Tappers Folköl och Scarlet Town

Tappers Folköl 3,5%

Tappers är ett litet värmländsk bryggeri beläget strax söder om Karlstad. Deras trekommafemma (inhandlad på Coop i Karlstad)  är en ljus ale av amerikansk typ .

Färgen är halmgul och nästan helt klar. Doft av persika och passionsfrukt. Skummet är högt och luftigt och sjunker snabbt ner utan att lämna rester. Ölet är överlag välbalanserat med bra beska och en tydlig kropp. Dock aningen parfymigt. Något stickig kolsyra. Lite gräs i avslutet och en lång torr beska. 

Scarlet Town

Den 30 juni 2019 uppträder Bob Dylan i Karlstad kongress- och kulturcenter. Spelningen är den sista av tre Sverigespelningar och i jämförelse med de föregående dagarnas arenakonserter i Globen och Scandinavium är stämningen i det närmaste intim.

Sedan det förra Sverigebesöket i april 2017 har låtlistan, liksom arrangemangen, genomgått en hel del förändringar. En låt som dock aldrig verkar bytas ut eller förändras är Scarlet Town från albumet Tempest (2012). Det är inte utan att man frågar sig varför. Kan det vara så att den den version av Scarlet Town som hamnade på skiva 2012 låg så nära Dylans ideal att alla ändringar faktiskt blev överflödiga?

Texten beskriver ett litet samhälle där tiden har stannat; om någon utveckling överhuvudtaget har skett så har den gått bakåt. Guldfoten faller och Onkel Tom bor kvar i sin stuga:

In Scarlet Town where I was born
There´s ivy leaf and silver thorn
The streets have names you can´t pronounce
Gold is down to a quarter of an ounce

The music starts and the people sway
Everybody says, are you going my way?
Uncle Tom still working for Uncle Bill
Scarlet Town is under the hill.

Det är inte bara skillnaderna mellan nuet och det förflutna som håller på att suddas ut. I Scarlet Town är gränserna mellan liv och död, rätt och fel och gott och ont papperstunna. Om de nu alls existerar. Scarlet Town är på en och samma gång en äppelkindad idyll och en tryckande mardröm.

In Scarlet Town the end is near
The seven wonders of the world are here
The evil and good living side by side
All human forms seem glorified

Den grekiske filosofen Protagoras formulerade 400 år f.Kr. axiomet om att "människan är alltings mått". Människan som varelse intar inte bara en särställning bland jordens varelser, hon utgör också den måttstock med vars hjälp världen kan tolkas och förstås. Men vad händer om Protagoras antagande inte stämmer? Raden "all human forms seem glorified" öppnar i all sin anspråkslöshet upp för ett existentiellt bråddjup där tillvaron inte längre är nåbar för människans intellekt.

Texten är en parvis rimmad tetrameter. Dylan framför sången med ett lätt reciterande tonfall, ackompanjerad  av en ståbas, ett par stråkar och en mandolin. Resultat påminner inte så lite om musikal- och teatermusik, och nog skulle Scarlet Town, med sina mörka hemligheter och undertryckta sexualitet kunna vara hämtad från en pjäs av Tennessee Williams:

In Scarlet Town you fight your father´s foes
Up on the hill a chilly wind blows
You fight 'em on high and you fight 'em down in
You fight 'em with whisky, morphine and gin

You got legs that can drive men mad
A lot of things we didn´t do that I wish we had
In Scarlet Town the sky is clear
You wish to God that you stayed right here

Raden "... Scarlet Town where I was born" återkommer inte mindre än tre gånger i låten. Huruvida sångjaget fortfarande bor kvar i staden får man aldrig riktigt veta, men det är uppenbart att Scarlet Town inte har lämnat sångjaget.

Kanske är Scarlet Town för sångjaget vad Karlstad var för Gustaf Fröding. Förhållandet mellan Fröding och Karlstad var - för att uttrycka det milt - komplicerat. Enligt historikern och Frödingkännaren Ove Moberg  uttrycker Fröding i sina brev ett brinnande förakt mot staden och dess invånare, samtidigt som hans kåserier i Karlstad-Tidningen beskriver Karlstadsborna med träffsäkerhet värme (Moberg: Gustaf Fröding och Karlstad, 1957). Att Fröding och Karlstad hänger ihop råder det knappast någon tvekan om; inte heller att staden och dess inskränkta befolkning med sin "pigförnäma brackiotism" bidrog till att forma ett av Sveriges främsta konstnärskap. 

Sofiero och Early Roman Kings

Sofiero 3,5%

Inom en mycket snar framtid  börjar högsäsongen för utomhusätning. Oavsett om man avnjuter bränd varmkorv på pinne, varmrökt lax på papptallrik eller busskorts-skuren pizza i kartong så är chansen stor att kalaset sköljs ned med den ljusa lagern Sofiero 3,5%.

Färgen är blekgul och helt klar. Skummet är långvarigt och lämnar en hel del rester. Svag doft av knäckebröd och en aning nyskuren potatis. Ljusa brödtoner och en klen beska som inte riktigt klarar av att balansera sirapssötman. Äppeljuice i avslutet. Försiktig kolsyra. Medellång eftersmak med inslag av halm

Ölet Sofiero - som lanserades av Kopparbergs 2003 - är uppkallat efter Sofiero bryggeri i Laholm (grundat 1888 och uppköpt av Kopparbergs 1999). Det lilla Laholmsbryggeriet tog i sin tur namnet från kung Oskar II:s rymliga sommarhus utanför Helsingborg. Bygget av Sofiero slott pågick i omgångar mellan 1864 och 1874 och orsakade en epidemisk spridning av namnet Sofiero under 1800-talets andra hälft.

Sofiero slott är idag ett populärt, skånskt utflyktsmål och i slottsparken anordnas under somrarna konserter med picknickmöjligheter.

Early Roman Kings

Den 14 juni 2014 spelar Bob Dylan på Sofiero slott. Sex låtar är hämtade från albumet Tempest (2012), däribland  bluesstänkaren Early Roman Kings. Albumversionen är inrökt och nattklubbsmurrig. En ensam gitarr får svar av en orgel och tillsammans vevar de sedan outtröttligt runt riffet till Muddy Waters Manish Boy. Efter ett par takter faller Dylans sång in:

All the Roman Kings in their sharkskin suits
Bowties and buttons, high top boots
Driving the spikes in, blazing the rails
Nailed in their coffins in top hats and tails
Fly away little bird, fly away flap your wings
Fly by night like the early Roman Kings

Vilka dessa romerska kungar egentligen är får man förstås aldrig riktigt veta. Namnet kan lika gärna alludera på ett gatugäng som härjade i Bronx under 70-talet som  kungarna i det  tidiga romarriket. Däremot råder det ingen som helst tvekan om vad de är - snajdare av värsta sorten, sylvassa lirare som tar vad de vill ha utan att fråga eller be om lov.

All the early roman Kings in the early, early morn´
Coming down the mountain, distributing the corn
Speeding through the forest, racing down the track
You try to get away, they drag you back
Tomorrow is Friday, we'll see what it brings
Everybody´s talking ´bout the early Roman Kings

They´re peddlers and they´re meddlers, they buy and they sell
They destroyed your city, they'll destroy you as well
They´re lecherous and treacherous, hell bent for leather
Each of them bigger than all men put together
Sluggers and muggers wearing fancy gold rings
All the woman going crazy for the early Roman Kings.

Early Roman Kings är på många sätt typisk för Dylans 2000-tal. Det musikaliska arrangemanget präglas av en slitstark enkelhet, gränsande mot minimalism.  Mellan verserna hörs ett dragspel som låter som ett munspel (eller är det ett munspel som låter som ett dragspel) vilket ger en pikant café-accent åt det rustika bluesriffet. Texten är parvis rimmad (även det typiskt för Dylans 2000-tal) och framförs med nerv och frenesi. Trots att  the Roman Kings framställs som livsfarliga översittare låter Dylan närmast upprymd och man får känslan av att gapskrattet inte är särskilt långt borta.

Mitt i låten förskjuts plötsligt berättarperspektivet från en utomstående, allvetande berättare till ett explicit förstapersonsperspektiv. Samtidigt förändras Du-tilltalet från välmenande varningar till direkta hot:

I´ll dress up your wounds with a blood clotted rag
I ain´t afraid to make love to a bitch or a hag
If you see me coming and you´re standing there
Wave your handkerchief in the air
I ain´t dead yet, my bell still rings
I keep my fingers crossed like the early Roman Kings

I'll strip you of life, strip you of breath
Ship you down to the house of death
One day you will ask for me
There´ll be no one else that you´ll want to see
Bring down my fiddle, tune up my strings
Gonna bring it wide open like the early Roman Kings

Det är inte utan att man undrar vilket förhållande detta berättarjag egentligen har till kungarna av Rom. Är han en devot beundrare eller en insvuren medlem?  Denna tvehågsenhet inför den Nietzscheanska övermänniskan som lever helt efter sina egna lagar är kanske också Dylans egna; han har utforskat temat tidigare - bland annat i John Wesley Harding (1967) och Joey (1976)

I den avslutande versen överraskas lyssnaren av två geografiska fixpunkter som gör det möjligt att någorlunda placera texten i tid och rum:

I was up on black mountain the day Detroit fell
They killed them all off and they sent them to hell
Ding Dong Daddy, you´re coming up short
Gonna put you on trial in a Sicilian court
I´ve had my fun, I´ve had my flings
Gonna shake ´em all down like the early Roman Kings

2011 - året innan Early Roman Kings spelas in - går Detroit in i en djup ekonomisk kris när flera av stadens bilfabriker flyttar produktionen utomlands. Kanske är Ding Dong Daddy en arbetslös bilarbetare eller en finanshaj med fickorna fyllda av trix och nedläggningsbeslut? Och om det senare är fallet så infinner sig genast frågan om Ding Dong Daddy kommer att sitta bakom skranket eller på den anklagades bänk när domen faller i maffia-målet.

Risingsbo julbrygd och Tin Angel

Risingsbo julbrygd 3,5%

När såväl tomteröda marxister som isblå marknadsliberaler förutspår kärvare tider är det hög tid att börja vända på julslantarna och styra stegen mot folkölshyllans lågprissegment. Och allra billigast -åtminstone bland julölen -  är förstås Risingsbo julbrygd från Spendrups.

Färgen är mörkt rödbrun och helt klar. Svag doft av kaka och citrusfrukt. Skummet är tätt och sjunker långsamt undan utan att lämna spår. Kroppen är i klenaste laget. Smaken är  ganska söt med toner av kavring och bränd knäck. Apelsinkola i avslutet. Kolsyran är pigg utan att sticka. Medellång eftersmak av sirapsmacka och krita. Risingsbo julbrygd dricks med fördel väl kyld, då sötman blir ganska kvalmig när temperaturen stiger.

Inte heller estetiskt finns det mycket som sticker ut. Burken är julröd med Risingsbo logotyp i blått. Lite lagom fantasilöst, men den helfärgade lågbudgetölsburken borde dock fungera fint till lågbudgetjulpyssel; den händige kan till exempel  göra sig en ängel av plåten. 

Tin Angel

En omstridd tanke i den klassiska psykoanalysen är föreställningen om att människans första och största trauma inträffar när hon föds. Till exempel menade den Österrikiske psykologen Otto Rank (1884-1939) att förlossningen innebar slutet på en symbiotisk relation som vi sedan förgäves ägnar livet åt att försöka återskapa. Ranks idéer skulle senare komma att utvecklas av psykoanalytiker som Melanie Klein och Margaret Mahler och ligga till grund för diverse objektrelations- och anknytningsteorier.

Med facit i hand kan man konstatera att det gått lite sisådär med den praktiska tillämpningen av psykoanalysens teori om spädbarnssymbios. Dock har den haft ett visst inflytande på studiet av myter och sagor; till exempel ansåg Carl Gustav Jung att Adam och Evas utträde ur lustgården representerade en allmänmänsklig känsla av förlorad samhörighet och harmoni, en känsla som i sin tur emanerade från det nyfödda barnets separation från modern (Vad Jung och Freud skulle haft att säga om Gyllene Tiders hormonstinna tonårsepos När vi två blir en kan vi förstås bara spekulera i).

Det kan förstås låta en en smula långsökt, men låt oss för en stund anta att förlusten av barnets symbiotiska närhet med modern verkligen präglar människans förståelse av sig själv och sin omvärld. Och låt oss därefter rikta blicken mot Bob Dylans Tin Angel  från albumet Tempest  (2012) - ett niominuters epos om gangsters, sex och ond bråd död, späckat av födelsemetaforer och symbiotiska relationer.

Handlingen är enkel: Berättelsens huvudperson - en gangster som i sången kort och gott kallas the boss - kommer hem och informeras om att hans fru lämnat honom för Old Henry Lee. Efter ett ögonblicks självömkan beger han sig till nämnda Henry Lee:

"Go fetch me my coat and my tie
And the cheapest labour money can buy
Saddle me up my buckskin mare 
if you see me go bu, put up a prayer"

På vägen blir huvudpersonen dock successivt allt mer isolerad (Jung skulle antagligen kalla det för en en individuationsprocess). Först överger hans mannar honom , därefter överger han själv  sin tro och den religiösa gemenskapen:

Well, they rode all night and they rode all day
Eastward long on the broad highway
His spirit was tired and his vision was bent
His men deserted him and onward he went

He came to a place where the the light was dull
His forehead pounding in his skull
Heavy heart was wracked with pain
Insomnia raging in his brain

Well he threw down his helmet and his cross-handled sword
He renounced his faith, he denied his Lord
Crawled on his belly, put his ears to the wall
One way or another he´d put an end to it all

Att han lägger örat mot väggen på samma sätt som när man försöker lyssna på barnet i den gravidas mage är intressant i ljuset av det som sedan följer. Inträdet i rummet sker nämligen på ett sätt som mest av allt påminner om en en förlossning:

He leaned down, cut the electric wire
Stared into the flames and he snorted the fire
Peered through the darkness, caught a glimpse of the two
It was hard to tell for certain who was who

He lowered himself down on a golden chain
His nerves were quaking in every vein
His knuckles were bloody, he sucked in the air
He ran his fingers through his greasy hair

Metaforiska navelsträngar (electric wire och golden chain) varvas med blod (his knuckles were bloody) och fosterfett (He ran his fingers through his greasy hair).  Men samtidigt som vår pånyttfödda antihjälte drar sitt första andetag (he sucked in the air) befinner sig den otrogna hustrun i symbios med Henry Lee  (It was hard to tell for certain who was who) - något som understryks med nästan överdriven tydlighet i nästföljande vers:

They looked at each other and their glasses clinked
One single unit inseparably linked
"Got a strange premonition there´s a man close by"
"Don't worry about him, he wouldn´t harm a fly."

När den försmådde maken till slut gör entré  utbryter ett meningsutbyte som snart övergår i handgemäng och dödligt våld. Det är inte helt lätt att följa vem som säger vad och och vem som dödar vem. Det är förstås logiskt med tanke på att de tre kontrahenterna bildar en enhet - förenad och sammanlänkad av en reciproka begär och beroenden. Det är med andra ord inte särskilt överraskande att Tin Angel avslutas med att de tre älskande läggs i graven, sammanslingrade i en inseparabel hög:

All three lovers together in a heap
Thrown into the grave forever to sleep
Funeral torches blazed away
Through the towns and the villages all night and all day

Tin Angel lånar friskt från medeltidsballader, folksånger och skillingtryck. Tiden och platsen har lösts upp (eller snarare smält samman och förenats) så att hästar och svärd utan bekymmer kan existera med skjutvapen och gangsterslang:

The gun went boom and the shot rang clear
First bullet grazed his ear
Second ball went straight in
And he bent in the middle like a a twisted pin

Även den musikaliska gestaltningen ger intryck av ett långt drivet förenigande. Låten består av ett enda ackord och saknar helt solon, mellanspel, stick och bryggor. Tempot är långsamt, nästan sävligt. Tin Angel lyckas dock hålla sig på rätt sida om det monotona tack vare en lustig basfigur och Dylans melodiskt berättande röst.

Bloody Mary Gose och Pay in Blood

Bloody Mary Gose 3,5%

Sakiŝkių alus är ett Litauiskt mikrobryggeri vars öl importeras av Stockholmsbaserade Original Brands. Ett av dem är Bloody Mary Gose, ett öl som - enligt etiketten - strävar efter att likna den legendariska vodkadrinken med samma namn.  Sälta, tomatsyrlighet och rökighet  utlovas. 

Färgen är ljusgul och inte helt klar. Snabbt frasigt skum. Kolsyran är något stickig. Doft av ketchup och fiskkonserv. Smaken är.... verkligen besynnerlig. Det finns en syrlighet som påminner om suröl, men den dominerande smaken är först och främst ketchup och Heinz BBQ-sås. Lång rökig eftersmak. "Det smakar lite grann som det luktar på gamla vindar" enligt folkobobs fru. 

Med facit i hand visar det sig att en öletikett faktiskt höll precis vad den lovade. Därmed inte sagt att Bloody Mary Gose rekommenderas. Om man ändå vill prova och bor i Skåne så finns den på Möllan folkis.

Pay in Blood

Att engelskan saknar en motsvarighet till pronomenet "man" kan förstås ställa till det för  konflikträdda ordningspoliser over there då arga lappar av typen ”man måste diska efter sig” måste formuleras med ett explicit du-tilltal: "You have to take care of your dishes". Vidare kan ju ordet "man" på ett utsökt vagt och passivtaggressivt sätt peka både på mottagaren och avsändaren. Man kan ju inte alltid stå för sina åsikter, eller hur?

Nåväl. Om frånvaron av detta "man" utgör ett problem för engelskspråkiga lappskrivare och politiker så är det en desto större tillgång för den anglosaxiska världens poeter då ordet ”you” därigenom får tre olika innebörder.

Dels kan you syfta på en specifik person (inte sällan ett kärleksobjekt), dels kan you rikta sig till publiken i egenskap av lyssnare eller läsare.  Men you kan också spegla diktjaget själv, något som blir särskilt tydligt i Bob Dylans Pay in Blood från albumet Tempest (2012). 

Till en början vet man inte riktigt om man tar del av en skildring av intensivt självhat, en anklagelseakt mot lyssnaren eller en elaborerad hämndfantasi framburen av svek och krossade illusioner.

Well I’m grinding my life away, steady and sure
Nothing more wretched than what I must endure
I’m drenched in the light that shines from the sun
I could stone you to death for the wrongs that you done

Sooner or later you’ll make a mistake
I’ll put you in a chain that you never can break
Legs and arms and body and bone
I pay in blood, but not my own

Night after night, day after day
They strip your useless hopes away
The more I take, the more I give
The more I die, the more I live
I got something in my pocket make your eyeballs swim

I got dogs that could tear you limb to limb
I’m circling around in the southern zone
I pay in blood, but not my own

Det är lätt att konstatera att den musikaliska inramningen inte riktigt matchar texten. Dylans röst är måhända åldrad och sprucken, men inte bitter eller arg. Inte heller hittar man någon svärta i musiken och arrangemanget; tvärtom är  Pay in Blood först och främst en melodistark och upplyftande popsång.

Även den återkommande raden ”I pay in blood, but not my own” väcker en del frågor. Sångjaget verkar ju inte befinna sig i position att hota någon; trots detta utlovar han att någon (annan) ska betala i blod. Hur är det möjligt?

För att det hela ska gå ihop bör man se Pay in Blood som en skildring av maktlöshetens emancipatoriska mekanismer. En förtryckets transcendens där den som befinner sig på botten - rökt, bombad  och sänkt - inte längre har något att förlora. Förutom då möjligtvis bojorna själv.

How I made it back home nobody knows
Or how I survived so many blows
I been through hell, what good did it to?
My conciense is clear, what about you?
I'll give you justice, I'll fatten your purse
Show me your moral virtues first
Hear me holler, hear me moan
I pay in blood,but not my own

You bit your lover in the bed
Come here I´ll break your lousy head
Our nation must be saved and freed
You been accused of murder, how do you plead?
This is how I spend my days
I came to bury not to praise
I´ll drink my fill and sleep alone
I pay in blood, but not my own

Att de två sista verserna använder sig av ett religiöst färgat språk (I came to bury not to praise)  för att skildra lidandet är förstås logiskt. På samma sätt som Pontius Pilatus kommer du:et i Pay in Blood att i slutändan stå för en räkning av mer existentiell natur. Frågan är bara vem detta "du" är.

Lapin Kulta och Tempest

Lapin Kulta 3,5%

När jag var yngre tyckte jag att det var lite fräckt att dricka finsk folköl. Det tycker jag i och för sig fortfarande. Lite Olavi Virta-romantiskt på något sätt. Det fanns en annat finsk öl som hette Koff, men den var det länge sedan jag såg.

Nåväl. Skummet är tätt för en lager och klänger fint på glasets sidor. Färgen är vackert guldgul. Doften är fruktig. Mer ananas än citrus.

Lapin Kulta är överraskande försiktigt kolsyrad. Ölet är fylligt med aningen knäckebröd men eftersmaken är kort som en decemberdag i Åbo.

Förr var det norrsken och fjäll på Lapin Kulta-burken. Nu för tiden är den matt mörkblå med en röd kompassros. Det röda snedstrecket i 18/73  ger snarare känslan av kartkoordinater än årtal. Guldskuggan i Lapin Kulta får namnet att se ut som namnet på ett fartygsskrov. Man tänker på polarhavsmörker, man tänker på fartyg, man tänker på Titanic-skildringen...

Tempest

... från skivan med samma namn (2012). Det är intressant att Mikael Wiehe, som ju översatt fler Dylan-texter än de flesta, även verkar dela fascinationen för Titanic-katastrofen.

Till skillnad från Wiehes lakoniska och lågmälda skildring av katastrofen så är Dylans mer av en underhållande skröna. Den är också rejält lång med sina 45 verser. På många sätt är det både en klassisk Dylan- låt som knyter an till flera av hans olika konstnärliga perioder. Melodi och arrangemang lutar åt ett skillingtryck med lite "irländskt" stuk och blickar bakåt både åt folkåren och Good As I Been To You. Texten berättar om Titanics öde genom ett kaleidoskop av ögonblicksbilder. Ibland lånas en gammaltestamentlig språk-kostym:

The ship was going under
The universe had opened wide
The roll was called up yonder
The angels turned aside

De påfallande dramatiska och ångestfyllda stroferna kontrasterar starkt  mot det obekymrade sätt som sången framförs på, men det finns också kontraster rent textmässigt då vissa delar tydligt drar åt komik och slap-stick:

Passengers were flying
Backward, forward, far and fast
They mumbled, fumbled and tumbled
Each one more weary than the last


Ett annat grepp som känns igen, denna gång från den "elektriska trilogin", är hur Dylan lyfter in karaktärer från historia och populärkultur. Dock blir celebtiteterna aldrig lika framträdande eller myllrande som i till exempel "Desolation row". I Tempest berättas det till exempel hur Calvin, Blake och Wilson  tvingas avbryta ett kortspel:

Calvin, Blake and Wilson
Gambled in the dark
Not one of the would ever live to
Tell the tale on the disembark


Jag trodde först att Calvin, Blake och Wilson var något slags förbrytarband från 1800-talet - allmängods för en historiskt bevandrad amerikan men okända för mig. Efter lite funderingar och botaniserande i diverse forum så lutar det istället åt reformatorn Jean Calvin, konsnären William Blake och presidenten Woodrow Wilson.

Fast å andra sidan kan ju sångens Calvin  lika gärna vara Calvin från Kalle och Hobbe  i sällskap med herr Wilson från Dennis (han med mustaschen och potatisnäsan). Utan närmare precisering så är det ju bara en serie namn som pekar åt en mängd håll. Kanske är det meningen.

En annan, tydligare och mer samtida referens, finner vi i skildringen av Leo som tar sin skissbok:

Leo took his sketchbook
He was often so inclined
He closed his eyes and painted
The scenery in his mind

Att låta skådespelaren Leonardo DiCaprio (som ju fick sitt genombrott i just Titanic 1997) spela sig själv i en situation som av allt att döma egentligen tillhör hans rollperson, bidrar till ett fascinerande metaperspektiv som skapar ett intellektualiserande avstånd mellan lyssnare och text. Samtidigt belyser sammanblandningen av roller effektivt hur den fiktiva gestaltningen av Titanic till slut har blivit verkligare än den historiska händelsen.