hur det gemensamma skapandet går till rent praktiskt vet man inte riktigt, men helt klart är att Black Diamond Bay utgör en av samarbetets kreativa och konstnärliga höjdpunkter.

Efter ett långt svepande intro med munspel och fiol finner vi oss stående på verandan till ett hotell som verkar vara hämtat från en gammal sepiafärgad matinéföreställning. Kanske ligger hotellet i Karibien, kanske på Tahiti eller Filippinerna. I handlingens centrum hittar vi hur som helst en kvinna med slips och Panamahatt:

Up on the white veranda
She wears a necktie and a Panama hat
Her passport shows a face
From another time and place
She looks nothin' like that
And all the remnants of her recent past
Are scattered in the wild wind
She walks across the marble floor
Where a voice from the gambling room is callin´her to come on in
She smiles, walks the other way
As the last ship sails and the moon fades away
From black Diamond Bay

As  the mornin' light breaks open, the Greek comes down
And he asks for a rope and a pen that will write
"Pardon, monsieur," the desk clerk says
Carefully removes his fez
"Am I hearin' you right?"
And as the yellow fog is liftin'
The greek is quickly headin' for the second floor
She passes him on the spiral staircase
Thinkin' he 's the Soviet Ambassador
She starts to speak, but he walks away
As the storm clouds rise and the palm branches sway
On Black Diamond Bay

Kvinnan i Panamahatten fungerar som en  dramaturgisk katalysator, vilken både för samman och driver på textens bihandlingar och sidospår. Till exempel kommer ägaren till rösten i hotellkasinot att dyka upp några verser senare, liksom den självmordsbenägna greken i trappan.

Det  myllrande persongalleriet för tankarna till romaner av Graham Greene och Ernest Hemingway. Karaktärerna är både färgstarka och mångbottnade, men  också en aning livströtta och patinerade. Akterseglade av tiden och rummet sitter de fast på ett hotell i någon kvarglömd koloni.

Men inget varar för evigt. Ett vulkanutbrott välter tillvaron över ända och påminner såväl lyssnaren som hotellgästerna om vad som egentligen är viktigt i livet.  Således blir spelarens storvinst meningslös när ön obönhörligt sjunker i havet, samtidigt som kvinnan i Panamahatten rörs till tårar av en sliten rad från 40-talsschlagern Darling, Je Vous Aime Beaucoup:

As the island slowly sank
The loser finally broke the bank in the gambling room
The dealer said, "It´s too late now
You can take your money, but I don´t know how
You'll spend it in the tomb"
The tiny man bit the soldier's ear
As the floor caved in and the boiler in the basement blew
While she´s out on the balcony, where a stranger tells her
"My darling, je vous aime beaucoup"
She sheds a tear and then begins to pray
As the fire burns and the smoke drifts away
From Black Diamond Bay

Black Diamond Bay är inte bara extremt melodistark, den är också snillrikt rimmad. Med jämna mellanrum faller Emmylou Harris in i slutet av versraden. Hennes röst ligger oktaven över Dylans och tillsammans får de slutrimmen att lysa.

I den sjunde, avslutande versen förskjuts berättarperspekivet  från en allvetande, extern fokalisering till  till en explicit jagberättare. Samtidigt förflyttas vi från det sammanstörtande Black Diamond Bay till en tevesoffa i Los Angeles:

I was sittin' home alone one night in L.A.
Watchin' old Cronkite on the seven o'clock news
It seems there was an earthquake that
Left nothing 'but a Panama hat
And a pair of old Greek shoes
Didn't seem like much was happenin',
So I turned it off and went to grab another beer
Seems like every time you turn around
There´s another hard-luck story that you're gonna hear
And there´s really nothin´anyone can say
And I never did plan to go anyway
To Black Diamond Bay

Till en början känns det förstås som ett enormt antiklimax; skrönan från Black Diamond Bay var alltså bara ett nyhetsinslag bland andra. Och även om Panamahatten och de grekiska skorna vittnar om att allt inte var ett påhitt så går det inte att frigöra sig från känslan av att det är kvinnan i Black Diamond Bay som är en fantasi medan öldrickaren befinner sig i verkligheten.

Men kanske är förhållandet det rakt motsatta. De filosofer som ägnat sig åt människans existentiella villkor (till exempel Heidegger och Sartre) brukar ju också fastna för idéer om den autentiska tillvaron. Den autentiska människan är kännande, medveten och ansvarstagande och således motsatsen till den slentrianmässiga  drönartillvaro som skildras i sista versen.

Denna  sista vers är - i jämförelse med de föregående - blek, händelsefattig och känslobefriad; därmed befinner den sig också flera steg bort från det som Heidegger och Sartre förknippar med det autentiska, verkliga varat.