30 april 2021

Bergsfolk Pilner & Sevens Curses (live version 1963)

Bergsfolk Pilsner 3,5%

Det har nu blivit dags för ytterligare en öl från Svartbergets fjällbryggeris Bergsfolkskollektion, denna gång en opastöriserad pilsner.

Färgen är gyllengul och inte helt klar. Frasigt, medelhögt skum som snabbt övergår i en tät float. Svag, men behaglig doft av ljust bröd. Brödig, maltig smak med fin bitig beska. Krispigt är ju ett något uttjatat ord i pilsnersammanhang men det passar onekligen väl här. Citrussyrligt avslut. Medellång eftersmak

Förra gången ledde Bergsfolksetiketten oss till Appalacherna, ett tema som vi förstås fortsätter på.


Seven Curses (live version 1963)

När vi senast såg Bob Dylan befann han sig på The Gaslight Cafe, sjungandes Pretty Polly - en traditionell ballad  från Appalacherna. Året var 1961 och Dylan hade kommit till New York för att försöka slå sig fram som folksångare. Vidare noterade vi att Dylan framför Pretty Polly som en konstfärdig  reproduktion av gamla banjospelande bergsmän som Dock Boggs och B. F. Shelton.

I sin bok Bob Dylan Performing artist - the Early Years beskriver musikjournalisten Paul Williams Dylans resa från begåvad uttolkare till verklig kontnär:

As Dylan grew as a performer, and continued his work of absorbing the influences that attracted him and making them his own, a moment arrived when his personality his presence, could successfully communicate itself not just in person but his recorded performances as well. At that moment Dylan become a star almost overnight...

Det är förstås inte helt lätt att slå fast den exakta tidpunkten när alla bitar faller på plats, men det är uppenbart att det har skett ett rejält kvalitativt språng när vi nu återser Dylan igen, den 12 april 1963 i New York City Town Hall. Det råder heller ingen tvekan om att  Appalachernas fortfarande har honom i sitt grepp, även om repertoaren nu nästan helt består av eget material.

Ta till exempel Seven Curses - en sång som verkar ha hämtats från en helt annan tid. Som om den i århundraden legat gömd i en  stenig åker i Kentucky eller i en nedlagd kolgruva West Virginia. Texten berättar om hur en dotter försöker rädda sin hästtjuv till far undan galgen. Först erbjuder hon domaren guld och silver men denne utnyttjar situationen och kräver inget mindre än hennes kropp i utbyte mot pappans liv:

Old Reilly stole a stallion
But they caught him and they brought him back
And they laid him down on the jailhouse ground
With an iron chain around his neck

Old Reilly's daughter got a message
That her father was to hang
She rode by night and came by morning 
With gold and silver in her hand

When the judge saw Reilly's daughter
His old eyes deepened in his head
Sayin', "Gold will never free your father
The price, my dear, is you instead" 

Old Reilly avråder sin dotter från att gå domaren till mötes. Hur det än blir är slaget förlorat - antingen förlorar han livet i galgen eller så skändas hans barn vilket i sången framstår som snäppet värre.

"Oh I'm as good as dead,"cried Reilly
"It's only you that he does crave
And my skin will surely crawl if he touches you at all
Get back on your horse and ride away"

Men dottern insisterar och överlämnar sig i stoiskt domarens våld. Denne har dock redan låtit hänga fadern varför den ödesdigra natten nu fylls av oroande förebud, till synes hämtade från ett gotiskt skräckkabinett:

The gallows shadows shook the evening
In the night a hound dog bayed
In the night the grounds were groanin' 
In the night the price was paid
 

Seven Curses är baserad på Judy Collins Anathea - som i sin tur är en bearbetning av den ungerska folkvisan  Feher Anna. Det är tydligt att Dylan har försökt renodla textens existentiella essens. Till att börja med har brodern och systern i Collins Anathea bytts ut mot en far och en dotter, vilket  avsevärt ökar det känslomässiga bråddjupet. Det räcker inte med att Old Reilly försatt sin dotter i en fruktansvärt situation, hon måste också möta den ensam.

Därtill avrättas Old Reilly innan hans dotter överlämnar sig till domaren vilket får det hela att bli än mer meningslöst. Inte ens i teorin hade dotterns offer kunnat rädda honom. Såväl far som dotter har varit maktlösa redan från första stund. 

Judy Collins Anathea slutar med att Anathea nås av beskedet om att hennes bror hänger död i skogen. Dylan går dock betydligt längre och låter dottern själv vara den som hittar den döde; allt skildrat med luguber  detaljrikedom:

The next mornin' she had awoken
To know that the judge had never spoken
She saw that hangin' branch a bendin' 
She saw her fathers body broken

Det hörs att Dylan hyser tilltro till kraften i den egna lyriken. De nasala, lite knarriga maneren som användes för att skapa autenticitet i Pretty Polly har ersatts av en egen röst. Tonfallet är sorgset och den grymma texten kontrasteras mot en liten ljus gitarrfigur i dur som flätas in mellan varje rad.

Seven curses avslutas med två verser där en förbannelse av bibliskt snitt utgjuts över domaren. Det är emellertid  inte helt klart om det är dottern själv som står bakom anateman eller om det snarare är ett utryck för kosmisk karma och gudomlig rättvisa: 

These be seven curses on a judge so cruel:
That one doctor can not save him
That two healers can not heal him
That three eyes can not see him

That four ears can not hear him
That five walls can not hide him
That six diggers can not bury him
And that seven deaths shall never kill him

Om man studerar raderna var för sig bryts de sönder mot varandra.  Varför ska han gömma sig om ingen ser  honom? Varför ska han begravas när hanändå  inte kan dö? Men texten måste förstås som en helhet och därmed blir de två sista verserna  en föraning om de svindlande, associativa hopningarna som snart ska komma att höras i Gates of Eden och It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding).

31 mars 2021

Bergsfolk Pale Ale och Pretty Polly (live version 1961)

Bergsfolk Pale Ale 3,5%

Enligt hemsidan tillverkar Svartbergets fjällbryggeri sina öl på två olika ställen; dels bredvid en pizzeria i utkanten av Duved och dels i en skidbacke på Åreskutan. Var deras Pale Ale i folkölsformat är tillverkad vet jag inte riktigt men den är enligt uppgift inhandlad i en jämtländsk dagligvaruaffär.

Färgen är ljusgul och inte helt klar. Luftigt, men långvarigt skum utan kläng. Tydlig doft av passionsfrukt och hallonsoda.  Försiktig kropp med syra, grapefrukt och vichyvattensälta. Torr humlebeska. Aprikospure i avslutet och kalkkrita i eftersmaken,  Något stickig kolsyra.

Det är förstås ett snilledrag att döpa ett öl från Åre till  Bergsfolk  och på så sätt leda om associationsbanorna från dryga stekare med dunväst och corona  till skäggiga backstugesittare med banjo och dåliga tänder.

Pretty Polly (live version 1961)

Alltsedan 1800-talets slut har amerikanska kulturhistoriker och folklivsforskare begett sig till Appalachernas kärva bergstrakter på jakt efter genuin och helt igenom autentisk folkmusik.

Något sammanfattad ser teorin ut så här:  I takt med att kolonialiseringen av den Nordamerikanska kontinenten skjuter ny fart efter frihetskriget (1775-1783), pressas fattiga migranter från England och Skottland upp i Appalacherna där de bildar små isolerade bergsbyar. Livet bland bland de magra åkerlapparna och mörka kolgruvorna är hårt varför sångerna som traderats generation efter generation blir en samlande kraft och källa till tröst och glädje.

För den unge Bob Dylan verkar musiken från Appalacherna fungera som en länk till det tidlösa och eviga, med vars hjälp en brådmogen  tjugoåring kan "fiska guldsand ur tidens våg" . Detta blir inte minst tydligt på en  inspelning från Gaslight Cafe den 6 september 1961. 

Vid denna tid består Dylans repertoar nästan helt av  traditionella blues- och  folksånger. Bland de senare hittar vi Pretty Polly, en emblematisk bergsballad med rötter i det engelska skillingtrycket Gosport Tragedy från 1750. Pretty Polly skildrar med brutal enkelhet hur en man vid namn Willie mördar unga kvinnan Polly:

Oh Willie, Oh Willie, I´m scared of your ways
I´m scared you will lead my body astray

Pretty Polly, Pretty Polly, you guessed just about right
For I dug on your grave the best part of last night

She threw her arms around him and she began to cry
You can´t kill a woman that loves you such as I

There´s no time to talk now, theres no time to stand
He drew out his dagger all in his right hand.

Pretty Polly har tolkats av  en mängd artister,  men den mest kända versionen är nog ändå Dock Boggs - en banjospelande gruvarbetare från Norton, Virginia - från 1927.

Det råder ingen tvekan om att Dylan har använt Boggs Pretty Polly som förlaga. Faktum är att den släpigt nasala sången och gitarren som spelas som en clawhammerbanjo stundtals låter mer  som Dock Boggs än Dock Boggs själv; den utdragna munspelsfiguren som kommer in mellan verserna känns nästan malplacerad i sammanhanget. Ändå framstår Dylan inte riktigt som en epigon. istället verkar som om han utforskar både sig själv och publiken. Hur mycket går det att dra ut på en ton och ett ackord innan det suggestiva övergår i monotoni och hur mycket kan man tänja på en scenpersona utan att förlora sig själv?

Det idoga sökandet efter Appalachernas rena och sanna musikaliska själ påminner inte så lite om jakten på den heliga graalen och genom åren har musiketnologernas sökande kommit att motiveras på flera olika sätt. 

Vissa försökte hitta något som kunnat förena en sargad nation (Appalacherna sträcker sig som bekant sträcker sig från Alabama i söder till New England i norr). En del sökte efter ett rent anglosaxiskt kulturarv, opåverkat av svarta och judiska musiktraditioner. Andra letade efter en folklig motpol till kaptitalististiskt geschäft och kommersiellt tingeltangel.

Och liksom graalen visade det sig till slut att det ideal man letade efter bara var en projicerad önskedröm. Appalachernas bergsbor samlade sig gärna kring musikradioprogram och valet av instrument berodde mer på  postorderföretagens sortiment än på traditionen.

28 februari 2021

Eslöfs lager och Like a Rolling Stone (live version 1966)

 Eslöfs lager 3,5%

Det har snart gått tre år sedan folkobob senast provade ett öl från Remmarlöv gårdsbryggeri. Nu har det blivit dags igen och vi kan konstatera att med Eslöfs lager har bryggeriet nu trätt in i giganternas arena - ljus, filtrerad lager i trekommafemprocentsformat.

Ölet är ljusgult och helt klart. Högt frasande skum som snabbt sjunker undan utan att lämna rester. Svag doft av citrus och.... herrparfym (!). Rena, tydliga brödsmaker och krispig humlebeska. Citronzest och honung dominerar den medellånga eftersmaken. Aningen stickig kolsyra.

Eslöv har ju länge fått stå ut med epitet "Sveriges tråkigaste stad". En smula oförtjänt kan tyckas då den som letar efter upplevelser lätt kan slinka in på Hotell Stenson och beskåda den kostym som Nils Poppe bar i filmerna om den muntre paragrafryttaren Sten Stensson Sten. 

Filmerna om Sten Stensson Sten rönte aldrig några internationella framgångar vilket kanske berodde på ett översättningsproblem. Stone Stonesson Stone låter liksom inte lika kul.

Like a Rolling Stone (live version 1966)

Att åsikterna går isär kring vilken låt som egentligen är  Bob Dylans bästa är förstås ett understatement som heter duga. Däremot råder det hyfsat stor enighet kring vilken Dylanlåt som är den viktigaste, nämligen Like a Rolling Stone.

Själva låten behöver knappast någon närmare presentation. Sedan Like a Rolling Stone släpptes som förstasingel till albumet Higway 61 revisited  den 20 juli 1965 har nog ingen annan låt i pop- och rockhistorien genomlysts mer.  Historien om hur Al Kooper lurade till sig en plats vid orgeln hör till populärkulturell allmänbildning liksom hur den då rekordlånga speltiden på sex minuter och tretton sekunder tvingade radiostationer att mixa ihop de två singelsidorna.

Den sinnrikt rimmade texten är utformad som en insinuativ anklagelseakt mot en person som verkar ha slungats ut i ett socialt och materiellt utanförskap.

Once upon a time you dressed so fine
You threw the bums a dime in your prime, didn't you?
People'd call, say, "Beware doll, you're bound to fall"
You thought they were all kiddin' you
You used to laugh about
Everybody that was hangin' out
Now you don't talk so loud
Now you don't seem so proud
About having to be scrounging for your next meal.

 Efter varje vers följer  en refräng där sångjaget uppfodrande frågar:

How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone.

Låten har funnits med vid flera av Dylans konstnärliga brytpunkter. När Dylan gör sin elektriska spelning på  Newport folk festival 1965 hittar man Like a Rolling Stone i låtlistan; likaså när han - efter flera års tystnad - gör ett utsökt svajigt framträdande på Isle of Wight-festivalen 1969. Listan kan göras längre. När  Dylan återigen plockar upp sina gamla låtar efter en intensivt evangelikal period är Like a Rolling Stone den han spelar allra först.

Men det allra mest berömda framförandet av Like a Rolling Stone är nog det i Manchester Free Trade Hall den 17 maj 1966. Under hela Englandsturnén hade konserternas elektrifierade halva mötts av högljudda burop och busvisslingssabotage, något som brukar förklaras med att det folksångsorienterade publiksegmentet kände sig svikna av den elgitarrbehängde Dylan och dennes slamrande kompband.

Den brittiske skriftställaren Christoffer P. Lee som ägnat en en stor del av sin författargärning åt 1966 års turné - och då särskilt spelningen i Free Trade Hall - menar att häcklandet indirekt var orkestrerat av det brittiska kommunistpartiet (Communist Party of Great Britain) via ett nätverk av politiskt dogmatiska folksångsklubbar. I Lees artikel Like the Night: Reception and Reaction Dylan UK 1966  (University of Minnesota Press 2009) refereras den sjungande kommunisten Ewan McColl (kanske mest känd för   "Dirty Old Town") som uppskattar medlemsantalet i partiets folksångarklubbar till minst elvatusen.  

Enligt Lee uppstod partigängarnas antipatier mot Bob Dylan redan under det första Englandsbesöket 1962. Orsakerna verkar vara lika mycket personliga som politiska. Det är lätt att se hur Dylans borgerliga individualism, amerikanska rockstjärnemaner och elförstärkta modernism sågs som ett hot av Englands politiserade, ultratraditionalistiska folksångarrörelse. Emellertid kan det diskuteras huruvida den nye Dylan även signalerade kommersialism och big buisness. Den amerikanske marxisten och journalisten Mike Marqusee hävdar till exempel  att det som provocerade folksångarkretsen också verkar ha  provocerat rocketablissemanget:

"The market for rock-tinged music played with electric guitars, bass and drums was clearly larger than the market for solo accoustic folk. But the accusation of sellout was and remains curious. Usually, selling out implies a compromise with popular taste, a watering-down a sinking to a lower common denominator. But Dylan's border-busting sound of 1965 was nothing if not challenging - to radio DJs as much to folk conservatives." (Marqusee i Wicked Messenger 2005)

Under Englandsturnén 1966 är Like a Rolling Rolling Stone för det mesta placerad som sistalåt och Manchester Free Trade Hall utgör härvid inget undantag. Men det är förstås det som händer innan låten ens hunnit  börja som skrivit in framträdandet i rockhistoriens annaler. Så snart som applåderna och buropen från den föregående låten (Ballad of a Thin Man) ebbat ut hörs nämligen en röst i publiken ropa "Judas!" - följt av skrattsalvor och applåder. 

Det är ingen tvekan om att Judas-ropet sitter perfekt, både när det gäller tajming och innehåll. Den judiske, dekadente rockaren som sår split bland leden av idealistiska traditionsbärare. Ropet ger konflikten en biblisk anstrykning tillsammans med en däven dunst av antisemitism.

Dylan svarar nonchalant  "I don´t believe you.... you´re a liar..." varpå han  vänder han sig mot bandet och säger  "Play it fucking loud...". Därefter släpps en rasande version av Like a Rolling Rolling Stone  lös.

Det är högljutt och skramligt men spelgädjen - eller om det kanske är revanschlusta - är påtaglig. Sången är gäll och ligger långt fram i ljudbilden (Official Bootleg Series vol. 4) och den återkommande frågan "How does it feeeeel"  blir nästan till ett ylande.

Framförandet är lika mycket en uppsluppen karnevalistisk yra som en hånfull provokation. Kanske kan man hitta förklaringen till den motsägelsefulla reaktionen i själva texten. Närmare bestämt i pronomenet "you".  Enligt den kanadensiske litteraturvetaren Stephen Scobie är frågan om rocktextens "du" särskilt komplex när det gäller Dylan: 

"[B]ear in mind that the "you" of a Dylan song is always a multiple other, and that in some ways the addressee is also Bob Dylan himself, the audience, or even God." (Scobie 2003)

Det är såklart lockande att tänka sig hur en förtörnad, stridslysten Dylan väntar till sista låtens andra vers för att spy galla över de knastertorra frasradikalerna som ännu en gång ställt sig i vägen för hans kreativa utlevelse - trista, fantasilösa häcklare vilka inte riktigt fattat att en ny tid har brutit in:

You've gone to the finest school all right, Miss Lonely
But you know you only used to get juiced in it
And nobody has ever taught you how to live on the street
And now you find out you're gonna have to get used to it
You said you'd never compromise
With the mystery tramp, but you now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him do you want to make a deal?

Men det går att vrida det hela ytterligare ett varv. I slutet av texten förstår vi att den som omsjungs upplever en känsla av transcendental befrielse när inget mer finns att dölja och allt ligger i öppen dager. "When you got nothing, you got nothing to lose / You're invisible now, you got no secrets to conceal". 

Denna tvetydighet verkar finnas nedärvd i låtens DNA. Strofen "Like a Rolling Stone" alluderar både till Muddy Waters Manish Boy ("I'm a natural born lover's man / I'm a rolling stone!") och Hank Williams Lost Higway ("I'm a rolling stone all alone and lost / For a life in sin I have paid the cost"). Vi kan konstatera att liknelsen med  en sten i ständig rörelse används på två helt motsatta sätt.  Hos Water representerar den rullande stenen frihet och självförverkligande, hos Williams lidande och  prövningar.

Därmed kan Like a Rolling Stone även sägas handla om  Dylan själv som i triumf låtit förklädnaden falla; att det sedan visade sig finnas ytterligare några lager masker därunder är en annan historia.

31 januari 2021

South Plains IPA och Dixie

South Plains IPA 3,5%

Söderslätt är det hörn av Skåne som inhyser pärlor som Håslöv, Slågarp och Snarringe - billigare än Österlen men blåsigare än Kebnekajse. Det lilla Malmöbryggeriet South Plains Brewing Company är beläget i Malmös industrihamn och tillverkar en IPA som går att köpa lite här och var.

Färgen är mörkt gyllengul och helt klar. Doft av plommon och syren.
Långvarigt, gräddigt skum med bra kläng Ölet är smakstarkt med rejäl, blommig humlebeska. Tydlig kropp men kolsyran är en aning påträngande. Kryddigt avslut. Lång eftersmak med toner av jäst och apelsinzest.

Den rödgula etiketten med sin knutna näve ger en klassisk "befria Skåne"-känsla och folkobob - som ju hade sina formativa år i en skånsk småstad på 90-talet - minns förstås raggarbilarna där skåneflaggan inte sällan kombinerades med en sydstadsflagga under parollen "The south will rise again!".


Dixie 

När detta skrivs har det rättsliga efterspelet till stormningen av kongressen den 6 januari så sakteliga börjat rulla igång. I bildmaterialet från FBI kan man se hur en man i brun skinnväst traskar runt i Capitolium med en sydstatsflagga  över axeln.  Flera ledarskribenter har lakoniskt konstaterat  att mannen (identifierad som en viss Hunter Seefried  från Delawere) faktiskt lyckades med det som sydstatsarmén misslyckades med under  slaget vid Fort Stevens 1864,  nämligen att föra in konfederationsfanan i hjärtat av Washington.

En film som under Trumperan aktualiserats med nästintill profetisk kraft är den stjärnspäckade rullen Masked and Anonymous från 2003, regisserad av Larry Charles efter ett manus av Bob Dylan. I filmen möter vi ett alternativt Amerika, härjat av våld och sociala motsättningar och helt igenom genomsyrat av relativistiska konspirationsteorier och politisk upplösning. 

I centrum av handlingen hittar vi antihjälten Jack Fate, en övervintrad musikant i kostym och cowboyhatt och - ska det visa sig - son till den döende presidenten. I rollen som den lakoniske Fate hittar vi ingen mindre än Bob Dylan även om det ibland inte är helt lätt att se var den ene slutar och den andre tar vid. "All of his songs are recognisable even when they're not recognisable". 

Runt Fate graviterar ett brokigt persongalleri. Den skrupellöse promotorn Uncle Sweetheart (John Goodman) vill göra pengar på en tevesänd välgörenhetskonsert med nämnda Fate. Sweethearts flamma, den bedagade skönheten Pagan Lace (Jessica Lange), vill bli full. Den unge gitarristen Bobby Cupid (Luke Wilson) vill vandra i Fates footspår medan den cyniske murveln Tom Friend (Jeff Bridges) vill gräva fram ett scoop om Fate, med eller utan dennes medverkan. 

Ungefär halvvägs in i filmen ser vi hur Fate och hans orkester Simple Twist of Fate (eller om det nu är Dylan med 2003 års turneband) står på en gammal sliten teaterscen, spelandes den gamla slagdängan Dixie: 

I wish I was in the land of cotton
Old times there are not forgotten
Look away! Look away! Look away! Dixie Land

In dixie Land, where I was born in
Early on one frosty mornin
Look away, look away, look away Dixie Land

I wish I was in Dixie, Hooray! Hooray!
In Dixie Land I´ll take my stand
To live and die in Dixie
Away away, away down south in Dixie

Låten spelas bara i några minuter men lyckas inte desto mindre sammanföra och blixtbelysa flera av filmens centrala teman; teman som också genomsyrar Dylans konstnärskap.

För det första understryker sången det faktum att vi framlever våra dagar i det förgångnas virvlande bakvatten. Både på det samhälleliga planet och det personliga. I Masked and Anonymous undkommer ingen sitt förflutna. "For everything you do in life  there is a price. You pay it upfront in the beginning, or you pay it at the back end". Samtidigt verkar alla orientera sig genom att blicka bakåt - från Altamont och Gettysburg till Bee Gees och general Lee.

Dixie kan med fog ses som en slags musikalisk motsvarighet till den gamla konfederationsflaggan. Låten komponerades i början av 1850-talet av  minstrelsångaren Daniel Decatur Emmets och blev under inbördeskriget  till en signaturmelodi för Sydstatsarmen. Liksom flaggan har Dixie blivit föremål för en hel del debatter och kontroverser och i spåren av Black Lives Matter-rörelsen har flera skol- och arméorkestrar helt sonika strukit låten ur sin repertoar.

Därmed kan Dixie på ett nästan övertydligt vis illustrera hur ideologier, åsikter och värderingskomplex verkar befinna sig i ständig rörelse  kring sin egen axel.  Länge var den amerikanska södern Demokraternas starkaste fäste. Genom en kombination av ekonomiska reformer och raslagar hade man målmedvetet erövrat en vit arbetarklass medan republikanerna i The Grand Old Party betraktades som nordstaternas och den urbana medelklassens parti. 

De flesta av dagens omstridda statyerna av slaveriförespråkare har alltså rests på initiativ av (eller med stöd  från) det demokratiska partiet. På 1800-talet var Dixie en trösterik sång för  det slagna och trampade södern, idag är den ett potentiellt uttryck för raschauvinism och vit överhöghet.

Hur bör man då som människa förhålla sig till detta kronologiska och ideologiska moras? Filmen avslutas med en monolog i vilken Fate (Dylan?) sammanfattar läget så här:

Things fall apart, especially all the neat order of rules and laws. The way we look at the world is the way we really are. See it from a fair garden and everything looks cheerful climb to a higher plateau and you'll see plunder and murder.  Truth and beauty are in the eye of the beholder I stopped trying to figure everything out a long time ago.

Att föredra det passiva icke-värderandet framför den subjektiva upplevelsen leder tankarna mot Buddhismen och Shopenhauer och vidare mot nihilismen. Men saken är den att  Dixiescenen i  Masked and Anonymous erbjuder ett annat svar. 

Vanligtvis brukar Dixie framföras tämligen allegro - käckt och raskt och en smula militäriskt men här har tempot sänkts till andante; tonen är lika delar högtidlig och sentimental. Samtidigt som bandet sjunger om ett romantiserat, förgånget Dixie panorerar kameran långsamt över en trollbunden, multietnisk publik. Oavsett ursprung verkar var och en  drömma om sitt alldeles egna Dixie; som om det enda som verkligen kan förena oss är den individuella nostalgin över ett då som aldrig riktigt varit.