Visar inlägg med etikett halvmörk lager. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett halvmörk lager. Visa alla inlägg

30 augusti 2021

Pax Bavaria och Autumn Leaves

 Pax Bavaria 3,5%

När detta skrivs har sensommaren obevekligt övergått i höst och i München ligger man i startgroparna för oktoberfest med joddel och umpbumpa. Men då folkobob som bekant har enklare vanor öppnas istället trekommafemman Pax Bavaria, en halvmörk lager från Pax Brygghus i Flyinge.


Ölet är bärnstensfärgat och helt klart. Tätt långvarigt, men inte särskilt högt skum som sjunker undan utan att lämna rester. Svag doft av ljust bröd och citrus. Med tanke på den något försiktiga doften är Pax Bavaria överraskande smakstarkt med knäckebröd och grapefrukt och en  en rejäl, ganska torr beska. Avslutet är aning sötare med lite vanilj smörkola. Spritzig  kolsyra. Lång eftersmak som övergår i metall.

Det skulle förstås vara förträffligt om oktoberfesten fick fortsatt fäste i folkölshyllan. Ett rombmönstrat, blåvitt ljus i höstmörkret.

Autumn Leaves

 Hur fort blir lönnarna gula, 
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

De inledande raderna i Stig Dagermans dikt Höst (1954) illustrerar på ett nästan övertydligt sätt  höstlövets poetiska funktion. Dels som ett färgsprakande memento mori som diskret påminner om att allt har ett slut  och dels som en bild av hur en kvantitativ förändring till slut blir till en kvalitativ skillnad. Från grenen till marken, från levande till död.

2014 spelar spelar Bob Dylan in Shadows in the Night, ett album bestående av musikaliska örhängen som kommit att förknippas med  Frank Sinatra.  Ett av dem är jazzschlagern  Autumn Leaves i vilken sommarens kyssar ställs mot höstens ensamhet:

The falling leaves
Drift by the window
The autumn leaves
Of red and gold

I see your lips
The summer kisses
The sunburned hands
I used to hold

Since you went away
The days grow long
And soon I'll hear
Old winter's song

But I miss you most of all
My darling
When autumn leaves
Start to fall


När Frank Sinatra 1957 sjöng in Autumn Leaves var han 42 år gammal, och även om  de lönnar som lyste Sinatras vandring i parken var på väg att börja gulna så upplevde  Sinatra vid denna tid snarare en andra vår än en annalkande höst. Åtminstone betraktat ur ett rent artistiskt perspektiv.

I essän Omstart - hur man överlever sitt inre Finspång och kommer ut starkare på andra sidan (2014) skriver musikjournalisten Jan Gradvall om hur Frank Sinatra några år tidigare befunnit sig på botten av sin karriär.  Hans tonårspublik hade övergivit honom, RCA hade avslutat hans skivkontrakt och till råga på allt var hans stämbanden allvarligt skadade.  För Gradvall symboliseras Sinatras karriärmässiga nollpunkt av ett framträdande inför en lika gles som ointresserad publik i Finspångs folkets park den 30 maj 1953.

Dock kommer Sinatra igen, och det med råge. 1954 belönas han med en Oscar för sin roll i Härifrån till evigheten och tecknar dessutom det kontrakt med Capitol Records som inleder hans verkliga storhetsperiod. 

Det var [en] helt ny Frank Sinatra som klev fram till mikrofonen, stukad men starkare, som sjöng mognare sånger med en mörkare underton; inspelningar som visat sig vara outslitliga (Gradvall 2014)

Jämfört med Sinatra är Dylans tolkning  av Autumn Leaves betydligt mörkare.  Det är tydligt att den 73 årige Dylan inte behöver inte låtsas att han hör "old winters song". Inledningsvis är Dylans tonfall bitterljuvt melankolisk men i sångens andra hälft ändrar den karaktär, Den saktar in och spricker upp, som om känslan av desperation och ensamhet är på väg att bryta igenom och ta överhanden. Till detta kommer Donny Herrons hawaiigitarr. Den som  på andra spår varit varm och smeksam är nu spöklik och kuslig och  inte helt olik en theremin

Gradvall  avslutar sin essä om Sinatra och Finspång med en slags epilog där han listar diverse kändisar som mött sitt egna Finspång och tvingats göra en omstart. Bland namnen hittar vi bland annat entreprenören Steve Jobs, politikern Angela Merkel och artisten Robyn. 

Märkligt nog inte rockpoeten Bob Dylan. Kanske beror det på att Dylans har så många Finspång bakom sig att det är svårt att välja. Eller att  Dylans svackor ständigt omvärderas, samtidigt som de kommersiella motgångarna varit ganska klädsamma. Det är ju trots allt få artister som är mer ointresserade av publikens jubel än Dylan.

9 juni 2018

Burgsvik folköl och Let Me Die in My Footsteps (live version 1962)

Burgsvik folköl 3,5%

Burgsvik bryggeri ligger - inte helt oväntat - i samhället Burgsvik på södra Gotland. Bryggeriet gör en trekommafemma som kort och gott heter "Folköl". 

Färgen är brun och nästan helt klar. Maltig doft med honung. Ölet skummar inte särskilt mycket utan bildar mer en tjock float. Kolsyran är inte särskilt framträdande, men långt ifrån avslagen.

Robust, fyllig smak med mycket vört, kola och en aning jäst. Beskan är rund och balanserad och får konkurrens av apelsinskal i avslutet. 

Burgsvik folköl är en trevlig bekantskap och den halvmörka, lite knäckiga Märzenstilen är ett välkommet trendbrott från alla lokala session pale ale-trekommafemmor.

Flaskan pryds av ett ståtligt gutefår, en ras känd för sin högkvalitativa ull.


Let Me Die in My Footsteps

Det engelska uttrycket "pull the wool over someones eyes" innebär att någon blir lurad och/eller förs bakom ljuset. Uttrycket utgör själva kärnan i Bob Dylans Let Me Die in my Footsteps från 1962, en låt där sångjaget ger uttryck för en vilja att hellre dö medveten och klarsynt än duperad och indoktrinerad:

I don't know if I'm smart but  I think I can see
When someone is pulling the wool over me
And if this war comes and death´s all around
Let me die on this land 'fore I die underground
Let me die in my footsteps
Before I go down under the ground

There's always been people that have to cause fear
They´ve been talking of the war now for many long years
I have read all their statements and I´ve not said a word
But now Lawd God, let my poor voice be heard
Let  me die in my footsteps
Before I go down under the ground

Let Me Die in My Footsteps var från början tänkt att ingå på albumet Freewheelin With Bob Dylan (1963), men lyftes ut i sista stund. När inspelningen görs i april 1962 väntar Kubakrisen strax bakom hörnet och sången speglar tydligt hur kalla krigets ständiga kärnvapenhot ställt centrala mänskliga begrepp på huvudet: Nedstigandet i underjorden representerar inte längre jordfästelse och död, utan skyddsrum och överlevnad. Samtidigt innebär tillvaron ovan jord en säker död.

I sin psykoanalytiskt färgade avhandling Dylan i 60-talet (2004) använder Mats Jacobsson Let Me Die in My Footsteps som ett exempel på hur rädslan för kärnvapen inte bara alienerat och isolerat människan utan till och med banat väg för dödsdriftens (Thanatos) seger över livsdriften (Eros). Sångjaget görs därmed till en profetisk sanningssägare och  Jacobsson jämför - utan att darra på manschetten - Dylans persona i sången med Bibelns Jeremia.

Ett annat (men inte nödvändigtvis motsägande) perspektiv är att sångjaget gör ett högst medvetet och upplyst val mellan att leva livet lurad och skrämd, eller att dö som en hel människa med livskänslan intakt.  Att det riktiga  livet trots allt frodas ovan jord blir tydligt i den näst sista versen, där det lyriska uttrycket närmar sig den religiösa lovsången:

Let me drink from the waters where the mountain streams flood
Let the smell of wildflowers flow free through my blood
Let me sleep in your meadows with the green grassy leaves
Let me walk down the highway with my brother in peace
Let me die in my footsteps 
Before I go down under the ground

Let Me Die in My Footsteps kan också illustrera det kvalitativa språng Dylan gör våren 1962. Men till skillnad från till exempel Blowing in the wind - en annan sång som skrivs under denna period - blir Let Me Die in My Footsteps betydligt mer kortlivad. Faktiskt framförs den bara för publik en enda gång, på Finjan Club i Montreal den 2 juli 1962.

I sin bok Bob Dylan Performing artist -the early years (1990) beskriver Dylanologen Paul Williams Let Me Die in My Footsteps så här:

"Let Me Die in My footsteps" is Dylans first anthem, in the sense that "Pastures of Plenty and "This Land is Your Land and "This train Is Bound for Glory" are anthems - songs people can unite around,  that can be sung to a nation or faith or a cause"

Saken är bara den att Let Me Die in My Footsteps är rejält svår att sjunga med i; det krävs att man håller tungan rätt i mun för att rätt kunna pricka in textens stavelser i den slingriga valsmelodin.

När man jämför framförandet från Finjan Club med den studioversion som kan höras på Bootleg Series vol. 1-3 blir det  också tydligt att låten tappar lite av sin spänst där på scenen i Montreal. På den studioinspelning som görs tre månader tidigare börjar sången i samma stund som den första gitarrsträngen slås an. Rastlöst och nervigt, utan att förlora en sekund av det dyrbara livet ovan jord, spikar sedan Dylan fast textens stavelser i ackorden. På inspelningen från Finjan Club föregås sången istället av ett långt munspelssolo samtidigt som textens rytm inte alls är lika distinkt.

December 1962 spelar Dylan återigen in Let Me Die in My Footsteps, denna gång som en demoinspelning för musikförlaget Witmark & Sons. Missilerna på Kuba är nu tillbakadragna och supermakternas ledare har beslutat att upprätta en direktlinje mellan Washington och Moskva.  Halvvägs in i sången avbryter Dylan sig med orden: "It's awful long.. I mean it's not that long ...It´s that it's a drag... ". Kanske var sången inte bara tråkig att sjunga utan även omsprungen av tiden själv.

10 maj 2018

Ysta Våröl och Nettie Moore

Ysta Våröl 3,5%

Så här vid kristi himmelsfärd är våren på god väg att bli sommar. Utan vidare dröjsmål ger sig därför folkobob i kast med den halvmörka säsongslagern Ysta Våröl från Österlenbryggarna.

Ölet är bärnstensfärgat och helt klart. Bär, äpple och lite jäst i doften. Skummet är tätt och sjunker ned till en långvarig float. Inga rester. Kolsyran är något stickig. En svag jästton finns, men annars domineras smaken av en syrlig sötma som för tankarna till bigarråer. Försiktig beska. Maltig, men ganska kort eftersmak.


Nettie Moore

Det finns vårsånger som pulsar i snö och längtar efter sol och fågelsång. Och det finns vårsånger som står mitt i den framrusande våren och extatiskt hyllar blomsterprakten. Sedan finns det Bob Dylans Nettie Moore där våren enbart innebär frånvaron av vinter. Eller mer bestämt: Vintern är slut, men inget har kommit i dess ställe. I refrängen beskrivs tillståndet så här:

Oh I miss you Nettie Moore
And my happiness is o'er
Winter's gone, the river's on the rise
I loved you then and ever shall
But there´s no one here that's left to tell
The world has gone black before my eyes

Refrängens två första rader är hämtade från Marshall S. Pikes Little White Cottage (Gentle Nettie Moore) från 1857 - en sång som utgör både en resonansbotten och kontrast till Dylans dito. När Pikes Gentle Nettie Moore inleds med en skildring av en pastoral sommaridyll (In a little white cottage / Where the trees are ever green / And the climbing roses blossom at the door) börjar Dylans med att den förvirrade och vilsne Lost John sitter på ett järnvägsspår samtidigt som en apokalyptisk hagelskur (typiskt aprilväder) drar förbi:

Lost John sitting on a railroad track
Something's out of wack
Blues this morning falling down like hail
Gonna leave a greasy trail

Det är en säregen blandning av stilnivåer och arkaismer. Gammal blueslingo och hipsterslang varvas med bibliska profetior. Hagelskuren som lämnar ett oljigt spår alluderar förstås på Robert Johnssons Hellhound on my Trail, men är också misstänkt lik den sjunde av Egyptens tio plågor.

I andra versen ändras berättarperspektivet och ett jag träder fram och presenterar sig. Det är ett rimligt antagande att jaget är den tidigare nämnda Lost John, men helt säkra kan vi inte vara. Det gammaltestamentliga tonfallet återfinns även här, och om det inte vore för det faktum att varken Jeremias eller Hesekiel spelade i ett cowboyband, skulle personbeskrivningen kunna vara hämtad ur någon av profetböckerna:

I'm the oldest son of a crazy man
I´m in a  cowboy band
Got a pile of sins to pay for and I ain´t got time to hide
I´d walk through a blazing fire, baby, if I knew you was on the other side

Allt eftersom låten fortskrider framträder två separata teman. Det ena är en kritik av det moderna projektet; upplysningsfödan har jäst till syra samtidigt som byråkraterna och demagogerna breder ut sig:

'The world of research has gone berserk
Too much paperwork
Albert's in the graveyard, Frankie's raising hell
I'm beginning to believe what the scriptures tell

I'm going where the Southern crosses the Yellow Dog
Get away from those demagogues
And the bad luck women stick like glue
It's either one or the other or neither of the two

Sångjagets räddning blir att fly till Moorhead, den plats där järnvägslinjerna Southern Railroad och Yazoo Delta Railroad (i folkmun kallad Yellow Dog) korsar varandra. Moorhead var en central mötesplats för den första generationen deltabluesmusiker och har odödliggjorts i bluesklassikern Yellow Dog Blues.

I Dylans Nettie Moore fungerar bluesen som ett uttrycket för en allmänmänsklig livskänsla. Blusen - och då särskilt deltabluesen - representerar det ursprungliga och eviga. Sett ur detta perspektiv blir det logiskt att sångjaget först förkunnar sin växande tilltro till "the old scriptures" och strax därefter berättar om (pilgrims-) resan till Moorhead.

Det andra temat handlar om kärlek, åtrå och längtan. I Pikes Gentle Nettie Moore förstår man så småningom att Nettie Moore är död och att sångjaget ser fram emot att möta henne i himlen (But I'll wipe all the tears from my eyes / For as soon as life is past / I shall meet you once again). Hos Dylan blir man däremot aldrig riktigt klar över om Nettie Moore är en faktisk person, en önskedröm eller ett minne som hålls vid liv. Kanske spelar det inte heller någon roll. Dock råder det ingen tvekan om att kärlekskänslan är avgjort mer fysisk i Dylans Nettie Moore. Men även här rör sig en bluesande genom sången; en ande som ger sig till känna genom en sexuellt laddad metaforik:

She says, "look out daddy, don't want you to tear your pants.
You can get wrecked in this dance."
They say whiskey will kill ya, but I don't think it will
I'm riding with you to the top of the hill


Don't know why my baby never looked so good before
I don't have to wonder no more 
She been cooking all day and it´s gonna take me all night
I can´t eat all that stuff in a single bite

Det är antingen ytterst ironiskt eller extremt passande att Nettie Moore finns med på ett album som heter Modern Times´(2006). Förutom textens explicita antimodernism är det musikaliska uttrycket dessutom mer ålderdomligt  än tidlöst. Trumspelet är monotont och minimalistiskt, basen likaså, och det påminner faktiskt en hel del om ett jugband. Om det inte vore för det melankoliska och långsamma framförandet förstås.

Dylans Nettie Moore slutar som den börjar. Fast tvärtom. Sångjaget är inte längre "out of wack" utan fylld av tro: Today I´ll stand in faith and raise / The voice of praise. Konnotationerna till en rättegång leder effektivt tankarna både till den världsliga lagen och den ovanmänskliga domen.

Även vårvädret är bättre - vilket förstås blir ett problem för den som längtar efter slutgiltighet och evigt (?) mörker: The sun is strong, I'm standing in the light / I wish to God that it were night.

23 mars 2018

Mariestads påskbrygd och Who Killed Davey Moore? (live broadcast version 1963)

Mariestads påskbrygd 3,5%

Frågan om hur man bäst högtidlighåller minnet av Jesu korsfästelse och återuppståndelse kan förstås diskuteras. Någon säger chokladharar andra säger dragéägg. Själv säger jag påsköl med färgglad etikett.

Mariestads påskbrygd är en halvmörk lager av Münchentyp (eller Euro Dark som det numera heter på Untapped). Färgen är mörkt rödbrun och helt klar. Skummet är kraftigt och sjunger undan till en fast tuss.  Doft av kaka. Kroppen är något klen, men beskan  är okej och får sällskap av både malt och fudge. Eftersmaken är lång, brödig och aningen kvalmig.  

Senast folkobob drack Mariestads lurade unikaboxen - stadens industrihistoriska signaturprodukt -  in oss i boxningsringen. Och något överraskade finner vi oss fortfarande vara kvar där.


Who Killed Davey Moore? (live broadcast version 1963)

Den 21 april 1963 blir den amerikanske boxaren Davey Moore knockad i en match mot kubanen Sugar Ramos. Moore återfår aldrig medvetandet utan avlider på sjukhus efter fyra dygns koma. En månad senare intervjuas Bob Dylan av av journalisten, historikern och kulturprofilen Studs Terkel (1912-2008) i dennes radioprogram "The Wax Museum". Frågorna är kunniga och initierade,  svaren generösa. När Terkel ställer en fråga om den nyskrivna sången Oxford Town glider samtalet över till ämnet Topical Songs, - folksånger vars syfte är att sprida nyheter och kommentera aktuella händelser:

Terkel: It seems that all your songs are about more than the actual  event that may have caused it. You know what I mean?
Dylan: I´ve got a song about Davey Moore.

T: About Davey Moore the fighter?
D: Yeah I 'll sing that one for you. 
T: This was the featherweight champ Davey Moore who was killed in the prize ring that night at the brute championship fights and there´s been  ... (avbryts)
D: But then again I am not a topical song writer! 
T: Oh no, you´re not a topical song writer.
D: I don´t even like that word.
T: It´s not a song about a certain event, it´s beyond that.


Det är tydligt att Dylan med kraft vill avsäga sig  rollen som samtidspolitisk kommentator. Hans texter går djupare, hans frågor är evigare.

Sången om Davey Moore är löst baserad på barnkammar-ramsan Who killed Cock Robin? där olika djur – alltifrån sparven och flugan  till koltrasten och tjuren - i tur och ordning berättar om den roll de spelat när Cock Robin dödades och begravdes:

Who killed Cock Robin?
I, said the Sparrow
with my bow and arrow

Who saw him die?
I, said the fly
with my little eye
I saw him die

Who caught his blood?
I, said the fish
with my little dish
I caught his blood…


Och så vidare... och så vidare...

Men till skillnad från ramsan om Cock Robin - där ett månghövdat menageri kämpar om att få axla bördan - vill karaktärerna i Who Killed Davey Moore inte riktigt kännas vid det som har hänt, än mindre ta något ansvar för det.

Sången inleds med en refräng formulerad som en fråga: Who killed Davey Moore / Why an' whats the reason for? Frågan ställs lika mycket till lysnaren som till de inblandade. Genom hela sången upprepas den om och om igen, och blir till slut mer som en anklagelse än en undran. I tur och ordning konfronteras domaren, publiken, managern, vadhållaren och boxningsjournalisten men antingen svär de sig fria från ansvar eller så skjuter de  över det på någon annan. Vissa, som till exempel domaren, gör till och med bägge delar:

"Not I," says the referee
"Don´t point your finger at me
I could've stopped it in the eight
An' maybe kept him from his fate
But the crowd would 've booed I'm sure
At not getting their moneys worth
It's too bad he had to go
But there was a preassure on me too you know
It wasn't me that made him fall
No, you can't blame me at all"

Who killed Davey Moore
Why an' what's the reason for?

Till slut återstår bara Sugar Ramos själv, men inte heller han han kan lämna ett tillfredsställande svar. Dock når Ramos fram en slags moralisk slutpunkt  när han ger uttryck för en slentrianmässig och ansvarsbefriande föreställning om Guds vilja:

"Not me," says the man whose fists
Laid him low in a cloud of mist
Who came here from Cubas door
Where boxing ain't allowed no more
"I hit him, yes it's true
But that's what I am paid to do
Don't say murder, don't say kill'
It was destiny, it was God's will" 

Dylan gör aldrig någon studioinspelning av Who Killed Davey Moore  och låten ges ut "på riktigt" 1991 på  Bootleg Series 1-3 med en  liveupptagning från Carnegie Hall den 26 oktober 1963. Inspelningen från "The Wax Museum" har ännu inte getts ut officiellt, men då inspelningen befinner sig i en upphovsrättslig gråzon går den att köpa hyfsat legalt både här och där.

Oavsett vilken version man lyssnar på så är  framförandena snarlika. Dylans ackompanjemang  påminner om hur ett barn (!) spelar gitarr: Istället för en jämn rytm, följer ackorden textens stavelser vilket effektfullt sätter sången i centrum. Det är nästan som att texten fysiskt hamras in i lyssnaren. 

I sin essä "Who killed Medgar Evers" (2006) driver filosofen Avery Kolers  tesen att Who killed Davey Moore är en slags omvänd version av Dylans Only a Pawn In Their Game (också 1963). Only A Pawn In Their Game  inleds som bekant med att raschauvinisten Byron de la Beckwith skjuter den svarte medborgaraktivisten Medgar Evers; men istället för att lägga fokus på mördaren (vars namn inte nämns i sången) vänder Dylan blicken mot de politiker och samhälleliga strukturer som skapat Beckwith och gjort honom till en pjäs i ett större spel.

Kolers menar att frågan om personlig skuld, ånger och botgöring blir ointressant när mördaren placeras i en politisk kontext.  I Who Killed Davey Moore råder dock ett rakt motsatt förhållande: Davey Moores död är ytligt sett ett resultat av olyckliga omständigheter, men genom att personifiera de bakomliggande strukturerna går det också att utkräva ett personligt ansvar.


Litteratur:
Avery Kolers text "Who killed Medar Evers" återfinns i antologin Bob Dylan and philosophy - It's alright ma (I´m only thinking)  red. Peter Vernezze och Carl J. Porters, Chicago (2006)