ICA Selection: Porter och Sentimental Journey

ICA Selection: Porter 3,5%

När jag började med folkobob var det min bestämda avsikt att aldrig  beskriva ett öl som odrickbart. Formuleringen kändes en smula överdriven. Som när Gordon Ramsay går på restaurang och spottar ut mat. Jag har svårt att tänka mig att något som ändå tillagats av en kock är omöjligt att svälja - hur skabbig kocken än må vara. Tack vare ICA Selection Porter måste jag nu ompröva min hållning i frågan.

Doften beskrivs bäst som korv och krut. Skummet är snabbt och frasigt. Färgen är mörkbrun och kolsyran något stickig. Smaken är inte särskilt lik en porter. Inte överhuvudtaget. Det finns ingen egentlig beska och smaken är mer som någon slags apelsinläsk. Eftersmak av citron och nyårsraket.

Om jag skall vara helt ärlig så kom inte smaken som en nyhet. För ett tag sedan drack jag en handfull öl från ICA Selection och då jag var övertygad om att ölen av någon anledning var defekta provade jag öl från en annan batch (och från en annan affär). ICA Selections Porter ingick vid bägge köptillfällena. Tyvärr odrickbar både första och andra gången.

ICA Selecion består av en serie öl som här provas i kombination med det hyfsat färska trippelalbumet Triplicate. Tre öl med samma grafiska profil, tre skivor i samma konvolut.

Sentimental Journey

Med lite god vilja kan man se att de tre skivor som tillsamman utgör trippelalbumet Triplicate var och en representerar ett individuellt, om än löst sammanhållet tema. Den första skivan; 'Til The Sun Goes Down handlar om saknaden och ensamheten efter separationen. Tonen är tillbakahållen och melankolisk. På Triplicates andra skiva - Devil Dolls - är materialet en aning bipolärt. Samtidigt som flertalet texter är optimistiskt livsbejakande och framförda till ett swingigt ackompanjemang  hittar man på Devils Dolls också några av Triplicates allra sorgligaste spår. "Man ser ju inga stjärnor där intet mörker är" skaldade Erik Blomberg. Kanske gäller detta även för Devil Dolls.

Den melankoli som dominerade 'Til the Sun Goes Down återkommer på den sista och avlutande skivan; Comin' Home Late. Men perspektivet är nu ett annat. Om 'Til The Sun Goes Down speglade den enskilda och individuella erfarenheten av separation och ensamhet så skildrar Comin' Home Late, med vissa undantag, en mer allmänmänskligt existentiell erfarenhet av att tiden börjar gå mot sitt slut. Sett ur detta perspektiv blir låten Sentimental Journey en slags pivotpunkt; inte bara för skivan Comin' Home Late, utan för Triplicate-albumet som helhet.

Sentimental Journey är en smäktande 1940-talsschlager som  tagit sitt namn från prästen Laurence Sternes reseskildring A sentimental Journey Through France and Italy  från 1768. Det finns goda skäl att studera denna bok lite närmare. Till skillnad från sina samtida författarkollegor vars loggböcker ofta drog åt biologiska och antropologiska undersökningar a la Carl von Linné utforskade Sternes istället hur hans egna känslomässiga landskap påverkades av de nya omgivningar han färdades genom.

På samma sätt förhåller det sig med låten Sentimental Journey. Berättarjaget står visserligen i begrepp att ge sig av på en resa men det är tydligt att resan främst kommer att bli en inre resa:

Gonna take a sentimental journey
Gonna set my heart at ease 
Gonna make a sentimental journey
To renew old memories

I tidsskriften Modern filosofi (#1 2017) skriver litteraturvetaren Johan Sahlin om hur Bob Dylans konstnärskap  kännetecknas av en episodisk jaguppfattning, Till skillnad från det diakrona perspektivet - där livshändelser och livserfarenheter sker på ett meningsskapande sätt - har episodikern ingen upplevelse av en tydlig livsberättelse. Om man använder sig av litteraturvetenskapens begrepp så kan man säga att det saknas ett logiskt narrativ. Sahlin poängterar dock att episodikern inte nödvändigtvis behöver uppleva själva livet som meningslöst. Tvärtom

Det är lätt att förstå varför episodikern Dylan fastnar för Sentimental Journey. Berättarjaget befinner sig både i början och slutet av sin resa. Nyfiket förväntansfull och sentimentalt tillbakablickande på samma gång:

I got my bag, I got my reservation
Spent each dime I could afford
Like a child in wild anticipation
I long to hear that: "all aboard"

Tidigare har folkobob skrivit om hur Dylan under sin tidiga folksångarperiod ändrade texterna till Man of Constant Sorrow och I Was Young When I Left Home för att förstärka såväl rotlösheten som känslan av att samtidigt röra sig bort från och tillbaka mot. I Sentimental Journey behövde han inte ändra ett endaste ord.

ICA Selection: IPA och Braggin'

ICA Selection: IPA 3,5%

I början av året blev det rubriker när ICA återkallade en batch av sitt egna öl som de själva beskrev som explosivt. Tyvärr syftade nog epitetet på de defekta flaskorna snarare än smakupplevelsen för det här är tyvärr inget vidare,

Doften är svagt fruktig. Färgen är gul med en (förhoppningsvis planerad) jästfällning. Skummet är klent. Ölet är behagligt kolsyrat, men smaken är verkligen inget vidare. Bröd och konservburk. Eftersmaken domineras av en kemisk ton som jag har svårt att placera. Vilket jag kanske skall vara glad för.

ICA Selecion består av en serie öl som här provas i kombination med det hyfsat färska trippelalbumet Triplicate. Tre öl med samma grafiska profil, tre skivor i samma konvolut.

Braggin'

Bob Dylans pågående projekt med att stöpa om gamla 1930- och 40-tals schlagers påminner om en sån där pinscreen-tavla som fanns i vart hem under 90-talet. En ram med tusentalet metallpinnar läggs över valfritt objekt. Beroende på hur pinnarna trycks in framträder objektet i en stiliserad 3D-version. På samma sätt förhåller sig det med det femtiotal låtar som Dylan gett ut mellan 2015 och 2017. Genom att studera vad som valts och vad som valts bort försöker man få syn på konstnären själv.

Ta till exempel Braggin' från Triplicate-skivan Devil Dolls vars text är utformad som en humoristisk anklagelseakt mot en man som skryter om sina bedrifter samtidigt som hus och hem förfaller omkring honom. Låten sticker dessutom ut ytterligare genom ett tight storbandsarrangemang som för tankarna till  Glen Miller och Tommy Dorsey. Låt oss för en stund spekulera kring varför Bob Dylan - av alla de tusentals sånger som utgör the American songbook - fastnat för just Braggin'.

Ytligt sett uppvisar texten många av de fonetiska och språkliga egenheter som kännetecknar Dylans egna texter. I-ljudet i ing-ändelserna är trycksvagt vilket i sin tur tillåter de tonande velara nasala ng-ljuden att bli tjockare och ta större plats. Därtill kommer flera vokalinskott där ett a-ljud placeras i början av verbet:


Braggin' 
Wastin' all your time just braggin' 
When ya should be busy 
Plowin' and a-plantin'
You stand there a-rantin'
Get no harvest tootin' your horn

Förutom att det skapar en känsla av talspråklig autenticitet så ger detta också betydligt större möjligheter att foga samman och  och trycka ihop ord och stavelser. Man behöver inte lyssna särskilt länge för att se att ordleken i Braggin' är släkt både med Mr. Tambourine Man (Though you might hear laughin', spinnin' swingin' madly across the sun)  och Don´t Think Twice It´s All Right (I´m a-thinkin' and a-wond'rin' all the way down the road). Kanske fastnade Dylan för Braggin´ av rent språkliga skäl.

En annan anledning till valet av Braggin' kan vara att beskrivningen av den högljudde skrävlaren paradoxalt nog går att överföra till Dylans egna tystlåtna och sammanbitna persona. Den självförhärligande skrytmånsen i texten som aktivt och medvetet förvanskar bilden av sig själv utgör visserligen en slags antites till Dylan själv, men detta betyder inte att det saknas beröringspunkter. I Dylans fall har ju avståndet mellan artisten och privatpersonen utgjort en outtömlig källa till såväl fascination och spekulation. Kanske fastnade Dylan för Braggin' på grund av dess träffsäkra skildring av det spänningsfält som finns mellan myt och verklighet.

Braggin' bout your fishin' 
'Bout your horseshoe pitchin'
Bet you always keep the score
Talkin' 'bout your meddle
That's the kind they peddle
Down at the five and ten cents store

Om man vidgar perspektivet ytterligare skulle en tredje anledning kunna vara politisk. Sommaren 2015 inledde  Donald Trump sin valkampanj och hösten 2016 stod han som vinnare i det amerikanska presidentvalet. Såväl presidentvalskampanjen som tiden fram till det formella övertagandet av presidentposten i december 2016, präglades av ett dittills oöverträffat skrytande - inte bara om vad som hade uträttats utan även om vad som skulle uträttas.

Braggin'

Folks ain't got no use for braggin'
If your fields are greener
Folks will hear about it
You don't have to shout it
Fields were green before you were born

Kanske valde Dylan låten Braggin´ för att på ett diskret sätt säga att inget är nytt under solen.

ICA Selection: Ale och Stormy Weather

ICA selection: Ale 3,5%

Inköpscentralernas AB´s egna ölmärke heter ICA Selection och bryggdes förr av Nils Oscar. Numera verkar det istället vara Grythyttans Brygghus som står bakom.

Tyvärr är ölen från ICA-selection inte riktigt lika bra som albumet . Tvärtom faktiskt. Faktum är att jag har fått göra två provningar då jag trodde mig ha fått tag på defekta flaskor. Men trots skilda datummärkningar står resultatet fast.

Ölet har en kemiskt blommig doft. Skummet är tätt, nästan segt. Smaken domineras av citrus och metall. Ölet är inte särskilt beskt och eftersmaken är kort. Färgen är dock trevligt honungsfärgad (och något oklar).

ICA Selecion består av en serie öl som här provas i kombination med det hyfsat färska trippelalbumet Triplicate. Tre öl med samma grafiska profil, tre skivor i samma konvolut.

 

Stormy Weather

Frågan är vad vad som egentligen skall ses som startskottet för Bob Dylans utforskande av "the American songbook. Började projektet med "Sinatra-albumet" Shadows in the Night (2015)?  Eller med tolkningarna av snögnistrande julevergreens i Christmas in Heart (2009)? Kanske föddes idén redan 1969 när Blue Moon tog plats på Self Portrait?  Oavsett vilket perspektiv man anlägger så kan man nog lugnt utgå från att 2017 års trippelalbum Triplicate i framtiden kommer att ses som något slags klimax.

De trettio låtarna på Triplicate verkar vara fördelade på tre skivor utifrån utifrån en viss tematik. Den första av Triplicates skivor; 'Til the Sun Goes Down domineras till exempel av sånger som på ett högst konkret sätt handlar om ensamhet och saknad. Ett av de allra bästa spåren på skivan är Stormy Weather, en sång som kanske främst förknippas med jazzvokalister av typen Dinah Washington och Billie Holiday.

Stormy Weather inleds med att en stråkspelad kontrabas och en blåssektion spelar en långsam och olycksbådande melodislinga. Introt förmedlar en känsla av tryckande obehag och alla som någon gång intresserat sig för filmmusik nickar instämmande. Det är så här det låter ner det har gått riktigt, riktigt illa. Halvvägs in i introt  kommer sången in. Något trevande, som när man letar efter ord för att beskriva en känsla man inte riktigt kan greppa:

Don´t know why
Thereé no sun up in the sky
Stormy Weather...

Men så plötsligt lättar det upp. Det ödesmättade mullret upphör, mörkret skingras och ersätts istället av en fjäderlätt melodi. Sången fortsätter, fritt och obesvärat:

...since my gal and I ain´t together
Keeps raining all of the time.

Effekten är inget mindre än förbluffande.  Trots att resten av sången fortsätter smeksamt och bitterljuvt bär man som lyssnare med sig minnet av den nattsvarta och tryckande inledningen. Det är som när man nås av ett dödsbud eller när en kärleksrelation hastigt bryter samman. Trots att allt är slaget i spillror fortsätter ändock livet med alla sina banaliteter. Man arbetar, dricker kaffe och ser dåliga filmer. Då och då kommer insikten tillbaka som en yrsel, men man förstår också att det kommer att gå allt längre mellan besöken. Till slut finns bara en molande känsla kvar; en känsla som man nu aktivt måste söka upp om man vill känna den på allvar.

I den intervju som gjordes  inför utgivningen av Triplicate frågar journalisten Bill Flanagan om sångerna på Triplicate "allow you to go to a place you can´t go in your own writing". Dylan svarar:

"Someone else had to write this song for me. It´s nerves are too raw. You leave yourself too open. I´d rather not go there, especially to write songs.

Även om frågan till en början handlar om sången Where is the one så skulle svaret nog kunna gälla för samtliga spår på skivan 'Til the Sun Goes Down och kanske särskilt Stormy Weather.

Stormy Weather slutar som den börjar; med en väderleksmetafor. Berättarjaget uttrycker en stilla förhoppning om sol:

All I do is pray the Lord above will let me walk in the sun once more
I can´t go on, everything I had is gone
Stormy Weather
Since my gal and I ain´t together,
Keeps raining all the time

Även om jag förstås gärna ser att Bob Dylan fortsätter att skapa och spela in musik så länge det går, så skulle det onekligen se rätt snyggt ut om Triplicate blev hans sista skiva. Tänk tanken; mannen som fick sitt genombrott med Blowin' In the Wind avslutar karriären med Stormy Weather.