Tappers Folköl och Scarlet Town

Tappers Folköl 3,5%

Tappers är ett litet värmländsk bryggeri beläget strax söder om Karlstad. Deras trekommafemma (inhandlad på Coop i Karlstad)  är en ljus ale av amerikansk typ .

Färgen är halmgul och nästan helt klar. Doft av persika och passionsfrukt. Skummet är högt och luftigt och sjunker snabbt ner utan att lämna rester. Ölet är överlag välbalanserat med bra beska och en tydlig kropp. Dock aningen parfymigt. Något stickig kolsyra. Lite gräs i avslutet och en lång torr beska. 

Scarlet Town

Den 30 juni 2019 uppträder Bob Dylan i Karlstad kongress- och kulturcenter. Spelningen är den sista av tre Sverigespelningar och i jämförelse med de föregående dagarnas arenakonserter i Globen och Scandinavium är stämningen i det närmaste intim.

Sedan det förra Sverigebesöket i april 2017 har låtlistan, liksom arrangemangen, genomgått en hel del förändringar. En låt som dock aldrig verkar bytas ut eller förändras är Scarlet Town från albumet Tempest (2012). Det är inte utan att man frågar sig varför. Kan det vara så att den den version av Scarlet Town som hamnade på skiva 2012 låg så nära Dylans ideal att alla ändringar faktiskt blev överflödiga?

Texten beskriver ett litet samhälle där tiden har stannat; om någon utveckling överhuvudtaget har skett så har den gått bakåt. Guldfoten faller och Onkel Tom bor kvar i sin stuga:

In Scarlet Town where I was born
There´s ivy leaf and silver thorn
The streets have names you can´t pronounce
Gold is down to a quarter of an ounce

The music starts and the people sway
Everybody says, are you going my way?
Uncle Tom still working for Uncle Bill
Scarlet Town is under the hill.

Det är inte bara skillnaderna mellan nuet och det förflutna som håller på att suddas ut. I Scarlet Town är gränserna mellan liv och död, rätt och fel och gott och ont papperstunna. Om de nu alls existerar. Scarlet Town är på en och samma gång en äppelkindad idyll och en tryckande mardröm.

In Scarlet Town the end is near
The seven wonders of the world are here
The evil and good living side by side
All human forms seem glorified

Den grekiske filosofen Protagoras formulerade 400 år f.Kr. axiomet om att "människan är alltings mått". Människan som varelse intar inte bara en särställning bland jordens varelser, hon utgör också den måttstock med vars hjälp världen kan tolkas och förstås. Men vad händer om Protagoras antagande inte stämmer? Raden "all human forms seem glorified" öppnar i all sin anspråkslöshet upp för ett existentiellt bråddjup där tillvaron inte längre är nåbar för människans intellekt.

Texten är en parvis rimmad tetrameter. Dylan framför sången med ett lätt reciterande tonfall, ackompanjerad  av en ståbas, ett par stråkar och en mandolin. Resultat påminner inte så lite om musikal- och teatermusik, och nog skulle Scarlet Town, med sina mörka hemligheter och undertryckta sexualitet kunna vara hämtad från en pjäs av Tennessee Williams:

In Scarlet Town you fight your father´s foes
Up on the hill a chilly wind blows
You fight 'em on high and you fight 'em down in
You fight 'em with whisky, morphine and gin

You got legs that can drive men mad
A lot of things we didn´t do that I wish we had
In Scarlet Town the sky is clear
You wish to God that you stayed right here

Raden "... Scarlet Town where I was born" återkommer inte mindre än tre gånger i låten. Huruvida sångjaget fortfarande bor kvar i staden får man aldrig riktigt veta, men det är uppenbart att Scarlet Town inte har lämnat sångjaget.

Kanske är Scarlet Town för sångjaget vad Karlstad var för Gustaf Fröding. Förhållandet mellan Fröding och Karlstad var - för att uttrycka det milt - komplicerat. Enligt historikern och Frödingkännaren Ove Moberg  uttrycker Fröding i sina brev ett brinnande förakt mot staden och dess invånare, samtidigt som hans kåserier i Karlstad-Tidningen beskriver Karlstadsborna med träffsäkerhet värme (Moberg: Gustaf Fröding och Karlstad, 1957). Att Fröding och Karlstad hänger ihop råder det knappast någon tvekan om; inte heller att staden och dess inskränkta befolkning med sin "pigförnäma brackiotism" bidrog till att forma ett av Sveriges främsta konstnärskap. 

Monkey Mountain APA och Subterranean Homesick Blues (alternate take)

Monkey Mountain APA 3,5%

Hösten 2013 tvingades Umeå kommun - efter visst hallabaloo -  att riva den upphöjda utomhusscen  som i folkmun gick under apberget. Huruvida det lilla Umeåbryggeriet Beer Studio döpt sin APA Monkey Mountain efter detta apberg vet jag inte, men helt otroligt är det inte.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Högt, frasigt skum som snabbt sjunker undan utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och tropisk frukt. Något stickig kolsyra. Även om Monkey mountain bjuder på en rejält, bitig grapefruktbeska  är ölet överlag  lätt och krispigt.  En aning pinjnötskotte i avslutet. Gräs och melonpastill i eftersmaken.

Subterranean Homesick Blues (alternate take)

Att Bob Dylan är en särbegåvad härmapa är vi nog alla överens om. Dock finns det ett visst utrymme att diskutera efterapningarnas syfte och karaktär. Handlar det om subliminala lån eller medvetna snatterier, förtäckta hyllningar eller gömda ledtrådar?

När det är som bäst uppstår någonting nytt, samtidigt som rötterna ligger blottlagda till allmänt beskådande. Precis så förhåller det sig med Subterranean Homesick Blues från 1965.  Som första spår på det "elektriska" albumet Bringing it All Back Home har Subterranean Homesick Blues kommit att representera det definitiva brottet med den akustiska folksångarperioden.

Låten är snabbfotad och slamrig även med dagens mått mätt. Efter ett kort och koncist rock´n roll intro ges en skissartad beskrivning av utkantsexistenserna Johnny och Maggie; då och då interfolierad av surrealistiska livsråd:

Johnnys's in the basement
Mixing up the medicine
I'm on the pavement
Thinking about the government
The man in the trench coat
Badge out, laid off
Says he´s got a bad cough
Wants to get paid off
look out kid
It's something you did
God knows when
But you're doing it again
You better duck down the alley way
Lookin' for a new friend
The man in the coon-skin cap
In the big pen
Want's eleven dollar bills
But you only got ten

Maggie comes fleet foot
Face full of black soot
Talkin' that the heat put
Plants in the bed but
The phone's tapped anyway
Maggie says that many say
They must bust in early May
Orders from the D.A.
Look out kid
Don't matter what you did
Walk on your tiptoes
Don't try "No-Doz" 
Better stay away from those 
that carry round a fire hose
Keep a clean nose
watch the plain clothes
You don't need a weatherman
to know which way the wind blows 

Många har velat se Subterranean Homesick Blues som en uppdaterad version av av femtiotalets beatpoesi, men har då gjort sig skyldiga till en läsning som isolerat texten från musiken. Den som istället ser framförandet som den egentliga texten, kommer antagligen att ledas förbi bokhyllan och fram till skivbacken. Närmare bestämt till Chuck Berrys Too Much Monkey Business från 1956:

Runnin' to-and-fro, hard workin' in the mill
Never fail in the mail, yeah, come a rotten bill 
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in
    
Telephone, something wrong, dime gone, will mail,
Oughtta sue the operator, for telling me a tale
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in
   
I been to Yokohama, been fightin' in the war
Army bunk, army crew, army food, army corps
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in 

Likheterna med Subterranean Homesick Blues återfinns på flera plan. Förutom beskrivningen av en tillvaro där loppet är kört, matchen riggad och skjortan avlurad, så har bägge låtarna en likartad kadens. I skärningspunkten mellan text och musik har både Dylan och Berry skapat ett rytmiskt gatuspråk med raka ordföljder, förkortade, subjektslösa satser  och en färgsprakande flora av slanguttryck.

Det är som om Dylan hört Too Much Monkey Business och bestämt sig för att skriva en låt enbart bestående av Berrys studsande tvåradingar. Subterranean Homesick Blues har med andra ord ingen egentlig refräng även om det återkommande utropet "look out kid",  fyller funktionen av en verbal blinkfyr som gör det möjligt för lyssnaren att orientera sig i textmassan.

På The Bootleg Series vol. 12 - The Cutting Edge går det att höra en första tagning (take 1 alternate version) av Subterranean Homesick Blues som befinner sig precis mittemellan Chuck Berrys Too Much Monkey Business och den version som  till slut hamnar på  Bringing It All Back Home.

Denna tidiga inspelning känns som en musikalisk motsvarighet av Piltdownmänniskan - man ser tydligt både var den kommer ifrån och vart den är på väg. Intressant i sammanhanget är att  halvapan i Piltdown senare visades sig vara ett välgjort falsarium, ihopknåpat av amatörforskaren Charles Dawson (1864-1916). Dawson hade - med stor hantverksskicklighet - försett en orangutangkäke  med schimpanständer och sedan sammanfogat det hela med ett antikbehandlat människokranium.

Det är inte utan att man känner en viss sympati med den kreativa Dawson. När allt kommer omkring var han ju paleontologins svar på Bob Dylan.

Folkale och In My Time of Dyin'

Folkale 3,5%

Odd Island Brewing är ett  litet bryggeri någonstans utanför Kungsbacka. På hemsidan anges byn Fjärås, samtidigt som min inre Göteborgare vill att Odd Island ska syfta på Särö. folkobob har ingen aning om vilken spridning deras ofiltrerade APA Folkale har, inte heller hur distributionskanalerna ser ut. Den burk som provas här nedan är hur som helst inhandlad på Möllan folkis i Malmö.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Skummet är luftigt och lämnar ett spindelvävsdraperi på glasets insida. Doft av passionsfrukt. Pigg kolsyra. Smaken är citrus-syrlig och med en välbalanserad, fruktig humlebeska. Apelsinjuice i avslutet. Len munkänsla. Ljust bröd och marmelad i den medellånga eftersmaken

På burken hittar vi en förgänglighetssymbol i form av ett  primatkranium. För den oinvigde verkar det bara vara en visuell drift med akronymen APA, men folkobobs läsare vet förstås bättre. Ordet "folk" i Folkale är detsamma som i folksång, en musiktradition där texterna är djupt rotade i en allmänmänsklig, existentiell insikt: Livet är kort och fyllt av vedermödor, döden en mörk evighet. 

In My Time of Dyin' 

In My Time of Dying är en gospellåt som genom åren tolkats av en mängd olika artister, varav Led Zeppelin - med sin elvaminuters-koloss på Physical Graffiti (1975) - kanske är de mest kända. När Bob Dylan 1961 spelar in In My Time of Dyin' till sitt självbetitlade debutalbum är det istället Blind Wille Johnssons och Josh Whites versioner som utgör låtens givna referenspunkter. Blind Willie Johnsson spelade in låten 1927 och Josh White 1933. Båda två med den alternativa titeln Jesus Make Up My Dying Bed.

Det är tydligt att Dylan tagit intryck av den legendariske bottleneck-gitarristen  Blind Wille Johnsson arrangemang av låten. Dylans sliriga slide-figurer är nämligen identiska med Johnssons.

Däremot  verkar texten - med vissa ändringar - vara hämtad från Josh Whites version. Hos Dylan består In my Time of Dyin' av följande tre verser:

Well, in my time of dying don't want nobody to mourn
All I want for you to do is take my body home
Well, well, well, so I can die easy (x2)

Jesus gonna make up my dying bed

Well, meet me Jesus, meet me, meet me
in the middle of the air
If these wings should fail to me
Lord, won't you meet me with another pair
Well, well, well, so I can die easy (x2)
Jesus gonna make up my dying bed

Lord, in my time of dying don't want nobody to cry
All I want you to do is take me when I die
Well, well, well, so I can die easy (x2)
Jesus gonna make up my dying bed

Skillnaderna mellan Dylans och Whites versioner består dels av att verser strukits och dels av ett en helt ny (?) sista vers lagt till. Bland de strukna verserna hittar vi rader som: Ever since I been acquainted with Jesus / We haven't been a minute apart och Gonna shout my trouble's over / I've made it to the promised land. Sammantaget gör ändringarna att den ursprungliga sångens känsla av samhörighet med Jesus och tron på ett liv efter döden ersätts av något som mest liknar en uppgiven vädjan.

Men ändringarna märks också i själva sången. Dylan framför texten entonigt och klagande, långt ifrån både Blind Wille Johnnsons muskulösa vargyl och Josh Whites mjukt behagliga tenor. Det hela påminner mer om banjospelande bergsbor i Appalacherna (typ Dock Boggs och Roscoe Holcomb) än den svarta gospel och blues-tradition som In My Time of Dying brukar förknippas med.

Den belgiske språk- och litteraturforskaren Christophe Lebold argumenterar i sin essä A Face like a Mask and a Voice that Croaks (Oral Tradition #22, Mars 2007) för att  Dylans karaktäristiska röst utgör en så pass viktig och integrerad del av Dylans konstnärskap att texterna egentligen inte kan förstås utan den:

His timbre and the limitations of that timbre are part and parcel of his poetic project. The distinctive nasality of his voice, for instance allows him to emphasize or distance the "dylanicity" of his performance, opening up innumerable possibilities of auto-pastiche. 

1961 är publiken inte särskilt förtrogen med "the distinctive nasality of his voice" och  inte heller har de någon erfarenhet av "dylanicity" att luta sig mot. Kanske betraktades dödsfixeringen som en genrekonvention i folksångarkretsar  Men det faktum att en hungrig 21-åring på sin första skiva väljer att sjunga In my time of Dying som om han faktiskt stod på tröskeln till graven bör ha förvånat.

Monkey Business APA och Tweeter and the Monkey Man

Monkey BusinessAPA 3,5%

För någon vecka sedan fick folkobob en hoper trekommafemmor av trummisen i Slackerville Zoo som varit och besökt släktingar i Uppsala. Då mina kunskaper om Uppsalas dagligvaruhandel är något begränsade kan jag dessvärre varken ge någon närmare information om var ölen är inköpt eller hur spridd den är.  Tips från läsekretsen mottages därför tacksamt! 

Nåväl. En av flaskorna  var Monkey Business APA från Fjäderholmarnas bryggeri, en trekommafemma som folkobob hittills inte påträffat i Skåne.

Färgen är bärnstensfärgad och inte helt klar. Fast och tätt skum med visst kläng. Aprikos i doften och apelsin och grape i smaken. Dock är det den långvariga humlebeskan som dominerar. Även om det finns lite sötma i avslutet är Monkey Business överlag ganska torr och krispig. 

Tweeter and the Monkey Man

Såhär med facit i hand och från åskådarbänk betraktat framstår Traveling Wilburys som rockhistoriens trivsammaste medelålderskris. När debutalbumet Traveling Wilburys vol. 1 spelas in 1988 består gruppen av Tom Petty (38 år), Jeff Lynne (41 år), George Harrison (45 år) Bob Dylan (47 år) och Roy Orbinsson (52 år). Och även om ingen -inte ens Roy Orbinsson - kan ses som en uträknad föredetting så är det nog ett rimligt antagande att alla fem brottas med en känsla av att den bästa tiden ligger bakom dem. 

Traveling Wilburys vol. 1 är en skiva vars lekfullt avslappnade anspråkslöshet är svår att värja sig emot. Förvisso finns det ett allvar i botten, men det lätt skruvade går hela tiden sida vid sida med det uppriktiga och det sköra.  Albumet spelas in som ett kollektiv under fingerade namn, men det musikaliska uttrycket tillsammans med sånginsatserna  ger en hyfsat tydlig fingervisning om vem som har haft låtskrivaransvaret på respektive spår.

Av albumets tio låtar är Bob Dylan huvudsaklig upphovsman till minst tre. En av dem är Tweeter and the Monkey Man - en rafflande noir-historia som hämtar näring både från Bonnie´n Clyde och Romeo och Julia:

Tweeter and the Monkey Man were hard up for cash
They stayed up all night selling cocaine and hash
To an undercover cop who had a sister named Jan
For reasons unexplained she loved the Monkey Man

Tweeter was a boy scout before she went to Vietnam
And found out the hard way nobody gives a damn
They knew that they found freedom just across the Jersey Line
So they hopped into a stolen car took Highway 99

Som lyssnare blir man aldrig riktigt klar över vilken relation Tweeter och Monkey Man egentligen har till varandra. Är de kompanjoner eller älskande? En del av gåtan är förstås att Monkey Man är en man utan egenskaper. Till skillnad från Tweeter (om vilken  vi får veta att hon både är en genderbender, Vietnamveteran och före detta scout) förblir alltså berättelsens centralgestalt ett mysterium.

Inte heller får lyssnaren reda på om Jans kärlek till Monkey Man är besvarad. Oavsett vilket har de knappast något stöd att vänta hos the Undercover Cop. I tredje versen står det nämligen klart att  dennes antipatier gentemot  Monkey Man  inte enbart är yrkesmässig utan sträcker sig långt tillbaka i tiden. Vi förstår också att Jans kärlek till Monkey Man hotar att förstöra ett ekonomiskt fördelaktigt äktenskap:

The undercover cop never liked the Monkey Man
Even back in childhood he wanted to see him in the can
Jan got married at fourteen to a racketeer named Bill
She made secret calls to the Monkey Man from a mansion on the hill

Den observante lyssnaren  märker snart att Tweeter and the Monkey Man innehåller en mängd Bruce Springsteen-referenser. Förutom det faktum att själva sången skildrar en utkantstillvaro i New Jersey så hittar vi också en handfull titlar och allusioner: Allt ifrån Mansion on the Hill och Thunder Road till State Trooper och The River.

Man kan förstås fråga sig vad syftet är. En parodi? En blinkning till en kollega? Kanske är det resultatet av den slags självvalda begränsning om ibland gör underverk för kreativiteten.
Petty: "Jag utmanar dig att klämma in namnet på en Springsteen-låt i varje vers".
Dylan: "Taget!"

Det lugna och tillbakalutade treackordskompet  utgör en medveten kontrast till textens invecklade och komiskt uppskruvade intrig. Det känns som om Dylan framför sången med ett behärskat leende, väl medveten om att den som berättar ett skämt aldrig får skratta själv.

Men Tweeter and the Monkey Man är å andra sidan inte bara ett skämt och en skröna. Efter varannan vers drar nämligen refrängen fram som ett mörkt stråk. Lågmält  mässande och framsjungen av samtliga fem Wilburybröder leder refrängen tankarna till kören i ett grekiskt drama. Och faktum är att refrängen inte bara låter som kören i ett drama av Aiskylos; den fyller också samma funktion. Gång på gång understryker den vad berättelsen egentligen handlar om:

And the walls came down, all the way to hell
Never saw them when they´re standing
Never saw them when they fell

Väggarna som rasar utgör en något tvetydig metafor. Är det skildringen av ett existentiellt sammanbrott eller en bild av hur Tweeter och Monkey Mans inre fängelsemurar rämnar när de två slutgiltigt ställer sig utanför lagen?

Detta  definitiva gränsöverskridande sker - helt enligt den klassiska Hollywooddramaturgins regler - tre fjärdedelar in i berättelsen när Tweeter och Monkey Man i sjunde versen når fram till the point of no return:

Someplace by Rahway prison they ran out of gas
The undercover cop had cornered them said "Boy, you didn´t think that this could last"
Jan jumped out of bed said "There's someplace i gotta go"
She took a gun out of the drawer and said "It's best if you don't know"

The undercover cop was found face down in a field
The monkey man was on the river bridge using Tweeter as a shield
Jan said to the Monkey Man "I'm not fooled by Tweeter's curl
I knew him long before he ever became a Jersey girl"

Vad som till slut händer med Tweeter och Monkey Man får vi aldrig riktigt veta, och det är knappast någon slump att historien om Jan, Tweeter och Monkey Man slutar just på en bro - symbolen för övergången mellan det gamla och det nya.

I de två avslutande verserna möter vi ett berättarjag som ser tillbaka på det som har hänt. Vem detta "jag" är kan vi bara spekulera i, men med stöd av texten går det att utesluta såväl Undercover Cop och Jan som Tweeter och Monkey Man. Kvar blir då bara Bill, och kanske sitter han ensam och bortglömd på en spelklubb och tänker på Monkey Man:

Now the town of Jersey City is quieting down again
I'm sitting in a gambling club called the Lions Den
The TV set was blown up, every bit of it is gone
Ever since the news show that the Monkey Man was on

I guess I´ll go to Florida and get myself some sun
There ain't no more opportunity here, everything's been done
Sometime  I think of Tweeter, sometimes I think of Jan
Sometimes I don't think about nothing but the Monkey Man

Det är förstås obegripligt att ingen ännu har gjort en teveserie av Tweeter and the Monkey Man.  Förhoppningsvis pågår i detta nu en brutal rättighetsstrid mellan HBO och Netflix.  Personligen skulle jag helst vilja se Joel Kinnaman i rollen som Tweeter, men det går förstås bra med vem som helst.