Ysta vinteröl och Precious Angel

Ysta Vinteröl 3,5%

Det är ett rimligt antagande att det någonstans finns en algoritm som beskriver hur försäljningskurvan för säsongsöl ser ut beroende på om det har ordet "jul" eller "vinter" i namnet.  Julöl går bara att sälja under december månad, men å andra sidan kan det ha tomtar på etiketten. Vinteröl går däremot  att kränga ända in i mars månad, men är  betydligt mer begränsat när det gäller tomtar och karminrött.

Antagligen går det hela på ett ut, men en möjlig fördel för vinterölet torde vara att ingen riktigt vet hur ett vinteröl ska smaka. Julölet smakar vört, russin, bränd sirap, rostat kaffe och allt det där - men vinterölet?

Ysta (!) Vinteröl är en halvmörk lager med lite tyskt stuk. Ölet är kopparfärgat och nästan helt klart. Frisk doft av äpple och jäst. Skummet är snabbt och frasigt med måttligt kläng. Något stickigt kolsyrat. Det finns utan tvekan en del fina malttoner men smaken domineras av syrliga trädgårdsbär och körsbärs-PEZ. Försiktig beska och en eftersmak med lite frukt.

Senast folkobob drack öl från Österlenbryggarna och bryggeriet i Ystad  ledde etikettens kerub oss till låten Three Angels. Lyckligtvis är änglaförrådet långt ifrån uttömt. 

Precious Angel

Hösten 1978 möter Bob Dylan Jesus  på ett hotell i Tucson, Arizona och året därpå ges det uttalat kristna albumet Slow Train Coming ut. Skivan inleds med Gotta Serve Somebody där Dylan krasst konstaterar att alla måste välja mellan att tjäna Djävulen eller Gud. Låten är uppfordrande på gränsen till hotfull, vilket i sin tur får spår nummer två - Precious Angel - att kännas som ett befriande andningshål.

Inledningsvis framstår Precious Angel också som en typisk representant för den typ av kärlekssång där en man vittnar om hur en kvinna återfört honom till livet:

Precious angel, under the sun
How was I to know you´d be the one
To show me I was blinded, to show me I was gone
How weak was the foundation I was standing upon?

Ganska snart förstår man dock att även Precious Angel ger uttryck för en evangelistisk världssyn där det gäller att välja sida och leva rättfärdigt i väntan på uppryckandet:

Now there's spiritual warfare and flesh and blood breaking down
Ya either got faith or ya got unbelief and there ain´t no neutral ground
The enemy is subtle, how be it we are so decieved
When the truth's in our hearts and we still don't believe?

My so-called friends have fallen under a spell
They look me squarley in the eye and they say: "All is well"
Can they imagine the darkness that will fall from on high
When men will beg God to kill them and they wont be able to die?

Verserna sjungs avslappnat med ett tonfall som lutar mer åt sakligt upplysande än predikande. Det omvända förhållandet råder i refrängen; innerligt och i sällskap med en kvinnlig gospelkör ber han om att sångens du ska låta sitt ljus lysa över honom:

Shine your light, shine your light on me
Shine your light, shine your light on me
Shine your light, shine your light on me
Ya know I just couldn´t make it by myself
I´m a little blind to see

Föga överraskande är Precious Angel  fylld av hänvisningar till  Bibeln. Till exempel är den avslutande raden i tredje versen ett direkt lån från Uppenbarelseboken: I de dagarna kommer människorna att söka döden, men de skall inte finna den. De kommer att önska sig döden, men döden skall fly ifrån dem. (Upp 9:6). Vidare knyter refrängen an till aposteln Paulus ord i Andra Korinthierbrevet: Ty Gud, som sade: "Ljus skall lysa ur mörkret", har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. (2 Kor:6)

Vem är då denna "precious angel" som sångjaget vänder sig till? När man hör refrängens uppmaning om att låta ljuset skina är det lätt att tro att ängeln är en slags metafor för frälsning och Guds ande snarare än en fysisk människa av kött och blod. I tredje versen förstår vi dock att det hela är aningen mer komplicerat; ängeln är verkligen en  människa och därtill en människa med en hel del fel och brister:

Sister, lemme tell you about a vision I saw
You were drawing water for your husband, you were suffering under the law
You were telling him about Buddha, You were telling him about Mohammed in the same breath
You never mentioned one time the Man who came and died a criminal's death

Den andra radens "You were drawing water" alluderar förstås på Johannesevangeliets berättelse om hur Jesus träffar en samarisk kvinna vid en brunn. Efter att ha bett om vatten säger Jesus: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv" (Joh 4:13-14). Därefter ber Jesus den samariska kvinnan att hämta sin man. Kvinnan säger att hon inte har någon man varpå  Jesus svarar: "Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man"  (Joh 4:18) vilket i sin tur syftar på de fem (av-) gudar som samariernas förfäder lär ha dyrkat enligt Andra Kungaboken. Nåväl.

Hur är det möjligt att kvinnan som enbart följt den "världsliga lagen" - och som aldrig talat om Gud och Jesus - samtidigt är den "precious angel" som öppnat sångjagets ögon och visat honom ljuset och den rätta vägen?

För att lösa ekvationen får vi bege oss till Första Johannesbrevet: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. (1 Joh 4:7-8).

Med andra ord verkar det alltså som om det första intrycket av Precious Angel faktiskt stämde: En  sång om kärlek där en man vittnar om hur en kvinna återfört honom till livet. Att kärleken dessutom inbegriper en känsla av intensiv Gudsnärvaro får väl ses som en bonus i sammanhanget.

Pilsner från Sahlins brygghus och Man Gave Names to All the Animals

Pilsner från Sahlins brygghus 3,5%

Denna pilsner tillverkas av Sahlins brygghus som i sin tur är en del av Sahlins strutsfarm. Farmen ligger utanför Borlänge och är öppen för besökare. Väl där kan man köpa strutsglass, strutsdammvippor (om du nu skulle råka bo på Downtonabbey) och trekommafemmor. Den senare med en diskret struts i hörnet av etiketten.

Färgen är ljust gul och aningen oklar. Skummet är långvarigt och en float ligger kvar under hela provningen. Kolsyran är något stickig. Doft av äpple och humle. Lite frukt och ljust bröd i smaken som ligger precis på gränsen mellan frisk och kärv. Det finns en svag -men inte obehaglig- jästton som dröjer sig kvar i eftersmaken.

Strutsen har fått sitt namn efter grekiskan och latinets struthiosmegale (stor sparv/fågel). Namnet har sedan blivit till engelskans ostrich via franskans autruche medan svenskan fick ordet struts från tyskans Strauß. 

Man Gave Names to All the Animals

"Nej jag har inte tänkt på barn på det viset... man får vara barn själv"
(Lennart Hellsing svarar i en intervju från 2009 på frågan om han riktar till sig barn)

"But I was so much older then, I´m younger than that now"
(Bob Dylan i My Back Pages från 1964)

Alla som någon gång intresserat sig för Bob Dylan har antagligen också noterat hans intresse för barnsånger, rim och ramsor. Albumet Under the Red Sky är marinerat i Mother Goose's barnkammarrim och på "Love and Theft" huserar som bekant Tweedledee och Tweedledum. Det går såklart att hitta fler -och äldre- exempel. Enligt Dave Van Ronk skapades Blowin' in the wind i ett möte med tungvrickaren  "How many woods would a woodchuck chuck if a woodchuck could chuck wood". 

Dylan är förstås inte ensam om att fascineras av den muntliga tradition som främst förvaltas av barn. Såväl Pete Seeger som Woody Guthrie skrev och sjöng barnvisor och 2001 tolkade  Wille Nelson sin barndoms sångskatt på albumet Rainbow Connection. Dock finns  det en avgörande skillnad i hur de olika artisterna närmar sig materialet. Istället för att isolera barnsångerna från den ordinarie repertoaren så inkorporerar Dylan materialet chosefritt och utan ironi. Att  Froggie Went a Courting hamnar sist på albumet God as I Been to You beror nog mer på att det är skivans längsta låt än att det är en barnvisa. Dylan sjunger om herr grodas tumultartade bröllop med samma allvar och intensitet som han i spåret innan beskrivit skojaren och lurendrejaren Diamond Joes miserabla äktenskap.

1979 släpper Dylan det kristna albumet Slow Train Coming. Albumet domineras av evangelistiskt ödesmättade låtar där Jesu återkomst nästan framställs som ett hot. Det är lätt att föreställa sig hur Dylanfansen lyssnade sig igenom skivan med stigande nervositet. Åtminstone fram till det näst sista spåret -Man Gave Name to All the Animals- där det stod klart att Dylan varken hade förlorat humorn, rimförmågan eller barnasinnet.

Även om Man Gave Name to All the Animals  är en långsam gråvädersreggae i moll så utgår texten och strukturen från barnvisan. Sex stycken fyrradiga verser med parvisa rim varvas med en refräng vilken också används som inledning:

Man gave names to all the animals
In the beginning, in the beginning
Man gave names to all the animals
In the beginning, long time ago

Därefter får vi i varje vers följa hur människan namnger ett djur. Ibland används begreppet shoutability i teve-frågesporter för att beteckna åskådarens möjlighet att kunna ropa svaret innan den tävlande gör det. Olika sätt att öka shoutabiliteten kan vara att visa frågan för tittaren samtidigt som den läses upp (Vem vet mest?) eller att låta de tävlande omformulera svaret till en fråga (Jeopardy). I Man Gave Name to All the Animals skapas shoutabiliteteten dels av rimmen och dels av att lyssnaren får ta del av en handfull ledtrådar innan namnet på djuret ges i sista raden.

He saw an animal that liked to growl
Big furry paws and he liked to howl
Great big furry back and furry hair
"Ah, think I'll call it a bear"

He saw an animal up on the hill
Chewing up so much grass until she was filled
He saw milk comin' out but  he didn't know how
"Ah, think I call it a cow"

He saw an animal that liked to snort
Hrns on his head and they weren´t to short
It looked like there was nothing he couldn´t pull
"Ah, think I call it a bull"

Givetvis  känns även upprepningen av versens första och sista rad igen från barnvisan. "En smula repitativt" tänker den vuxne lyssnaren och glömmer bluslyrikens debila idisslande av nonsensfraser. I den avslutande versen utelämnas dock den sista raden samtidigt som musiken upphör:

He saw an animal as smoth as glass
Slithering his way through the grass
Saw him disappear by a tree near a lake...

Den försvunna raden kastar en skugga över den oskyldiga gissningslek som lyssnaren ofrivilligt (?) dragits in i. Det är uppenbart att vi mött den orm som snart skall få Adam och Eva utkastade ur paradiset. Dock haltar det lite rent teologiskt. Det var ju först efter syndafallet som ormen dömdes att kräla i stoftet. Likaså reagerar den vuxne lyssnaren på att fyra av visans sex djur är tamdjur (ko, tjur, gris och får)  "Varför behöver man namnge något som har domesticerats och framavlats under tusentals år?" tänker den vuxne lyssnaren irriterat.  Samtidigt som barnet inom oss gläds åt att höra en charmig visa om hur djuren fick sina namn.

Old Speckled Hen och When He Returns

Old Speckled Hen 3,5%

Old Speckled Hen är en traditionell brittisk ale som har en fin doft av malt, örter... och faktiskt... nyutslagna almblad. Skummet är fluffigt och klängigt, men sjunker undan hyfsat snabbt. Färgen är rödbrun. Old Speckled Hen har en behaglig beska och en lite söt ton av fudge. Kroppen är inte särskilt kraftig. Eftersmak av bröd och metall.

Ölet skapades 1979 med anledning av att bilfabrikanten MG flyttade till andra lokaler. Hur namnet uppstod verkar det råda delade meningar om. Kanske var det efter smeknamnet på en lokal pub som frekventerades av MG-arbetare, kanske var det efter en bilprototyp som målades i spräckliga färger.

En annan Speckled Hen är den amerikanske filosofen och kunskapsteoretikern Roderick Chisholms The problem of the speckled hen. Chisholm menade att en människa kan föreställa sig en fläckig höna utan att för den skull veta hur många fläckar denna höna har. The problem of the speckled hen visar således  att en människa kan skapa sig en bild av av något hon inte har kunskap om. Typ så.

When He Returns

En teologisk släkting till  Chisholms The problem of the Speckled hen är frågan om det är möjligt att föreställa sig något som inte går att beskriva? Under renässansen var det som bekant inte helt ovanligt att konstnärer gav sig på att skildra överjordiska motiv såsom Gud och paradiset. Resultatet blev lite sådär; skäggiga gubbar med särk och trädgårdar där lejon vilar bredvid lamm. Paradoxalt nog förefaller svårigheterna inte vara lika stora när det gäller att beskriva motsatsen. Bosch och Bruegels helvetesskildringar  har bevarat sin suggestionskraft medan deras målningar av paradiset obönhörligt förvandlats till kitsch.

En lösning på ovanstående problem är att skapa en medlare mellan det mänskliga och det gudomliga. En Jesus, en Muhammed, en Moses. Även om det ligger bortom vår fattningsförmåga att föreställa sig Gud så är det däremot fullt möjligt att tänka sig en person som har mellanhavanden med gudomen. Det är så att säga något lättare att förstå och acceptera tanken på gudens människoson än människosonens gudomlige far.

Resonemanget bekräftas när man studerar Bob Dylans produktion under den kristna perioden 1979-81. Låtmaterialet domineras dels av uppmaningar till underkastelse och  dels av beskrivningar av människans tillkortakommanden. Symptomatiskt i sammanhanget är att  City of Gold -en låt som beskriver den himmelska tillvaron - aldrig gavs ut officiellt (även om den spelades live under gospelåren).

På albumet Slow Train Coming (1979)  finns det dock en låt som ligger stadigt inkilad på gränsen mellan det förståbara och intellektuellt ogripbara. Låten When He Returns berättar om Jesu återkomst då de rättrogna kristna ska uppstiga till himmelriket. Även om texten stilmässigt lutar tungt mot det bibliska så verkar de mer direkta bibelkopplingarna främst ha koncentrerats till första versen:

The iron hand it ain´t no match for the iron rod
The strongest wall will crumble and fall to a mighty God
For all those who have eyes and all those who have ears 
It is only He who can reduce me to tears
Don´t you cry and don´t you die and don´t you burn
For like a thief in the night , He´ll replace wrong with right
When he returns

Inledningsradens iron rod kan syfta både på på Psaltarens andra psalm (Ps 2:8) och andra versen i Uppenbarelseboken (Upp 2:27). Bägge beskriver hur den kommande Kristus skall styra över de världsliga furstarna och deras riken. "...och han skall valla dem med en stav av järn". Vidare alluderar All those who eyes and all those who have ears  på en passage i Jesaja (43:8) som återger en profetia om Israels befrielses: "För fram dem som är blinda fast de har ögon, döva fast de har öron.". Intressent att notera är hur Dylan modifierat bibeltexten så att alla människor som kan se och höra bjuds in som vittnen  snarare än de som tvärtom vägrar att se och höra  Den avslutande "like a thief in the night" är hämtat från första Thessalonikerbrevet (Thess 5:2) som beskriver tidpunkten för Jesu återkomst: "... för ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten.".

I Bibeln består Jesu återkomst av tre delar: (1) Jesus återvänder till jorden, (2) de rättrogna upprycks medan (3) de som är kvar får utstå stora vedermödor. Tolkningarna går emellertid isär. Vissa menar att att även de sant kristna måste genomlida vedermödorna innan de rycks upp, andra menar att endast de som inte är sant kristna kommer att bli kvar efter uppryckelsen. Även graden av konkretisering skiftar. En del anser att tid och plats redan är spikade spikade (till exempel: när antikrist regerat i sju år kommer Kristus att uppenbara sig på oljeberget) medan andra gör en mer symbolisk tolkning.

Hur Dylan såg på återkomsten, uppryckelsen och vedermödorna är inte helt lätt att reda ut. Den grupp  som Dylan tillhörde - Vineyard Society - ansåg att människorna vänt sina ansikten bort från Gud, och att de kristnas uppgift nu var att aktivt verka för guds rike på jorden, snarare än att enbart vänta på Kristus återkomst.

Oavsett vilken tolkning man gör är Jesu återkomst en händelse som kommer att beröra alla människor utan undantag. I When He Returns  har dock denna kollektiva händelse individualiserats (och därmed även konkretiserats) genom att kombinera den första versens du-tilltal med ett förstapersonsperspektiv. Det är tydligt att berättarjaget tvekar på sig själv och sin förmåga att inte låta sig korrumperas av sin omgivning:

Truth is an arrow and the gate is narrow that it passes through 
He unleashed His power at an unknown hour that no one knew
How long can I listen to the lies of prejudice?
How long can I stay drunk on fear out in the wilderness?
Can I cast it aside, all this loyalty and this pride?
Will I ever learn that there´ll be no peace, that the war won´t cease
Until He returns?

Den som försöker läsa texten till When he returns övermannas snart av den inneboende rytm som rimmen och assonanserna trummar fram. Dylans sång - som ibland lutar åt det proklamerande - ackompanjeras av Berry Beckets ensamma piano där ackorden spelas med ett nästan överdrivet dramatiskt eftertryck. Arrangemanget understryker på så sätt textens innehåll av både ödesmättat allvar och själslig utsatthet.

I sista versen återkommer du-tilltalet, men nu varvas uppmaningarna med uppfordrande frågor. Hur länge skall du leva i förnekelse och självhat?:

Surrender your crown on his blood-stained ground. take off your mask
He sees your deeds, He knows your  needs even before you ask
How long can you falsify and deny what is real?
How long can you hate yourself for the weakness you conceal?
Of every earthley plan that be known to man, He is unconcerned
He´s got plan of his own to set up His throne
When he returns.

Den bild av den återvändande Kristus i Guds gestalt som tecknas i sista versen genomsyras knappast av himlastormande lycka och förtröstan. Snarare får man intrycket av att Gud inte riktigt bryr sig. Till syvende och sist verkar människan ändå vara utlämnad till sig själv. Kanske beror det på att Gud och dennes plan helt enkelt är omöjliga att förstå sig på och därför också omöjliga att beskriva?

Pilsner Urquell och Changing of the Guards.

Pilsner Urquell 3,5%

Pilsner Urquell är en typisk tjeckisk pilsner. Skummet är ulligt. Doften är lite som en julknäck med några vaniljkorn i. Färgen är klar och ljust gul. Faktiskt ser den nästan lite utspädd ut. Smaken är brödig och fin. Beskan hittar man i eftersmaken som är rund, nästan len.

Pilsner Urquell bryggs i Plzen (Pilsen om man är tysk), en stad som utan att blinka hävdar att de  uppfunnit ölen, eller åtminstonde öl av pilsnertyp. Pilz är en sådan stad som ligger mitt i den europeiska smeten. Staden har bara under de senaste trehundra åren hunnit vara en del av såväl konungariket Böhmen  som tvåkejsardömet Österrike-Ungern. Det har legat ömsom i det hitleristiska tredje riket och ömsom i det stalinistiska Tjeckoslovakien. För tillfället ligger Plzen i Tjeckien.

Det lär med andra ord skett en hel del vaktombyten på Plzens stadsmurar.

Changing of the Guards

Jag  trodde länge att Changing of the Guards var en av Dylans längre låtar. Det är den inte. Den är inte ens längst på Street Legal. Missbedömningen kan ha berott på att låten  är tämligen ordrik även för att vara Dylan. Det saknas dessutom både refräng och solo så den framvällande textmassan avbryts bara av det blåsriff som ligger insprängt mellan verserna; ett riff som dessutom mera gränsar av och stannar upp än fogar samman och driver på.

Blåsriffet liknar förresten inget annat. Det svänger inte riktigt som ett soul- eller jazzblås. Det samverkar inte med sången som ett gospel-blås eller fyller partier med kraft och energi såsom rocksaxofonen gör.  Blåsriffet i Changing of the Guards är helt enkelt en liten trudelutt. Dock är det en trudelutt som är svår att värja sig mot och det är nästan fysiskt omöjligt att inte vissla med när man hör den.

Den historia som berättas i sången är inte helt lätt att få grepp om. Mot bättre vetande gör jag ändock ett försök:

Någon slags utkantsfigur stiger fram ur ett  härjat och förött landskap. Han blir vittne till hur en kvinna straffas och/eller stöts ut. Kanske är utkantspersonen bekant med kvinnan. Eller inte. En kvinna, som kanske är kvinnan ovan (eller inte), väcker en man med gyllene lockar. Låten avslutas med att någon (kanske mannen med gula lockar, kanske inte) uttalar en domedagsprofetia. Slut.

Det är med andra ord inte helt klart vad som händer. Det är nog inte meningen heller. Berättelsen är minst sagt löst sammanhållen och de flesta verser kan också läsas helt fristående från varandra. Känslan av en mängd miniatyrhistorier understryks ytterligare genom att varje vers inleds med en kort rad som upprepas av en kvinnokör. Dessa rader fungerar, med några undantag i slutet av låten, mer som rubriker än integrerade delar av versen.

Sången återger ett pärlband av metafortyngda scener beskrivna med en delvis arkaiserande stil. Detta är visserligen ett grepp som  Dylan använt sig av flera gånger tidigare (och för all del även senare), men sångens bildspråk och  persongalleri är denna gång varken färgade av bibeln eller ett mytiskt, förgånget Amerika. Istället så utgörs det lexikala fältet av en slags renässansmiljö där furstehov och marknadsvimmel fungerar som  projektionsytor för en esoterisk symbolvärld.

Changing of the Guards är det första spåret på albumet Street Legal från 1978. Skivan ligger prydligt placerad mitt emellan Rolling Thunder-turnen och det kristna uppvaknandet, varför det är svårt att helt undvika en biografisk läsning. Den inledande raden  "sixteen years, sixten banners flying over the field" tolkas av många (till exempel rockjornalisten Nigel Williamson) som en hänvisning till att det har gått sexton år sedan Bob Dylans skivdebut. Är det Dylan själv som är utkantsfiguren? Speglar miljöbeskrivningen sångarens egna inre landskap? Är kvinnan Sara Lownds? Så där kan man hålla på...

Med de biografiska glasögonen på dröjer man gärna en stund vid de sista två avslutande verserna:

Gentlemen, he said
I don´t need your organization, I´ve shined your shoes
I´ve moved your mountains and marked your cards
But Eden is burning, either brace yourself for elimination
Or else your hearts must have the courage for the changing of the guards

Peace will come
With tranquillity and splendor on the wheels of fire
But will bring us no reward when her false idols fall
And cruel death surrenders with its pale ghost retreating
Between the King and the Queen of Swords

Det är  svårt att inte se detta som ett förelöpare till den världssyn Dylan kommer att ge uttryck för ett år senare på Slow Train Coming (1979). Det är också intressant att Dylan avslutar sången med att lägga ut två tarotkort (the King and Queen of Swords). Dessa kort tolkas traditionellt som ett uttryck för det dömande respektive det separerande (t.ex. Edward Waite 1911) och som här även blir till en slags sammanfattning hela låten.

Changing of the Guards liknar varken de verk av Dylan som bygger på ett associativt ordflöde (såsom Subterranean Homesick Blues) eller de som utgår från ett mer klassiskt historieberättande (såsom Lily, Rosemary and the Jack of Hearts). Istället får lyssnaren intrycket av ett kaleidoskop där gamla bilder hela tiden rasslas om till nya mönster, allteftersom låten fortsätter. Kanske är det därför som Changing of the Guards inleds med en fade in och slutar med en fade out...  Kaleidoskopet befinner sig i ständig rotation och det vi har fått se är bara ett ögonblick av något som varken har en början eller ett slut.