Fuller's London Pride och Union Sundown

Fuller's London Pride 3,5 %

London Pride är en pale ale som tillverkas av Fuller's bryggeri i Chiswick. Sedan något år tillbaka importeras de klassiskt röda flaskorna till svenska folkölshyllor av kaffetrillarna på Arvid Nordqvist.

Svag doft av apelsinmarmelad. Färgen är gyllengul. Kortvarigt, halgrovt skum som sjunker undan utan att lämna rester och efter en stund är helt försvunnet. Smaken är brödig med mycket malt och några smulor vaniljkex. Behaglig, torr beska. Något stickig kolsyra. Medellång eftersmak  med en aning krita.

Tidigare i år tillkännagav Fuller's att de skulle sälja av hela sin bryggeriverksamhet till den Japanska öljätten Asahi. De traditionstyngda, brittiska öldrickarna knorrade i ungefär en kvart och glömde sedan bort alltsammans. Och varför inte, att Londons stolthet är japanägt är förstås inte märkligare än att Volvo är kinesiskt?

Union Sundown

Sommaren 1981, ett drygt halvår efter det att Ronald Reagan tillträtt som president, går USA in i en  djup ekonomisk recession med sjunkande tillväxtsiffror och stigande inflation. Särskilt knackigt går det för exportindustrin  och många företag väljer att lägga ner eller flytta produktionen utomlands.

Samtidigt som arbetslösheten i december 1982  når rekordhöga 11%  (den högsta siffran sedan depressionen) snickrar Bob Dylan på det som så småningom ska bli Union Sundown på albumet Infidels (1983), en svängig upptempolåt om fackföreningar, frihandel och globalisering.

I de två inledande verserna staplas varorna på varandra i en växande hög, varefter det krasst konstateras att solen håller på att gå ner över fackföreningsrörelsen.

Well, my shoes, they come from Singapore
My flashlights from Taiwan
My tablecloth´s from Malaysia
My belt buckle´s from Amazon
You know, this shirt I wear comes from the Philippines
And the car I drive is a Chevrolet
It was put together down in Argentina 

Well, it´s sundown on the union
Ans what´s made in the U.S.A.
Sure was a good idea
'Til greed got in the way

Well, this silk dress is from Hong Kong
And the pearls are from Japan
Well, the dog collar´s from India
And the flower pot´s from Pakistan
All the furniture, it says "Made in Brazil"
Where a woman, she slaved for sure
Bringin´home thirty cents a day to a family of twelve
You know, that´s a lot of money to her.

Well, it´s sundown on the union ...

Rösten är ömsom indignerad, ömsom anklagande. Som producent står ingen mindre än Dire Straits-gitarristen Mark Knopfler och även om Union Sundown saknar den engelska supergruppens behärskade precision är Union Sundown  ändå det spår på Infidels som påminner mest om en Dire Straits-låt. Dels beror det på en effektiv gitarrfigur som driver på och binder samman och dels på sångens diskreta delayeffekt.

I en intervju från 1985 med rockkjournalisten Kurt Loder lägger Bob Dylan generöst ut texten om sakernas tillstånd.  Resonemangen är kanske inte helt stringenta men de ger en värdefull inblick i Dylans världsbild vid  tiden för Union Sundown:

Somebody's gonna have to come along and figure out whats happening with the United States. Is this just an island that´s going to be blown out of the ocean, or does it really figure into things? I really don't know. At this point right know, it seems that it figures into things. But later on, it will have to be country that´s self-sufficient, that can make it by itself without that many imports.

Den isolationistiska proamerikanism som Dylan ger uttryck för i intervjun blir i Union Sundown tydligast i låtens andra hälft:

Well, you know lots of people are complaining that there is no work
I say, "Why do you say that for?
When nothin' you got is U.S.-made"
They don't make nothin' here no more
You know capitalism is above the law
It say, "It don't count 'less it sells" 
When it costs too much to build it at home 
You just build it cheaper someplace else

Well, it's sundown in the union ....

Well, the job that you used to have
The gave it to somebody down in El Salvador
The unions are big business, friend
And they're going goin' out like a dinosaur
The used to grow food in Kansas
Now they want to grow it on the moon and eat it raw
I can see the day coming when even your home garden
Is gonna be against the law

Albumet Infidels - och då inte minst Union Sundown - representerar en brytpunkt i Dylans konstnärskap; för första gången sedan den kristna omvändelsen närmar han sig både livs- och sakpolitiska frågor från ett icke-evangelistiskt perspektiv.

Samtidigt representerar Union Sundown kontinuitet och tillbakablickande; utan att blinka plockar den upp en gammal tråd från 1963 och North Country Blues (They complained in the east / They are paying too high / They say that your ore ain´t worth digging/ That it´s much cheaper down / In the South American towns / Where the miners work  almost for nothing).

Det finns också idémässiga likheter med sången Who Killed Davey Moore (även den från 1963) i vilken Dylan frågar lyssnaren vem som egentligen bär ansvar för proffsboxarens död. Publiken? Managern? Bookmakern?

För vem är det egentligen som bär ansvaret i Union Sundown? Det amerikanska folket som köper billiga, utländska varor? Den sydamerikanska kvinnan som vill försörja sin familj?  Kapitalisterna som måste tillgodose aktieägarna?

Den som brukar roa sig med att försöka klura ut var Dylan står politiskt får faktiskt inte särskilt stor hjälp av Union Sundown. Låten pekar i flera riktningar på en och samma gång. Står hoppet till närodlade och lokalproducerade varor, till protektionistiska skyddstullar eller till en radikaliserad och internationell fackföreningsrörelse?  Dylan är observerande snarare än värderande och blir oss - som vanligt - svaret skyldig.

Senast Dylan framförde Union Sundown live var 1992. En klimatkris och ett kvartssekel senare  borde det vara läge att plocka fram låten igen. 

Brutal Brewing Session Pale Ale och Working Man Blues #2

Brutal Brewing Session Pale Ale 3,5%

Spendrups underetikett Brutal Brewing gör en Session Pale Ale som heter... Session Pale Ale! Till skillnad från kusinen Sir Taste-a-lot så har man här valt att inte skoja till det med ett roligt namn. Däremot finns det en etikett med  en klocka där visarna består av verktyg. Mer om detta senare. 

Färgen är klar och kopparfärgad och skummet snabbt och frasigt - så snabbt att jag faktiskt inte hinner fånga det på bild. Doften är blommig. Kroppen är smula tunn men beskan finns och rundas av med en viss sötma (mogen apelsin). Stickigt kolsyrat. Eftersmaken är i kortaste laget.

På etiketten ser man en klocka där en skruvmejsel och en skiftnyckel visar att klockan är tio i två. Detta skall enligt bryggeriet illustrera det fyratimmarsspann som förr fanns i Storbritannien då arbetare fick dricka öl på arbetstid. Jojo.

Working Man Blues #2

1969 spelar Merle Haggard in Workin´ Man Blues. Låten är en hyllning till den amerikanska arbetaren som jobbar hårt, dricker öl på hak och tar hand om familjen (i valfri ordning). Haggard omhuldar med andra ord det som historiker med inriktning på arbetarhistoria brukar kalla för skötsamhetsidealet. Att komma i tid, till jobbet, att betala sin fackföreningsavgift, att kunna dricka kontrollerat och att vara en skicklig och noggrann arbetare.

Tjugosju år senare spelar Bob Dylan in låten Workingman´s Blues #2. Sången fungerar både som en fortsättning och kommentar på Haggards låt. Men där Haggard med framskjutet bröst och uppfodrande ton säger: "Man måste jobba!" så suckar Dylan istället uppgivet och med sänkt huvud konstaterar han trött att "man måste jobba...".

Den inledande versen föser ihop centrala termer  från såväl marxismen (proleteriat) som nyliberalismen (köpkraft). Det blir nästan som en slags programförklaring: Lönearbetet är både identitetsskapande och själsligt utarmande, nödvändigt och dränerande på samma gång. Det enda som till slut blir kvar är minnet av drömmen av det som kunde ha varit:

There´s an evenin´settling over the town
Starlight by the edge of the creek
The buyin´power of the proleteriat´s gone down
Money´s gettin´shallow and weak
The place I love the best is a sweet memory
It´s a new path that we trod
They say low wages are a reality
If we want to compete abroad

Raderna om hur globaliseringen hotar amerikanska löner och jobb känns igen från tidigare Dylanlåtar. Redan 1964 konstaterar gruvägarna i North Country Blues att: "...it´s much cheaper down in the South American towns / Where the miners work almost for nothing". På åttiotalet blir detta defaitistiska perspektiv även Dylans egna och i Union Sundown (1983) sjunger han: "You know, capitalism is above the law / It say, "It don´t count ´less it sells" / When it costs too much to build it at home / You just build it cheaper someplace else".

Hur det än är med Bob Dylans syn på skyddstullar och fackföreningsstrategier så är det knappast Dylan själv som är berättarjaget i Workingmans Blues #2.  Miljonären med lyxvilla i Malibu är långt borta och istället har Dylan gett röst åt en trött och mer än lovligt desillusionerad amerikansk arbetare. I andra versen introduceras ett "you" som sedan återkommer med jämna mellanrum genom hela låten:

My cruel weapons have been put on the shelf
Come sit down on my knee
You are dearer to me than myself
As you yourself can see
I´m listenin´to the steel rails hum
Got both eyes tight shut
Just sitting her trying to keep the hunger from
Creeping it´s way into my gut

Vem (eller vad) är det egentligen som döljer sig sig bakom detta "you"?  Att det är någon som står berättarjaget nära är uppenbart, men vem? Först tror man att det är ett barnbarn som sitter i knät på en ledbruten farfar men nästa gång som du-tilltalet dyker upp verkar det mer vara en gammal, men aldrig slocknad kärleksrelation som skymtar fram mellan raderna:

Well they burned my barn, they stole my horse
I can´t save a dime
I got to be careful, I don´t want to be forced 
Into a life of continual crime
I can see for myself that the sun is sinking
How I wish you were here to see
Tell me now, am I wrong in thinking
That you have forgotten me?

Mot slutet klarnar det dock. Det är inte en fysisk person utan själva arbetet som berättarjaget talar till. Arbetet som förr var värdefullt och en källa till stolthet och - i vissa fall - till och med glädje innebär nu bara alienation och utsugning. Annat var det förr och det är således det gamla arbetet som utgör sångens "you":

In you, my friend, I find no blame
Wanna look in my eyes, please do
No one can ever claim
That I took up arms against you
All across the peaceful sacred fields
They will lay you low
They´ll break your horns and slash you with steel 
I say it so it must be so

Now I´m down on my luck and I´m black and blue
Gonna give you another chance
I´m all alone and I´m expecting you 
To lead me off in a cheerful dance
Got a brand new suit and a brand new wife
I can live on rice and beans
Some people never worked a day in their life
Don´t know what work even means

Trots sin titel så är Workingman´s Blues #2 inte någon blues utan beskrivs nog bäst som en akustisk countryballad. Det lugna och tillbakalutade sätt som musiken framförs på kontrasterar starkt mot texten där bildspråket präglas av kamp, stridigheter och väpnad konflikt. Sångens lite trötta nattsuddsmelankoli lämnar dock inga tvivel; lugnet beror inte på någon egentlig tilltro till den egna förmågan utan på förvissningen om att slaget redan är förlorat och att allt därför egentligen är meningslöst.