Fatamorgana och Beyond the Horizon

Fatamorgana 3,5%

Som folkobob tidigare noterat för den den tyska lågprisjätten Lidl numera finsmakarfolköl från småbryggerier. Ta till exempel folkölsversionen av Omnipollos IPA Fatamorga som för några veckor sedan gick att köpa på ett Lidl i Malmö i Malmö, mittemellan freeway-läsk och crusti croc-chips.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Skummet är frasigt och sjunker undan ganska snabbt, lämnande en hel del rester. Doft av tropisk läsk. Passionsfruktoch och torr, örtig beska i smaken. Koriander i avslutet.

Aningen sträv munkänsla. Lång eftersmak med mycket ljust bröd.

Begreppet fata morgana är som bekant det optiska väderfenomen när objekt nära eller bortom horisonten reflekteras eller sträcks ut. Den stiliserade sol som pryder burken förefaller vara ovanför horisonten, men helt säkra kan vi alltså inte vara.

Beyond the Horizon

I låten Beyond the Horizon, från albumet Modern Times (2006), sammanför Dylan en mängd populärkulturella referenser från Amerikas guldålder  till en bitterljuv  ballad om kärlek i skuggan av döden:

Beyond the horizon, behind the sun

At the end of the rainbow life has only begun

In the long hours of twillight 'neath the stardust above

Beyond the horizon it is easy to love

I'm touched with desire

What don't I do?

Through flame and through fire

I'll build my world around you

Beyond the horizon in the springtime or fall

Love waits forever, for one and and for all

Beyond the horizon, across the divide

'Round about midnight, we'll be on the same side

Down in the valley the waters runs cold

Beyond the horizon someone's prayin' for your soul

My wretched heart is pounding

I felt an angels kiss

My memories are drowning

In mortal bliss

Beyond the horizon, at the end of the game game

Every step that you take, I'm walking the same

Beyond the horizon, the night winds blow

The theme of a melody from many moons ago

The bells of St. Mary, how sweetly they chime

Beyond the horizon I found you just in time

Dylan framför texten med ett drömmande och lite spelat tonfall vilket ger låten en lika charmig som dammig air av teaterkuliss. Mycket riktigt utgår melodin utgår också från trettiotalsschlagern Red Sails in the Sunset samtidigt som texten alluderar både på Hollywoodpekoralen The Bells of St:Mary och Broadwayschlagern Easy to Love. 

Därtill har raden "I'll build my world around you" lånats från the Foundations gamla soulstänkare Baby, Now That I Found You  medan platsbeskrivningen  "down in the valley, the water runs cold" har knåpats ihop utifrån protestsångaren Utah Philips Rock Salt and Nails - en tragisk kärleksballad  som tolkats av både Joan Baez och Wylon Jennings, men också av Dylan själv.

I sin text Beyond the Horizon - Observing the Queerness within Bob Dylans gesture skriver den brittiske litteraturvetaren Ludovic Foster om hur Dylan - genom att placera sina referenser, citat och allusioner i en kontext av skenbart eskapistisk nostalgi och  idealiserad förgångenhet - lyckas problematisera både sin samtid och det förflutna:

Dylans selection of  American Archetypes reside together side-by-side and seemingly at ease with the lurking presence of anti-semitism and racism haunting the songs historical context. The kind of nostalgia hinted at in "Beyond the horizon"  becomes nostalgia imbued with potentiality, a yearning for a past that never existed, but is in sight just out of reach. (...) This is nostalgia for the future. (Ludovic Foster: "Beyond the Horizon - Observing the Queerness within Bob Dylans Gesture" i  antologin New Approaches to Bob Dylan, 2020)   

Såsom varande queerteoretiker är Foster särskilt intresserad av de element i Dylans konstnärskap som stör och sticker ut.  Enligt foster blir Dylans schlagernostalgi till ett sätt att även "queerifiera" sig själv: 

I like to think of this period in his career as another example of Dylan queering his own career narrative. The artist so often  associated with political protest songs and electrifying folk music seemingly does an about-turn and begins to do his own interpretation of music that has been read by the uninitiated as conservative and conventional music of a bygone pre- 1960s era. (Foster 2020)

Betraktat ur ett rent språkfilosofiskt perspektiv så borde uttrycket "bortom horisonten" tillhöra samma familj som "trekantig cirkel" och "Värnamo havsbad". Språkliga konstruktioner i vilka orden kan förmedla ett innehåll trots att de helt saknar referens i verkligheten. Bortom horisonten ligger ju som bekant bara horisonten. Omöjlig att nå, än svårare att passera. 

Ahlafors Pale Ale och The Levee's Gonna Break

Ahlafors Pale Ale 3,5%

Häromveckan begåvade Niklas "Panikljus" Lindqvist folkobob med en Pale Ale från Ahlafors Bryggerier. Tackar så hjärtligt!

Fruktig, lite godisaktig doft. Grovt, men långvarigt skum som lämnar en del rester längs glasets kant. Färgen är gul och helt klar. Något stickig kolsyra. Bra beska och en torrt krispig, brödig smak som drar åt lagerhållet. Apelsin och kola i eftersmaken.

Alafors är ett litet samhälle nordost om Kungälv. Ortens nav utgjordes länge av Ahlafors Spinneri , grundat 1854 av entreprenören och industrialisten  Alexander Keiller (1804-1874). Denne lät dämma upp Hälltorpsån för att därigenom ge kraft till spinneriet. Den damm som skapades av fördämningarna fick namnet Hälltorpssjön.

The Levee's Gonna Break

Det är förstås en överdrift att hävda att vattenfördämningar (levees)  är ett genomgående tema i Bob Dylans konstnärskap. Men icke desto mindre finns det mer än en låt som handlar om just översvämningar och brustna skyddsvallar: Crash on the Levee (Down In the Flood) från 1967, High Water (for Charley Patton) från 2001 samt The Levees´s Gonna Break från 2006. Den sistnämnda kommer vi att återvända till senare.

Om man hårdrar det finns det tre orsaker till att  the levee återkommer i Bob Dylans textvärldar (visserligen med fyrtio års mellanrum, men ändå):

För det första finns det en historisk bakgrund. 1927 steg Mississippi floden till följd av häftiga skyfall. Ett hundratal vallar brast och den största översvämningen i amerikansk historia var ett faktum. Via Mississppideltats många bluesmusiker letade sig katastrofen sedan in i  musikhistorien. Som exempel kan nämnas Memphis Minnie och Kansas Joe McCoys When the Levee Breaks och Charley Pattons High Water Everywhere (båda från 1929), samt John Lee Hookers Tupelo Blues från 1959.

Det bör med andra ord inte överraska någon att en artist som Bob Dylan, med sina djupt gående musikaliska rötter, alluderar på översvämningen 1927. Dels på själva händelsen och dels på dess musikaliska avtryck.

För det andra bär begreppet levee på vissa religiösa konnotationer. Människans undergång i form av en framrusande vattenmassor är som bekant ett väl inarbetat koncept inom de Abrahamitiska religionerna - Syndafloden som utplånar alla utom Noa (med familj), Röda havet som faller samman över de förföljande egyptierna.

Genom ställa Guds kraft mot en konstgjord barriär kan man lyfta fram det fåfänga i att försöka undkomma Guds vrede. Den tvivlande kan förstås ersätta Gud med naturen själv, men resultatet blir detsamma. 2005 orsakade orkanen Katrina störtfloder som förstörde skyddsvallarna kring  New Orleans, och fler orkaner följer med antropocen har nog inte undgått någon.

Den tredje och sista anledningen till att Dylan tenderar att återvända till the levee beror förstås på skyddsvallens förtjänster som känslomässig metafor där ett långsamt stigande  tryck slut leder till ett häftigt och oåterkalleligt sammanbrott.

The levee's Gonna Break från albumet Modern Times sammanför på ett nästan övertydligt sätt the levees innehållsnivåer: Den historiska, den religiösa och den känslometaforiska. I sexton korta verser, arrangerade kring en klassisk bluestolva, sjunger ett "jag" om sig själv och den vall han arbetar med:

If it keep on rainin' the levee gonna break (x2)
Everybody saying this is a day only the Lord could make

Well I worked on the levee Mama, both night and day (x2)
I got to the river and I threw my clothes away

I paid my time and now I'm as good as new (x2)
They can't take me back, not unless I want them to

Då och då skymtar en kvinna fram som textens "du". Särskild tydlig blir hon dock aldrig och man undrar till slut om hon verkligen finns eller om hon bara är en fantasi - en spegel av sångjaget själv.

I look in your eyes, I see nobody else but me (x2)
I see all that I am and all I hope to be

If it keep on rainin' the levee gonna break (x2)
Some of these people don't know which road to take

When I'm with you i forget I was ever blue (x2)
Without you there´s no meaning in anything I do

Textens klassiska bluesaforismer bärs fram av en munter, sepiatonad orkester som diskret pekar tillbaka mot ett odefinierbart förflutet.  Måhända är vår sångare en straffarbetande kedjefånge som svettas på 1927 års vallar. Den katastrof som väntar verkar dock vara mer upplivande än skrämmande. Kanske beror det på att det inre rummets skyddsvallar redan är bortspolade. 

Poppels och Ain't Talkin'

Poppels 3,5 %

Med glädje noterar jag att Poppels session pale ale kommer i en sån där liten knubbig pilsnerfilmsbutelj. Jag öppnar en flaska  och skänker en tanke till Thor Modéen. 

Doften är rejält fruktig med aprikos och mango. Ölet är halmfärgat och nästan helt klart. Skummet är grovt och frasigt med antydan till kläng. Diskret kolsyra. Bra, maltig kropp och tydlig grapefruktsbeska.  En viss sötma i avslutet och en aning gräs och klöver i  eftersmaken.

Poppels bryggeri ligger i det lilla samhället Jonsered, strax utanför Partille. Orten är kanske mest  känd som motorsågsmärke, även om företaget  nu för tiden även tillverkar andra skogs- och trädgårdsredskap.

Det är därför passande att bryggeriet i Jonsered har ett namn som påminner om poppel - ett träd som man ju ofta hittar i trädgårdar. Ibland planterat, ibland som ett ovälkommet rotskott.

Ain't Talkin' 

Frågan är om inte trädgården är det högsta uttrycket för människan som kulturvarelse. Ogräs rensas och späda grenar binds upp i utbyte mot söta frukter och blomsterprakt. För en stund har hon tämjt naturen utan att kuva den. 

En Dylan-låt som både börjar och slutar i en trädgård  är Ain't Talkin' från Modern Times (2006). Det är dock  inte en prunkande grönska som omsluter sångjaget; istället hänger skadade blommor från slokande rankor medan en kristallfontän utstrålar kyla och livlöshet:

As I walked out tonight in the mystic garden

The  wounded flowers were dangling from the vines

I was passing by yon cool and crystal fountain

Someone hit me from behind.

Den  misskötta trädgården är en klassisk och tillika svårslagen metafor för själsligt och moraliskt förfall. Vi möter den i alltifrån Francess Hodgsons roman The Secret Garden (1909) till Olle Adolphsons Trubbel (1961): Nu stryker vinden genom trädens höga kronor / men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt / Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt / Och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst   

Vem som slår ner sångjaget "from behind" får man aldrig reda på, men det blir början på en vandring där sångjaget  rör sig genom världen:

Ain't talkin', just walkin´

Through this weary world of woe
Heart burnin', still yearning' 
No one on earth would ever know

I efterdyningarna av Bob Dylans Nobelpris samtalade kulturjournalisterna Måns Hirschfeldt och Mikael Timm om berättarperspektivet i Ain´t Talkin' (kulturnyhetern 9 december 2016). Skarpsynt konstaterar de att Dylans sångjag har vissa likheter med Dante Alighieris diktpersona i Den gudomliga komedin.

Liksom Dante låter Dylan ett allvetande berättarjag beskriva världen - oftare tyst och observerande än upplevande och värderande. En annan beröringspunkt med Dante är att jaget i Ain't Talkin'  både söker och strävar efter en högre rättvisa. Men till skillnad från Den gudomliga komedin - där de gudsfruktiga belönas i Paradiset - så verkar strävan efter rättfärdighet i Ain't Talkin' enbart göra tillvaron snårigare och om möjligt ännu svårare att uthärda:

They say prayer has the power to help so pray from the mother
In the human heart an evil spirit can dwell
I'm trying to love my neighbor and do good unto others 
But oh, mother, thing's ain't going well.

(...)

The whole world is filled  with speculation
The whole wide world wich people say is round
They will tear your mind away from your contemplation
They will jump on your misfortune when you're down

(...)

All my loyal and much loved companions
They approve of me and share my code
I practice a faith that's been long abandoned
Ain't no altars on this long and lonespme road

Den nerkokade radikalpessimismen matchas av ett minimalistiskt men suggestivt två-ackordsarrangemang. På något sätt känns den ständiga växlingen mellan E-moll och A-moll logisk med tanke på textens tvådelade värld,  kluven mellan förr och nu, helt och trasigt, rätt och fel. Även själva textstrukturen är tydligt  tvådelad med korsvis rimmade verser och  refränger (Kanske är A- och B-vers en bättre beskrivning då varje refräng har en unik text).

Delad i två, men knappast i balans. Där Den gudomliga komedin skildrar ett moraliskt system i perfekt ordning och harmoni  beskriver Ain´t Talkin ett värdesystem som är statt i förfall. Förklaringen får man i sista versen:

As I walked out in the mystic garden
On a hot summer day, hot summer lawn
Excuse me, ma'am I beg your pardon
There's no one here, the gardener is gone

Gud är inte död, bara försvunnen ...

Ysta Våröl och Nettie Moore

Ysta Våröl 3,5%

Så här vid kristi himmelsfärd är våren på god väg att bli sommar. Utan vidare dröjsmål ger sig därför folkobob i kast med den halvmörka säsongslagern Ysta Våröl från Österlenbryggarna.

Ölet är bärnstensfärgat och helt klart. Bär, äpple och lite jäst i doften. Skummet är tätt och sjunker ned till en långvarig float. Inga rester. Kolsyran är något stickig. En svag jästton finns, men annars domineras smaken av en syrlig sötma som för tankarna till bigarråer. Försiktig beska. Maltig, men ganska kort eftersmak.

Nettie Moore

Det finns vårsånger som pulsar i snö och längtar efter sol och fågelsång. Och det finns vårsånger som står mitt i den framrusande våren och extatiskt hyllar blomsterprakten. Sedan finns det Bob Dylans Nettie Moore där våren enbart innebär frånvaron av vinter. Eller mer bestämt: Vintern är slut, men inget har kommit i dess ställe. I refrängen beskrivs tillståndet så här:

Oh I miss you Nettie Moore
And my happiness is o'er
Winter's gone, the river's on the rise
I loved you then and ever shall
But there´s no one here that's left to tell
The world has gone black before my eyes

Refrängens två första rader är hämtade från Marshall S. Pikes Little White Cottage (Gentle Nettie Moore) från 1857 - en sång som utgör både en resonansbotten och kontrast till Dylans dito. När Pikes Gentle Nettie Moore inleds med en skildring av en pastoral sommaridyll (In a little white cottage / Where the trees are ever green / And the climbing roses blossom at the door) börjar Dylans med att den förvirrade och vilsne Lost John sitter på ett järnvägsspår samtidigt som en apokalyptisk hagelskur (typiskt aprilväder) drar förbi:

Lost John sitting on a railroad track
Something's out of wack
Blues this morning falling down like hail
Gonna leave a greasy trail

Det är en säregen blandning av stilnivåer och arkaismer. Gammal blueslingo och hipsterslang varvas med bibliska profetior. Hagelskuren som lämnar ett oljigt spår alluderar förstås på Robert Johnssons Hellhound on my Trail, men är också misstänkt lik den sjunde av Egyptens tio plågor.

I andra versen ändras berättarperspektivet och ett jag träder fram och presenterar sig. Det är ett rimligt antagande att jaget är den tidigare nämnda Lost John, men helt säkra kan vi inte vara. Det gammaltestamentliga tonfallet återfinns även här, och om det inte vore för det faktum att varken Jeremias eller Hesekiel spelade i ett cowboyband, skulle personbeskrivningen kunna vara hämtad ur någon av profetböckerna:

I'm the oldest son of a crazy man
I´m in a  cowboy band
Got a pile of sins to pay for and I ain´t got time to hide
I´d walk through a blazing fire, baby, if I knew you was on the other side

Allt eftersom låten fortskrider framträder två separata teman. Det ena är en kritik av det moderna projektet; upplysningsfödan har jäst till syra samtidigt som byråkraterna och demagogerna breder ut sig:

'The world of research has gone berserk
Too much paperwork
Albert's in the graveyard, Frankie's raising hell
I'm beginning to believe what the scriptures tell

I'm going where the Southern crosses the Yellow Dog
Get away from those demagogues
And the bad luck women stick like glue
It's either one or the other or neither of the two

Sångjagets räddning blir att fly till Moorhead, den plats där järnvägslinjerna Southern Railroad och Yazoo Delta Railroad (i folkmun kallad Yellow Dog) korsar varandra. Moorhead var en central mötesplats för den första generationen deltabluesmusiker och har odödliggjorts i bluesklassikern Yellow Dog Blues.

I Dylans Nettie Moore fungerar bluesen som ett uttrycket för en allmänmänsklig livskänsla. Blusen - och då särskilt deltabluesen - representerar det ursprungliga och eviga. Sett ur detta perspektiv blir det logiskt att sångjaget först förkunnar sin växande tilltro till "the old scriptures" och strax därefter berättar om (pilgrims-) resan till Moorhead.

Det andra temat handlar om kärlek, åtrå och längtan. I Pikes Gentle Nettie Moore förstår man så småningom att Nettie Moore är död och att sångjaget ser fram emot att möta henne i himlen (But I'll wipe all the tears from my eyes / For as soon as life is past / I shall meet you once again). Hos Dylan blir man däremot aldrig riktigt klar över om Nettie Moore är en faktisk person, en önskedröm eller ett minne som hålls vid liv. Kanske spelar det inte heller någon roll. Dock råder det ingen tvekan om att kärlekskänslan är avgjort mer fysisk i Dylans Nettie Moore. Men även här rör sig en bluesande genom sången; en ande som ger sig till känna genom en sexuellt laddad metaforik:

She says, "look out daddy, don't want you to tear your pants.
You can get wrecked in this dance."
They say whiskey will kill ya, but I don't think it will
I'm riding with you to the top of the hill


Don't know why my baby never looked so good before
I don't have to wonder no more 
She been cooking all day and it´s gonna take me all night
I can´t eat all that stuff in a single bite

Det är antingen ytterst ironiskt eller extremt passande att Nettie Moore finns med på ett album som heter Modern Times´(2006). Förutom textens explicita antimodernism är det musikaliska uttrycket dessutom mer ålderdomligt  än tidlöst. Trumspelet är monotont och minimalistiskt, basen likaså, och det påminner faktiskt en hel del om ett jugband. Om det inte vore för det melankoliska och långsamma framförandet förstås.

Dylans Nettie Moore slutar som den börjar. Fast tvärtom. Sångjaget är inte längre "out of wack" utan fylld av tro: Today I´ll stand in faith and raise / The voice of praise. Konnotationerna till en rättegång leder effektivt tankarna både till den världsliga lagen och den ovanmänskliga domen.

Även vårvädret är bättre - vilket förstås blir ett problem för den som längtar efter slutgiltighet och evigt (?) mörker: The sun is strong, I'm standing in the light / I wish to God that it were night.

Åre och Thunder on the Mountain

Åre 3,5%

folkobob fortsätter sin lilla odyssé genom Jämtlands bryggeris sortiment av trekommafemmor och häller utan vidare omsvep upp den ljusa lagern Åre.

Färgen är  guldgul och nästan helt klar. Fluffigt skum utan kläng. Brödig doft. Smaken är rund med franskbröd och en försiktig beska.  Det finns också en lite fet ton som balanserar  någonstans mellan smörkola och prickig korv. Diskret kolsyra.

Med tanke på den järnhårda konkurrens som råder inom produktsegmentet "ljus lager" står sig Åre bra, även om jag nog tyckte att Jämtlands Bärnsten var snäppet bättre. Dock har jag inte parallellprovat de två så jag unnar mig därför lyxen att inte ge något definitivt svar i frågan.

Den jämtländska tätorten Åre har förstås inte bara gett namn åt ölet Åre utan även åt Åreskutan - berget som majestätiskt tornar upp sig över samhället och som sommartid kan bjuda på hejdundrande åskoväder.

Thunder on the Mountain

Jag har har alltid gillat de ordrika Dylanlåtarna mest; de som tillsynes är framsprungna ur ett ohejdbart semantiskt flöde som villkorslöst tvingar musiken att anpassa sig efter texten istället för tvärtom.  Även om de musikaliska uttrycken kan skifta, så kännetecknas inledningsraderna nästan alltid av en hänsynslös effektivitet.  Emblematiska rader  som Far between  sundowns finnish an' midnight's broken toll / We ducked inside the doorway thunder crashing (Chimes of Freedom) och The sweet pretty things are in bed now of course / The city fathers they´re trying to endorse / The reincarnation of Paul Revere's horse (Tombstone Blues) snarare knuffar än leder lyssnaren in i texten.

Ett annat exempel på en låt där Dylan  verkar  ha mejslat fram texten ur ett kompakt block av lyrisk textmassa är Thunder on the Mountain från Modern Times (2006). Omslagets framrusande taxibil från 1947 låter oss förstå att albumets titel snarare är ett utslag av lekfull ironi än en programförklaring, och som för att ytterligare understryka att inget är nytt under solen inleds Thunder on the Mountain  med en skojfrisk Bibelallusion:

Thunder on the mountain, fires on the moon
There´s a ruckus in the alley and the sun will be here soon
Today's the day, gonna grab my trombone and blow 
Well, theres hot stuff here and it´s everywhere I go

I Bibeln beskrivs mötet med Gud så här: "När det blev morgon den tredje dagen började det åska och blixtra, ett tungt moln låg över berget och det hördes en stark hornstöt. Alla som var i lägret blev förfärade. Då förde Mose folket ut ur lägret att möta Gud. De ställde sig nedanför berget" (2 Mos 19:16-17). Sångjaget i Thunder on the Mountain verkar dock inte särskilt förfärad - istället framstår han som upplivad och en smula genstörtig. Alla som har ögon att se med och öron att höra med kan tyda tecknen: Gud har (åter-) kommit och det är nu dags att rulla upp ärmarna och sätta igång med det som verkligen behöver göras:

Thunder on the mountain, rolling like a drum
Gonna sleep over there, thats where the music coming from
I don´t need any guide, I already know the way
Remember this, I´m your servant both night and day

The pistols are poppin' and the power is down
I'd like to try somethin' but I'm so far from town
The sun keeps shining' and the North Wind keeps picking up speed
Gonna forget about myself for a while, gonna go out and see what others need

Trots att  sångjaget högt och tydligt proklamerar sin önskan om att leva ett rättfärdigt liv så känns Thunder on the moiuntain aldrig allvarstyngd och påbjudande. Detta beror dels på det uppenbart humoristisk tonfallet och dels på att den existentiella tematiken hela tiden interfolieras av prosaiska, om än inte alltid så smickrande, reflektioner kring kärleken och samlivet:

I've been sitting down studying the art of love
I think it will fit me like a glove
I want some real good woman to do just what I say
Everybody got to wonder whats's the matter with this cruel world today

I got the porkchops, she got the pie
She ain't no angel and neither am I 
Shame on your greed, shame on your wicked schemes
I'll say this, I don't give a damn about your dreams

Introt till låten utgörs av ett associativt oväder där  ett mullrande trumspel då och då interpunkteras av en ljungande gitarrvigg. Snart stampar en charmig och slitstark blues igång. En vers per tolva och två takter mellan varje vers. Ett gitarrsolo av Scotty Moore-typ. Det hela är klassiskt, för att inte säga arketypiskt.

Kanske förstås de tolv fyrradiga verserna bäst just som en serie fristående bluesaforismer vilka  hämtat sin näring från gospellyrikens bildspråk och (ibland) drastiska världsbild. Eller åtminstone gäller det för elva av verserna... den andra versen viks nämligen något överraskande åt en gråtmild och helt igenom icke-ironisk betraktelse av R&B-stjärnan Alicia Keys:

I was thinkin' 'bout Alicia Keys, couldn't keep from crying
When she was born in Hell's Kitchen, I was living down the line
I'm wondering where in the world Alicia Keys could be
I been looking for her even clear through Tennessee

Att namnet Alicia Keys helt plötslig dyker upp i en Bob Dylan-låt orsakar förstås en viss förvåning. Som väntat är Dylan själv måttligt intresserad av att kommentera saken vilket lämnar fältet öppet för diverse musikjournalistiska spekulationer. Några av dem går ut på att Bob Dylan genom åren visat sig vara sällsamt uppdaterad när det gäller samtida populärmusik och att omnämnandet helt enkelt kan ses som slags tecken på uppskattning. Att Alicia Keys dessutom är ett minst sagt suggestivt namn är bara grädden på det proverbiala moset.

Andra - som Dylanologen och mångsysslaren Tony Attwood - går något längre och pekar på det faktum att Alicia Keys dessutom är en känd filantrop som lägger ner både tid och pengar på olika välgörenhetsprojekt. Med andra ord är hon inte bara en stor soulsångerska utan även det altruistiska ideal som då och då skymtar fram  i Thunder on the Mountain ("...gonna go out and see what others need") och som effektfullt kontrasterar mot sångjagets betydligt krassare livshållning.

På det hela taget är Thunder on the mountain ganska typisk för det tidiga tvåtusentalets Bob Dylan -såväl stilistiskt, tematiskt som musikaliskt .  Förutom för den där versen om Alicia Keys då.

Brutal Brewing Session Pale Ale och Working Man Blues #2

Brutal Brewing Session Pale Ale 3,5%

Spendrups underetikett Brutal Brewing gör en Session Pale Ale som heter... Session Pale Ale! Till skillnad från kusinen Sir Taste-a-lot så har man här valt att inte skoja till det med ett roligt namn. Däremot finns det en etikett med  en klocka där visarna består av verktyg. Mer om detta senare. 

Färgen är klar och kopparfärgad och skummet snabbt och frasigt - så snabbt att jag faktiskt inte hinner fånga det på bild. Doften är blommig. Kroppen är smula tunn men beskan finns och rundas av med en viss sötma (mogen apelsin). Stickigt kolsyrat. Eftersmaken är i kortaste laget.

På etiketten ser man en klocka där en skruvmejsel och en skiftnyckel visar att klockan är tio i två. Detta skall enligt bryggeriet illustrera det fyratimmarsspann som förr fanns i Storbritannien då arbetare fick dricka öl på arbetstid. Jojo.

Working Man Blues #2

1969 spelar Merle Haggard in Workin´ Man Blues. Låten är en hyllning till den amerikanska arbetaren som jobbar hårt, dricker öl på hak och tar hand om familjen (i valfri ordning). Haggard omhuldar med andra ord det som historiker med inriktning på arbetarhistoria brukar kalla för skötsamhetsidealet. Att komma i tid, till jobbet, att betala sin fackföreningsavgift, att kunna dricka kontrollerat och att vara en skicklig och noggrann arbetare.

Tjugosju år senare spelar Bob Dylan in låten Workingman´s Blues #2. Sången fungerar både som en fortsättning och kommentar på Haggards låt. Men där Haggard med framskjutet bröst och uppfodrande ton säger: "Man måste jobba!" så suckar Dylan istället uppgivet och med sänkt huvud konstaterar han trött att "man måste jobba...".

Den inledande versen föser ihop centrala termer  från såväl marxismen (proleteriat) som nyliberalismen (köpkraft). Det blir nästan som en slags programförklaring: Lönearbetet är både identitetsskapande och själsligt utarmande, nödvändigt och dränerande på samma gång. Det enda som till slut blir kvar är minnet av drömmen av det som kunde ha varit:

There´s an evenin´settling over the town
Starlight by the edge of the creek
The buyin´power of the proleteriat´s gone down
Money´s gettin´shallow and weak
The place I love the best is a sweet memory
It´s a new path that we trod
They say low wages are a reality
If we want to compete abroad

Raderna om hur globaliseringen hotar amerikanska löner och jobb känns igen från tidigare Dylanlåtar. Redan 1964 konstaterar gruvägarna i North Country Blues att: "...it´s much cheaper down in the South American towns / Where the miners work almost for nothing". På åttiotalet blir detta defaitistiska perspektiv även Dylans egna och i Union Sundown (1983) sjunger han: "You know, capitalism is above the law / It say, "It don´t count ´less it sells" / When it costs too much to build it at home / You just build it cheaper someplace else".

Hur det än är med Bob Dylans syn på skyddstullar och fackföreningsstrategier så är det knappast Dylan själv som är berättarjaget i Workingmans Blues #2.  Miljonären med lyxvilla i Malibu är långt borta och istället har Dylan gett röst åt en trött och mer än lovligt desillusionerad amerikansk arbetare. I andra versen introduceras ett "you" som sedan återkommer med jämna mellanrum genom hela låten:

My cruel weapons have been put on the shelf
Come sit down on my knee
You are dearer to me than myself
As you yourself can see
I´m listenin´to the steel rails hum
Got both eyes tight shut
Just sitting her trying to keep the hunger from
Creeping it´s way into my gut

Vem (eller vad) är det egentligen som döljer sig sig bakom detta "you"?  Att det är någon som står berättarjaget nära är uppenbart, men vem? Först tror man att det är ett barnbarn som sitter i knät på en ledbruten farfar men nästa gång som du-tilltalet dyker upp verkar det mer vara en gammal, men aldrig slocknad kärleksrelation som skymtar fram mellan raderna:

Well they burned my barn, they stole my horse
I can´t save a dime
I got to be careful, I don´t want to be forced 
Into a life of continual crime
I can see for myself that the sun is sinking
How I wish you were here to see
Tell me now, am I wrong in thinking
That you have forgotten me?

Mot slutet klarnar det dock. Det är inte en fysisk person utan själva arbetet som berättarjaget talar till. Arbetet som förr var värdefullt och en källa till stolthet och - i vissa fall - till och med glädje innebär nu bara alienation och utsugning. Annat var det förr och det är således det gamla arbetet som utgör sångens "you":

In you, my friend, I find no blame
Wanna look in my eyes, please do
No one can ever claim
That I took up arms against you
All across the peaceful sacred fields
They will lay you low
They´ll break your horns and slash you with steel 
I say it so it must be so

Now I´m down on my luck and I´m black and blue
Gonna give you another chance
I´m all alone and I´m expecting you 
To lead me off in a cheerful dance
Got a brand new suit and a brand new wife
I can live on rice and beans
Some people never worked a day in their life
Don´t know what work even means

Trots sin titel så är Workingman´s Blues #2 inte någon blues utan beskrivs nog bäst som en akustisk countryballad. Det lugna och tillbakalutade sätt som musiken framförs på kontrasterar starkt mot texten där bildspråket präglas av kamp, stridigheter och väpnad konflikt. Sångens lite trötta nattsuddsmelankoli lämnar dock inga tvivel; lugnet beror inte på någon egentlig tilltro till den egna förmågan utan på förvissningen om att slaget redan är förlorat och att allt därför egentligen är meningslöst.