Nyckelbryggerier Lager och Open the Door Homer

Nyckelbryggerier Lager 3,5%

Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg att folkobob i våras provsmakade ett påsköl från Luleås nyckelbryggerier. Nu har det blivit dags igen, denna gång med en en ljus filtrerad lager - folkölhyllans  mest konkurrenshärdade segment.  

Färgen är halmgul och helt klar. Ölet skummar upp med ett frasigt skum som snabbt sjunker ned  till en slitstark float med viss ansats till kläng. Svag doft av ljust bröd och honung. Smaken domineras av ljusa brödtoner och en tydlig, krispig humlebeska som avrundas med en diskret sirapssötma. En aning äppelcider i avslutet. Kolsyran är kraftig och en aning stickig. Lång eftersmak av sirapslimpa.

På etiketten ser man en variant av Luleås statsvapen med två korslagda nycklar. Inom heraldiken kan nyckeln både symbolisera på aposteln Petrus och den lagstiftande, styrande makten. Med nyckeln kan man ju som bekant både låsa kring sig och efter sig.

Open the Door Homer 

När man hör någon högljutt uppmana en annan att öppna en dörr kan man dra en av följande två slutsatser:

1) Den som ropar har blivit utelåst och önskar att komma in, eller 2)  den som anropas har låst in sig och ombeds nu att öppna dörren.

Hur det förhåller sig i Bob Dylans Open the door Homer är inte lätt att veta. I tre verser varvas djupa livsvisdomar med humbug och plattityder. Vad som är humbug och vad som är plattityder är inte heller lätt att veta.

Now, there’s a certain thing
That I learned from Jim
That he’d always make sure I’d understand
And that is that there’s a certain way
We all must swim
If we expects to live off
Of the fat of the land
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Det bör noteras att den Homer som adresseras i låtens titel aldrig omnämns i själva sången - där är det istället en Richard som anmodas att öppna dörren. Kanske har namnet ändrats för att låten inte ska förväxlas med den humoristiska jazzschlagern Open the door Richard – men det är å andra sidan svårt att tänka sig att detta skulle utgöra ett hinder för strofsnattaren och titellånaren Dylan.

I den andra versen har vi förflyttats till pokerbordet. Det är möjligt, för att inte säga tänkbart, att vännen Mouse är just den gambling man vars sweetheart hamnade i trångmål i The House of the Rising Sun. Huruvida rådet om att inte rodna när man sitter med kåk är användbart även i andra livssituationer återstår dock att se.

Now, there’s a certain thing
That I learned from my friend Mouse
A fella who never blushes
And that is that one
Must always flush out his house
If he don’t expect to be housing flushes
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Den avslutande versen alluderar på ingen mindre än Jesus och dennes helbrägdagörelse. Kanske är Mick ingen mindre än ängeln sankt Mikael, en ärkeängel som ju ofta förknippas med Jesus. 

“Take care of all your memories” said Mick
“For you cannot relive them
And remember when you’re out there
Tryin’ to heal the sick
That you must always
First forgive them”
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Open the Door Homer är en av de hundratals låtar som Dylan spelade in under enkla förhållanden i en källare i Woodstock tillsammans med the Band sommaren 1967. Inspelningarna – vilka så småningom skulle få namnet The Basement Tapes - har portionerats ut på officiella utgåvor sedan 1971 och  kännetecknas ofta av absurd dead-pan humor och tillbakalutad spontanitet .

I sin bok Invisible Republic (1997) försöker musikskribenten Greil Marcus följa den snåriga och slingrande musikhistoriska stig som lett fram kring the Basement Tapes. Marcus menar att inspelningarna präglas av en slags tidlös ankaronism vilken hämtar sin näring från ett svunnet Amerika. 

Marcus menar att detta drömda, förgångnae Amerika är detsamma som den esoteriske musiksamlaren Harry Smiths försökte återskapa i sitt projekt Anthology of American Folk Music. en legendarisk mastodontbox med predepresseion-musik, utgiven av skivbolaget Folkways 1956. 

In the basement tapes, an uncompleted world was haphazardly constructed out of the past, out of the past, out of Smith’s Anthology and its like. […] The uncompleted world of the basement tapes was a fantasy beginning in artifacts refashioned by real people, dimly apprehended figures who out of the kettle of the folk revival appeared in the flesh to send an unexpected message. (Marcus 1997)

Av någon anledning skriver Marcus aldrig om just Open the Door Homer trots att låten på ett nästan övertydligt sätt kan illustrera hans resonemang kring The Basement Tapes - viktiga delar verkar ha fallit i glömska och gemensamma referenser upplösts. Vi kan aldrig säkert få veta vilka Jim och Mick och Mouse var och vad  deegentligen menade, men denna slöja av mysterium gör paradoxalt nog att det sagda framstår som både viktigare och sannare. 

Reinbeer Bulldog och Quinn the Eskimo

Reinbeer Bulldog 3,5%

folkobob fortsätter oförtrutet att gå igenom julölen. Närmast i tur står Reinbeer Bulldog - en session IPA från Gotlands Bryggeri.

Färgen är klar och mörkt rödbrun. Doft av torkad frukt och aprikos. Skummet är fast och långvarigt och lämnar rester på glasets insida. Behaglig kolsyra och bra humlebeska. Värt att notera är att såväl munkänsla som smak blir aningen tunn och och vattnig om ölet dricks kylskåpskallt (8℃). Reinbeer Bulldog vinner därför en hel del på att värmas lite (10-12℃) då den därigenom blir både kryddigare och fylligare. I jämförelse med den typiska jultrekommafemman av mörk lager-typ så saknar Reinbeer Bulldog den där söta sirapstonen som lätt blir en smula kvalmig. Bra.

Etiketten pryds av en bulldog, utklädd till -får man förmoda- Rudolf med röda mulen; en karaktär som skapades av barnboksförfattaren Rober L. May 1939 och som sedan succesivt inlemmats i det amerikanska jultomte-narrativet. Enligt denna pseudomytologi håller jultomten till på Nordpolen tillsammans med en armé av nissar vilka tillverkar leksaker som sedan körs ut i en släde dragen av renar.

Varifrån nissarna rekryteras är höljt i dunkel även om det finns en hel del arktiska folk att välja mellan; inuiter, tjuktjer och grönländare bara för att nämna några. Med sedvanlig antropologisk fingertoppskänsla passar folkobob på att upplysa läsekretsen om att ordet eskimå - som beteckning för en person tillhörande en eskimåspråkstalande grupp - bör undvikas.

Quinn the Eskimo 

Den irländske litteraturkritikern Vivian Mercier (1919-1989) har gått till historien genom sin minst sagt kärnfulla recension av Samuel Becketts absurdistiska drama  I väntan på Godot:

 "A play in wich nothings happens...Twice".

Det samma kan till viss del sägas även om Bob Dylans Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn). Men bara nästan, för till skillnad från I väntan på Godot - där ingen verkar veta  vad som ska ske när Godot väl kommer - så är sångjaget i Quinn the Eskimo desto tydligare: Quinns ankomst kommer att innebära en avsevärd förändring till det bättre för människorna

Ev'rybody's building the ships and the boats

Some are building monuments

Others, jotting down notes

Ev'rybody's in despair

Ev'ry girl and boy

But when Quinn the Eskimo gets here

Ev'rybody's gonna jump for joy

Come all without, come all within

You'll not see nothing like the mighty Quinn

Men även om Quinn the Eskimo beskriver vad som skall hända så  lämnas  frågorna hur och varför därhän. Människorna i sången verkar ju i allt väsentligt leva fullgoda liv. De bygger skepp, reser monument och skapar kultur (även om det senare förminskas en smula av formuleringen  "jotting down notes"). Ändock befinner de sig alla "in despair". Hur kan detta förstås?

Kanske har den frenetiska verksamheten i själva verket uppstått ur missnöje och livsleda. Skeppen byggs för att kunna ta sig någon annanstans och monumenten -vare sig det nu är statyer eller höghus- är enbart fåfänga försök att skapa ordning och beständighet i en kaotisk  värld. I ljuset av detta blir förstås all litteratur - oavsett om det är Ferrante eller Shakespeare - ingenting annat än just "jotted down notes".

I den tredje versen stiger berättarjaget fram för att berätta om sig själv. Han hävdar att han -med vissa undantag- är som de flesta, men vad detta egentligen innebär är omöjligt att säga då beskrivningen görs med hjälp av hemmasnickrade idiomatiska uttryck:

I like to do just like the rest, I like my sugar sweet

But guarding fumes and making haste

It ain´t my cup of meat

Ev'rybody's 'neath the trees

Feeding pigeons on a limb

But when Quinn the Eskimo gets here

All the pigeons gonna run to him

Come all without, come all within

You'll not see nothing like the mighty Quinn

Bilden av att människorna som väntar på  Quinn the Eskimo trots allt  har det ganska bra bekräftas ytterligare i denna andra vers. Duvor äter ur händerna på dem och det enda som hotar idyllen är faktiskt Quinn själv. But when Quinn the Eskimo gets here / All the pigeons gonna run to him.  Det är inte utan att man börjar tänka på Franciskus av Assisi som ju brukade  predika för fåglarna. Dock är det mig obekant huruvida den helige Franciskus någonsin lurade bort fåglarna från sina bröder och systrar.

Av alla de hundratal låtar som Bob Dylan spelar in i tillsammans med The Band  i källaren 1967 så är Quinn the Eskimo antagligen den allra mest kända; detta trots att inspelningen inte ges ut officiellt förrän 1992 (även om en liveupptagning från Isle of Wight konserten finns med på Selfportrait). Istället vilar Quinn the Eskimo's berömmelse på den engelska popgruppen Manfred Manns version - The Mighty Quinn-  från 1968.

Kontrasten mellan Mannfred Manns The Mighty Quinn och  Bob Dylan och the Bands Quinn the Eskimo är slående: Mannfred Manns framförande är energiskt , nästan Hare Krishna-extatiskt och med Klaus Voormanns flöjt som en pastoral accent.  Dylan and the Bands inspelning är i jämförelse betydligt mer återhållen. Låten inleds lite försiktigt vacklande och efter en stund kommer sången in, lågmäld och en aning släpande. Dylan röst uttrycker tvekan snarare än förundran. Som om han inte riktigt tror på det han sjunger.

Och kanske är det precis just så det ligger till. I bookleten till Biograph-boxen återges ett citat där Dylan kommenterar Quinn the Eskimo: "I don't know what it was about. I guess it was some kind of a nursery rhyme." 

Dylan är förstås i gott sällskap. Inte heller lyssnaren förstår vad Quinn the Eskimo handlar om. Mer än att den ger uttryck för en allmänmänsklig känsla av att allt kunde vara bättre och att den som skall göra't helst ska vara någon annan än en själv.

Äpplebo Dunka Dunka och Apple Suckling Tree (restored version)

Äppelbo Dunka Dunka 3,5%

Äppelbo bryggeri  utanför Vansbro (känt för Björn Skifs och Svenne Rubins) gör en ale som heter Dunka Dunka. Kanske är den uppkallad efter Svenne Rubins monsterhit Folköl och dunkadunka från 1992.

Färgen är ljusgul och något grumlig. Skummet är frasigt, tunt och snabbt. Doften är floral och parfymig. Jag tycker mig även ana lite äppelcider, men det kan också vara namnet Äppelbo som suggererar fram smakspöken på paletten. Ölet är något tunt men smakerna är välbalanserade med mycket vitt bröd. Beskan är svag och lämnar plats åt lite syrliga toner. Äppelkart... eller är det Äppelbo som spökar igen?

Sammantaget är Dunka Dunka inte särskild övertygande som ale, men den skulle däremot vara en riktigt lyckad pilsner av tysk typ. Vilket den nu inte är.

Apple Suckling Tree (restored version)

Omfattningen av Bob Dylans skador efter motorcykelvurpan sommaren 1966 har diskuterats; allt ifrån ingenting till några skrubbsår till en skadad ryggkota. Om olyckan nu överhuvudtaget ägt rum... Dylan är vid denna tid hårt pressad av fans, turnémanagement och skivbolag; kanske är olyckan bara en  förevändning för att kunna samla tankarna och andas ut. Oavsett om skadorna är verkliga, överdrivna eller påhittade drar sig Dylan nu undan strålkastarljuset och bosätter sig på heltid i utanför Woodstock tillsammans med sin familj.

Ganska snart börjar diverse kultur- och musikprofiler gravitera mot den numera hyggligt bofasta Dylan. Bland gästerna märks särskilt det gäng musiker som kompat Dylan under turnén 1965-66. Resten är vad man brukar kalla historia. Musikerna, som kort och gott kallas The Band av lokalbefolkningen, hyr ett rosa hus i grannkommunen och tillsammans med Dylan spelar de sommaren 1967 in ett hundratalet låtar varav en ges ut officiellt 1975 under namnet The Basement Tapes.

I sin essäistiska rockbiografi Invisible Republic (1997) visar kulturjournalisten Greil Marcus hur The Basement Tapes hämtar sin näring ur ett friare, sannare men bortglömt Amerika befolkat av excentriska utkantsvarelser. I kapitlet "The Old Weird America" drar Marcus paralleller mellan The Basement Tapes och Harold Smiths  Anthology of American Folk Music från 1952. Antropologen, konstnären och esoterikern Harold Smith var en manisk folkmusiksamlare som i de gamla stenkakorna tyckte sig se ett Amerika som myllrade av puritaner, nybyggare, kofösare, bergsbor, gruvarbetare, kvacksalvare, rallare och domedagsprofeter. Poeten Kenneth Rexroth, flitigt citerad av Marcus, beskriver detta glömda land som "the old free America". Ett Amerika som förträngts av kalla krigets historielösa och likriktande amerikanism, och det är detta land som Dylan och The Band reser genom i The Basement Tapes.

En av låtarna från The Basement Tapes är Apple Suckling Tree vars nonsenstext framförs till ett ackompanjemang där de spastiska orgelslingorna hamras fram av en extatisk kantor samtidigt som en koffeinstinn nattportier försöker hålla takten på en gammal koffert. I den version som hörs på The Bootleg Series Vol. 11: The basement Tapes Raw har påläggen som gjordes 1975 tagits bort. Orgeln ligger något lägre i mixen, men biter samtidigt lite bättre.  Varje vers är hyfsad rimlig var för sig men tillsammans bildar de en helhet som är omöjlig att förstå. Sången inleds med en fiskehistoria med oklart slut:

Old man sailin´in a dinghy boat
Down there
Old man down is baitin´ a hook
On there
Gonna pull man down on a suckling hook
Gonna pull man into the suckling brook
Oh yeah! 

I den  andra versen placeras den gamle mannen i jollen bryskt under ett äppelträd. Den "suckling brook" som tidigare hotat att dra ner mannen under ytan har nu transformerats till ett "apple suckling tree": 

Now, he´s underneath that apple suckling tree
Oh yeah!
Under that suckling tree
Oh yeah!
That´s underneath that tree
There´s gonna be just you and me
Underneath that apple suckling tree
Oh yeah!

Berättarjaget som ger sig till känna mot slutet av versen väcker onekligen en del frågor. Vilka är det egentligen som sitter under trädet? Vänslas han med någon eller är mannen i jollen begravd under trädet? I vers tre övergår berättaren till ett jag-perspektiv samtidigt som någon slags konflikt når sin upplösning. Därefter skall det till att köas med någon som heter Sadie (och som av allt att döma har svårt att vara tyst):

I push him back and I stand in line
Oh yeah!
Then I hush my Sadie and stand in line 
Oh yeah!
Then I hush my Sadie and stand in line
I get on board in two-eyed time
Oh yeah!

Trots att Apple Suckling Tree, såväl textmässigt som musikaliskt, utan problem kan beskrivas som rustik känns den aldrig arkaisk eller historiserande. Förbindelselänken till "the old free America" utgörs istället av det tidlösa och allmänmänskliga. Det amerikanska äppelträdet  har rötter till såväl  pionjären (och  swedenborgaren) Johnny Appleseed som schlagertrion Andrew Sisters - Don´t Sit Under the Appletree With Anyone Else But Me. Men trädets årsringar löper också helt fritt genom själva musiken. Det stapplande, men svängiga kompet, hade kunnat spelats in när som helst och det är symptomatiskt att den lätt uppiffade versionen från 1975 faktiskt låter mer daterad än den "restaurerade" från 1967.

Den schweiziske psykologen Carl Gustaf Jung lanserade i början av 1900-talet teorin om synkronicitet.  Jung använde begreppet synkronicitet för att beskriva de till synes oförklarliga samband som kan finnas mellan händelser trots att de skiljs åt av tid och rum. Det handlar om energivågor och kollektiva undermedvetanden. Teorin om synkronicitet, står av förklarliga skäl inte särskilt högt i kurs i dagens vetenskapssamhälle även om den omhuldas i mindre nogräknade New Age-kretsar.

Hösten 2014 gick jag på bio för att se Krakel Spektakel tillsammans med familjens fyraåring. Ungefär halvvägs får man som tittare ta del av en dansbatalj mellan Kusin Vitamin och Selma Selleri - ackompanjerad av en blomsterprydd och orgelspelande Ika Nord. Plötsligt inser man att orgeln både låter och spelas som orgeln i Apple Suckling Tree! "Slumpen" säger du - "Synkronicitet" svarar Jung.

När man lyssnar på The Basement Tapes är det nämligen omöjligt att inte börja tänka på Lennart Hellsing. Sannolikheten att Bob Dylan skulle ha kommit kontakt med Hellsing är förstås obefintlig, men i likhet med Dylan och The Bands Basement Tapes har Hellsing skapat en värld av tidlöst nonsens och befolkat den med skruvade figurer. När allas vår barnkammarbeatnik under 1950-talet låter Opsis Kalopsis och Kusin Vitamin härja fritt i  Annorlunda och Näppelunda med hjälp av dadaistiska grötrim och tidlös schlager kopplar han samtidigt upp sig mot den svenska folksjälen.

Filip Glad i Filipstad kokte en gryta med marmelad:

Socker, citron och getingbon, peppar och salt och en julegalt.
Fjorton hinkar med tjära.

Huruvida Filip Glad även gjorde mos av frukten från ett "Apple Suckling Tree" framgår inte av texten men helt omöjligt är det inte.


Fotnot: Ganska snart efter publiceringen av denna post fick folkobob reda på att Äppelbo Dunka Dunka faktiskt är bryggt av en medlem i Svenne Rubins. 1994 gav gruppen  ut den geniala låten Att man ingenting vet där Hellsings trekantige gubbe med hatten kantad av korvaskinn spelar en viktig roll. Synkronicitet sa Bull.