31 mars 2021

Bergsfolk Pale Ale och Pretty Polly (live version 1961)

Bergsfolk Pale Ale 3,5%

Enligt hemsidan tillverkar Svartbergets fjällbryggeri sina öl på två olika ställen; dels bredvid en pizzeria i utkanten av Duved och dels i en skidbacke på Åreskutan. Var deras Pale Ale i folkölsformat är tillverkad vet jag inte riktigt men den är enligt uppgift inhandlad i en jämtländsk dagligvaruaffär.

Färgen är ljusgul och inte helt klar. Luftigt, men långvarigt skum utan kläng. Tydlig doft av passionsfrukt och hallonsoda.  Försiktig kropp med syra, grapefrukt och vichyvattensälta. Torr humlebeska. Aprikospure i avslutet och kalkkrita i eftersmaken,  Något stickig kolsyra.

Det är förstås ett snilledrag att döpa ett öl från Åre till  Bergsfolk  och på så sätt leda om associationsbanorna från dryga stekare med dunväst och corona  till skäggiga backstugesittare med banjo och dåliga tänder.

Pretty Polly (live version 1961)

Alltsedan 1800-talets slut har amerikanska kulturhistoriker och folklivsforskare begett sig till Appalachernas kärva bergstrakter på jakt efter genuin och helt igenom autentisk folkmusik.

Något sammanfattad ser teorin ut så här:  I takt med att kolonialiseringen av den Nordamerikanska kontinenten skjuter ny fart efter frihetskriget (1775-1783), pressas fattiga migranter från England och Skottland upp i Appalacherna där de bildar små isolerade bergsbyar. Livet bland bland de magra åkerlapparna och mörka kolgruvorna är hårt varför sångerna som traderats generation efter generation blir en samlande kraft och källa till tröst och glädje.

För den unge Bob Dylan verkar musiken från Appalacherna fungera som en länk till det tidlösa och eviga, med vars hjälp en brådmogen  tjugoåring kan "fiska guldsand ur tidens våg" . Detta blir inte minst tydligt på en  inspelning från Gaslight Cafe den 6 september 1961. 

Vid denna tid består Dylans repertoar nästan helt av  traditionella blues- och  folksånger. Bland de senare hittar vi Pretty Polly, en emblematisk bergsballad med rötter i det engelska skillingtrycket Gosport Tragedy från 1750. Pretty Polly skildrar med brutal enkelhet hur en man vid namn Willie mördar unga kvinnan Polly:

Oh Willie, Oh Willie, I´m scared of your ways
I´m scared you will lead my body astray

Pretty Polly, Pretty Polly, you guessed just about right
For I dug on your grave the best part of last night

She threw her arms around him and she began to cry
You can´t kill a woman that loves you such as I

There´s no time to talk now, theres no time to stand
He drew out his dagger all in his right hand.

Pretty Polly har tolkats av  en mängd artister,  men den mest kända versionen är nog ändå Dock Boggs - en banjospelande gruvarbetare från Norton, Virginia - från 1927.

Det råder ingen tvekan om att Dylan har använt Boggs Pretty Polly som förlaga. Faktum är att den släpigt nasala sången och gitarren som spelas som en clawhammerbanjo stundtals låter mer  som Dock Boggs än Dock Boggs själv; den utdragna munspelsfiguren som kommer in mellan verserna känns nästan malplacerad i sammanhanget. Ändå framstår Dylan inte riktigt som en epigon. istället verkar som om han utforskar både sig själv och publiken. Hur mycket går det att dra ut på en ton och ett ackord innan det suggestiva övergår i monotoni och hur mycket kan man tänja på en scenpersona utan att förlora sig själv?

Det idoga sökandet efter Appalachernas rena och sanna musikaliska själ påminner inte så lite om jakten på den heliga graalen och genom åren har musiketnologernas sökande kommit att motiveras på flera olika sätt. 

Vissa försökte hitta något som kunnat förena en sargad nation (Appalacherna sträcker sig som bekant sträcker sig från Alabama i söder till New England i norr). En del sökte efter ett rent anglosaxiskt kulturarv, opåverkat av svarta och judiska musiktraditioner. Andra letade efter en folklig motpol till kaptitalististiskt geschäft och kommersiellt tingeltangel.

Och liksom graalen visade det sig till slut att det ideal man letade efter bara var en projicerad önskedröm. Appalachernas bergsbor samlade sig gärna kring musikradioprogram och valet av instrument berodde mer på  postorderföretagens sortiment än på traditionen.

28 februari 2021

Eslöfs lager och Like a Rolling Stone (live version 1966)

 Eslöfs lager 3,5%

Det har snart gått tre år sedan folkobob senast provade ett öl från Remmarlöv gårdsbryggeri. Nu har det blivit dags igen och vi kan konstatera att med Eslöfs lager har bryggeriet nu trätt in i giganternas arena - ljus, filtrerad lager i trekommafemprocentsformat.

Ölet är ljusgult och helt klart. Högt frasande skum som snabbt sjunker undan utan att lämna rester. Svag doft av citrus och.... herrparfym (!). Rena, tydliga brödsmaker och krispig humlebeska. Citronzest och honung dominerar den medellånga eftersmaken. Aningen stickig kolsyra.

Eslöv har ju länge fått stå ut med epitet "Sveriges tråkigaste stad". En smula oförtjänt kan tyckas då den som letar efter upplevelser lätt kan slinka in på Hotell Stenson och beskåda den kostym som Nils Poppe bar i filmerna om den muntre paragrafryttaren Sten Stensson Sten. 

Filmerna om Sten Stensson Sten rönte aldrig några internationella framgångar vilket kanske berodde på ett översättningsproblem. Stone Stonesson Stone låter liksom inte lika kul.

Like a Rolling Stone (live version 1966)

Att åsikterna går isär kring vilken låt som egentligen är  Bob Dylans bästa är förstås ett understatement som heter duga. Däremot råder det hyfsat stor enighet kring vilken Dylanlåt som är den viktigaste, nämligen Like a Rolling Stone.

Själva låten behöver knappast någon närmare presentation. Sedan Like a Rolling Stone släpptes som förstasingel till albumet Higway 61 revisited  den 20 juli 1965 har nog ingen annan låt i pop- och rockhistorien genomlysts mer.  Historien om hur Al Kooper lurade till sig en plats vid orgeln hör till populärkulturell allmänbildning liksom hur den då rekordlånga speltiden på sex minuter och tretton sekunder tvingade radiostationer att mixa ihop de två singelsidorna.

Den sinnrikt rimmade texten är utformad som en insinuativ anklagelseakt mot en person som verkar ha slungats ut i ett socialt och materiellt utanförskap.

Once upon a time you dressed so fine
You threw the bums a dime in your prime, didn't you?
People'd call, say, "Beware doll, you're bound to fall"
You thought they were all kiddin' you
You used to laugh about
Everybody that was hangin' out
Now you don't talk so loud
Now you don't seem so proud
About having to be scrounging for your next meal.

 Efter varje vers följer  en refräng där sångjaget uppfodrande frågar:

How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone.

Låten har funnits med vid flera av Dylans konstnärliga brytpunkter. När Dylan gör sin elektriska spelning på  Newport folk festival 1965 hittar man Like a Rolling Stone i låtlistan; likaså när han - efter flera års tystnad - gör ett utsökt svajigt framträdande på Isle of Wight-festivalen 1969. Listan kan göras längre. När  Dylan återigen plockar upp sina gamla låtar efter en intensivt evangelikal period är Like a Rolling Stone den han spelar allra först.

Men det allra mest berömda framförandet av Like a Rolling Stone är nog det i Manchester Free Trade Hall den 17 maj 1966. Under hela Englandsturnén hade konserternas elektrifierade halva mötts av högljudda burop och busvisslingssabotage, något som brukar förklaras med att det folksångsorienterade publiksegmentet kände sig svikna av den elgitarrbehängde Dylan och dennes slamrande kompband.

Den brittiske skriftställaren Christoffer P. Lee som ägnat en en stor del av sin författargärning åt 1966 års turné - och då särskilt spelningen i Free Trade Hall - menar att häcklandet indirekt var orkestrerat av det brittiska kommunistpartiet (Communist Party of Great Britain) via ett nätverk av politiskt dogmatiska folksångsklubbar. I Lees artikel Like the Night: Reception and Reaction Dylan UK 1966  (University of Minnesota Press 2009) refereras den sjungande kommunisten Ewan McColl (kanske mest känd för   "Dirty Old Town") som uppskattar medlemsantalet i partiets folksångarklubbar till minst elvatusen.  

Enligt Lee uppstod partigängarnas antipatier mot Bob Dylan redan under det första Englandsbesöket 1962. Orsakerna verkar vara lika mycket personliga som politiska. Det är lätt att se hur Dylans borgerliga individualism, amerikanska rockstjärnemaner och elförstärkta modernism sågs som ett hot av Englands politiserade, ultratraditionalistiska folksångarrörelse. Emellertid kan det diskuteras huruvida den nye Dylan även signalerade kommersialism och big buisness. Den amerikanske marxisten och journalisten Mike Marqusee hävdar till exempel  att det som provocerade folksångarkretsen också verkar ha  provocerat rocketablissemanget:

"The market for rock-tinged music played with electric guitars, bass and drums was clearly larger than the market for solo accoustic folk. But the accusation of sellout was and remains curious. Usually, selling out implies a compromise with popular taste, a watering-down a sinking to a lower common denominator. But Dylan's border-busting sound of 1965 was nothing if not challenging - to radio DJs as much to folk conservatives." (Marqusee i Wicked Messenger 2005)

Under Englandsturnén 1966 är Like a Rolling Rolling Stone för det mesta placerad som sistalåt och Manchester Free Trade Hall utgör härvid inget undantag. Men det är förstås det som händer innan låten ens hunnit  börja som skrivit in framträdandet i rockhistoriens annaler. Så snart som applåderna och buropen från den föregående låten (Ballad of a Thin Man) ebbat ut hörs nämligen en röst i publiken ropa "Judas!" - följt av skrattsalvor och applåder. 

Det är ingen tvekan om att Judas-ropet sitter perfekt, både när det gäller tajming och innehåll. Den judiske, dekadente rockaren som sår split bland leden av idealistiska traditionsbärare. Ropet ger konflikten en biblisk anstrykning tillsammans med en däven dunst av antisemitism.

Dylan svarar nonchalant  "I don´t believe you.... you´re a liar..." varpå han  vänder han sig mot bandet och säger  "Play it fucking loud...". Därefter släpps en rasande version av Like a Rolling Rolling Stone  lös.

Det är högljutt och skramligt men spelgädjen - eller om det kanske är revanschlusta - är påtaglig. Sången är gäll och ligger långt fram i ljudbilden (Official Bootleg Series vol. 4) och den återkommande frågan "How does it feeeeel"  blir nästan till ett ylande.

Framförandet är lika mycket en uppsluppen karnevalistisk yra som en hånfull provokation. Kanske kan man hitta förklaringen till den motsägelsefulla reaktionen i själva texten. Närmare bestämt i pronomenet "you".  Enligt den kanadensiske litteraturvetaren Stephen Scobie är frågan om rocktextens "du" särskilt komplex när det gäller Dylan: 

"[B]ear in mind that the "you" of a Dylan song is always a multiple other, and that in some ways the addressee is also Bob Dylan himself, the audience, or even God." (Scobie 2003)

Det är såklart lockande att tänka sig hur en förtörnad, stridslysten Dylan väntar till sista låtens andra vers för att spy galla över de knastertorra frasradikalerna som ännu en gång ställt sig i vägen för hans kreativa utlevelse - trista, fantasilösa häcklare vilka inte riktigt fattat att en ny tid har brutit in:

You've gone to the finest school all right, Miss Lonely
But you know you only used to get juiced in it
And nobody has ever taught you how to live on the street
And now you find out you're gonna have to get used to it
You said you'd never compromise
With the mystery tramp, but you now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him do you want to make a deal?

Men det går att vrida det hela ytterligare ett varv. I slutet av texten förstår vi att den som omsjungs upplever en känsla av transcendental befrielse när inget mer finns att dölja och allt ligger i öppen dager. "When you got nothing, you got nothing to lose / You're invisible now, you got no secrets to conceal". 

Denna tvetydighet verkar finnas nedärvd i låtens DNA. Strofen "Like a Rolling Stone" alluderar både till Muddy Waters Manish Boy ("I'm a natural born lover's man / I'm a rolling stone!") och Hank Williams Lost Higway ("I'm a rolling stone all alone and lost / For a life in sin I have paid the cost"). Vi kan konstatera att liknelsen med  en sten i ständig rörelse används på två helt motsatta sätt.  Hos Water representerar den rullande stenen frihet och självförverkligande, hos Williams lidande och  prövningar.

Därmed kan Like a Rolling Stone även sägas handla om  Dylan själv som i triumf låtit förklädnaden falla; att det sedan visade sig finnas ytterligare några lager masker därunder är en annan historia.

31 januari 2021

South Plains IPA och Dixie

South Plains IPA 3,5%

Söderslätt är det hörn av Skåne som inhyser pärlor som Håslöv, Slågarp och Snarringe - billigare än Österlen men blåsigare än Kebnekajse. Det lilla Malmöbryggeriet South Plains Brewing Company är beläget i Malmös industrihamn och tillverkar en IPA som går att köpa lite här och var.

Färgen är mörkt gyllengul och helt klar. Doft av plommon och syren.
Långvarigt, gräddigt skum med bra kläng Ölet är smakstarkt med rejäl, blommig humlebeska. Tydlig kropp men kolsyran är en aning påträngande. Kryddigt avslut. Lång eftersmak med toner av jäst och apelsinzest.

Den rödgula etiketten med sin knutna näve ger en klassisk "befria Skåne"-känsla och folkobob - som ju hade sina formativa år i en skånsk småstad på 90-talet - minns förstås raggarbilarna där skåneflaggan inte sällan kombinerades med en sydstadsflagga under parollen "The south will rise again!".


Dixie 

När detta skrivs har det rättsliga efterspelet till stormningen av kongressen den 6 januari så sakteliga börjat rulla igång. I bildmaterialet från FBI kan man se hur en man i brun skinnväst traskar runt i Capitolium med en sydstatsflagga  över axeln.  Flera ledarskribenter har lakoniskt konstaterat  att mannen (identifierad som en viss Hunter Seefried  från Delawere) faktiskt lyckades med det som sydstatsarmén misslyckades med under  slaget vid Fort Stevens 1864,  nämligen att föra in konfederationsfanan i hjärtat av Washington.

En film som under Trumperan aktualiserats med nästintill profetisk kraft är den stjärnspäckade rullen Masked and Anonymous från 2003, regisserad av Larry Charles efter ett manus av Bob Dylan. I filmen möter vi ett alternativt Amerika, härjat av våld och sociala motsättningar och helt igenom genomsyrat av relativistiska konspirationsteorier och politisk upplösning. 

I centrum av handlingen hittar vi antihjälten Jack Fate, en övervintrad musikant i kostym och cowboyhatt och - ska det visa sig - son till den döende presidenten. I rollen som den lakoniske Fate hittar vi ingen mindre än Bob Dylan även om det ibland inte är helt lätt att se var den ene slutar och den andre tar vid. "All of his songs are recognisable even when they're not recognisable". 

Runt Fate graviterar ett brokigt persongalleri. Den skrupellöse promotorn Uncle Sweetheart (John Goodman) vill göra pengar på en tevesänd välgörenhetskonsert med nämnda Fate. Sweethearts flamma, den bedagade skönheten Pagan Lace (Jessica Lange), vill bli full. Den unge gitarristen Bobby Cupid (Luke Wilson) vill vandra i Fates footspår medan den cyniske murveln Tom Friend (Jeff Bridges) vill gräva fram ett scoop om Fate, med eller utan dennes medverkan. 

Ungefär halvvägs in i filmen ser vi hur Fate och hans orkester Simple Twist of Fate (eller om det nu är Dylan med 2003 års turneband) står på en gammal sliten teaterscen, spelandes den gamla slagdängan Dixie: 

I wish I was in the land of cotton
Old times there are not forgotten
Look away! Look away! Look away! Dixie Land

In dixie Land, where I was born in
Early on one frosty mornin
Look away, look away, look away Dixie Land

I wish I was in Dixie, Hooray! Hooray!
In Dixie Land I´ll take my stand
To live and die in Dixie
Away away, away down south in Dixie

Låten spelas bara i några minuter men lyckas inte desto mindre sammanföra och blixtbelysa flera av filmens centrala teman; teman som också genomsyrar Dylans konstnärskap.

För det första understryker sången det faktum att vi framlever våra dagar i det förgångnas virvlande bakvatten. Både på det samhälleliga planet och det personliga. I Masked and Anonymous undkommer ingen sitt förflutna. "For everything you do in life  there is a price. You pay it upfront in the beginning, or you pay it at the back end". Samtidigt verkar alla orientera sig genom att blicka bakåt - från Altamont och Gettysburg till Bee Gees och general Lee.

Dixie kan med fog ses som en slags musikalisk motsvarighet till den gamla konfederationsflaggan. Låten komponerades i början av 1850-talet av  minstrelsångaren Daniel Decatur Emmets och blev under inbördeskriget  till en signaturmelodi för Sydstatsarmen. Liksom flaggan har Dixie blivit föremål för en hel del debatter och kontroverser och i spåren av Black Lives Matter-rörelsen har flera skol- och arméorkestrar helt sonika strukit låten ur sin repertoar.

Därmed kan Dixie på ett nästan övertydligt vis illustrera hur ideologier, åsikter och värderingskomplex verkar befinna sig i ständig rörelse  kring sin egen axel.  Länge var den amerikanska södern Demokraternas starkaste fäste. Genom en kombination av ekonomiska reformer och raslagar hade man målmedvetet erövrat en vit arbetarklass medan republikanerna i The Grand Old Party betraktades som nordstaternas och den urbana medelklassens parti. 

De flesta av dagens omstridda statyerna av slaveriförespråkare har alltså rests på initiativ av (eller med stöd  från) det demokratiska partiet. På 1800-talet var Dixie en trösterik sång för  det slagna och trampade södern, idag är den ett potentiellt uttryck för raschauvinism och vit överhöghet.

Hur bör man då som människa förhålla sig till detta kronologiska och ideologiska moras? Filmen avslutas med en monolog i vilken Fate (Dylan?) sammanfattar läget så här:

Things fall apart, especially all the neat order of rules and laws. The way we look at the world is the way we really are. See it from a fair garden and everything looks cheerful climb to a higher plateau and you'll see plunder and murder.  Truth and beauty are in the eye of the beholder I stopped trying to figure everything out a long time ago.

Att föredra det passiva icke-värderandet framför den subjektiva upplevelsen leder tankarna mot Buddhismen och Shopenhauer och vidare mot nihilismen. Men saken är den att  Dixiescenen i  Masked and Anonymous erbjuder ett annat svar. 

Vanligtvis brukar Dixie framföras tämligen allegro - käckt och raskt och en smula militäriskt men här har tempot sänkts till andante; tonen är lika delar högtidlig och sentimental. Samtidigt som bandet sjunger om ett romantiserat, förgånget Dixie panorerar kameran långsamt över en trollbunden, multietnisk publik. Oavsett ursprung verkar var och en  drömma om sitt alldeles egna Dixie; som om det enda som verkligen kan förena oss är den individuella nostalgin över ett då som aldrig riktigt varit.

31 december 2020

Passion för folk och Make You Feel My Love

Passion för folk 3,5%

folkobob har tidigare uppmärksammat att den tyska matvarukedjan Lidl då och då tar in  partier från mindre bryggerier. Huruvida detta är resultatet av vakna inköpschefer med fingerspitzengefühl eller cyniskt varumärkesbyggande är en fråga som är öppen för spekulation.

Nåväl. På Lidl i Staffanstorp kunde man i höstas hitta Passion för folk -en IPA från Göteborgsbryggeriet Beersmiths, smaksatt med fruktpuré av mango och passionsfrukt.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Snabbt, frasigt läskedrycksskum som sjunker undan utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och aprikoskräm. Smaken domineras av fruktsötma  men det finns även en hel del syrlighet. Örtigt humleavslut och mineralvattenssälta i eftersmaken  Kolsyran är något stickig, men passar på något vis bra till läskkänslan.

Make You Feel My Love

Idag betecknar ordet passion främst en  brinnande kärlekskänsla som eldas på av fysisk lusta och kroppslig åtrå men så har det förstås inte alltid varit.  Passion kommer från latinets ord för lidande, passio, en betydelse som fortfarande lever kvar bland påskens religiösa passionsspel och hos sjukhusens plågade patienter.  

Men alla som någon gång haft förmånen att studera en passionerad förälskelse på nära håll vet förstås att lidandet aldrig är långt borta. Med kärleken kommer ju - förutom det ständiga hotet om separation - även smärtsamma känslor av svartsjuka, ovisshet och otillräcklighet.

Med detta sagt kan vi konstatera att Make You Feel My Love är Bob Dylans mest passionerade kärlekssång; här bor nämligen lidandet granne med kärleken. Dock framstår det hela som tämligen okomplicerat; genom att dela med sig av sin kärlek kan den ene befria den andre från svårmod och mörker:

When the rain is blowing in your face
And the whole world is on your case
I could offer you a warm embrace
To make you feel my love

When the evening shadows and the stars appear.
And there is no one there to dry your tears
I could hold you for a million years
To make you feel my love 

Tillsammans med Blowin' in the Wind och Knockin' On Heavens Door är Make You Feel My Love är en av de Dylanlåtar som har tolkats av störst antal artister. Sedan den debuterade på albumet Time Out of Mind 1997 har den sjungits in av såväl Adele och Ane Brun som Billy Joel och Engel Humperdnick. Detta kan dels på bero att texten bärs fram av en extrem slitstark melodi (vilken i sin tur utgår från 50-tals schlagern You Belong to Me)  och dels på att texten vid en första anblick är påfallande rak och enkel. Åtminstone med Dylanmått mätt.

Men skenet bedrar, för saken är den att den återkommande raden  "to make you feel my love" kan förstås på två olika sätt. Antingen som att sångjaget vill dela med sig av sin kärlek och värme eller som att sångjaget vill tvinga den andre att känna samma sak (och lika mycket) som han själv. Även om det förra alternativet är avgjort gemytligare än det senare så blir det i  sticket tydligt att kärleken inte är besvarad men att sångjaget likväl framhärdar i uppfattningen att den andre hör hemma hos just honom.

I know you haven't made your mind up yet
But I would never do you wrong
I've known it  from the moment that we met
No doubt in my mind where you belong

Vad som verkar vara viktigare än den andres välbefinnande är att denne upplever samma slags kärlek som sångjaget; ett mål som av allt att döma ska kunna uppnås genom umbäranden och lidande.

I'd go hungry, I'd go black and blue
I'd go crawling down the avenue
There's nothing that I wouldn't do
To make you feel my love

The storms are raging on the rollin' sea
And on the highway of regret
The winds of treason blowing wild and free
You ain't seen nothing like me yet.

Den kanadensiske poeten och litteraturvetaren Stephen Scobie konstaterar i sin bok Alias - Bob Dylan Revisited (2003) att den lätta banala och klichétyngda texten förstärker känslan av att sångjaget är oförmögen att ge uttryck för sina känslor:

[T]he increasingly desperate nature of the singers´s gestures - "crawl down the avenue", "go to the ends of the earth" - only serves to underline his inability to "make you feel" his love; that is, he cannot bring his words and his emotions together, cannot make things the same. It is not so much that the loved one cannot feel; the problem is that the singer thinks his lover has to be "made to" feel. (Scobie 2003)

På studioversionen framför Dylan Make You Feel My Love som en traditionell  pianoballad, understödd av en diskret orgel vilken för med sig en subtilt sakral  känsla. Sången, som ligger långt fram i ljudbilden, balanserar hela tiden mellan det naket utlämnande och det utsökt sentimentala.  

Trots det - eller kanske just på grund av det - är det svårt att skaka av sig känslan av att raden  you ain't seen nothing like me yet lika gärna kan uppfattas som ett förtäckt hot som en känslosam försäkran om att det alltid finns kraft och kärlek kvar.