New Swedish IPA och Goodbye Jimmy Reed (Live version 2021)

New Swedish IPA 3,5%

Hedemorabryggeriet Oppigårds har under hösten lanserat en IPA i folkölsformat.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Ölet skummar upp ganska kraftigt för att sjunka ner till ett slitstarkt skum med bra kläng. Doft av ananas och tropisk frukt. Rund, lite örtig humlebeska och fruktig smak med citruszest i avslutet. Kolsyran gränsar mot det stickande. Lång brödig eftersmak som tonar ut i en aning bittermandel.

Att folkölsburkar gärna drar åt blått har folkobob kunnat leda i bevis i en tidigare post. Dock har  New Sweden IPA en lite mer bebisblå färgton än den rådande Pripps Blå-normen. Detta faktum lär inte minst uppskattas t i Malmö där det lokala fotbollslaget som bekant ikläder sig denna illustra, ljusblå nyans under hemmamatcher.

Goodbye Jimmy Reed (Live version 2021)

Att Bob Dylans konstnärskap är färgat av bluesens blåa toner är ett odiskutabelt faktum. Däremot är det inte lika lätt att exakt slå fast hur detta inflytande genom åren egentligen har verkat. I populärmusiken representerar bluesen nämligen både tillbakablickande tradition och ohejdbar modernism. Två till synes oförenliga krafter men icke desto mindre  har Bob Dylan genom åren lyckats omfamna dem båda två och ibland till och med på samma gång.

Bluesen utgör pop- och rockmusikens nukleotid - dess ursprungs DNA och absoluta början. Eller för att låna John Lennons ord i en intervju med  Jann Wenner i Rolling Stone (januari 1971): "[The blues] is not perverted or thought about: It´s not a concept, it is a chair; not a concept, it is a chair; not a design for a chair but the first chair."

Frågan är då vad som fanns innan bluesen. En vida spridd uppfattning är att bluesen har haft sin upprinnelse i slavarnas arbetssånger på bomullsfälten. Teorin rasmysticerande undertoner är förvisso fascinerande men inte särskilt övertygande. I sin artikel "The Blues" (2021) refererar musikjournalisten Greil Marcus sin kollega Luc Sante: "[A]s with, in the same decade, the 1890s, "the x-ray or the zipper," the blues were invented, in a single time and place, by a single person, or maybe two - one person and onother one backing him or her up" 

I citaten skymtar både röntgenapparaten och blixtlåset förbi men listan kan förstås göras längre. Grammofonen, biografen, kokainet och bilen  - alla är de barn av 1800-talets sista decennium  och tillsammans med bluesen stakar de ut vägen för hur 1900-talet kommer att levas.

Således har bluesen kommit att stå som symbol både för det nya och det gamla. När Bob Dylan 1965  revolutionerar rockmusiken gör han det med albumet Highway 61 Revisited. Titelspåret alluderar på den väg som som ledde bluespionjärerna från Mississippi till Chicago, dock bör man notera att skivan faktiskt heter just Highway 61 Revisited. Ett återsbesök således, men vad är det egentligen som Dylan  återbesöker? Är det den arkaiserande countrybluesen på debutalbumet från 1961 eller är det de nattliga sejourerna framför radioapparaten i 50-talets pojkrum i Hibbing?

Oavsett vilket är den bluesvärld Dylan som återser 1965 varken Blind Lemon Jefferons eller John Lee Hookers. Inte heller är den 24-årige Dylans inre blueslandskap detsamma som den 80-åriges. Detta faktum utgör själva premissen för Good Bye Jimmy Reed, ett spår från det hyfsat nyutgivna albumet Rough and Rowdy Ways (2020)

Låten är en traditionell, för att inte säga ortodox, elförstärkt blues. Texten är parvis rimmad och varje vers avslutas med ett farväl och en uppmaning till den gamle bluesräven Jimmy Reed (1925-76)

I live on a street named after a Saint

Women in the churches wear powder and paint

Where the Jews and the Catholics and the Muslims all pray

I can tell a Proddy from a mile away

Goodbye Jimmy Reed - Jimmy Reed indeed

Give me that old time religion, it's just what I need

Det räcker med att kasta flyktig blick i Jimmy Reeds biografi  för att förstå att det knappast är hans roll som religiöst föredöme som efterfrågas.  Den notoriske horkarlen och suputen Reed representerar istället det fullständiga - för att inte säga transcendenta - uppgåendet i musiken. Jimmy Reed var nämligen en musiker som kompenserade sin något bristande förmåga med en lika omedelbar som ohejdbar entusiasm. 

Sina moraliska tillkortakommanden till trots, får Jimmy Reed i texten ändå agera biktfader. Som versen där en kvinna skymtar fram, beskriven med en bluesmetaforik hämtad direkt från trettiotalets rännsten och sexualfixerade hokumblues:

Transparent woman in a transparent dress

It suits you well - I must confess

I'll break open your grapes I'll suck out the juice

I need you like my head needs a noose

Goodbye Jimmy Reed, goodbye and so long

I thought I could resist her but I was so wrong

Kanske uttrycker texten helt enkelt en önskan om något mer äkta. En längtan tillbaka till en tid då puls och hjärta inte behövde konkurrera med yta och ironi. Ibland vet man inte heller om sångjaget sjunger om sig själv eller till Jimmy Reed och i vissa verser är det dessutom lockande att se detta fiktiva sångjag som ett uttryck för Bob Dylan själv:

You won't amount to much the people all said

'Cause I didn't play guitar behind my head

Never pandered never acted proud

Never took off my shoes and threw them into the crowd

Goodbye Jimmy Reed - goodbye and goodnight.

I'll put a jewel in your crown  - I'll put out the light

They threw everything at me, everything in the book 

Had nothing to fight with but a butcher's hook

They have no pity - they don't lend a hand 

And I can't sing a song that I don't understand

Goodbye Jimmy Reed - goodbye and good luck

Can't play the record 'cause my needle got stuck

På albumet framförs Goodbye Jimmy Ree helt utan klaviatur, men under den pågående Rough and Rowdy turnén avslutar Dylan alltid låten med ett generöst boogie woogie-solo. Det blir till en besvärjelse, en blick över axeln till sin scendebut med The Golden Chords i Hibbing High School's aula. Som om han varje kväll testar att nålen fortfarande rör sig. 

Brooklyn Defender och I Contain Multitudes

Brooklyn Defender 3,5%

Det har gått ett par år sedan vi senast avsmakade en trekommafemma från Brooklyn Brewery - New Yorkbryggeriet som är sådär lite lagom. Lagom stort, lagom dyrt och lagom spännande.  

Defender är en IPA av amerikansk typ. Färgen är mörkt halmgul och helt klar. Lågt, slitstarkt skumlock. Doft av honung och clementin. Ölet är smakstarkt med mycket bröd och en ganska torr beska. Intrycket är faktiskt mer lager än IPA. Pigg kolsyra. Ananastonerna i avslutet övergår succesivt i en medellång eftersmak med bittermandel

Brooklyn Defender lanserades ursprungligen till Comic Con 2017 - en festival där superhjältekulturen står i centrum.

I Contain Multitudes

Det är förstås ett obestridligt faktum att det pågående tvåtusentalet har tillhört superhjältarna. Alltsedan Toby Maguire drog på sig spindelmanstrikåerna i Sam Raimis Spiderman 1998 har biorepertoaren dominerats av mastodontfilmer från Marvel Studios och och DC Films - öppet trotsande både budgettak och tyngdlagar.

I skuggan dessa trikåklädda titaner har vi också kunnat följa rockpoeten Bob Dylans definitiva uppstigande på den litterära parnassen.  En process som på allvar inleddes med albumet Time out of mind 1997 och som kulminerade medNobelpriset 2016.

Vid en första anblick kan dessa två kulturella fenomen - superhjältar och Bob Dylan - framstå som två disparata enheter, men faktum är att det är två uttryck för en och samma sak.

En del har velat förklara  superhjältarnas återkomst med att människan i det postmoderna samhället längtar efter en värld med en tydlig och definitiv uppdelning mellan rätt och fel. Men denna förklaring håller dessvärre inte för en närmare granskning då även de moderna superhjältesagorna rör sig i ett moraliskt skymningsland där begrepp som rätt och fel främst blir en fråga om perspektiv.

Istället bör det ökade intresset för superhjältar ses som en reaktion på en tillvaro som präglas av ständiga identitetsväxlingar.  

Enligt den tyske sociologen Jürgen Habermas är uppdelningen av samhället i en offentlig och en privat sfär ett resultat av det tidigborgerliga samhällets behov av nya institutioner; en utveckling som bör ha accelererats av den snabba framväxten av städer vilka erbjöd nya möjligheter till anonymitet och dubbla identiteter. Om den medeltida kungen kunnat utöva sitt ämbete från såväl sängen som toaletten, krävde de nya staterna som växt fram efter upplysningen tjänstemän som lämnat privatlivet hemma.

I sin avhandling Strukturwandel der Öffentlichkeit (1961) drev Habermas tesen menar att uppdelningen mellan den privata och offentliga sfären höll på att luckras upp i det senkapitalistiska samhället. Habermas - som ju fortfarande lever - har antagligen med storögt intresse åsett det alltmer komplicerade samspelet mellan sociala medier, yrkesliv och offentlig förvaltning.

Ur ett psykologiskt perspektiv kan vi konstatera att det har tillkommit fler - och inte sällan motstridiga - roller. Även om det är svårt att leda i bevis så är det ett rimligt antagande att den medeltida bonden ägnade betydligt mindre tid åt att  balansera sin könsroll, yrkesroll och föräldraroll. För att inte tala om alla de  Instagrampersonor och Facebookprofiler som vi är tvingade att förhålla oss till.

Det bör således knappast knappast överraska någon  att vi de senaste tjugo åren kunnat se ett nyväckt intresse för rockpoeten Bob Dylan, en artist som ägnat ett hela sitt konstnärliga liv åt en utstuderad lek med identiteter. Således kan  I Contain Multitutes - öppningsspåret på föregående års album Rough And Rowdy Ways - lika gärna ses som ett bokslut som en programförklaring.

Låten inleds med att Dylan smula förstrött, ackompanjerade av plockade jazz-ackord, droppar en rad namn vilka tillsammans utgör en slags innehållsförteckning för den kulturella ikonen Bob Dylan.

Today and tomorrow and yesterday too

The flowers are dying like all things do

Follow me close - I'm going to Bally-Na-Lee
I'll lose my mind if you don't come with me

I fuss with my hair and I fight blood feuds ... I contain multitudes

Gotta tell tale heart like Mr. Poe

Got skeletons in the walls of people you know

I'll drink to the truth of things that we said

I'll drink to the man that shares your bed

I paint landscapes - i paint nudes ... I contain multitudes

A red Cadillac and a black moustasche

Rings on my fingers that sparkle and flash

Tell me what's next - what shall we do

Half my soul baby belongs to you 

I rollick and I frolic with all the young dudes ... I contain multitudes 

Det är en smula melodikrysset över det hela. En del frågor är lätta, andra svåra. Den irländska förromantikern Anthony Raftery dikt The Lass from Bally-Na-Lee skymtar fram i förbigående och visar vägen till den anglosaxiska folksångstradition som Dylan gång efter annan norpat av. Referensen till Edgar Allan Poe är  betydligt mer explicit, även om Dylans gömda skelett mer verkar bestå av norpade fraser än inmurade katter. Slutligen leder den röda Cadillacen och  svarta mustaschen oss till en annan musikalisk rottråd i form av countryrockare Warren Smith och hans stallkamrater på Sun-records.

Det är suggestivt men inte särskilt överraskande. Men så kommer ett interludium där den akustiska gitarren övergår till strummade ackord. Även texten ändrar karaktär, dels genom att referenserna delvis  lämnar den musikaliska och litterära sfären  och dels för att jämförelserna med det egna jaget nu görs explicit och utan omsvep:

I'm just like Anne Frank - like Indiana Jones
And them British bad boys the Rolling Stones

I go right to the edge - I go right to the end

I go where all things are lost - are made good again 

Det hela blir till en personlighetsmosaik. Det judiska barnet, den ständigt resande arkeologen på jakt efter artefakter och evighetsrockarna som vägrar ge upp.

Man kan förstås fråga sig vilken typ av superhjälte som bäst motsvarar Bob Dylan. Fantomen som valt ett ensamt liv, fyllt av idogt arbete för att kunna följa i sina föregångares fotspår. Men när Walker följer sina blåklädda förfäder följer Dylan istället Hank Williams, Sinatra, Cash och Presley. Eller är han mer som Stålmannen? Underbarnet som växte upp i mellanvästern och som levt sitt liv i skuggan av sitt egna alter ego. 

Full Bloom och Key West (Philosopher Pirate)

Full Bloom 3,5%

I början av året skrev folkobob om ett veteöl med kamomill från Malmös Rocket Brewing. Nu har det blivit dags för en Pale Ale med Hibiskusblomma - en kvalificerad gissning är att nästa brygd bliren porter med fänkål.

Färgen är rosa och helt klar. Doft av svartvinbärssaft. Skummet är snabbt och frasigt. Ölet är friskt men inte särskilt smakstarkt. Svag beska, men desto mer sötma. Ganska stickig kolsyra. Först i avslutet ger ölsmaken sig till känna. Mineral i eftersmaken.

Hibiskus är en tropisk perenn som gillar fukt och värme. Det kommer således knappast som en överraskning att Florida är den amerikanska stat som har flest  vildväxande hibiskusarter (13 stycken).

Key West (Philosopher Pirate)

Längst ner i Floridas sydvästra hörn ligger Key West - en kalkstens ö på elva kvadratkilometer och USA:s sydligaste punkt. 

Huruvida den surmulne rockpoeten Bob Dylan någon gång spatserat längs Key Wests soldränkta gator kan vi förstås bara spekulera i men helt omöjligt är det inte. Åtminstone inte att döma av Key West (Philosopher Pirate) - en nästan tio minuter lång låt från sommarens album Rough and Rowdy Ways- där vykortsprosa och de existentiella spetsfundighetern går hand i hand.

Key West is the place to be 

If you´re lookin´ for immortality

Stay on the road - follow the sign

Key West is fine and fair

If you lost your mind, you'll find it there

Key West is on the horizon line.

Med sina vajande palmer och historiska miljöer utgör Key West ett gränsland, inte bara mellan Nordamerika och Karibien utan även mellan nuet och det förflutna. Således är det helt i sin ordning att att Key West (Philosopher Pirate) börjar med att sångjaget på sin transistorradio lyckas ratta in nyheten om mordet på president William McKinley. 

McKinley hollered - McKinley Squalled 

Doctor said McKinley - death is on the wall

Say it to me if you got something to confess

I heard all about it - he was going down slow

Heard it on the wireless radio

From down in the boondocks - way down in Key West

Att McKinley blev skjuten  i Buffalo 1901 spelar mindre roll; i Dylans Key West löper alla trådar parallellt. Om albumet Rough and Rowdy Ways börjar med en humoristisk självreflektion som  konstaterar att I Contain Multitudes så slutar den med att omsätta detta multidimensionella vara i praktik. 

Kanske får vi här en ledtråd till låtens undertitel - Philosopher Pirate. En pirat tar som bekant det den vill ha utan att fråga. Således kan vi se hur vår filosofipirat låer behov styra idealen snarare än tvärtom.  

I play the gumbo limbo spirituals

I know all the Hindu rituals

People tell me that I'm truly blessed

Bougainvillea bloomin' in the summer and spring

Winter here is an unknown thing 

Down in the flatlands - way down in the Key West

Framförandet är långsamt, på gränsen till sävligt. Ett avmätt ackord slås på ettan medan en virveltrumma vispas utan brådska och ett dragspel precis lyckas hålla liv i en entonig evighetsmelodi. Key West verkar vara ett slags limbo. 

Key West is under the sun

Under the radar - under the gun

You stay to the left and then you lean to the right

Feel the sunlight on your skin

And the healing virtues of the wind

Key West - Key West is the land of light

Texten är skriven som en sexradig tetrameter med rimschemat a-a-b-c-c-b. Att formen är typisk för  äldre italiensk lyrik bidrar till intrycket av Key West som  en plats för själslig rening. Ett limbo med varma, vita stränder  och smaragdgrönt vatten men inte desto mindre ett limbo. 

Känslan av permanent undantagstillstånd och inre exil känns igen från Desolation Row (1965) men vädret verkar nu vara bättre och trivselfaktorn avsevärt högre.

Höga kusten och Crossing the Rubicon

Höga kusten 3,5%

Anrika Zeunerts bryggeri i Sollefteå (numera ägt av Kopparbergs) gör inte bara julmust, de gör också trekommafemman Höga Kusten - ett blandöl bestående av tre delar lager lager och en del ale.

Färgen är guldgul och helt klar. Tätt, långvarigt skumlock som sjunker ned till en trevlig kulle. Svag doft av vanilj och gräs. Ölet är ganska runt med försiktig beska, brödiga malttoner och viss sirapsötma. Kolsyran är i diskretaste laget. Citronzest i avslutet och kola och knäckebröd i den medellånga eftersmaken.

Burken pryds förstås av Höga kusten-bron, den drygt kilometerlånga hängbro som korsar Ångermanälven på 40 meters höjd.

Crossing the Rubicon

49 år före vår tideräkning korsar Julius Caesar och ett tusental legionärer Rubicon, floden som markerar gränsen mellan mellan den Galliska provinsen och Rom. Caesars plan är ett högriskprojekt av klassiskt märke - att avskaffa republiken och göra sig sig själv till kejsare

Till skillnad från Caesar - vars tid som kejsare fick ett abrupt slut efter bara fem år - har uttrycket "att korsa Rubicon" levt vidare desto längre som en metafor för en oåterkallelig handling med höga insatser och oklar utgång. I Bob Dylans Crossing the Rubicon, från det nyligen utgivna albumet Rough and Rowdy Ways, har dock innebörden förskjutits en smula. När Caesar korsade Rubicon befann sig fru Fortunas hjul fortfarande i rörelse, men hos Dylan har loppet varit kört sedan länge.

I crossed the Rubicon on the 14th day 
       of the most dangerous month of the year
At the worst time at the worst place - thats all I seem to hear
I got up early so I could greet the Godess of the Dawn
I painted my wagon - I abandoned all hope and crossed the Rubicon

Den fullständiga avsaknaden av illusioner får sin förklaring i andra versen där det blir tydligt att Dylans Rubicon har en helt annan sträckning än den rännil till flod som Caesar vadade över. Dylans Rubicon verkar rinna upp i Leadbelly och Howard Hawks Red River för att sedan ansluta sig till Dante och Vergilius Styx.

The Rubicon is the Red River, going gently as she flows
Redder then your ruby lips 
   and the blood that flows from the rose
Three miles north of purgatory - one step from the great beyond
I prayed to the cross and I kissed the girls and I crossed the Rubicon

Det kan  vara värt att notera skillnaden i tempus mellan titelns Crossing (the Rubicon) och omkvädets ...crossed (the Rubicon).  Sångjaget befinner sig nu på andra sidan och därmed blir Crossing the Rubicon till en slags fortsättning på låtar som Knockin' on Heavens Door (1973),  Tryin' to get to Heaven och Not Dark Yet (båda 1997). Dylan har i sitt  konstnärskap länge undersökt den gräns där livet upphör men alltid utifrån de levandes perspektiv.

Den som tror att livet skänkt insikter som gett lugn och harmoni får tänka om. Gång efter annan får vi ta del av fräna utfall och hämndfantasier mot ett namnlöst you som  ibland verkar vara en gammal flamma, ibland en hatad kärleksrival.

You defiled the most lovely flower in all womanhood
Others can be tolerant - others can be good
I´ll cut you up with a crooked knife 
      and I´ll miss you when you´re gone
I stood between heaven and earth and I crossed the Rubicon.

Denna lynnighet avspeglas också i det musikaliska framförandet där en bluestolva ständigt växlar mellan det stötiga och smeksamma.

Men så plötsligt - i den allra sista versen - återser vi en gammal bekant. Mona, som en gång i tiden bett sångjaget to keep away from the train lines,  Mona vars cracked country lips han för flera decennier sedan önskade få kyssa. Nu när slutet är över honom är det Mona han letar efter i minnets labyrinter.

Mona Baby, are you still in my mind -
    I truly believe that you are
Couldn't be anybody else but you who's come with me this far
The killing frost is on the ground 
   and the autumn leaves are gone
I lit the torch and I looked to the east and I crossed the Rubicon

Vi står inför - om inte bortom - det absoluta slutet. Om inte annat så bekräftas detta faktum av den diskreta nickningen till Autumn Leaves, en jazzschlager som tolkats av Dylan på Shadows in the Night (2015) och som med utsökt sentimentalitet beskriver saknaden efter en förlorad kärlek:

Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
but I miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall

Crossing the Rubicon slutar mitt i Autumn Leaves väntade vinter. Och det finns inga skäl att hoppas på en sommar.