Kungörelse!

 Många har hört av sig och undrat vad som egentligen har hänt med folkobob. Olyckligtvis har såväl lukt- som smaksinnet utraderats av en covidinfektion. Troligtvis kommer dessa två sinnen aldrig mer att återfå sin forna precision. Oturligt kan tyckas. Redan nu kan jag lugna den oriolige. Coronan må ha varit en smula förarglig på det rent personliga planet, men på sett ur ett större perspektiv så var det ju mindre än ingenting alls. 

"You don´t need a weatherman to tell you where the wind blows", än mindre en folkölsrecensent. Kanske kan den sentimentale läsaren söka tröst bland det hundratal poster som trots allt blev av. En avgjort mer potent tröst är ju förstås det faktum att vår barden från Duluth fortfarande lever och överraskar. 

Läsekretsen har nog förresten redan dragit vidare. Om inte så gör det. Lagen om alltings gradvisa avstannande gäller kanske särskilt för  lyrikanalyser och putslustiga essäer.

Ytterligare en orsak till att viruset - och den därmed vidhäftade nästäppan - kom ganska lägligt är förstås världsläget i sig. Cynikern riskerar alltid att bli avkastad när verkligheten börjar skena. 

Kanhända återvänder näsans förmågor. Annars ber jag att få tacka för mig. 

Carlsberg lager och Tomorrow is a Long Time (Live Version 1963)

Carlsberg Lager 3,5%

Så har det blivit dags att än en gång ta tag i den metaforiska elefanten i rummen. Denna gång är det Carlsbergs lager - en hårdfiltrerad lager som i sex år lyckats förbli oprovad. Det vill säga fram tills nu.

färgen är gyllengul och helt klar. Svag doft av ljust bröd

Tätt, långvarigt skumlock. Smaken balanserar det söta och det beska

Aningen stickig kolsyra. Något kvalmigt avslut. Medellång eftersmak med toner av söt småcitrus

Tillsammans med Guinness-harpan och Heineken-stjärnan torde Carlsbergs-signaturen vara ett av bryggeribranschens bäst inarbetade visuella uttryck. Förutom ett par högst marginella justeringar har den sett likadan i snart 120 år.

Från en svensk horisont har Carlsbergs mossgröna halvlitersburk en given plats i vår rock- och designhistoria genom sin framträdande roll på omslaget till Nationalteaterns album Livet är en fest.

Tomorrow Is a Long Time (Live version 1963) 

Den 1 april 2018 intervjuar Martin Wicklin den svenske rockpoeten och tillika Nationalteaterns frontfigur Ulf Dageby i P1:s Söndagsintervjun. I slutet av programmet berättar Dageby om svårigheterna med att översätta Bob Dylan till Svenska. Dageby noterar att resultatet - med ett undantag - alltid blivit sämre än originalet. Detta undantag är förstås översättningen av Dylans Tomorrow Is a Long Time som på svenska blev till den svenska (!) klassikern "Men bara om min älskade väntar" från albumet Barn av vår tid (1978). 

Enligt Dageby är förklaringen till det lyckade resultatet att han så långt som möjligt nog undvek att göra tolkningar. I intervjun beskriver Dageby det med följande ord: "Jag har inte ändrat ett ord... nästan... det är bara direkt översatt". 

En viss hjälp bör dock Dageby ha fått av själva låten i sig. Texten till Tomorrow Is a Long Time utgår nämligen från lediga assonanser snarare än strikta rim, vilket ju förstås ökar möjligheterna att byta språkdräkt avsevärt .

I den ursprungliga versionen ser de tre verserna ut som följer:

If today was not an endless highway

If tonight was not a crooked trail

If tomorrow wasn't such a long time

Then lonesome would mean nothing to you at all

I can't see my reflection in the waters 

I can't speak the sounds that show no pain

I can't hear the echo of my footsteps

Or can't remember the sound of my own name

There´s beauty in the silver, singin' river

There's beauty in the sunrise in the sky

But none of these and nothing else  can touch the beauty

That I remeber in my true love's eyes

I Ulf Dagebys översättning ser de tre verserna ut så här:

Om idag inte var en ändlös landsväg

Och inatt en vild och krokig stig 

Om imorgon inte kändes så oändlig

Då är ensamhet ett ord som inte finns

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet 

Jag kan inte säga sorglösa ord 

Jag hör inte mitt eko slå mot gatan

Kan inte minnas vem jag var igår

Det finns skönhet i flodens silver sånger

Det finns skönhet i gryningssolens sken 

Men då ser jag i min älskades öga

En skönhet större än allting som jag vet

Så långt är skillnaderna små även om vi kan notera att det döljer sig en större tragik i Dylans ursprungstext.  Att inte kunna säga sorglösa ord är ju inte riktigt samma sak som att inte kunna åstadkomma ett yttrande överhuvudtaget - åtminstone inte utan att övermannas av en inre smärta ("I can't speak the sounds that show no pain").

Överlag verkar Dylans sångjag vara ensammare och mer isolerad jämfört med Dagebys dito. Att inte minnas vem man var igår är förvisso existentiellt knepigt men att inte minnas hur ens namn låter  ("... can't remeber the sound of my own name") är nog snäppet värre. Vidare känns det också som om den den åtrådda kvinnan har gjorts aningen mer närvarande i Dagebys översättningen. Här ser nämligen sångjaget - här och nu - i sin älskades öga medan  Dylans får klara sig med bleknande minnen ("... the beauty that I remeber in my true love's eye")

Men det är  i refrängen som en mer grundläggande skillnad blir tydlig. 

Men bara om min älskade väntar

Om jag hör hennes hennes hjärta sakta slå

Bara om hon låg här tätt intill mig

Kan jag bli den jag var igår

Både Dylan och och Dageby bygger refrängen kring konditionala bisatser, men där Dageby använder ett hoppfullt presens blickar Dylan bakåt mot en förfluten tid. 

Yes, and only if my true love was waitin' 

Yes, and if I could hear her heart a-softly poundin'

Only if she was lyin' by me

Then I'd lie in my bed once again

Refrängens avslutande rad om den väntande sängen understryker det faktum att Dylans sångjag är en rotlös vandrare både i fysisk och existentiell mening. Således har vi okså anledning att misstänka att inledningens endless Highway och crooked trail inte bara är metaforiska. Det är med andra ord inte det egna, autentiska jaget som eftersöks utan en konkret säng, gärna upptagen.

Skillnaden återspeglas inte oväntat i sättet som texterna framförs på. Dageby är rak, tydlig och teatraliskt välartikulerad medan Dylan är försiktig och trevande, nästan mumlande. Den ena rösten tillhör någon som har ett mål, den andra tillhör en som ser sig om över axeln.

Omnipollo Stellaris och Shooting Star (Live version 1994)

Omnipollo Stellaris 3,5%

Det lilla, men namnkunniga bryggeriet Omnipollo har genom åren byggt upp en entusiastisk fanbase. Kanske är det därför som deras glutenfria pilsner Stellaris varken behöver överkryssade sädesax eller braskande "Non Gluten!" rubriker.  Omnipollo-entusiasterna kommer ju att prova Stellaris oavsett, samtidigt som all världens öldrickande celiakier kommer att hitta den via diverse allergi-communitys. 

Färgen är blekgul och helt klar. Skummet sjunker ner till ett snyggt, slitstarkt lock med viss vidhäftningsförmåga. Svag, knappt kännbar doft av passionsfrukt och barnschampo.  Smaken är tunn och kroppen klen, men frånvaron av sötma skänker ändock en viss fräschör. En stram beska ger sig till känna i avslutet. Kort eftersmak av ljust bröd.

Shooting Star (Live version 1994)

Som symbol betraktad är stjärnfallets tvetydighet slående. Dels representerar den fallande stjärnan en dröm om, och längtan till, något annat. Den som ser en stjärna som faller får ju - precis som den skönsjungande Benjamin syrsa i Pinocchio intygat - önska sig något.  Dels är stjärnfallet helt igenom förgängligt. En synvilla och en mirage som skapats av förgasat stjärnstoft. 

Stjärnfallets symbolvärldar förefaller således vara av rakt motsatt natur men i låten Shooting Star lyckas Bob Dylan med konstsycket sammanföra dessa två repellerande troper till en.  I texten beskriver sångjaget hur en fallande stjärna fört tankarna till en alldeles särskild person som han inte längre delar livet med:

Seen a shooting star tonight  

And I thought of you

You were trying to break into another world

A world I never knew

I always kind of wondered

If you ever made it through

Seen a shooting star tonight

And I thought of you

Texten erbjuder en vidöppen projektionsyta där lyssnaren kan placera närtan vem som helst. En försvunnen kärlek, en missbrukande vän eller en död förälder - alla ryms de i minnena som meteoriten manat fram.

I den andra versen ser sångjaget på sig själv med den andres ögon och och frågar sig vilken roll och vilket ansvar han själv har till det inträffade. 

Han blir svaret skyldig. Att de två verserna är varandras speglingar understryks effektfullt av rimmen till you (knew... through...) och me (be... see... ) vilka ekar genom respektive vers tills dess att inledningsraderna dyker upp och sätter punkt.

Seen a shooting star tonight 

And I thought of me 

If I was still the same

If I ever became what you wanted me to be

Did I miss the mark or overstep the line

That only you could see?

Seen a shooting star tonight

And I thought of me

I mellanversen tränger sig plötsligt verkligheten på, om än i en något förvrängd version. På samma sätt som när ett ljud letar sig in den sovandes dröm och antar nya former, dyker en klingande brandbil upp och blir till ett illavarslande omen. Därtill transformera nattradions skval till en känslobemängd gudstjänst:

Listen to the engine, listen to the bell

As the last fire truck from hell 

Goes rolling by

All good people are prying

It´s the last temptation the last account

The last time you might hear the sermon on the mount

The last radio is playing

När Shooting star gavs ut som avslutande spår på albumet Oh Mercy (1989) så framfördes sången i mellanversen ungefär på samma sätt som i de föregående verserna. På liveinspelningen MTV unplugged (inspelad 1994 och utgiven 1995) är skillnaden desto större. Dylan framför nämligen texten med en succesivt stigande affekt tills han i slutet nästan skäller fram orden.

Det agiterade tillståndet verkar dock ha gått över när den den avslutande versen kommer. Därmed blir orden om att släppa taget och låta saker bero  

 

Seen a shooting star tonight 

Slip away

Tomorrow will be another day

Guess it´s too late to say the things to you

That you needed to hear me say

Seen a shooting star tonight 

Slip away 

Det är som om sångjaget bestämt sig för att än en gång låta frågan om den andres försvinnande glida iväg. Men insikten om att det aldrig är försent att ge upp är förstås en insikt även det.

Nyckelbryggerier Lager och Open the Door Homer

Nyckelbryggerier Lager 3,5%

Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg att folkobob i våras provsmakade ett påsköl från Luleås nyckelbryggerier. Nu har det blivit dags igen, denna gång med en en ljus filtrerad lager - folkölhyllans  mest konkurrenshärdade segment.  

Färgen är halmgul och helt klar. Ölet skummar upp med ett frasigt skum som snabbt sjunker ned  till en slitstark float med viss ansats till kläng. Svag doft av ljust bröd och honung. Smaken domineras av ljusa brödtoner och en tydlig, krispig humlebeska som avrundas med en diskret sirapssötma. En aning äppelcider i avslutet. Kolsyran är kraftig och en aning stickig. Lång eftersmak av sirapslimpa.

På etiketten ser man en variant av Luleås statsvapen med två korslagda nycklar. Inom heraldiken kan nyckeln både symbolisera på aposteln Petrus och den lagstiftande, styrande makten. Med nyckeln kan man ju som bekant både låsa kring sig och efter sig.

Open the Door Homer 

När man hör någon högljutt uppmana en annan att öppna en dörr kan man dra en av följande två slutsatser:

1) Den som ropar har blivit utelåst och önskar att komma in, eller 2)  den som anropas har låst in sig och ombeds nu att öppna dörren.

Hur det förhåller sig i Bob Dylans Open the door Homer är inte lätt att veta. I tre verser varvas djupa livsvisdomar med humbug och plattityder. Vad som är humbug och vad som är plattityder är inte heller lätt att veta.

Now, there’s a certain thing
That I learned from Jim
That he’d always make sure I’d understand
And that is that there’s a certain way
We all must swim
If we expects to live off
Of the fat of the land
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Det bör noteras att den Homer som adresseras i låtens titel aldrig omnämns i själva sången - där är det istället en Richard som anmodas att öppna dörren. Kanske har namnet ändrats för att låten inte ska förväxlas med den humoristiska jazzschlagern Open the door Richard – men det är å andra sidan svårt att tänka sig att detta skulle utgöra ett hinder för strofsnattaren och titellånaren Dylan.

I den andra versen har vi förflyttats till pokerbordet. Det är möjligt, för att inte säga tänkbart, att vännen Mouse är just den gambling man vars sweetheart hamnade i trångmål i The House of the Rising Sun. Huruvida rådet om att inte rodna när man sitter med kåk är användbart även i andra livssituationer återstår dock att se.

Now, there’s a certain thing
That I learned from my friend Mouse
A fella who never blushes
And that is that one
Must always flush out his house
If he don’t expect to be housing flushes
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Den avslutande versen alluderar på ingen mindre än Jesus och dennes helbrägdagörelse. Kanske är Mick ingen mindre än ängeln sankt Mikael, en ärkeängel som ju ofta förknippas med Jesus. 

“Take care of all your memories” said Mick
“For you cannot relive them
And remember when you’re out there
Tryin’ to heal the sick
That you must always
First forgive them”
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Open the Door Homer är en av de hundratals låtar som Dylan spelade in under enkla förhållanden i en källare i Woodstock tillsammans med the Band sommaren 1967. Inspelningarna – vilka så småningom skulle få namnet The Basement Tapes - har portionerats ut på officiella utgåvor sedan 1971 och  kännetecknas ofta av absurd dead-pan humor och tillbakalutad spontanitet .

I sin bok Invisible Republic (1997) försöker musikskribenten Greil Marcus följa den snåriga och slingrande musikhistoriska stig som lett fram kring the Basement Tapes. Marcus menar att inspelningarna präglas av en slags tidlös ankaronism vilken hämtar sin näring från ett svunnet Amerika. 

Marcus menar att detta drömda, förgångnae Amerika är detsamma som den esoteriske musiksamlaren Harry Smiths försökte återskapa i sitt projekt Anthology of American Folk Music. en legendarisk mastodontbox med predepresseion-musik, utgiven av skivbolaget Folkways 1956. 

In the basement tapes, an uncompleted world was haphazardly constructed out of the past, out of the past, out of Smith’s Anthology and its like. […] The uncompleted world of the basement tapes was a fantasy beginning in artifacts refashioned by real people, dimly apprehended figures who out of the kettle of the folk revival appeared in the flesh to send an unexpected message. (Marcus 1997)

Av någon anledning skriver Marcus aldrig om just Open the Door Homer trots att låten på ett nästan övertydligt sätt kan illustrera hans resonemang kring The Basement Tapes - viktiga delar verkar ha fallit i glömska och gemensamma referenser upplösts. Vi kan aldrig säkert få veta vilka Jim och Mick och Mouse var och vad  deegentligen menade, men denna slöja av mysterium gör paradoxalt nog att det sagda framstår som både viktigare och sannare.